Meriter

Skarne, Allan Erik Oskar, f 13 nov 1909 i Sthlm, Maria (enl fdb för Lidingö, Sth), d 7 okt 1998 i Danderyd, Sth. Föräldrar: byggmästaren Oscar Hemfrid Eriksson S o Hulda Elisabet Lindegren. Ex från Tekn skolans i Sthlm byggnadsavd 31, arbetsledare vid Byggnadsfirman Ohlsson & Skarne (från 33 ab) 31, led av styr 33, ordf där 66–70, deläg 38, VD 46–65, allt i Byggnadsfirman Ohlsson & Skarne ab, led av styr för Skarnes Förvaltn ab 45–55, VD o led av styr för Fastighetsab Radhuset (från 55 Elektra Motor ab) 45–65, ordf där 66–70, led av styr för Sthlms byggmästarefören 54, av styr för Östergötlands ensk banks avd:kontor i Sthlm 58, VD o led av styr för Skarne System International ab 60–65, ordf där 66–69, VD o led av styr för Systembetong ab 60–65, ordf där 66–70, led av styr för Byggstandardiseringen 61, av styr för ab Skånska Cementgjuteriet (Skånska ab) 67–80, av styr:erna för bl a byggnadsfirman Massaf SA, Gran Canaria, o Skarne System AG, Zürich.

G 19 juni 1936 i Lidingö m Birgitta Strö-man, f 27 dec 1915 i Sthlm, Ad Fredr (enl fdb för Solna, Sth), dtr till bankdirektören Petrus Gideon S o Maria Birgitta Wendela Nordwall.

Biografi

Allan S växte upp i en byggmästarfamilj på Lidingö utanför Sthlm. Hans far hade börjat i liten skala men fått allt större uppdrag – bl a byggde han 1917 Lidingö kommunala läroverk. Tillsammans med Oskar Ohlsson bildade fadern 1926 firman Ohlsson & Skarne. Företaget hade ett stort antal uppdrag, främst i Sthlm men även ute i landet. Det var denna firma som senare, under S:s ledning, fick avgörande betydelse för utvecklingen av prefabricerings- och elementbyggnadstekniken i Sverige, inte minst efter samgåendet med Skånska Cementgjuteriet 1967 (senare Skånska ab). Skarne system blev ett patent som kom att användas både inom och utom Europa.

S blev tidigt inriktad på byggmästaryrket och praktiserade under skolåren på faderns byggen. Sin yrkesexamen fick han efter den treåriga utbildningen vid Tekniska skolans byggnadsyrkesskola, populärt kallad Bysan, där han också knöt många kontakter som senare ledde till samarbeten. S:s villa på Långängen i Stocksund från 1935 är ett exempel på detta, ritad av arkitekten Erik Ahlsén, en av de elever som han lärde känna på Bysan. Redan under utbildningstiden var S inriktad på frågor kring det rationaliserade byggandet. I sitt examensarbete, som behandlade ett byggprojekt i Ekhagen utanför Roslagstull i Sthlm, föreslog han nya rationaliseringsåtgärder: att anlägga en materialgård direkt på byggområdet och att lägga räls från denna så att materialet enkelt skulle kunna forslas med specialbyggda diesellok till de pågående byggena. Förslaget kom aldrig att förverkligas där men förebådade framtida lösningar som S skulle utveckla.

Innan S inträdde som delägare i faderns företag bedrev han, med början 1934, egen byggnadsverksamhet. Rationalisering var här hans ledstjärna, och på det området fanns utrymme för initiativ. Byggbranschen hade inte som många andra sektorer följt rationaliseringsvågen efter första världskriget utan präglades fortfarande i hög grad av hantverk i alla led. Vissa steg hade dock tagits genom kommittén för standardisering av byggnadsmaterial, "rationaliseringskommittén", som bildats 1919 av Sveriges industriförbund och Sv teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst, vilket bl a resulterat i att snickerier som dörrar, fönster och skåp börjat levereras fabrikstillverkade i stället för att byggas på plats. S:s första genomförda rationaliseringsprojekt blev sju praktiskt taget identiska flerfamiljshus i Västerås uppförda 1937–39. Ett antal typplaner i olika storlekar med identiska köks-och badrumsenheter tillämpades. Den största tidsvinsten låg i att fabrikstillverkade, standardiserade och färdigmålade snickerier sattes på plats av stadsbud, medan byggnadssnickarna kunde engageras i andra uppgifter.

Sveriges första, banbrytande prefabricerade elementbyggeri stod S för i Östberga i Sthlm tillsammans med beställaren Sven Wallander, HSB, och arkitekten Lars Magnus Giertz (bd 17, s 120). Arbetet påbörjades 1950 och blev ett genombrott för det industrialiserade byggandet och det dittills största bostadsområdet som uppfördes i ett svep. En tidigare stadsplan omarbetades för att bättre passa den nya byggtekniken med utlagda kranspår, vilket också minskade anläggningskostnaderna. Med hjälp av kranar monterades paketgjutna innerväggselement på bjälklag gjutna på ett formbord som flyttades mellan våningarna. Förtillverkade fasadelement hängdes på och fabriksmålade snickerier sattes på plats. Den nya tekniken innebar stora förändringar inom byggbranschen. Entreprenören gjorde sig oberoende av de flesta kategorier byggnadsarbetare: varken timmermän, murare, målare eller snickare behövdes, endast betonggjutare och montörer.

Under det följande decenniet vidareutvecklade S prefabtekniken, bl a i flera husprojekt i Uppsala. Till innovationerna hörde förtillverkade installationsväggar där bl a avloppsledningar, vattenledningar, el-och teleledningar samt ventilationskanaler redan från början var ingjutna. De utformades för trevånings flerfamiljshus och gjordes hushöga i stället för våningshöga för att undvika skarvproblem.

S var hela tiden på jakt efter det perfekta totalsystemet för prefabtekniken. I mitten av 1960-talet tog han nästa banbrytande steg med System 66. Platsen var Orminge i Boo kommun utanför Sthlm och beställningen gällde 2 600 lägenheter i låga flerfamiljshus. Statsmakterna prioriterade då – miljonprogrammets årtionde – industrialiserat byggande i långa serier genom att ge förhandsbesked om lån. Det S ville åstadkomma var ett konsekvent grepp på hela byggprocessen, från råmark och stadsplan till färdigt område. Drift, förvaltning och ombyggnad skulle också ingå i systemet. Produktionsprocessen skulle utformas som en sammansättningsindustri, och man hade kontakter med och lärde av stora företag som Asea, Volvo och Kockums vad gällde processens organisation. Hela förloppet från marknadsanalys, produktutveckling och projektering till produktion och förvaltning skulle behärskas. Det var totalentreprenörens dröm, den produktionsanpassade projekteringen. I detta angreppssätt såg dock många arkitekter en fara, i det att själva produktionsmetoden i alltför hög grad kunde styra slutresultatet och skala bort andra kvaliteter.

S ville gå vidare från det tunga systemet med hela rumselement, som innebar nya element för varje nytt projekt, och söka en mer flexibel lösning. System 66 innebar bärande, likformiga fasadelement och bärande, lägenhetsskiljande väggar. I lägenheterna fanns bärande pelare men inga bärande mellanväggar vilket innebar att lägenheterna sinsemellan kunde utformas olika. De delar i byggnaden som hade kortare livslängd gjordes lätt utbytbara. Liksom tidigare i studentbostadsområdet Kungshamra i Solna, som S byggt, styrde produktionssystemet, och husen i Orminge fick tydlig form av elementbyggnadstekniken. Till det yttre blev husen likformiga, men den måttliga skalan och gårdsbildningarna gav ändå området en omväxlande karaktär.

S lämnade ledningen för Ohlsson & Skarne inför samgåendet med Skånska Cementgjuteriet men satt med i det senare företagets styrelse fram till 1980. Han var då 70 år gammal men fortsatte att utveckla sitt system utanför Sverige. Även på den internationella marknaden hade Skarnesystemet varit framgångsrikt. Framför allt kom det att tillämpas i Västtyskland, bl a vid uppförandet av flerfamiljshus i Bietigheim utanför Stuttgart i början av 1960-talet, men även i England, Frankrike, Italien m fl länder. Utanför Europa har systemet funnits i USA, Kuwait och Liberia.

På 1980-talet utvecklade S ytterligare ett nytt system i Sverige, S 85. Ur detta föddes "Det dynamiska huset" som var S:s totallösning på anpassning till miljö, funktion och flexibilitet, handikapp och flergenerationsboende. Samtidigt som detta projekt avsåg att vara en generell lösning var det i hög grad också ett svar på de frågor som var aktuella för S själv. Handikappaspekten berörde honom eftersom han hade fått genomgå svåra knäoperationer och hade problem att gå. Som pensionär lockade också tanken på att kunna bo över generationsgränserna. Främst ville han hitta ett byggsystem som gav användaren valmöjligheter och var tillämpbart i alla sammanhang och miljöer. För S var detta ett inlägg i bostadsdebatten. Han ville skapa ett system där den boende själv kunde bestämma dispositionen av bostaden och byggaren fick större frihet, samtidigt som myndigheternas krav uppfylldes. Tanken var att S 85 inte bara skulle begränsas till bostäder utan också tillåta en sådan flexibilitet att användningen kunde ändras från bostad till daghem, kontor eller enklare industrilokal, och vice versa. S 85 innebar att endast ytterväggarna i byggnaden var bärande. Husdjupet var 9,6 meter, ett funktionellt och konstruktivt fungerande mått för de tänkta användningarna. Varje fasadelement hade det funktionellt beprövade måttet 3,6 meter i bredd. Invändigt behövdes inga bärande delar, väggar – även lägenhetsskiljande – kunde placeras var som helst. Husets längd bestämdes av funktionen och terrängen. Fasadelementens dörr- och fönsterplaceringar var de enda begränsningarna. I stället för trapphus användes loftgångslösningar. Även avloppsrör, vattenledningar och elinstallationer avpassades så att de kunde anslutas där man önskade. De förtillverkade fasadelementen kunde utformas olika, anpassas efter omgivningen eller ges ett självständigt uttryck, allt efter den karaktär man önskade ge bebyggelsen.

Det första genomförda exemplet på S 85 utfördes som tvåvånings flerfamiljshus i Rosersberg norr om Sthlm och där gavs fasadelementen drag av 1920-talsklassicism. Systemet kom senare att tillämpas i Lillehammer i Norge i samband med de Olympiska spelen 1994 samt i ett projekt i Frankrike. En vidareutveckling av S 85 gjorde S i form av tre sammankopplade huskroppar med ett gemensamt trapphus och invändiga kommunikationer.

S hade ett stort konstintresse och var konstmecenat. Själv ägde han en fin samling modern konst. Hans intresse för Pablo Picasso ledde till att han tillsammans med norrmännen Carl Nesjar, skulptör, och Erling Viksjö, arkitekt, bildade företaget Betograves för att tillverka Pi-cassos betongskulpturer. S stod för gjutningen av de jättelika skulpturerna, tänkta att placeras i olika stadsmiljöer. En av de mest kända är Frukost i det gröna, som S skänkte till Moderna museet 1964. En annan, Den fule fågeln, placerades i Kungs-hamra. Även Alexander Calders mobil lät S både tillverka och skänka till Moderna museet.

S:s omfattande verksamhet och mångsidighet gav många kontakter och ledde till en stor umgänges- och vänkrets. Han var socialt utåtriktad, vänlig och entusiastisk och bjöd gärna in till storslagna, generösa fester. Han bodde många år i Schweiz, men vistades också ofta i sin villa i Djursholm. Den hade han ritat tillsammans med arkitekten Nils Tesch och byggt i början av 1960-talet med förtillverkade element från en av de egna fabrikerna. I trädgården ställde han upp några av de stora betongskulpturer han gjutit efter Picassos skisser.

S var en av huvudaktörerna och en av de banbrytande innovatörerna inom den sv byggbranschen när det gällde långt gående rationaliseringar i form av monteringsbygge. Han utvecklade tidigt den nya tekniken, liksom entreprenörsrollen, i efterkrigstidens Sverige. Hans stora produktion som byggmästare och entreprenör omfattade många hundra projekt inom och utanför Sverige med välkända exempel som punkthusen i Näsbydal, kopparhusen i Kevinge, bostadsbebyggelsen i Orminge och Gallerian i Sthlm. S använde också sin tekniska kreativitet till engagemang i boendefrågor kring valfrihet, flexibilitet, handikapp- och flergenerationsboende. Han hade starka kulturella och konstnärliga intressen som tog sig uttryck i olika samarbeten, projekt och donationer.

Författare

Eva Rudberg

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Diskussion om hissar... vid sammanträde i Stockholms byggnadsförening (Byggmästaren årg 35,1956, Sthlm, 4:o, Uppl B. Byggnadsteknik, s 190). - Framtidens byggteknik (Paletten, årg 27,1966, Gbg, 4:o, s 214-216). - Bygga för livet. U o o å. 4:o [duplic]. [Enl uppg.] - Det dynamiska huset. En uppfinning från Skarne Systemutveckling. [Sthlm, tr] Uddevalla 1988. Fol. (20) s. [Övers:] The convertible building. A development from Skarne ...

Utgivit: Med kran och krok. Sthlm 1987. 4:o. 142 s. [Även förf s 6-24, 61-66, 227 f, o 129-142.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Collen [C-S Collenberg], Leklust ger nya byggrön (DN 15 mars 1959); E Rudberg, Byggmästaren o hans arkitekt (Byggare i Sthlm: byggmästarerollen under 1900-talet, ed A Gullberg o E Rudberg, 2001); E Skogby o S Hörling, A S (DN o SvD 26 okt 1998).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Allan E O Skarne, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6002, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Rudberg), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6002
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Allan E O Skarne, urn:sbl:6002, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Rudberg), hämtad 2024-04-19.