Meriter

Sjögren, Nils Axel Gustav, f 14 mars 1894 i Sthlm, Kungsh, d 30 juli 1952 i Saltsjöbaden, Sth. Föräldrar: källarmästaren Axel Fritiof S o Hulda Charlotta Katarina Johansson. Studentex vid H reallärov på Norrmalm i Sthlm 15 maj 14, inskr vid UU ht 14–vt 18, konststudier i Frankrike 19–22, i Italien 25–26, tf prof i modellering vid Konsthögsk i Sthlm 17 okt 31–38, ord prof i skulptur där 17 juni (tilltr 1 juli) 38–30 sept 41, led av Statens konstråd 21 juni (tilltr 1 juli) 40–30juni 43, av 1948 års konstutredn från juni 48, ordf i styr för Konstnärernas riksorganisation från 48. Skulptör. - LFrKA 28.

G 24 maj 1919 i Sthlm, Engelbr, m Anna Christenson, f 26 juli 1897 i Sthlm, Jak, d 13 nov 1990 i Saltsjöbaden, dtr till tandläkaren Per Emil C o Hildur Maria Josefina Moreli.

Biografi

Nils S växte upp i Sthlm där hans föräldrar drev en restaurangrörelse. Han ville tidigt bli konstnär och under gymnasietiden gick han kvällstid på Wilhelmsons målarskola. Han tänkte hoppa av gymnasiet för att studera konst på heltid, men efter en konflikt med fadern fullföljde S sina studier fram till studentexamen och studerade fyra år vid UU innan han slog in på konstnärsbanan. Vid sidan av studierna i konsthistoria, klassisk arkeologi och franska fortsatte S att teckna och måla samt började även skulptera. Våren 1918 fick han tillgång till en egen ateljé där han kunde arbeta efter modell och lägga upp större saker i lera. Under en tid som konvalescent, efter att en brusten blindtarm nästan hade kostat honom livet, beslutade sig S för att avbryta universitetsstudierna för att bli konstnär. Han fick stöd i beslutet av sin blivande hustru som studerade konsthistoria, och hennes far, tandläkaren och konstsamlaren Emil Christenson. Efter bröllopet reste det unga paret på en kombinerad bröllops- och studieresa till London och Paris, där de rika museisamlingarnas skulpturkonst från hela världen blev en stor upplevelse för S.

I Paris studerade S på Académie de la Grande Chaumiére i två månader för skulptören Antoine Bourdelle. Inträdesbiljetten var ett rekommendationsbrev från svärfaderns gode vän, skulptören Christian Eriksson (bd 14) som varit verksam i Paris i många år och kände Bourdelle väl. S arbetade sedan vidare på egen hand och efter en sommarvistelse i Bretagne, tillsammans med delar av den sv konstnärskolonin i Paris, fick han hösten 1920 ta över skulptören Anders Jönssons (bd 20) ateljé som låg i ateljékvarteren nära Porte d'Orléans. Här bodde S med sin hustru och nyfödde son Bengt fram till 1922. Vid denna tid företog han även flera korta men inspirerande studieresor till olika städer i Europa.

S framhöll ofta tiden som lärling hos Christian Eriksson, efter hemkomsten till Sthlm, som viktigare för sin fortsatta utveckling som skulptör än studierna för Bourdelle. Hos Eriksson fick S tillägna sig bildhuggarkonstens hantverk från grunden och lära sig värdesätta noggrant naturstudium. Där träffade han även de äldre konstnärerna i Konstnärsförbundet, vilka kom att influera hans konstnärskap mer än de senaste stilidealen inom skulpturkonsten. S tog starka intryck av sin läromästare vilket inte minst framkommer i flera av hans porträtt, i karakteristik och materialbehandling, men kanske allra tydligast i statyn av meteorologen Finn Malmgren (bd 24) som avtäcktes 1931 på Börjeplan i Uppsala. S:s kraftfulla och av samtiden hyllade hjälteskildring av Malmgren, som nyligen hade omkommit under en polarexpedition, visar forskaren bredbent stående på ett fundament av packis i en tjock pälsdräkt. Skildringen av Malmgrens ansikte och kroppsställning påminner mycket om Christian Erikssons studier av samer, inte minst om Lappdräng från 1911, som S kunde studera på nära håll i sin svärfars konstsamling.

S:s genombrott som skulptör kom 1923 då han deltog i den stora jubileumsutställningen i Gbg med två stora jaktgrupper, som flankerade entrén dll konstindustrihallen. Grupperna föreställde Diana på jakt med sin båge och Herkules i strid med en av hennes hjortar. Samtidigt arbetade S med en omfattande utsmyckning bestående av en hel serie stuckreliefer och en portalrelief i brons till Sockerbolagets nybygge på Fersens väg i Malmö. Två år senare fick han ett resestipendium från FrKA som möjliggjorde en längre vistelse i Rom. S å medverkade han även i den internationella utställningen för dekorativ konst i Paris med två portalreliefer på den sv paviljongen. Reliefernas motiv var Vulcanus och Venus samt Venus födelse. S utförde en rad liknande reliefer med klassiska, mytologiska motiv i slutet av 1920- och början av 30-talet, bl a tre dörröverstycken i högrelief till barn- och ungdomsavdelningens vestibul i Sthlms stadsbibliotek och Ikaros över portalen till Liljevalchs konsthall på Djurgården. I dessa reliefer finns ett tydligt släktskap med Carl Milles' (bd 25) formspråk och motiwärld men S:s tolkningar blir aldrig lika dekorativa och stiliserade utan är grövre i formen och rörligare till sitt uttryck. Mer karakteristiskt för hans förmåga att göra sina offentliga verk till en självklar del av sin miljö är de två skulpterade handtagen, Adam och Eva, från samma tid som han formgav till de ursprungliga glasdörrarna i Sthlms stadsbiblioteks huvudentré. Inne i biblioteket har S även utfört två vattenkranar till dricksfontäner, i form av små nakna, antika krigare.

I likhet med Milles utmärker sig S framför allt för sina monumentala och centralt placerade brunnar som med ett rikt bildgalleri levandegör sv historia. S:s stora intresse för torgbildningar hade sitt ursprung i hans möte med den italienska piazzan, och liksom Milles hämtar han inspiration från renässansens och barockens fontänskulpturer. Sin första torgbrunn, Vasabrunnen på Larmtorget i Kalmar, som invigdes i brons 1928, utförde han under stipendietiden i Rom. S fick uppdraget 1925 genom att vinna första pris i en skulpturtävling om ett monument över Gustav Vasa. Monumentet blev i hans tolkning ett lågt brunnskar med en svit reliefer som skildrar Gustav Vasas befrielsekrig. Mitt i brunnen placerade S en hög kolonn med en skulptur av David och Goliat, med motiveringen att skulpturer av David ofta restes i städer i Italien förr i tiden som frihets- och oavhängighetssymbol.

Efter hand frigjorde sig S från den rådande antikvurmen och gav istället utlopp för sin berättarglädje i figurrika brunnsreliefer med närmast medeltida gestaltning. Krönikebrunnen i Skara från 1934–39 är ett exempel. Där löper berättelsen om viktiga historiska händelser och personer i staden runt en stor bronsdegel i en uppåtgående spiralrörelse som för tanken till Trajanuskolonnen i Rom. Berättelsen återges på ett för S karakteristiskt sätt i flera nivåer där olika figurer och händelser skildras i varierande skalor sida vid sida likt reliefer på medeltida dopfuntar. Detta grepp återkommer både i Sjuhäradsbrunnen på Stora torget i Borås från 1934–41 och i De fyra elementens brunn på Stora torget i Enköping, som påbörjades 1937 men som invigdes först 1958, sex år efter konstnärens död.

Boråsbrunnen har formen av ett väldigt kar i brons med en relieffris runt om. Vattenkaskader väller ut ur karet ner i en granitbassäng med mosaikbelagd botten och små skulpturer på bassängkanten. Flera paralleller finns till Milles' Industrimonument från 1924-26 vid KTH, inte minst brunnskarets form och vattnets anordning. S:s brunn är emellertid monumentalare och har en mer detaljerad reliefframställning. Den fem meter höga brunnen i Enköping höjer sig som en bronstrumpet över torget. Brunnen är fylld av symbolik och skildrar simultant, på olika nivåer och lager, i såväl låg- som högrelief och rundskulptur, de fyra grundelementen jord, eld, luft och vatten sammanvävda med Enköpings historia. Gestaltningen är dessutom indelad i en nord- och en sydsida; en ond och en god sida, där den onda sidan visar krig, skräck och död samt den goda bl a kärlekspar och familjelycka. S var framför allt en berättare; för honom fick formen aldrig bli ett självändamål. I ett tal till sina vänner och elever på sin 50-årsdag sade han: "Konst är ett meddelande från människa till människa. Från hjärta till hjärta." Det som skulle sägas skulle uttryckas klart och enkelt utan förkonstling.

S:s mest kända och omfattande fontänskulptur är Teaterbrunnen framför stadsteatern i Malmö, eller Tragos som han även kallade den. Uppdraget fick han 1943 efter att ha gått segrande ur en tävling som arrangerades av konstnämnden i Malmö. Han arbetade i åtta år med sin brunn och avslutade gipsmodellen innan han gick bort, men fick aldrig uppleva gjutningen i brons eller invigningen på platsen 1953. Teaterbrunnen består av en sex meter hög ring kring vilken S har grupperat ett 20-tal figurer ur teaterns värld. Idén till kompositionen fick han från sin barndoms reklampelare där teatrarna annonserade sina föreställningar. Han ville levandegöra en sådan pelare och låta figurer från teatern och filmens värld berätta skådespelets historia. Kompositionen består av två spiraler, den ena med tragedins och den andra med komedins figurer där tragedin skildras från Dionysoskult till Hamlet och Strindbergs Fadren samt komedin från Aristofanes Fåglarna till commedia dell'arte och Chaplin. I Teaterbrunnen har S i högre grad än tidigare gått på djupet och engagerat sig i sina personifikationer för mänsklig glädje och sorg. Skulpturgruppen kröns av en svävande ring ur vilken vattnet strömmar ut över alla figurerna som är utförda i rundskulptur. Från ringens gasledning kan även elden flamma och belysa brunnen under premiärkvällar. Denna kombination av vatten och festlig belysning återfinns i de flesta av hans torgbrunnar.

För sina brunnsskulpturer blev S redan i sin livstid så välbekant att han vid sidan av det gängse Nisse blev kallad för Brunte av sina konstnärsvänner. Smeknamnet myntades av Isaac Grünewald (bd 17).

Medan S ännu vistades i Rom fick han en förfrågan från Milles om han ville vikariera för denne som lärare på FrKA:s skulpturskola med början hösten 1926. Milles kunde inte tänka sig någon annan än S trots att denne tidigare hade kritiserat akademin för dess sätt att bedriva undervisning. S vikarierade för Milles ända fram till dennes avgång 1931 varefter han tjänstgjorde som professor ända fram till 1941. S var en av de drivande krafterna bakom konsthögskolans omorganisation i slutet av 1930-talet tillsammans med bland andra Isaac Grünewald, Otte Sköld och Birger Simonsson (ovan). S var mycket populär bland sina elever för sin kamratlighet och entusiasm. Under hans tid som lärare bannlystes den arkaiserande stiliseringen från Milles' epok och istället förespråkades ett intensivt naturstudium. S ville lära sina elever att se med egna ögon och varnade för alla färdiga recept. Under modellstudierna undervisade han om balans, volym och rörelse. Elever till S var bl a Edvin Öhrström, Gustaf Nordahl och Bror Marklund (bd 25), som alla tog fasta på olika sidor av S:s konstnärskap i sitt eget skapande.

I slutet av 1930-talet flyttade S till en stor villa i Neglinge i Saltsjöbaden där han lät uppföra en ateljé med utsikt över Baggensfjärden. S arbetade ofta utomhus på sommarhalvåret, något som han hade lärt sig uppskatta hos Christian Eriksson. I Saltsjöbaden fanns vid denna tid en mindre konstnärskoloni. Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén (bd 19) bodde där liksom Gustaf Nordahl och Edvin Öhrström. Både Grünewalds och S:s hus blev stora samlingspunkter. Anna Sjögren ordnade regelbundet samlingsutställningar i Saltsjöbadens gamla sommarkrog för alla konstnärer som bodde längs med Saltsjöbanan. På dessa utställningar deltog S ibland med sina målningar. Måleriet var något han sökte sig till för att få avkoppling från det tunga och ansträngande skulpterandet, men han räknade sig aldrig som målare och visade sällan sina arbeten. S målade mer efter flytten till Saltsjöbaden och hans färgglada dukar skildrar framför allt blommor och landskap.

S hade många uppdrag vid sidan av sin lärargärning och den egna konstnärliga produktionen. Han var bl a en stridbar ordförande för Konstnärernas riksorganisation, ledamot av Statens konstråd och av Riksförbundet för bildande konsts arbetsutskott. S arbetade för att stärka konstnärernas ställning i samhället, för deras rättigheter och oberoende gentemot beställare och myndigheter. De många sidouppdragen förefaller snarare ha berikat S än inverkat negativt på hans skapande.

S deltog i åtskilliga skulpturtävlingar och utställningar i Sverige och utomlands. De flesta av hans offentliga uppdrag utgick från tävlingar som många gånger drog ut på tiden. Skulpturgruppen Systrarna på Mosebacke torg har en sådan lång tillkomsthistoria. Från den första tävlingen tog det nära 20 år och tre helt olika förslag innan den dll slut kom på plats 1945. Skulpturen är utförd i marmor och föreställer två kvinnor som står nakna med ryggarna mot varandra på en stensockel i en rund damm. Ivar Lo-Johansson har skrivit en novell om Systrarna där han poetiskt beskriver S:s skulptur: "Den ena bär på en kruka som om hon nyss varit och hämtat vatten i källan. Den andra bär på ingenting, utom sin skönhet." Inte bara Systrarna utan även S:s övriga studier av den nakna kvinnokroppen karakteriseras av ett lugn och en enkelhet i formen samt en betoning av volymerna som skiljer ut dem från hans livliga och detaljrika reliefer. Här följer han den franska traditionen nära och det finns tydliga influenser från såväl Aristide Maillols skulpturer som Carl Eldhs verk; inte minst Eldhs skildringar av Venus tycks vara förebilder till flera av S:s kvinnostudier. Eldh förekom ofta i olika juryer till skulpturtävlingar vid denna tid och var bl a med om att rösta fram S:s förslag till Vasabrunnen och Teaterbrunnen.

S:s hustru Anna arrangerade under 1940-talet en serie utställningar för HSB:s räkning i syfte att sprida god konst till alla hem för en billig penning. Genom hennes förmedling försågs ett stort antal nya byggnader runt om i landet med konstnärlig utsmyckning. Två av S:s kvinnostudier, Melodin och Sommar, var särskilt populära. De många replikerna göts i stengöt, ett nytt och billigt material som S talade sig varm för eftersom det möjliggjorde en större spridning av skulpturkonsten. Det förenklade formspråket och den tunga formen är inte bara kännetecknande för S:s gestaltningar av kvinnokroppen utan förekommer även i några andra verk, t ex i framställningen av de två kyrkobröderna Olaus och Laurentius Petri vid Olaus Petri kyrka i Örebro från 1929-34. Annars är det främst i S:s sena produktion som de stora volymerna dominerar. Skulpturgruppen Mot framtiden som han utförde 1950 till Vår Gård i Saltsjöbaden, konsumentföreningens gamla kursgård och nuvarande konferensanläggning, är ett exempel. Det är en skulpturgrupp i granit som visar den minsta kooperativa enheten, Familjen, i en blockartat sluten komposition där mannen, kvinnan och de två barnen står tätt tillsammans och tittar med fast blick rakt fram, mot framtiden. Lika monumental till form och uttryck är S:s sista stora offentliga verk, Sjömannen vid Sjöhistoriska museet i Sthlm, som invigdes 1953 och restes till minne av de sv sjömän som omkom under andra världskriget. Den 3,5 m höga sjömannen i brons står i ensamt majestät och med bar överkropp på en granitsockel som har reliefer på sidorna med skildringar av de drabbade yrkesgrupperna. Här förenar S de två huvuddragen i sitt konstnärskap, monumentaliteten och berättarglädjen. Han hann precis avsluta Sjömannen innan han gick bort 1952 i en hjärtattack, 58 år gammal.

Författare

Åsa Cavalli-Björkman

Arkivuppgifter

S:s efterlämnade papper (biographica, korrespondens, foton m m) i LUB. - Brev från S i GUB o UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 17 juni 1938, nr 87, o ED:s registrs cl, RA. Konstbibi, klipparkivet: tidn:klipp 1925-97, NM. Radioprogram: Konst och kulturvård (30 sept 1948); SF:s journalfilm Monument i granit (1950); SVT: Sveriges magasin (16 okt 1975), allt i Statens ljud- o bildarkiv, Sthlm.

De sköna konsternas akad: Konstakad 250 år, ed R Söderberg o G Söderström (1986); I Lo-Johansson, Passionerna: älskog (1968); H Kjellin, Christian Eriksson, 1858-1935 (1953); Konst i Nacka (Nackaboken 1997/1998, 1998); T Millroth, N S, rec av utst, Konstakad (Paletten, nr 4, 1975); dens, Måleriet o skulpturen (Signums sv konsthist, Konsten 1915-1950, 2002); J Nordling, Rum för skönhet: HSB o konsten (1998); E Pierrou, Konst mitt ibland oss: konstverk i Enköping (1993); B Sjögren m fl, N S (1894-1952), minnesutställn, Konstakad 4-26 okt 1975 (1975); H Sjögren, Konst o nöje: Malmö stadsteater 1944-1994 (1994); G Strömbom, Mina konstnärsvänner (Månadsjournalen, nr 7, 1990); SKL o där anf källor o litt; B Wingren, Konst på stan: offentlig utsmyckn i Sthlm (1997).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils A G Sjögren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5991, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Cavalli-Björkman), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5991
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils A G Sjögren, urn:sbl:5991, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åsa Cavalli-Björkman), hämtad 2024-04-18.