G T F (Peder) Sjögren

Född:1905-04-29 – Sjösås församling, Kronobergs län
Död:1966-04-28 – Bromma församling (AB-län), Stockholms län

Författare


Band 32 (2003-2006), sida 360

Meriter

Sjögren, Gösta Tage Filip (Peder), f 29

april 1905 i Sjösås, Kron, d 28 april 1966 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: handlanden o sågverksägaren Carl Otto S o Anna Elin Charlotta Gleisner. Elev vid H reallärov på Norrmalm, Sthlm, målarstudier i Rom o Paris 22, vistades periodvis utomlands 22-40, bl a som hönsfarmare i Spanien, medarb i DN 30-43, deltog i spanska inbördeskriget 36-37, i finska vinterkriget 40, tilldelades statsstipendium 57. Förf. -Samf De nios pris 64.

G 1) 19 juni 1937 (-45) i Sthlm, Engel-br, m Vera Alexandrova Lokman, f 8 sept 1893 i Riga, Ryssland, d 1 nov 1968 i Sigtuna samt 1923-35 g m ingenjören Ernst Gösta Lundquist; 2) 9 april 1954 i Sthlm, Bromma, m konstnärinnan Lilian Fidler, f 29 juni 1908 i Gbg, Vasa, d 23 april 1966 i Sthlm, Bromma, dtr till direktören Harry Norman F o Signe Mathilda Pettersson samt 1934-45 g m läkaren ML Jan Gustaf Bratt.

Biografi

För den bokläsande allmänheten är Peder S:s namn förknippat med två romaner, Svarta palmkronor (1944) och Kärlekens bröd (1945), som båda har filmatiserats och kommit ut i flera upplagor. Inte många känner till att S under sin livstid publicerade ytterligare fem romaner, två novellsamlingar och mer än ett dussin hörspel. I litteraturvetenskapliga sammanhang har S betecknats som "udda". Men trots svårigheter att fånga in honom i en litteraturhistorisk fålla har hans människosyn, hans symbolspråk och hans egensinniga formexperiment inte upphört att fascinera och irritera.

S har själv dragit upp konturerna till en självbiografisk skiss i tidningsintervjuer och i All världens berättare (1948). S:s far var sågverksägare, modern härstammade från en glastillverkarfamilj av böhmiskt-slaviskt ursprung. Fadern gjorde konkurs redan 1909 och familjen flyttade från Braås till Växjö, där S inledde sin skolgång. 1917 bosatte sig familjen i Sthlm, där fadern med växlande framgång verkade som fastighetsmäklare.

S drömde om att bli konstnär, och redan 1920 avbröt han sina läroverksstudier vid Norra Real för att börja på Carl Wilhelmsons målarskola på Odengatan. Som 17-årig vistades han 1922 i Rom och i Paris för att bedriva målarstudier i kubistisk anda. Några konststudier kom han emellertid aldrig riktigt igång med, och efter återkomsten till Sverige stannade han hemma "så pass lång tid som gick åt för att ta död på målaren" inom honom. Vistelsen i Sverige blev inte långvarig. Nu följde flera år utomlands. S vandrade omkring i olika länder kring Medelhavet, bl a i Nordafrika, och hamnade slutligen som hönsfar-mare i byn Burjasot i Valenciatrakten, dit familjen av ekonomiska skäl hade flyttat i jan 1933.

I början av sept 1936 publicerades i DN två korta meddelanden från S, daterade 6 respektive 10 aug. S hade sårats vid Somo-sierrafronten, där han kämpat som "frivillig milisman" på republikens sida "mot de fascistiska rebellerna". Det är inte helt klart hur S:s politiska engagemang skall uppfattas. Personliga skäl, främst familjemedlemmarnas situation som jordägare och utlänningar, inte politiska överväganden, tycks ha varit avgörande för S:s ställningstagande i det spanska inbördeskriget.

Sina upplevelser under 1930-talet har S dokumenterat i skisser, reportage och noveller, framför allt i DN och i den färgstarka reportageboken Bar Barbar (1937). Spanientiden gav S stoff till flera av hans romaner. Den ligger till grund för debutromanen Svarta palmkronor och Damen (1951). Vandringarna i Nordafrika satte spår i Jag vill gå ned till Thimnath (1947).

Från och med aug 1937 skrev S skisser och noveller från Polen, Estland och Ryssland; resorna dit gav stoff till den långa novellen Bikten (1954). 11 jan 1940 meddelas på DN:s Namn och nytt-sida att S avrest som frivillig till Finland. De resebrev som följer ger inga djupare inblickar i arten av S:s engagemang. Först senare framgår av tidningsintervjuer att han åkt dit med hopp om att aldrig behöva återvända.

De båda krigen i S:s liv förblir gåtfulla, särskilt om de ställs mot den pacifistiska tendensen i flera av hans verk, i synnerhet Kärlekens bröd, som hämtat stoff från hans egna erfarenheter i det finska vinterkriget. Döden är emellertid en påtaglig verklighet i de flesta av S:s böcker, oavsett om den episka scenen är en krigsfront, en spansk hönsfarm, en genomborrad båt eller en dödscell i ett amerikanskt fängelse.

Vid tiden för debuten hade S ett äktenskap bakom sig. Han gifte så småningom om sig och levde därefter, till synes trött på resor, ett tillbakadraget liv i Bromma. S:s andra hustru dog i april 1966 efter en längre tids svår sjukdom. S tog sitt liv fem dagar senare.

Debutromanen Svarta palmkronor är en episodrik pikareskroman om några godhjärtade men arbetsskygga skandinaviska "beach-combers" i Grao, Valencias hamnstad. Grao skildras med burlesk detaljrealism medan Valencia blir en drömstad med mytiska dimensioner. Den breda gatan upp till Valencia är kantad med oöverstigliga hinder, 32 krogar, och staden anses av de fyra skandinaviska vännerna, Olofson, Luleå, Colett och Kocken, så fin att de inte vågar sig dit. Där finns konsuln, som med sitt livlösa och marmor-lika ansikte dllhör en annan värld än den som skildras i Grao, där Scandinavian Sai-lor-House förestås av den livsfientliga och moralistiska prästen Lassen. Det är emellertid vinkrogen Negro Hands som är favorittillhållet för de törstiga vännerna. Det är där de intar sina ritualliknande måltider och dricker stora mängder vin. Kring bordellen El Paraiso grupperas ett antal kriminellt belastade figurer. Stranden och hamnen är platsen där lösdrivare, hallickar, horor och de fyra skandinaviska vännerna sover ruset av sig. På polisstationen, slutligen, härskar den praktfulle civilgar-disten Moro, språkrör för romanens moralsyn, som står i opposition till såväl samhälle som kyrka. Efter att Sailor-House brunnit upphör polariseringen mellan miljöer och fiktionsgestalter. I en epilog vandrar Olofson och Pappila, romanens centrala kärlekspar, norrut för att bilda ett gemensamt hem i en stuga på Åland. För de kvarvarande i Grao förenar sig harmoniskt ljudet från horhusens pianolor och kapellens aftonringning. Det är helt klart att S:s erfarenheter i Finland haft avgörande betydelse för utformningen av Kärlekens bröd, kanske framför allt för miljöbeskrivningen, men romanens tema har ingenting gemensamt med den trosvissa optimism som resebrev till DN gav uttryck för.

I en ramberättelse, som utspelar sig i en stockholmsvåning, berättar en hemvändande soldat för en mor till två omkomna soldater om vad som har hänt vid fronten och om omständigheterna kring hennes söners död. Händelserna i soldatens berättelse om de båda sönernas död utspelar sig under några vinterdygn vid fronten. Berättarprocessen i våningen äger rum under en vårnatt från skymning till gryning. Gestaltningen av denna process -bordet beskrivs som ett slagfält och relationen mellan berättare och lyssnare som en kamp på liv och död - antyder att ramkompositionen bör uppfattas som en parallellhandling till fronthandlingen.

Med Kärlekens bröd introduceras författarskapets centrala tematik kring berättandets problematik, kring minne, kärlek och skuld. Endast i särskilt kraftladdade gränssituationer, i frontupplevelsen nära döden, i det förbehållslösa kärleksförhållandet eller i den insedda och erkända skuldrelationen är människan "sann" och "riktig". Hon "föds då till sig själv".

Jag vill gå ned till Thimnath är en komplicerad roman. Historien, som omspänner ungefär 20 år och utspelar sig i både småländsk och nordafrikansk miljö, återberättas av en konsulattjänsteman. Under loppet av en vårsöndag i Tunis får han den förmedlad av fyra andra berättare, som i sin tur återger flera andras berättelser. Kompositionsprincipen och den indirekta berättartekniken kan sägas vara en vidareutveckling av det som S prövade i Kärlekens bröd, men Jag vill gå ned till Thimnath är liksom Svarta palmkronor dessutom en mycket episodrik roman och den mest svåröverskådliga i S:s produktion.

"Det har varit omöjligt att glömma dej"-så inleds S:s fjärde roman, Mannen som försökte smita (1949). Där prövas ett ovanligt berättartekniskt grepp. Under en 24-timmars tågresa till vinterkrigets Finland träffar en anonym jagberättare romanens huvudperson. De lär aldrig känna varandra, inga ord växlas och i slutet av resan försvinner mannen utan att jagberättaren har märkt det. Berättaren blir emellertid så intresserad av den försvunne att han efteråt gör efterforskningar om honom och rekonstruerar mannens historia i du-form. Mannen som försökte smita handlar, liksom S:s övriga romaner, om kärlek, svek och skuld. I slutet av berättelsen har förutsättningar för en lycklig upplösning skapats. Mannen försöker avbryta sin flykt, men genom en absurd fatalitet, ett slumpartat misstag, hoppar han av tåget på ett olämpligt ställe och drunknar.

Trots olika berättartekniska experiment är S:s författarskap tematiskt väl sammanhållet. I Damen är den episka scenen inbördeskrigets Spanien. Romantexten är indelad i fem kapitel, vart och ett rubricerat med namnet på en romanfigur; figurerna är i sin tur relaterade till varandra i märkliga spegelförhållanden och skuldrelationer. Tematiskt är berättelsen komponerad kring en spänning mellan ett livsbejakande liv på en hönsfarm och drömmen om en lycklig död på havet. Läsaren kan ana en förbindelse med Freuds motsatspar Eros och Thanatos men också med Stig Dagermans gestaltning av den dödsdömde och den livdömde. En av romangestalterna hackas i slutet ihjäl av en höna - det är hon som är Damen - som i romanen blir en paradoxal representant både för ett födande livsverk och en satanisk slump som går dödens ärenden.

Under femtiotalet började S experimentera med en form där de återberättande inslagen minimerades till förmån för ren dialog. Novellsamlingen Bikten står dramat nära. Redan där finns hos S en medveten strävan mot hörspelets form, en genre som S framgångsrikt odlade i slutet av femtiotalet och fram till sin död. Ta ner stjärnorna (1957) är liksom tidigare romaner en berättelse om brott och skuld. Men berättartekniken låter sig lättast förstås mot bakgrunden av S:s intresse för radiodramats formspråk. Recensenterna hade svårigheter med karaktärernas intrikata psykologi, men samtidigt noterades med uppskattning S:s förmåga att knyppla intriger. Ta ner stjärnorna kan läsas som en spännande roman med inslag från detektivromansgenren.

När manuskriptet till Ta ner stjärnorna hade lämnats in dll förlaget började S att planera en roman om sin tid i Paris i början av tjugotalet. De första spåren av denna romanidé återfinns i novellen Råttorna i Paris (1957), en dråplig historia om svält och en självlysande böckling. S gav novellen ny språkdräkt och läste upp den i ett radioprogram från Moderna museet i Sthlm 27 okt 1957 och denna gång kallade han den "början till en roman". Det blev aldrig någon roman om tiden i Paris, men historien om böcklingen återkommer som en av de fyra dialogerna i Till minne (1959) under titeln Till minne av ynglingen. Även om S betraktade Till minne som en samling berättelser "med snudd på romanform" har bokens fyra dialoger större likheter med hörspelsgenren. Dialogerna, som i några fall är omarbetningar av tidigare noveller eller romanepisoder, kunde också senare med mycket små förändringar uppföras som hörspel i radio. Titeln på samlingen associerar till en minnesruna efter någons död. Det är en genre som tidigare präglade berättarsituationerna i såväl Kärlekens bröd som Mannen som försökte smita.

En förbryllande sida av S:s gestaltade människosyn är tanken att mänsklig gemenskap har sin förutsättning i brott och skuld. Begreppen "gemenskap", "minne", "kärlek" och "skuld" är sammanlänkade i S:s föreställningsvärld. I hans romaner tenderar människan att underkasta sig den andres blick och avläsa sin egen bild i den andres ansikte. I stället för att agera som ett autonomt subjekt låter hon sig styras av den roll som den andre tilldelar henne. S:s fiktionsgestalter befinner sig därför i ett egendomligt beroendeförhållande till varandra. Utan en våldshandling, ett brott, kan ingen gemenskap uppstå. Den vi har sårat känner vi skuld inför, och den som vi känner skuld inför har makt över oss genom att alltid finnas kvar hos oss i vårt minne. I all gemenskap är vi således samtidigt offer och bödlar, menar S:s berättare.

I S:s författarskap finns en påtaglig likhet mellan skuldkänslan och kärleksupplevelsen. I nästan samtliga romaner är fik- tionsgestalterna tvingade att tillfoga sår för att kunna älska och göra sig själva sårbara om de skall bli mottagliga för kärlek. På samma sätt som de ständigt minns offret för sina brott bär de den som de älskar inom sig. I Ta ner stjärnorna blir skulden, offret och lidandet sakraliserade begrepp. Offret blir som en "gud" för den skyldige. Samtidigt innebär denna sakralisering ett avståndstagande från kristendomens gudsföreställning: "Andra gudar än bröder vi sårat finns det inte - varken i himlen eller på jorden!"

Under sextiotalet fortsatte S att utveckla den religiösa metaforik som ligger bakom skuldmotivet i Ta ner stjärnorna. Den spelar en roll i hörspel och otryckta utkast från denna tid och framträder tydligt i S:s sista roman Elis (1964). Den dialog mellan skyldig och offergud som antyds i Ta ner stjärnorna är i sextiotalsverken fullt utformad och närmar sig i flera fall ett slags bö-neliknande inre samtal med överskridande av rums- och tidsgränser. Offret visar sig alltid vara starkare än förövaren. Ett exempel på denna tematik framställs i skådespelet Nobelfest som uppfördes på Sthlms stadsteater 7 dec 1962.

S upphörde aldrig att experimentera med romanformen. Den sista romanen, Elis, saknar interpunktion och är skriven i en hexameterliknande rytm. Den är strukturerad kring några vintermånader i Lu-beck 1912, en midsommarafton i Småland 1918 och en luciadag i Småland 1933. Händelserna kulminerar Annandag jul samma år på en strejkbrytarpråm. Förmedlare av händelseförloppet är en jagberättare, som i första delen av romanen är närvarande som lyssnare och betraktare men som i andra befinner sig långt utanför händelsernas centrum, i en dödscell i ett amerikanskt fängelse, utan möjlighet att överblicka skeendet och helt beroende av sekundära källor. Liksom i tidigare romaner har S valt en komplicerad berättarteknik med flera lager av implicerade be-rättarled och med flera olika inneslutna synvinklar, och liksom flera gånger tidigare förmedlas händelseförloppet av en jagberättare vars berättarauktoritet kan förefalla tveksam och vars engagemang i berättelsen kan verka förbryllande. Romanen har vuxit fram gradvis via en novell, ett skådespel och ett hörspel. Två kvinnor ställs mot varandra som spegelbilder och kontraster. Iris är den som ser och vägrar att glömma, Siri den som är oförmögen att se och som hängivit sig åt brottets och frälsningens glömska. I kontrasten mellan de båda kvinnorna, det tidigare prostituerade helgonet och den extatiskt religiösa horan, anas en tematik som gestaltades redan i S:s debutroman. Det är än en gång den rättfärdiga omoralen som kontrasteras mot den orättfärdiga moralismen.

I Elis återkommer centrala motiv i S:s författarskap. Seende ställs mot blindhet, minne mot glömska och i brottet föds ett offer som antar gudomliga dimensioner. Liksom i tidigare romaner gestaltas fiktionsgestalterna genom ett återkommande speglingsmotiv: skuldtematiken skapar ett dubbelgångarförhållande. Jagberättaren, Toiwo Nikkala, är dödsdömd. Han är den sista av S:s gestalter som präglas inte bara av en dödslängtan utan av en dödsberusning. På romanens sista sida uttrycks denna längtan på ett språk som närmar sig mystikens. Utanför berättarens dödscell hörs ett fågelsträck:

deras ropande röster var ljusa och långa som natten om sommarn i Finland

jag visste då genast att jag inom mej ägde allt det som de ropande bar i

sitt rop

o jag gladde mej gränslöst vid tanken att

snart bli en del av ett rop genom nattliga töcken

S:s författarskap har sina rötter i det sv 1940-talet. Forskningen har lyft fram likheter med bl a Stig Dagerman, Lars Ahlin och Jean-Paul Sartre, men S kan för den skull inte beskrivas som en 40-talist. I hans texter får inte sällan ett religiöst bildspråk gestalta både sådana kraftladdade mellan-mänskliga relationer och konflikter som brukar betecknas som moraliska och sådana gränssituationer som traditionellt faller inom religionens område. Det är emellertid för den skull varken möjligt eller meningsfullt att tvångsharmonisera S till en traditionellt existentialistisk eller kristen åskådning. Inte heller låter han sig reduceras till ett språkrör för en specifik moral- filosofi. S:s författarskap är och förblir ett av vår litteraturs mest originella och egensinniga.

Författare

Anders Tyrberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Ms till S:s hörspel m m i Sveriges radios dokumentarkiv, Sthlm. - Brev från S i KB (bl a till O Holmberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ett barn (J Sjögren, Ett uppror i Kir-wan, noveller, Sthlm 1930, s 93-160; anon, enl uppg frånj S). - Bar barbar. Sthlm 1937. 252 s. [Reportagesamling.] Härur: Ett enkelt byfolks förnöjelse (Mitt Spanien, red R Hentzel, Sthlm 1957, s 168-175). -Nattvard (Idun, årg 53, 1940, Sthlm, fol, nr 44, s 22, 35). - 50 årsdagen (Julkvällen, Publicistklubbens jul-tidn, 1940, Sthlm, fol, s 21-24). - Gamar som sänker sig-- - (ibid, 1942, s 10-12, 40). - Svarta palmkronor. Roman. Sthlm 1944. 397 s. [Nya utg:] 1952. 264 s. 1958. 319 s. ([FiB:s folkböcker, 158.) 1968. 253 s. (En PANbok.) Höganäs 1978. 306 s. Sthlm 1984. 328 s. [Med en efterskrift av P Ejewall.] Overs: Sorte Palmer, Khvn 1945, 336 s; Mustat palmut, Hfors 1945, 395 s; Svarte palmekroner, Oslo 1947, 345 s; Zwarte palm-kronen, novell, 's Gravenhage 1949, 319 s; Pappila, Palmen und tolle Kerle, Hamburg [1953], 318 s. -Kärlekens bröd. Sthlm 1945. 162 s. [Nya utg:] 1953 (utk 1954). 238 s. ([Omsl: Folket i bilds folkböcker,] 116.) 1970. 105 s. (En PANbok.) Höganäs 1982.133 s. Omtr härur: Kärlekens bröd (Livet i litteraturen, litteraturorientering för ungdom i skola o folkbildningsarbete, [utg:] Alsling, 1962. Människans roller, Sthlm 1962, s 93-103); Signal i skymningen (40-tal, en prosaantologi sammanställd o försedd med inl av B Holmqvist, Sthlm 1964, s 294-299). Övers: Kaarlighe-dens Brod, Khvn 1946, 148 s; Das Brot der Liebe, Kla-genfurt 1947, 142 s; Het brood der liefde, den Haag

1948, 156 s, 2. dr [1953], 146 bl [Leeuwenserie, no. 35]; Bread of love, Madison, Wis, 1965, XXIV, 113 s; Kserleikans breyd, Nylendi, 1983, 103 s. — Desperado (Sesam - den nya språktidningen, årg 1, 1946, Sthlm, [omsl,] nr 1, s 25; dikt). - Ungkarl (ibid, nr 5, s 13; dikt, från DN 1941: 2/3). - Jag vill gå ned till Thim-nath. Roman. Sthlm 1947. 253 s. [Ny utg] 1956. 221 s.

- Den gröna fågeln (AvB, årg 4, 1948, Sdilm, s 583-592, 618). - Självbiografiskt: Vitt papper på dårren (ibid, s 664-667). - Sonen (Vi berättar, 38 moderna svenska noveller, samlade av B Lundberg, Sthlm

1949, s 385-395; från Vi 1943:19). - Mannen som försökte smita. Roman. Sthlm 1949. 280 s. - Du med dina små sidenblommor (BLM, årg 18, 1949, Sthlm, s 671-674). - Damen. Sthlm 1951. 195 s. - Dam i dimma, novell (Perspektiv, årg 2,1951, Sthlm, s 143-149).

- Kvinnobettet (AvB, 8, 1951, s 707-718). - Minneshögtid vid en stupads grav (Förbundet Svenska Finlandsfrivilligas tidning, årg 12,1952, Upps, 4:o, nr 4, s 9; tal). — Om han kommer (Vintergatan, Sveriges författareförenings kalender, 1953, Sthlm, s 59-68). -Det breda leendet. En makaber berättelse från finska vinterkriget (AvB, 9, 1953, s 138-141). - Bikten. Noveller. Sthlm 1954. 162 s. - Brevet till Afrodite. En novell ... (FiB, årg 42, 1955, Sthlm, 4:o, nr 30, s 10 f, 41, 43 f). - I en böcklings sken (Götheborgske Spionen, årg 21, 1956, Gbg, 4:o, nr 3, s 10 f; kåseri, från DN 1937: 2/10). - Ta ner stjärnorna. Berättelse. Sthlm 1957... 263 s. - Råttorna i Paris (FiB, 24, 1957, Sthlm, 4:o, nr 35, s 14 f, 49-51). - Preskriberat (BLM, 27,

1958, s 119-124). - Funderingar i en buske (Perspektiv, 9, 1958, s 348-350). - Ett tal om författandets villkor (SLT, årg 21, 1958, Lund, s 1-5). - Ett barns helg (Arbetaren, år 37,1958, Sthlm, fol, nr 33 (13-19/8), s 10, 13; från DN 1943: 25/4). - Den Helige Andes bank (FiB, 25,1958, nr 8, s 16 f, 45,47). - Helg. En berättelse ... (ibid, nr 47, s 13-32). - Min första kärlek, 10. Beviset (Vecko-journalen, årg 49, 1958, Sthlm, 4:o, nr 42, s 39, 47 f). - Nardus, En berättelse från tjugotalets Paris (SIA, Skogsindustriarbetaren, årg 23, 1958, Sthlm, 4:o, nr 11, s 24 f, 30). - Rabieshundarna (ibid,

24, 1959, nr 5, s 24 f, 31). - Till minne [inre titel: Till minne av barnet]. Sthlm 1959. 103 s. - Högmodet (P Edström m fl, Dödssynderna. Sju enaktare, Sthlm

1959, s 57-68). - Vårt nummer. Dialog för radio (Svenska radiopjäser 1959. Med en författarenkät om radiodramat av C Hoogland, Sthlm 1959, s 135-145; kommenterat omtr i Tidskrift, utg av Författarförlaget, årg 5, 1974, Sthlm, nr 4, s 6-8, 10: Uppslaget / Vårt nummer). - Nobelfest. Pjäs i en akt. Sthlm 1962. 15 s. (Repertoaren 2.) - Möte i parken. Scen för radio (Svenska radiopjäser 1962. Med introduktioner av C Hoogland, Sigvard Mårtensson o C-O Lång, Sthlm

1962, s 203-219). Övers: Encounter in the park, a radio play, [Sthlm 1962], 4:o [duplic], 26 bl (Entry for the Italia prize competition 1962, Sound radio: Dra-matic work). - Villebråd (BLM, 31, 1962, s 92-97). -Elis (OoB, årg 71, 1962, Sthlm, s 210-219). - Vem äger skönheten (ibid, 72, 1963, s 355 f; förstamajtal i radio). - Lilla Amirka. Radiopjäs (Svenska radiopjäser

1963. Inl av C Hoogland, Sthlm 1963, s 161-191). -Alltid när allting är som vackrast (Nya FiB, 18, 1963, Sthlm, 4:o, nr 17, s 44 f, 61 f). - Möte i parken (ibid, 18, 1963, nr 36, s 38-41; novell). - Elis. Sthlm 1964. 171 s. — När hela universum vickade till. Radiopjäs (Svenska radiopjäser 1964. Med inl av C-O Lång, Sthlm 1964, s 143-163). - Ganska hög feber. En feberfantasi för radio (Svenska radiopjäser 1966. Med inl avLZern, Sthlm 1966, s 133-147). - Lahmannströjan. Radiopjäs (ibid 1967. Med en inl av Sigvard Mårtensson, Sthlm 1967, s 157-175). - Flagga på halv stång (W & W serien 184. Svenska texter. Red av M Stenbeck, Sthlm (även deluppl Hfors) 1968, s 178-187; [ny uppl] 1969). - Råttorna i Paris och andra berättelser. Noveller i urval o med efterord av P Ejewall. Upps 1985. 90 s. - Bidrag i: Vi, 1939, Sthlm, fol, nr 14, 16,

25, 50, 1940: 5, 22, 46, 1941: 8, 17, 33, 51/52, 1942: 13, 31,41,1943, 4:o, nr 19,1948: 35,1951:4, 1958:50, 1961: 36, 37; vidare: DN: 433 bidr 1930-44 (328 rese-o a kåserier under Namn och nytt m m 1930-42, 45 resekåserier i söndagsbilagan 1931-38, 6 artiklar 1936 o 54 noveller 1936-44) samt en novell 1972: 2/8, StT, 1938: 13/11, 1939: 26/3, SvD, 1939: 14 o 28/5, 1942: 25/1, 1957: 24/11, Expressen, 1954: 19/5, 1955: 22/3, 1957: 10/12, Skånska dagbladet, Malmö, 1954: 23/5,1955: 22/5,1958: 25/1, Östergötlands dagblad, Norrköping, 1956, 31/3, 1958: 4/10, 1959: 14/3, Ar- betet, Malmö, 1956: 8/4, Helsingborgs Dagblad, 1956: 15/4, 24/6, UNT, 1956: 2/11, Västerviks-Tidningen, 1957: 8/6, 1958: 21/10, Öresunds-Posten, Helsingborg, 1958: 25/96, 1960: 10/12, 1961: 30/6, Aftonbladet, 1958: 13/11, Hudiksvalls Nyheter, 1959: 13/10, Nord-Sverige, Sollefteå, 1960:19/1, Smålandsposten, Växjö, 1960: 12/4; se P Ejewall, P S, en bibliografi [Malmö] 1979, 4:o [duplic], V, 73 bl, 16 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o UU: SFL [2]-6, 1941-1970 (1953-75); A Tyrberg, Skuldkänslans broderskap: en bok om P S:s romaner (1996), o där anf källor o litt; A Uppman, Tala enkelt om sorgen: en bok om min styvfar P S (1997).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
G T F (Peder) Sjögren, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5992, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Tyrberg), hämtad 2014-09-02.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5992
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
G T F (Peder) Sjögren, urn:sbl:5992, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Tyrberg), hämtad 2014-09-02.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se