Meriter

1 Sparre, Erik, f 13 juli 1550 i Öja, Söd (faderns uppg, se Chronicon genealogicum, s 47), d 20 mars 1600 i Linköping. Föräldrar: riksrådet Lars Siggesson (S; s 699) o Brita Turesdtr (Trolle). Riddare något av åren 69 (Acta ang riddersket o adeln; jfr Löfqvist)–75 (STb 1568–75), studerade utrikes 69–73, inskr vid univ i Frankfurt an der Oder 70, hovmästare 74, v kansler 75, kommissarie vid underhandl:arna med Danmark 16 mars 75, riksråd från mellan 26 juli 75 o 6 febr 76 (SRA 2, s 541)–19 febr 90, legat till tysk-romerske kejsaren o greven av Ostfriesland 21 aug 75, lagman i Västmanland o Dalarna 76–90, kommissarie vid underhandl:arna med Danmark 29 aug 80, legat till Mecklenburg 81, ståth i Västmanland, Bergslagen o Dalarna 82–sept 89, häradsh i Västerrekarne, Södermanland, 82–83,88–90 o 94–97, skotsk baron 1 mars 83, legat till England 83, ståth på Sthlms slott (tills m sin svärfar) 86, legat till Polen 87, åter riksråd från 93, rikskansler från 93, åter ståth o lagman över Västmanland, Bergslagen o Dalarna 14 juli 94–mars 97, landsflyktig i Danmark o Polen våren 97–juni 98, fängslad sept 98, dömd till döden 17 mars 00.

G 12 okt 1578 i Sthlm (S:s egen uppg, se Walde, s 29) m grev Ebba Brahe, f 20 april 1555 i Länghem, Älvsb (begntal avj Botvidi, avskrift i Hs 8, KB), d 8 maj 1635 i Norrsunda, Sth (H Ausius, En kort och enfaldigh grafschrift öffuer ... Ebba Brahe [1635]), dtr till riksdrotsen greve Per B (bd 5) o frih Beata Gustafsdtr (Stenbock).

Biografi

S har tidigast kunnat beläggas med släktnamn 1569, men ännu 1576 har han kallats Erik Larsson, och då förekommer också benämningen Erik Gyllensparre (Gillingstam 1964). Han hade faderns goda rykte och vänskap med Gustav I att tacka för mycket.

Tidigast 1569 dubbades S till riddare. Uppgifter om hans tidiga år är få och de som finns motstridiga, men det är troligt att han 1569–73 studerade utomlands. Säkert är att han 1570 var inskriven vid universitetet i Frankfurt an der Oder och kallas då "Ericus Sparr, nobilis, Suecus". Troligt är också att han studerade vid något italienskt lärosäte, sannolikt Padua. Denna för tiden typiska bildningsresa gav S inte bara en god kännedom om olika länder och en nödvändig utbildning för att kunna bära upp ett ämbete i statens tjänst utan också mycket goda språkkunskaper, särskilt i italienska och latin, vilket han flitigt använde under resten av sitt liv. Efter tiden utomlands återvände S till Sverige 1574.

1574 friade S till sin blivande hustru, Per Brahe d ä:s dotter Ebba, på Sankt Andreae dag (30 nov), vilket hon senare noterade i sina anteckningar. Det planerade äktenskapet mellan S och dottern till riksdrotsen, kung Johans kusin, bidrog med största sannolikhet till att S snabbt kom i rikets tjänst. Han utsågs till riksråd 1575 eller 1576 och var då redan v kansler. Under sin tid som sådan, och senare även som rikskansler, var S sällan involverad i det dagliga arbetet i kansliet; han användes istället flitigt som hovfunktionär och diplomat. Han medverkade t ex som kommissarie vid underhandlingar med danskarna vid riksgränsen i mars 1575 och sändes även på sensommaren som legat till romerske kejsaren och greven av Ostfriesland. Härmed tog S:s karriär fart på allvar.

Men det var en karriär på gott och ont. Tidigt drogs S in i maktkampen mellan kung, hertig och högadel rörande religion och maktfördelning. I mars 1576 lämnade han och andra företrädare för högadeln på kungens uppdrag till hertig Karl en ny liturgi samt förslag om högre ämbetsmäns tillsättande inom furstendömena. Denne vägrade tillåta liturgin i sitt hertigdöme. 11 febr 1577 medverkade S tillsammans med Per Brahe samt två andra icke namngivna adelsmän från Uppland i ett möte i Sthlm med det högre prästerskapet och kungen. På mötet diskuterades det nya gudstjänstlivet. Deltagarna gav sitt bifall till den nya mässordningen. S deltog även vid förhandlingarna vid Tjugondedags-marknaden i Enköping s å, med uppgift att underhandla med folkmenigheten där om den nya liturgin. Konflikten mellan kung och hertig var ett faktum, liksom att S nolens volens dragits in i maktkampen.

S gifte sig 1578 med Ebba Brahe. Giftermålet ägde rum i änkedrottningens hus vid Svartmangatan i Sthlm. Bland de närvarande fanns Johan III och drottningen "till gäst i tre dagar", änkedrottningen, markgrevinnan av Baden och hertiginnan av Mecklenburg "i fyra eller fem dagar", de två sistnämnda kung Johans systrar. I samband med bröllopsfestligheterna anordnades riddarspel och torneringar. I morgongåva gav S Sundby i Öja sn och hälften av allt det gods han då hade, "och sedan kunde få att äga", samt 1 000 gyllen till förbättring.

Åren efter bröllopet utmärktes för S:s del av ett febrilt arbete i statens tjänst. Han deltog som kommissarie i mötet med danskarna i Knäred i aug 1580. Året därpå reste han tillsammans med Hogenskild Bielke (bd 4) som legat till hertigdömet Mecklenburg. S å i april instruerades S och Bielke av Johan III rörande förhandlingarna om bröllopet mellan kungens syster Elisabeth (bd 13) och hertig Kristoffer av Mecklenburg. S fick ånyo i uppdrag att utarbeta ett reglemente rörande kyrkliga frågor samt avge ett förslag till hur hertig Karls makt i konstitutionell mening skulle begränsas.

S:s och Hogenskild Bielkes på k uppdrag författade reglemente, den s k stockholmsstadgan, rörande kyrkliga frågor och maktbegränsningar för hertigen antogs vid riksdagen 1582. S:s förhållande till religionen var dock komplicerat liksom för flera andra medlemmar av aristokratin. Tillsammans med Per Brahe och andra högadelsmän deltog S 1577–99 vid upprepade tillfällen i den katolska mässan. Det påvliga sändebudet Possevino såg S som en vän till den katolska saken och möjlig att använda för att återinföra katolicismen i Sverige.

1582 blev S ståthållare över Västmanland, Bergslagen och Dalarna. Som tack för den frikostighet en i Sverige boende skotte, Anders Keith, åtnjutit av Johan III, hedrades S med att utnämnas till skotsk friherre (baron) 1583. Senare skulle denna titel vändas mot honom, och S försvarade sig då med att han inte hade begärt att få någon dylik barontitel. Men även om han hade gjort det låg det inte någon brottslig handling bakom, menade han. S intygade att han inte hade försökt övertala kungen att få denna titel erkänd; han ville inte ens ha den, skrev han i sitt försvarsbrev.

I juli 1585 var S tvungen att hjälpa sin broder Johan (s 701), då denne gjort en tysk adelsflicka med barn samtidigt som han var förlovad med Margareta Brahe, dotter till Per Brahe och syster till S:s hustru. Svärfadern rasade och hotade bryta förlovningen. S löste konflikten genom att utnyttja den nära kontakt Sparreätten hade med ätten Bagge, och Erik Bagge gifte sig med den tyska flickan i utbyte mot gods (jfr Gillingstam 1985). Affären visar inte bara att S tog ansvar för sin bror, utan också att han, liksom andra högadelsmän, alltid hade en krets av klienter i sitt nätverk. Att S så länge lyckades hålla sig kvar vid makten kan därför inte bara tillskrivas personliga egenskaper och egen förmåga; han hade också en stor vänkrets och många klienter. Hans svärfader öppnade många dörrar för honom och höll honom om ryggen när det behövdes. I liktalet över S talade biskopen Petrus Jonas Angermannus (bd 29) om att S alltid visat honom särskild ynnest, vilket kan tolkas som att biskopen ingick i S:s klientkrets.

S har i litteraturen fått stå som representant för en mer politiskt självmedveten generation av adelsmän, som aktivt arbetade mot de krafter som verkade för absolutismens införande i Sverige. I opposition mot tidigare forskning har senare visats att S med flera andra ur riksrådet inte ville avskaffa arvsmonarkin utan binda arvkonungen vid ett styrelseskick, där hans makt inskränktes genom lagar (Strömberg-Back). S och rådsgruppen utnyttjade skickligt motsättningarna som fanns mellan hertig Karl och Johan III för att uppnå detta syfte. I brev har S även förklarat sig med att han visst inte ansträngt sig för att fördjupa brödratvisten utan tvärtom sökt bilägga den. Och hade inte vi gjort vad vi hitintills gjort skulle det ha blivit etter värre, menar han. Uttalandet vittnar om en fast ideologisk övertygelse.

I sin Pro lege, rege et grege (För lagen, kungen och folket), som S enligt egen utsago skrev på befallning av Johan III, framkommer tydligt denna fasta övertygelse. S visar i den att kungen har lagen och rätten på sin sida i kampen mot hertig Karl. Gustav I:s arvrike skulle godtas, men kungens maktutövning måste lagbindas. Pro lege skrevs troligen 1582, och i denna försvarar S även den stadga om de kungliga och furstliga rättigheterna som presenterades på riksdagen i Sthlm 1582. Tanken från S:s sida var att en skiljedomare – ett ständermöte – skulle uppträda och döma i sak, men det dröjde till månadsskiftet jan–febr 1587, under ständermötet i Vadstena, innan en uppgörelse träffades. Inför skiljedomen utarbetades tre förslag till framställningar – två i kungens namn och ett i riksrådets – som finns bevarade i konceptform. Dessa tre benämns i den vetenskapliga litteraturen Propositionen 1587 och är försedda med ändringar och inskott av S. I såväl Pro lege som Propositionen 1587 spåras inflytande från andra riksråd, däribland svärfadern Per Brahe, men S är den som huvudsakligen präglat innehållet och som fört pennan (Strömberg-Back).

I Pro lege liksom i Propositionen 1587 utgör lagen grundvalen för hela samfundsordningen. Den centrala ställning lagen intog i S:s politiska idévärld har fått forskarna att se en koppling till en fransk idérörelse, de s k monarkomakerna. Skillnaden mellan de båda skrifterna är mer en fråga om grad än om art; Pro lege är till sin karaktär en försvarsskrift för den k ståndpunkten, medan Propositionen 1587 är en anklagelseskrift mot hertig Karl. Centralt för S är att kungen tar initiativ till och ger förslag på lagområdet, men den lagstiftande makten ligger alltid hos ständerna - och i slutändan hos folket. Tack vare att kungen förband sig genom edsavläggelse att upprätthålla lagen och rättsordningen garanterades också folkets rättigheter. Riksdagen är det enda organet som kan lämna ett samtycke. För S innebär detta att arvhyllningen i Örebro 1540 ej hade laga kraft; det hade däremot Västerås arvförening 1544.

Våren 1587 inbjöds S, Hogenskild Bielke, Erik Gustavsson (Stenbock) och Sten Banér (bd 2) att diskutera en plan för styre vid händelse av att Sigismund både skulle väljas till kung i Polen och ärva den sv tronen. Något avgörande beslut togs inte, eftersom herrarna träffades åter till sommaren för att diskutera saken. 5 sept beseglades slutligen de s k Kalmare stadgar av Johan III och Sigismund. S:s bidrag till utformandet av stadgarna har bedömts som stora och avgörande (Roberts). Kalmare stadgar lade tyngdpunkten i regeringsmakten hos kungen och riksrådet, medan hertigen gavs en marginell funktion. Under unionskungens frånvaro skulle en sjumannaregering styra landet.

1587 hade S jämte svågern Erik Brahe (bd 5) sänts till Polen, för att påverka utgången av det pågående kungavalet och få Sigismund vald till polsk kung. Händelserna i samband med detta polska val och samtidens tolkningar av vad som sades och utlovades kom att påverka S:s framtid. Senare förklarade sig S med att han blev tvingad att resa – han hade bönat om att få slippa, emedan hans hustru skulle nedkomma, men utan framgång.

I Polen fick S tillfälle att omsätta sina klassiska studier i praktiken. Han briljerade stundom i retorisk skicklighet. I de rangstrider som uppstod mellan de svenska och ryska sändebuden drog han t ex nytta av sina historiekunskaper, genom att inte bara hänvisa till utan även läsa högt ur Nicolaus Ragvaldis (bd 26) götiskt inspirerade tal på Baselkonciliet 1434. Det var från Sverige de forntida göterna hade utvandrat, och därför borde de sv sändebuden ha högre rang än de ryska. S:s tal till Sigismunds förmån på valriksdagen var också ett ypperligt prov på retorik. I talet lovade han bl a Estland åt Polen om än med vissa reservationer. För detta löfte fick S utstå mycket kritik av Johan III. Här började på allvar de problem som skulle följa S resten av livet. I de instruktioner S och Erik Brahe fått av kung Johan före avresan ingick nämligen att inte avträda Estland. Det var således i direkt opposition mot sin instruktion som S ändå mer eller mindre gick med på landavträdelsen.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att S såg svårigheter med att meddela kungen de nya villkoren för Sigismunds trontillträde och att han valde att först informera riksrådet, med en uttrycklig uppmaning att inte visa kungen brevet förrän någon med stort inflytande på ett smidigt och passande sätt kunde redovisa de nya villkoren (Renvall). Efter återkomsten medföljde S tillsammans med andra riksråd Sigismund på den sv flottan till Danzig och vidare ull Warszawa.

I ett brev till sin svärfar försökte S tona ned affären. S ifrågasätter kungens tolkning av händelserna vid kungavalet i Polen, att han hade velat ge bort Estland, "vilket han säger vi have fullkommeligen bortgivit, det dock inte skett är." Det var endast "en lös förtröstning" till polackerna. I brevet lovar S lugnande att Sverige till evärdlig tid skall ha Livland i sin ägo och Sigismund ändå vara kung i Polen. Brevet torde vara skrivet i sept 1589.

Johan III:s missnöje över den polska överenskommelsen gick inte att ta miste på. I mars 1588 berättade Hogenskild Bielke för S, att kungen i sitt missnöje med riksrådet hade gått igenom ett hovregister och där strukit allas av högadeln löner, däribland S:s.

Den k onåden mot S skulle växa sig än större. I aug 1589 samlades Johan III och Sigismund, den sv politiska eliten, däribland S, och andra höga dignitärer i Reval (Tallinn). På agendan stod bl a att diskutera formerna för Johan III:s mottagande av den hemvändande sonen Sigismund. Tanken från Johans sida att få hem Sigismund var inte bara politisk; där fanns även en faders vilja att få träffa sin son och att få ha honom vid sin sida under sin sista tid i livet. Mötet utvecklades till en komplicerad affär, i vilken det sv riksrådet spelade en huvudroll, främst v kanslern S.

De svenska och polska legaterna var helt överens på en punkt: Om Sigismund lämnade Polen för Sverige måste en ny valprocess igångsättas i landet, vilket bäddade för inbördeskrig. Hur skulle Ryssland då agera? Delegaterna insåg problemet och S fick det otacksamma uppdraget att övertyga fadern om att det bästa vore att helt släppa sonen. De k planerna att få Sigismund att återvända till Sverige och ge upp den polska kungatiteln motarbetades således av S och de andra högadelsmännen trots en k instruktion till S i sept, att Johan III inte accepterade några invändningar. Till detta kom också oroväckande nyheter från öster: Om situationen blev sådan att Ryssland skulle gå till anfall, då, varnade krigsbefälen, var det inte säkert att trupperna klarade att stå emot. 30 sept reste så till slut Sigismund tillbaka till Polen; separationen var ett faktum. Den store förloraren var Johan III. "Förlusten" av sin son var något han aldrig förlät riksrådet och då främst S. En redan ansträngd relation mellan S och kungen försämrades allvarligt efter händelserna i Reval.

I nov 1589 signerade S, Sten Banér (bd 2) och Ture Bielke (bd 4) ett uttalande, i vilket de erkände sina misstag. De lovade att inte opponera sig vid ett återlämnande av Estland. Men S:s och riksrådets kapitulation inför den k makten kom för sent. Inom kort hade S, liksom Ture och Hogenskild Bielke, Gustav och Sten Banér samt Erik Gustavsson (Stenbock) fråntagits riksrådsämbetena; likaså indrogs S:s donationer och förläningar. Han avsattes även från sitt ståthållarämbete. Först på sin dödsbädd förlät Johan III S för den utveckling mötet i Reval hade tagit.

Det är därför inte förvånande att S 1590 anklagades för landsförräderi, särskilt för att han erbjudit Estland till Polen utan k tillstånd. I början av året krävde dessutom hertig Karl, i kungens namn, att S skulle återlämna alla de handlingar han olovligen tagit ur rikskansliets arkiv: Örebro recess, Västerås arvförening, polska handlingar samt däribland "den vidlyftige handel, utdragen av kejserlig lag och stadga om konungl regaliis och furstelige rättigheter". S återlämnade dokumenten och försvarade sig med att de bara var till låns, eftersom hans ämbete krävde tillgång till dylika handlingar. Men om den "handel..." visste han inget. Han ägde en avskrift, men den hade han lånat ut till Axel Leijonhufvud (bd 22). S hade inte heller några original av vare sig Örebro recess eller Västerås arvförening. Dessa har inte heller förvarats i kansliet, påpekade han, utan i kungens kammare i en järnkista och det var endast kungen som hade nyckel. Nästa påminnelse kom från kungen och rörde den krönika som S hade och som Per Brahe författat. Av Johan anklagades han dessutom för komplott. Vidare beskylldes S för att han skulle ha fått riksrådet att hota Johan III med avsättning vid mötet i Reval 1589, om inte rådet fick sin vilja igenom. Trots att änkedrottning Anna av Polen talade för S:s sak dömdes han till fängelse och satt en tid fången på Sthlms slott.

I okt s å beklagade sig S i ett brev till Ture Bielke att han ej fått tillstånd att ens bevista sin svärfars begravning. Han beklagade sig över att hans bror hölls fången: "först i samma rum där konung Erik ihjälstuckit andra, sedan i Domprostgården, där rådet samlades, slutligen för åtta dagar sedan fick han tillstånd, att flytta till värdshuset, sedan några väktare blivit ditsatte." I ett brev 8 nov upprepade S sin trohet till kungen och bedyrade sin oskuld. S förstod inte alls varför kungen var vred och tillade samtidigt att han inte alls var någon kättare, en anklagelse som nu riktats mot honom. Han bad kungen visa godhet och mildhet mot honom och hans medbröder.

Det var i detta sammanhang som S:s förvärvande av den skotska barontiteln fördjupade den redan stora konflikten mellan honom och kungen. 6 jan 1591 avfordrade Johan III S hans friherrebrev och förstörde i närvaro av Peder Mårtensson detta (en avskrift finns i Palmsköldska samlingen). I rätten försvarade sig S "så oförskräckt och med sådan styrka emot alla beskyllningar" (Anrep) att Johan III i vredesmod skall ha dragit sin värja men hejdats av hertig Karl. Någon dom över S och övriga anklagade fälldes ej, eftersom de varken kunde frias eller fällas.

Konflikterna mellan riksrådet och kungen fortsatte 1592.18 febr skickade kungen en hovtjänare till S på Rydboholm i Östra Ryd, Uppland, för att kräva in Per Brahes krönika. Johan och hertigen misstänkte nämligen att den gamle riksdrotsens krönika var vasafientlig. Om S vägrade skulle han föras till Sthlm och placeras i fängsligt förvar. S vägrade både att lämna ut krönikan och att följa med till Sthlm. Även i mars skickade kungen en tjänare med uppdrag att beslagta skriften och föra S till fängsligt förvar, men han lyckades ånyo klara sig undan.

Konflikten mellan S och Johan III tycktes emellertid få en lösning i nov, eftersom kungen på sin sjuksäng lovade att S skulle benådas och få tillbaka sitt ämbete mot att han var Sigismund trogen. Innan året var slut hamnade dock S åter i konflikt med hertig Karl, som anklagade honom för förberedelse att överta makten i riket. Anklagelserna var emellertid utan grund och S frikändes.

Efter Johan III:s död återinsattes S som riksråd – nu även rikskansler – i början av 1593. Genom att skriften Pro lege, rege et grege nu alltmer kommit till allmän kännedom hamnade han istället i onåd hos hertig Karl. S kom dessutom sent till Uppsala möte i febr–mars och drog till sig nya misstankar om kätteri men skrev ändå under det till vissa delar kontroversiella beslutet. Därefter författade S ett förslag till prästerskapets privilegier (efter luthersk lära), vilket misshagade Sigismund, samt ingav till honom en skrift om Sveriges frihet.

När Sigismund anlände till Danzig i slutet på sommaren mötte S, Klas Bielke (bd 4) och Klas Fleming (bd 16) upp med den sv flottan. S och Bielke försökte avkräva Sigismund en försäkran på Uppsala mötes beslut. De ville också att Sigismund skulle konfirmera valet av Abraham Angermannus (bd 1) som ny ärkebiskop samt att denne skulle få kröna den nye kungen. Förhandlingarna blev dock resultatlösa – Sigismund vägrade. S deltog i Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka 1 febr 1594. Vid Sigismunds kröning 19 febr bar S riksäpplet och förestavade eden för kungen på borggården. Några veckor före kröningen hade S uttytt Sigismunds konungaförsäkran i Postulata nobilium (adelns krav), vilka han presenterade med en lång och retoriskt skickligt upplagd oration. I denna s k adelns oration, avsedd som en inledning till postulata, gjorde sig S till tolk och talesman för adelns försvar av arvriket som idé liksom han i Postulata nobilium försvarade ständernas rådgivningsrätt och samtycke. I Postulata nobilium framförde S i en förskönad tolkning krav på ett återställande av adelns forna privilegier. Han presenterade även ett aristokratiskt civil-ämbetsmannaprogram (krav på ämbeten i staten), som fick stor betydelse för adelns vidare relation till kung och krona under 1600-talet. I sin konungaförsäkran lovade Sigismund att styra med råd av hertig Karl och rådet, upprätthålla goda förbindelser med Polen, aldrig offra sv intressen samt inte anställa utlänningar eller lågbördiga personer, bara sv adel.

14 juli s å utsågs S till ståthållare över Västmanland, Bergslagen och Dalarna samt lagman därstädes. Att S nu inte längre var i hertigens onåd visades av att han stod fadder vid Gustav Adolfs dop s å. Kort tid därefter uppkallade S också sin nyfödde son efter hertigen.

I sept 1594 utarbetade S en regeringsstadga, vilken hade till syfte att reglera styrelsen av riket i kungens frånvaro. Tanken var att formulera en gemensam grund för ett samstyre mellan hertig och råd. Men sent i arbetet med denna skrift lade S in en klausul, som avsevärt begränsade hertig Karls makt under Sigismunds frånvaro. Det väckte naturligtvis Karls vrede, och S hade ånyo skaffat sig en mäktig fiende. På riksdagen i Söderköping 1595 drev S igenom ett beslut om skapandet av en stark sv regeringsmyndighet under kungens frånvaro. I denna ingick hertig Karl som riksföreståndare men begränsad av rådets medverkan.

Beslutet i Söderköping fick Sigismund att protestera, och 1596 skrev S en försäkran av innebörden att beslutets giltighet "icke längre gälla skall än till K M:ts ankomst i riket igen". Hertig Karl ville helt riva upp beslutet och kalla en ny riksdag, men S och rådskretsen motsatte sig denna tanke. Likväl hamnade S åter i blåsväder. Efter mötet i Arboga året därpå – en riksdag vilken både Sigismund och riksrådet motsatt sig – var riksråden återigen villrådiga. Hertigen hade nu lierat sig med ständerna. S ansåg t o m att tidpunkten nu var lämplig för att göra väpnat motstånd mot hertig Karl och han begav sig till Västergötland för att sondera terrängen. Våren 1597 blev läget ohållbart och S flydde landet, först till Danmark (Falkenberg och Halmstad), sedan till Polen. Hertig Karl ansåg att riksrådet nu definitivt brutit det enighetsförbund som Söderköpings riksdag beslutat om, och i ett brev till ärkebiskop Angermannus, vilken alltid gett S sitt politiska stöd och vice versa, beskrev hertigen S som en landsförrädare.

Flykten ägde rum i hast; kvar i Sverige var S tvungen att lämna sina litterära samlingar innehållande bl a viktigt arkivmaterial och officiella dokument, och han försökte därför få sina vänner att ta dem tillvara. 28 mars 1597 instruerade hertigen ryttmästaren Lasse Jakobsson till Helgåsen att hålla S:s hustru under bevakning, eftersom hon förväntades resa efter sin man. Hertig Karl beslagtog i slutet av maj ett skrin, som fanns hos prinsessan Anna (bd 2) på Stegeborg. Det är emellertid troligt att S lyckades få med sig eller åtminstone förstöra huvuddelen av den privata korrespondens som hertigen skulle ha kunnat använda mot riksråden. I skrinet fanns dock en lista över S:s handskriftssamling, den s k Stegeborgsförteckningen, skriven av honom själv, vilken hertig Karl kunde använda mot honom. Det finns även bevarad en odaterad förteckning (Stockholmsförteckningen), som troligen härrör från tiden vid flykten och som S skall ha nedtecknat ur minnet "så mycket jag kan minnas". Listorna ger en god inblick i S:s litterära kvarlåtenskap.

I dec 1597 besökte S som ombud för kungen hertigarna av Mecklenburg och förde med andra representanter för Sigismund diskussioner om möjligheten av ett samlat nordtyskt, diplomatiskt ingripande mot hertig Karl. Av detta blev dock intet.

Efter en vistelse i Polen återkom S till Danmark i febr 1598 och stannade i landet till juni s å. Det är uppenbart att han planerade för att resa hem igen; han lånade pengar för detta syfte av fru Görvel Fadersdotter (Sparre av Hjulsta och Ängsö; nedan). I Danmark förde S underhandlingar med Kristian IV om hjälp vid ett eventuellt krigståg under försommaren men fick avslag. Överlag propagerade S för Sigismunds sak under sin vistelse i Danmark. Han lär dessutom ha utmärkt sig vid hovet. S hade lärda förbindelser med den danske historieskrivaren Arild Huitfeldt, med vilken han bytte en del historiska handlingar.

På sommaren återvände S med de övriga landsflyktiga rådsherrarna tillsammans med Sigismund och hans krigshär men denna besegrades av hertig Karls styrkor i slaget vid Stångebro i sept. Efter slaget utlämnades S till hertig Karl som lät fängsla honom – han placerades i fängsligt förvar på Nyköpings slott. Under sin fängelsetid författade S en försvarsskrift som senare trycktes i Polen. I ett odaterat brev till Nils Gyllenstierna (bd 17) strax före Linköpingsdomen, klagar S över att ingen besöker honom, skriver till honom eller ger honom råd eller tröst. Ingen försökte heller blidka furstens vrede när anklagelserna mot honom kastades fram. Han är besviken på sina riksrådskollegor, som han menar har svikit honom i en tid av prövningar.

Vid riksdagen i Linköping i febr 1600 stod S jämte andra riksråd anklagade för landsförräderi. I rätten visade hertigen upp ett brev som han påstod S hade skrivit till Sten Baner under sin tid i Khvn och i vilket S påstås säga, att hertigen "haver brukat en oärlig mun på oss alla". Under större delen av rättegången förde hertigen ordet, men S gavs tillfälle att försvara sig, vilket han gjorde med stor retorisk skicklighet och lyckades stundom få domstolen på sin sida men dömdes likväl till döden. På dödsdagen uppläste S, som ett sista försök att påverka den utfärdade dödsdomen, en protest emot dem som suttit i rätten. Han rev sedan sönder sin

protest samt tröstade både sig själv och de andra – Gustaf och Sten Baner, Ture Bielke samt krigshövitsmannen Bengt Falck (bd 15) – med ytterligare ett tal. Efter avrättningen infördes S:s lik i Peder Mattssons (Stiernfelt) hus och sveptes där. Han jordfästes i Linköpings domkyrka, men kistan blev sedermera nedsatt i Öja kyrka tillsammans med hustrun Ebba Brahes. Barnen placerade vid ett senare tillfälle ett marmorepitafium där med en latinsk inskrift över de döda föräldrarna.

Få adelsmän i Sverige kunde vid denna tid nå upp till samma höga bildningsnivå och retoriska skicklighet som S. Han utnyttjade ofta historiskt material i sina försvarsskrifter och utläggningar. Han behärskade flera språk och korresponderade på bl a latin och italienska. Han brewäxlade med flera av tidens stora, däribland Tycho Brahe och Rostockprofessorn David Chytraeus. Till den senare stod han som patron och bekostade en del av tryckkostnaderna för dennes verk. Under sin levnad samlade S på sig historiska urkunder i original eller i avskrift och innehade även genealogiska samlingar. S försökte vid upprepade tillfällen skydda sina samlingar från beslag. Men efter flykten 1597 gick detta inte längre; Karl beslagtog dem. Till större delen är S:s bibliotek försvunnet.

S:s betydelse för sv konstitutionell historia och hans insatser i vasastatens uppbyggnadsskede kan svårligen överskattas. Så gott som allt han företog sig i sin officiella funktion var relaterat till konstitutionella frågor och till regeringsärenden. Han var en energiskt arbetande och ideologiskt övertygad man, som oftast tog strid för det han ansåg var rätt eller fel i en konstitutionell mening. Hans livsbana kantades av hårda strider med Johan III och med hertig Karl, stundom också med Sigismund, motsättningar som till slut ändade hans liv.

Författare

Bo Eriksson Janbrink

Arkivuppgifter

S:s papper (konc, ms, antecknar, minnesbok, kopieböcker, avskrier, brev m m) är splittrade i olika samkar i RA; minnesbok även i UUB. Se även tr arbeten nedan. - Brev från S i KB o RA (bl a till H Bielke).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio nomine serenissmi ac po-tentissimi principis... Iohannis III.... Nec non ... Si-gismundi ... per illustres ... dn. Ericum Sparre ... & dn. Ericum Brahe ... ad comitia Warsouiensia, noui regis electioni XXIX. Iunij anno MDLXXXVII, stylo nouo indicta, legatos habita d. XV. augusd. Uo uå [Rostock 1588]. [23] s. Omtr i Sigismund! Augusti, Poloniarum regis, Epistolse, legationes et responsa. Nec non Stephani Batorii, reg. Pol., Epistolarum decas et oratio ad ordines Poloniae ... Accesserunt opuscula duo alia, ad electionem regis Sigismundi III spectantia. Omnia recensuit Jo. Burchard Menckeni-us, Lipsias 1703, s 689-712; o i Orationes procerum Europas, eurondemque ministrorum ac legatorum, ut & virorum celeberrimorum, in multifariis, tam lseti-tiae, qum tristita casibus... ab aliquot saculis usque ad annum 1713 ... in lucem edita, ajohanne Christiano Lunig ... P. 1, Lipsia; 1713, s 457-479. -Rijksens rådz, ridderskaps, och menighe adels oration och vnderdå-nighe schrifftelighe begären, til den stormechtigeste högborne förste och herre, her Sigismundum, Sweri-ges, Göthes, och Vendes etc. arffkonung ... then tijdh H: K: M: war kommen til Swerige, at anname sins fä-dhernes arffrijkes crone och regemente, anno etc. 1593. then sidste septembris, at niute theres gamble vrminnes frijheet och privilegier, såsom och alle andre rijksens ständer j lijke måtte. Offuerantwardet then anno &c. 1594. Sthlm 1594 (Anders Gutterwitz). [43] s. [Anon.] Omtr i SRA 1521-1718,3, Sdilm 1894, s 375-392. - Apologia illustris et magnifici domini Eri-ci Sparre ... Contra Caroli Ducis Sodermannise vio-Ientiam ac tyrannidem e carcere arcis Nycopiae per fi-delem hominem singulari prudentia, amicis suis in Polonia degentibus transmissa anno domini 1599. Uo [1599]. [23] s. Övers: Riks rådets, herr Eric Sparres, protestation om sin oskyldighet, emot hertig Carl, dat. Nykiöping, d. 4. julii 1599 (J Werwing, Konung Sigismunds och konung Carl den IX:des historier, uti hwilka beskrifwes Sweriges rikes då warande oroliga tilstånd, samt desz med Dannemarck, Pålen och Rysz-land förda krig ... utg af A A von Stiernman, Bilagor, Sthlm 1747, s 105-118). [På s 118-149 återges Karl IX:s svar och vederläggning.] - Her Gustaff Banners, her Erich Sparres, her Steen Banners och her Ture Bielkes i rätten inlagde protestation, then 10. martij [1600] (Sentens och dom som affsagdh är aff the ed-le, wälborne, wälbördige, manhaftige, wälwijse, ehrli-ge, förståndige gode herrer och män, som wore förordnede och tilbetrodde, at sittie för rätte öffuer her Gustaff Banner, her Erich Sparre, her Steen Ban-ner och her Ture Bielke, som j rijksens rådh haffue brukede vvarit. Hwilken dom sedhan aff alle andre Sweriges rijkes ständer, som på herredagen j Linköping församblede wore, bleff öffuerwägen, pröffuet och befunnen at ware aldeles laghlig och skälig, och förthenskuld aff them gillet och stadfäst. Actum Linköping, then 17. martij, anno &c. 1600, Sthlm [1600], s [17]-[20]). Omtr i Sweriges rijkes ständers sentens och mening, som öfwer någre af Sweriges rijkes rådh vthi Stockholm then 19. februarij åhr 1590. afsagd blef. Theslijkes: Rättesgångz acta, sampt sentens och doom öfwer the fyre förrädhere, Gustaf Baneer, Erich Sparre, Steen Baneer och Thure Bielke, hwilke och vthi Rijksens rådh hafvve warit brukade, vthi Linköping af Rijksens ständer fält blef, åhr 1600 &c. Så och then förrädheres Erich Sparres protestation emoot samme doom ... Sthlm 1609, s [21]-[24] o i Werwing ... s 163-167. Overs: Protestatio Gustaui Baner, Erici Sparre, Stenonis Baner, & Turonis Bielke, 10 Martij in conseBu ordinum regni proposita (U Sententia ordi-irara regni Sveciae, in quosdam de collegio senatorum, decima nona februari]', anno Millesimo, quin-gentesimo, nonagesimo prolata. Similiter Acta iuridi-ci processus, una cum sententia capitali, in quatuor patriae perduelles, nempe Gustauum Baner, Ericum Sparre, Stenonem Baner, & Turonem Bielke, senatorio defunctos munere, Lincopise a stadbus regni vniu-ersis, anno Millesimo, sexcentesimo pronunciata: sicut etiam ... Erici Sparre protestatio ... Denique in Hogenschildi Bielke crimina inquisitio facta, atque ... in illum lata sententia, anno 1605, Stockholmiae 1610, s 14-17). - Förbemälte herrers exception öffuerant-wardet then 11. martii, opå Rijksens ständers replica och swar, som them gaffs på theres föreskrefne pro-testation, hwilken replica här effter j thesse acter in-fördh är (Sentens och dom som affsagdh är ... s [21]-[26]). [Karl IX:s svar på dessa inlagor återfinns på s [26]-[34].] Omtr: Förbemälte förrädhares excepdon ... (Sweriges rijkes ständers sentens ... s [25]-[30]); Förbemälte herrars exception ... (Werwing ... s 167-172). [Karl IX:s svar på dessa inlagor återfinns i Sweriges rijkes ständers sentens ... på s [30]-[38], i Werwing på s 172-179.] Övers: Exceptio memoratorum perduellium, ad regni ordinum re-sponsionem, super illorum protestadone datam, 11. Martij tradita, at secuentibus paginis statuu regni postmodum ipsa inseretur responsio (Sententia ordinum regni Svecise ... s 17-22). [Karl XI:s svar återfinns på s 23-28.] - Emoot thenne Rijksens ständers rätfärdighe sentens och doom, oplas Erich Sparre then 20 martij vthi ringen oppå Linköpings torg, når han sitt tilbörlighe straff, medh the andre otroghne rådzpersoner bekomma skulle, thenne efterföljande protestation af een skrift som han strax sönderreff, och sedhan fans en copia vthaf vthi Hoghenschild Bielkes förwaring, hwilken således lydhandes war (Sweriges rijkes ständers sentens ... s [79]-[81]) [Karl XI:s svar återges på s [82]-[113].] Övers: Se-quentem verö protestadonem, contra memoratam regni ordinum tusuBimam sententiam, directam reci-tauit Ericus Sparre 20. Martij, anno 1600. in circo sup-plicij, & foro Lincopensi, una cum alijs infedelibus regni Sueciae senatoribus, promerita illic luiturus pae-nas, eam ex charta pronunciando, quam protinus manibus discerpsit, cuius postmodum apographum inter scripta Hogenschildi Bielke hoc tenore depraehen-sum (Sententia ordinum regni Sveda? ... s 59-61). [Karl XI:s svar återges på s 62-85.] - Chronicon ge-nealogicum, eller: Vnderwisning på någon gammal slächt, med åthskilliga tidahändelser; fordom sam-manskrefne af Anna Fickes dotter Bylou, abbedissa i Wadstena; ochwidare af herr Lars Siggesson på Sund-by, riddare och Sweriges marsk, samt af des son riks cancelleren, herr Erik Sparre, med theras egna händer vptecknade. Stockholm 1718 (Horrn). 20, 60 s. 4:o. [Utg avj Peringskiöld. S 50-51: Cantzlerens Erik Sparres anteckning.] - Den namnkunnige cantzleren hr. Sparres bref til den kongl. franska legaten i Dan- mark, Carolus Danzäus, ex originali, som finnes uti. doct. Henr. Jac. Sivers bibliothec i Tryserum (Den swenska Mercurius, årg 3, 1757/58, s 930-935). [Daterat 26 juli 1580. Text på latin.] - Literae ad regem Scotia? a dno Erico Sparre datae de titulo baronis ipsi concesso (Samling af åtskilliga handlingar och påminnelser, som förmodeligen kunna gifwa litts i swänska historien, utg af S Bring [=Lagerbring], d 3, Lund 1758, s 284-287). [Daterat 4 mars 1585.] -Riks-r. bar. Eric Sparres bref til bar. Johan De Mornay, d. 15. aug. 1590 (Konung Carl den IX:des Rim-chrö-nika, samt konung Gustaf Adolphs påbegynte chrö-nika, egenhändigt af högbemälte konungar författade; jämte bilagor af 96 bref och handlingar, til föregående chrönikors och tidehwarfs uplysning; nu först i dagsliuset utgifne, [Utg av B Bergius], Sthlm 1759, s 228-230. [Text på latin, vilket är fallet för samtliga brev till J de Mornay i denna volym.] - R. r. bar. Eric Sparres bref til bar. Johan De Mornay, d. 27. dec. 1591 (ibid, s 233-235).- Riksr. bar. Er. Sparres bref til bar. Joh. De Mornay; dat. d. 25. sept. 1594 (ibid, s 292-295). - R. r. bar. Er. Sparres bref til bar. Joh. de Mornay, ang:de orsakerne, hwarföre han af-hållit sig från Arboga riksdag; dat. d. 15. martii 1597 (ibid, s 334-336). - R. r. E. Sparres bref til den samma, om sina olägenheter efter Arboga riksdag; dat. d. 25. apr. 1597 (ibid, s 337-338). - Herr Eric Sparres bref til den samma, om sina bortsnappade bref m. m. d. 21. febr. 1598 (ibid, s 338-340). - Egenhändigt bref af riks-rådet och cansleren Erik Sparre, till riksrådet och öfVerste-skattmästaren Thure Nilsson Bjel-ke (HSH, d 4, Sthlm 1817, s [247J-249). [Daterat 23 febr 1597. Parallelltext på latin och svenska.] - Bref från riks-rådet och kansleren Eric Sparre till riks-drotzet grefve Per Brahe d. ä. (HSH, d 7, Sthlm 1819, s [64]-68). - Bref från riks-rådet och kansleren E. Sparre till dess broder herr Johan Sparre (ibid, s 68-72). [Daterat 12 juni 1585. Text på italienska.] -Bref från riks-rådet Eric Sparre till dåvarande riks-kansleren friherre Nils Gyllenstjerna (ibid, s [73]-86). [Parallelltext på latin och svenska.] - Bref från riks-rådet Eric Sparre till konungjohan III (ibid, s 86-89). [Daterat 8 jan [15]90.] - Bref från riks-rådet Eric Sparre till riks-rådet Thure Nilsson Bjelke (ibid, s [90]-98). [Daterat8 okt 1590. Parallelltext på latin och svenska.] - Pro rege, lege et grege. 1-3. Upsala, 1854 (C. A. Leffler). [6], 48 s. [Akad avh UU, pres J H Schröder, resp J A Ekström, J L Högberg o C W Liljeqvist. Ofullbordad edition.] - Postulata nobilium uppsatta i adelns namn 1594 i början på året (SRA 1521-1718, 3, Sthlm 1894, s 393-405). [Anon medförf.] - [Kalmare stadgar] (SRA 1521-1718, 2, Sthlm 1899, s 777-800). [Anon medförf. Återger fyra redaktioner av texten under skiftande rubriker. Återgivna även i K Strömberg-Back, Kalmare stadgar 1587, Umeå: Historiska institutionen, 1989, s 119-166.] - Pro lege, rege et grege samt Rättegångsinlagor i tvisten rörande fru Görvel Abrahamsdotter Gyllenstiernas arv. Utg af Ksamf för utg af handskrifter rörande Skandinaviens historia genom J E Almquist. Sthlm 1924. 172 s. (HH, 27:1) [Pro rege ... s [19]-92, Rättegångsinlagor ... s [93]-172.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Danica, vol 467, Italica, vol 1: brev till Ture Bielke 1574; Acta ang riddersk:et o adeln, vol 4, allt i RA.

H Almquist, Den polit krisen o konungavalet i Polen är 1587 (1916); dens, Striden mellan konung Sigismund o hertig Karl 1598-1599 (1916); J E Almquist, Fru Ebba Brahes släktanteckmar (PHT 1956); dens, Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1960); A Attman, Den ryska marknaden i 1500-talets baltiska politik (1944); Chronicon genealo-gicum (1718); O Czaika, David Chytraeus und die Uni-versität Rostock in ihren Beziehungen zum schwedischen Reich (2002); Danmark-Norges traktater, 2-3 (1912-16); N Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre vasatiden (1899), s 65f o 198; En konfiskerad handskr:saml (HT 1903); L Ericson, Johan III (2004); Ett bidr till Tycho Brahes hist (HT 1886); E Friedländer, Aeltere Universitäts-Matrikeln, 1 (1887), s 219; H Gillingstam, Den sv adelns antagande av släktnamn (HT 1964), s 46f; dens, rec av Dal-reg:s officerare o underofficerare 1542-1699 (PHT 1985), s 16; V Gödel, E S; till hist;en om hans litterära samkar (NTBB 1914); H Holmquist, Reformationstidevarvet (Sv kyrkans hist, 3, 1933); HSH, 7 (1819); Lags o doms; S Lindroth, Sv lärdomshist (1975); KE Löfqvist, Från medeltidens riddarslag till nya tidens riddarutnämn (Rig 1939), s 7; SA Nilsson, Kampen om de adliga privilegierna 1526-1594 (1952), särsk s 105-131; R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); S U Palme, Rättegångsprot:et från Linköpingsräfsten år 1600 (HT 1938); dens, E S o Arild Huitfeldt 1598 (PHT 1938); dens, Sverige o Danmark 1596-1611 (1942); Pro lege, regeetgrege (HH, 27,1924);PRen-vall, Klaus Fleming und der finnische Adel... (1939); Riksdagen genom tiderna (1985); M Roberts, The Early Vasas (1968); J Samuelson, Aristokrat eller förädlad bonde? (1993); SRA 1521-1718, 2 (1899), s 1121 o 1128; N Staf, Marknad o möte (1935); STb från äldre tid, N F, 4 (1941) o 7 (1947); K Strömberg-Back, Lagen, rätten, läran (1963); I Svalenius, Rikskansliet i Sverige 1560-1592 (1991); W E Svedelius, Minne af riksrådet o rikskansleren Erik Larsson S (SAH ifrån 1792, 46, 1871); Sveriges riksdag, 2-3 (1935, 1933); O Walde, Några kalenderanteckmar av E S (PHT 1922); F Westling, Sveriges förhållande till Danmark från freden i Stettin till Fredrik II:s död (HT 1919), s 62, 64, 98, 128 o 143f; F Ödberg, Om stämpkna mot konung Johan III åren 1572-1575 (1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Sparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6186, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Eriksson Janbrink), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6186
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Sparre, urn:sbl:6186, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Eriksson Janbrink), hämtad 2024-04-20.