Meriter

1 Rydbeck, Johan Oscar Ehrenfried, f 31 aug 1878 i Sundsvall, d 26jan 1951 i Djursholm, Danderyd. Föräldrar: stadsingenjören Claes Oscar Emil R o Johanna (Jenny) Maria Björck. Mogenhetsex vid H a l i Sundsvall 1 juni 95, praktiktjänst vid han-delsagenturfirman Louis Friedländer, Paris, 95-96, tjänsteman vid Skandinaviska kreditab:s (Skandinaviska bankens) sthlmskontor 96–00, kamrer vid Östergötlands ensk banks huvudkontor, Linköping, 00–05, vid Wermlands ensk banks huvudkontor, Karlstad, 05–06, VD för Kristinehamns ensk bank, Kristinehamn, 07, för Härnösands ensk bank (ombildad till Bank ab Norra Sverige 08), Sthlm, 07–12, led av styr för Luleå jernverks ab 08–13, av styr för Finsjö kraft ab 09–13, av styr för Sv bankfören 10, v ordf där 22–32, led av styr för Lidköpings sockerfabriks ab 11–12, av styr för Östergötlands sockerfabriks ab 12, VD för ab Sveriges privata centralbank, Sthlm, 12–17, led av styr för Fastighets ab Hästen 13–33, av styr för ab Lånekassan av 1914 14–31, av styr för Sv emissions ab 15, v ordf där 17–22, ordf i styr för Centralgruppens emissions ab 15–25, led av Sthlms handelskammares fullm 15–32, v ordf i handelskammaren 19–28, ordf där 28–32, led av styr för ab Ytterstfors-Munksund 16–17, av styr för Söderfors bruks ab 17–18, av 1917 års bankkomm sept 17–dec 19, förste VD o led av styr för Skandinaviska kreditab:s (Skandinaviska bankens) sthlmskontor 17–30, dir o ordf i styr där 30–32, led av styr för Skandinaviska kreditab 17, v ordf där 30–32, led av styr för Sv tändsticks ab 17, ordf där 30–32, led av styr för Stora Kopparbergs bergslags ab 17–33, av Kapitalkontrollnämnden 18–22, av styr för Sv kronkreditab (från 23 Sv obligationskreditab) 18–30, av styr för ab Sv järn vägs verkstäderna 18–30, sv finansdelegerad vid fredskonferensen i Paris 19 o vid internat ekon konferensen i Bryssel 20, led av styr för Sv lufttrafikab 19–23, av Ekonomiska rådet nov 20–okt 21, av styr för Riddarhytte ab 20–36, ordf där, 27–36, led av styr för ab Kreditkassan av år 1922 22–27, av styr för Trafikab Grängesberg-Oxelösund 22–34, av styr för Grängesbergs gruvab 22–34, av styr för Sthlm-Västerås-Bergslagens nya järnvägsab 23-29, av styr för Marma-Lång-rörs ab 23-35, ordf i styr för Västerbottens gruvab (från 31 Bolidens gruvab) 25–32, i styr för Skellefteå gruvab 25–32, led av styr för ab Hereditas 26–27, v ordf i styr för Nationalekon fören 26–32, sv delegerad vid internat ekon konferensen i Geneve 27, led av styr för ab Bofors 27–34, av luftfartssakk nov 28–sept 29, av Rikskommissionen för ekon försvarsberedskap 28–32, av styr för ab Elektrolux 28–34, av styr för ab Kreuger & Toll 29–32, av styr för Ab för svafvelkisförädling 29–37 o från 41, av styr för ab Arsenalen 30, ordf där 31–33, led av styr för Telefonab L M Ericsson 30–33, av Internat regleringsbankens expertkomm ang Tysklands skuldfråga 31, ordf i styr för ab Förenade yllefabrikerna 31–32, i styr för Holmens bruks- o fabriksab 31–32, led av styr för ab Obligations-intressenter 31–32, ordf i styr för ab Ljungströms ångturbin 31–34.

G 17 jan 1903 i Linköping, Domk, m Signe Ingeborg Olson, f 14 jan 1882 i Sthlm, Jak, d 14 dec 1954 där, Osc, dtr till rådmannen Adolf Fredrik O o Emma Augusta Bengtson samt syster till Gustaf (Gösta) O (bd 28).

Biografi

Oscar R växte upp i Sundsvall som det äldsta av åtta barn. Han avlade studentexamen vid 16 års ålder. Trots hans uppenbara studiebegåvning, med särskilt goda kunskaper i språk och matematik, gav familjens ekonomi inte möjlighet till fortsatta studier. R bestämde sig för att snabbt komma ut i förvärvslivet. I maj 1896 erhöll han tjänst vid Skandinaviska bankens sthlmskontor. Han visade därmed redan i tonåren prov på förmåga att målmedvetet utnyttja kunskaper och kontakter för att snabbt komma in på en väg där hans ambitioner kunde få utlopp.

Åren vid Skandinavbanken, en av Sveriges ledande banker med stark internationell inriktning, gav R erfarenheter som skulle prägla hans fortsatta liv. De gav honom även kontakter med en generation av unga bankmän som skulle bli av stor betydelse i det sv bankväsendets omvandling och för vilka R skulle bli en centralgestalt. En mycket snabb karriär som kamrer vid två större provinsbanker ledde i början av 1907 till tjänsten som VD vid Kristinehamns enskilda bank.

Hösten 1907 utbröt en internationell finanskris. Ett av dess sv offer var Härnösands enskilda bank. Bankinspektören Robert Benckert (bd 3) tillkallade den 29-årige R och uppmanade honom att överta ledningen av banken och rekonstruera den. Banken ombildades till Bank ab Norra Sverige och R kunde genomföra en nyemission, förbättra likviditeten och avveckla svaga engagemang. R visade även prov på djärvhet och expansionism, bl a genom att 1910-11 förvärva två mindre banker. Han var även beredd att ta konflikter med tidens ledande sv bankmän, Louis Fraenckel (bd 16) i Sthlms handelsbank och Marcus Wallenberg i Sthlms enskilda bank. Inom bankvärlden blev det snabbt tydligt att R hade ambitioner och initiativförmåga av betydligt större dimensioner än den normale provinsbankschefen.

Norra Sveriges huvudkontor fanns i Sthlm vilket gav R, med sin förmåga att analysera och övertyga, goda möjligheter att driva för bankväsendet angelägna frågor. Han var 1909–10 en av initiativtagarna till Sv bankföreningen, ett uttryck för tidens strävan att bilda organisationer för intressebevakning och konkurrensreglering. 1910 inleddes en serie stora bankfusioner och olika projekt till samarbete diskuterades. Bland provinsbankerna väcktes tanken att de skulle bilda en gemensam bank som skulle konkurrera med storstadsbankerna om obligationsemissioner och utlandsaffärer. När den tilltänkte chefen, Erik Samsioe, omkom 1912 blev R den naturlige ersättaren som VD för Sveriges privata centralbank. Denna började snabbt agera som en av landets ledande banker. R byggde upp utlandsförbindelser, förhandlade fram industriella fusioner och fann nischer där banken kunde göra påfallande lönsamma affärer.

Under 1914 planerade huvudparten av delägarna att gå samman till Sveriges största bank med R som ledare. Planen uppsköts när världskriget bröt ut och den återupptogs aldrig. Under 1915 kom R i stället att delta i organiseringen av bankanknutna s k emissionsbolag, vars syfte var att utveckla industriföretag. R planerade att bilda ett bolag anknutet till Centralbanken men fick då ett förmånligt erbjudande från det Handelsbanken närstående Sv emissions ab att bli dess VD. Han avböjde men det nya Centralgruppens emissions ab inledde ett nära samarbete med Emissionsbolaget. R var styrelseordförande i Centralgruppen och vice ordförande i det äldre företaget. Han uppfattades nu som en av landets mest framstående bankmän med inriktning på industriell finansiering.

Centralbanken hade genom R:s expansionism kommit i en i längden besvärlig ställning där den konkurrerade med ägarbankerna samtidigt som dessa var föremål för uppköpserbjudanden från storbankerna. De två största bankerna insåg R:s dilemma och i febr 1917 framförde Handelsbanken och Skandinavbanken med några dagars mellanrum erbjudanden om fusion. R ville inte gå samman med Handelsbanken där han endast skulle bli den näst högste chefen under Carl Frisk (bd 16). Skandinavbanken erbjöd i stället R att vid en fusion bli chef för dess sthlmskontor, i praktiken den ledande ställningen i banken. För denna bank innebar R:s dynamiska och innovativa ledarstil en intressant möjlighet till förnyelse. För R erbjöds möjligheten att utveckla landets största och internationellt väl etablerade bank till en slagkraftig organisation med goda kontakter till det livliga industriella nyföreta-gande som pågick i 1910-talets Sverige. Han valde Skandinavbanken.

Två andra banker kom med i fusionen och Handelsbanken svarade med att köpa Norrlandsbanken. 1919 köpte båda storbankerna var sin av södra Sveriges två största banker. Det moderna sv bankväsendet med två mycket stora banker hade funnit sin form och R hade genom sina initiativ och personliga ställningstaganden haft en central roll i detta förlopp. Inom Skandinavbanken fick R en stark ställning och många vänner, främst chefen för göteborgskontoret, Herman Mannheimer (bd 25), med vilken han delade starka intressen för kultur, i synnerhet musik. R hade därmed funnit sin definitiva position i sv affärsliv och han kom att göra den till bas för en snabb och lysande sv och internationell karriär.

Karriärens väsentliga delar var R:s roll i sv samhällsliv, hans ställning som internationell finansexpert samt hans roll som styrelsemedlem i sv industriföretag. R:s tidigaste insats på ett delvis politiskt plan gjordes 1915 med ett avtal om sv bankkredit till Tyskland kombinerad med tyska exportlicenser för varor som det rådde brist på i Sverige. Avtalet träffades i samråd med regeringen men ledde till konflikt med Sthlms enskilda bank och Marcus Wallenberg. R fick flera offentliga uppdrag, bl a som ledamot av 1917 års bankkommitté som arbetade med de frågor som aktualiserades av omvälvningen i bankväsendet. R var från dessa år även livligt verksam i den offentliga ekonomiskpolitiska debatten.

På hösten 1918 spelade R i hemlighet en central roll i de påtryckningar mot högerns ledare som industri- och bankmän gjorde för att förmå dem att göra eftergifter för de liberala och socialdemokratiska kraven på en demokratisk rösträttsreform. Händelseförloppet är känt genom R:s minnesanteckningar (Söderpalm). R:s personliga politiska åsikter låg på gränsen mellan högern och det liberala partiet. Han hade vänner bland ledarna i båda partierna, bl a Carl Swartz och Eliel Löfgren (bd 24), men kunde även visa uppskattning för socialdemokratiska ledare, främst finansminister Fredrik Thorsson. Under 1920-talet kom R att använda sitt inflytande inom näringslivet för att få fram medel till de borgerliga partierna, i synnerhet inför valet 1928.

I mars 1919 utsågs R att tillsammans med Marcus Wallenberg företräda Sveriges ekonomiska intressen, i praktiken landets fordringar på Tyskland, vid fredsförhandlingarna i Paris. R hade redan bildat sig en realistisk uppfattning om de svårigheter som de enorma skadeståndskraven mot Tyskland skulle medföra för detta land och därmed för Europas ekonomi. I Paris sökte han väcka intresse för en plan där USA skulle spela en stor roll som långivare till Tyskland för att få i gång landets ekonomi. Marcus Wallenberg uppmanade honom dock att ligga lågt i frågan där Sverige knappast kunde agera. R:s tankar vittnar om hans analytiska förmåga medan Wallenberg agerade som politisk realist.

När Louis De Geer (bd 10) hösten 1920 erhöll uppdrag att bilda en fackmannaregering erbjöds R att bli finans- eller handelsminister. R var intresserad av den senare befattningen men kollegorna i banken ville inte att han skulle lämna den. Under 1921–23 ställdes R:s ledarskap på hårda prov när banken drabbades av stora kreditförluster till följd av djup depression, snabb deflation och kriser för en rad företag. När en rad bankkriser bröt ut 1922 engagerades R dessutom för att bidra till dessas lösning, bl a genom den av Riksbanken och affärsbankerna bildade Kreditkassan av år 1922. Skandinavbanken lade upp en offensiv strategi där förväntade framtida vinster skulle möjliggöra successiva avskrivningar av krisårens förluster. R kom att till 1929 ägna huvuddelen av sina krafter åt att förverkliga denna målsättning genom att arbeta för att dra in betydande vinster till banken samtidigt som aktier och företag i bankens ägo successivt såldes.

Från sin position som bankman kom R att engageras som styrelseledamot i allt fler industriella företag. Ett tidigt åtagande gällde Centralgruppens emissions ab som från 1915 främst kom att utveckla gruv- och metallföretag. Det på längre sikt mest lyckade projektet där avsåg malmletning i Västerbotten vilket ledde fram till Bolidenföretaget med R som ordförande från 1925. R invaldes också i styrelserna för Stora Kopparberg och Grängesberg, två av Sveriges största företag. Han var flera gånger förhandlare för Grängesberg i samband med internationella finansfrågor och företagsköp. Skogsföretaget Marma-Långrör blev ett av bankens tunga krisengagemang och R gick in i styrelsen där han satsade på att komma ur krisen genom stora nyinvesteringar. 1928 inträdde han i styrelsen för Elektrolux efter att aktivt ha verkat för att Axel Wenner-Gren skulle flytta sina bankaffärer till Skandinavbanken och givit denne råd om hur hans vildvuxna internationella affärer borde reorganiseras för att bli accepterade på den internationella kapitalmarknaden.

1920-talet var en tid när politiker och riksbankschefer samarbetade med bankledare i syfte att rekonstruera världsekonomin efter krigsåren. Bankernas internationella kontaktnät var en central del i detta samarbete. För sv del var Marcus Wallenberg efter sin långa karriär den ledande på området men därnäst var R var den mest framstående. Med sina utmärkta politiska kontakter i Sverige och Norden, sina språkkunskaper och analysförmåga samt sin ställning i en internationell bank kunde han spela en viktig roll. R var 1920 suppleant för Wallenberg vid den av Nationernas förbund (NF) sammankallade Bryssel-konferensen om internationella ekonomiska problem. Konferensen hade kommit till stånd genom uppmaningar från internationella finansmän, bl a R. Vid NF:s ekonomiska världskonferens i Geneve 1927 var R en av Sveriges representanter, och han utsågs till vice ordförande i den handelspolitiska kommittén. 1930 övergick han till att vara arbetande ordförande vid Skandinavbankens sthlmskontor för att få mer tid till internationella affärer och uppdrag. När den ekonomiska världskrisen bröt ut med full styrka sommaren 1931 ingick R i en liten grupp finansexperter som Bank of International Settlements utsåg för att söka finna en lösning på de akuta problem som Tyskland stod inför. R kom under de följande månaderna att ägna mycket tid åt de för Europas framtid ödesdigra ryska frågorna, något som bidrog till att han hade lite tid över till de växande problemen med bankens Kreugerengagemang.

R:s förbindelser med Ivar Kreuger (bd 21) var långvariga men inte kontinuerliga. Redan 1908 hade hans bank Norra Sverige med ett mindre lån finansierat starten av byggnadsföretaget Kreuger & Toll, ursprunget till Kreugerkoncernen. Kreuger utvecklade på ett fåtal år företaget från ingenting till ett av de ledande i sin bransch och han blev snabbt en förmögen man. Prestationen var imponerande och R fick stort förtroende för Kreugers kreativa förmåga. De blev även goda vänner. Kreugers fortsatta engagemang i tändsticksindustrin betydde dock att Handelsbanken blev hans huvudförbindelse. Först 1919 återknöts kontakterna med R i större omfattning. Skandinav- och Handelsbankerna kom då att dela på finansieringen av Kreugers hemliga köp av utländska tändsticksföretag.

Under krisåren 1922-23 började Handelsbanken dra sig ur detta engagemang medan Skandinavbanken valde att satsa på fortsatt samarbete. Skandinavbanken blev hädanefter Kreugers huvudbank och R hans främsta kontakt bland sv bankledare. R:s aktiva roll i koncernen var dock länge ringa och han hade ingen insyn i de verkliga förhållandena, vilka redan vid denna tid rymde starka inslag av bokföringsmanipulationer. Handelsbankens avståndstagande från Kreuger visar att valet inte var självklart men R:s linje i Skandinavbanken hade helhjärtat stöd från hans kollegor. I bankens styrelse fanns åtskilliga erfarna affärsmän som inte heller hade några invändningar. R:s förtroende för Kreuger byggde sannolikt inte minst på att R på nära håll upplevt hur denne på kort tid byggt upp en förmögenhet och etablerat sig som företagare i främsta ledet, en prestation som delvis liknade R:s egen snabba karriär. Kreugers expansiva linje var även kongenial med bankens egen strategi som byggde på en optimistisk syn på framtiden.

Till 1930 drev Kreuger en internationellt offensiv linje för att lösa den kris som hans företag i verkligheten befann sig i. Han satsade på en framtid med ökat internationellt förtroende, rörlighet för kapital och låga räntor. I syfte att göra vinster på denna framtid köpte han stora poster sv aktier och gav statslån till krisdrabbade länder i utbyte mot tändsticksmonopol. Finansieringen kom i första hand från USA. För R gav Kreugers affärer främst två intressanta möjligheter. Skandinavbanken medverkade i stora aktieemissioner och finansiella transaktioner vilket gav betydande inkomster. Banken kunde vidare 1925–29 sälja sina aktier i olika företag till Kreuger vilket påskyndade dess tillfrisknande efter deflationskrisen 1920–23. Denna linje kröntes med den stora försäljningen av Boliden 1929.

R deltog däremot inte i någon större omfattning i Kreugers utländska förhandlingar och bankens kontaktnät hade heller ingen viktig roll i lanseringen av Kreuger-företagen på den internationella kapitalmarknaden. Efterhand som Kreuger mot 1920-talets senare del blev en mer känd finansman än R kan förbindelserna med Kreuger ha bidragit till att stärka bankens och R:s prestige. R:s uppdrag som styrelseledamot, från 1930 ordförande, i Sv tändsticks ab, i Kreuger & Toll från 1929 och i det av Kreuger kontrollerade L M Ericsson från 1930 manifesterade utåt en maktställning som var skenbar eftersom Kreuger i realiteten tog de avgörande besluten vid sidan av styrelsen. R och andra styrelseledamöter såg detta som naturligt när Kreuger själv satt i styrelsen. Det är dock värt att notera att R i mars 1931 krävde att Kreuger skulle gå in i styrelsen för L M Ericsson. I annat fall avsåg R att lämna denna (Glete 1981). Han förefaller ha sett Kreugers deltagande i en styrelse som en garanti för att denne skulle ta ansvar. Den tanken skulle visa sig vara ett för R ödesdigert misstag.

Sammanbrottet för Kreuger inleddes när det under våren 1931 stod klart att han inte längre kunde få finansiering i USA. För att han skulle kunna klara betalningen av ett stort lån till Tyskland måste Skandinavbanken i maj s å lämna mycket stora lån till koncernen. Omkring två femtedelar av bankens balansomslutning var därmed Kreugerlån, en helt onormal koncentration av risker till en enda låntagare. Den dramatiska försämringen av världsekonomin under 1931 gjorde det omöjligt för Kreuger att finna lösningar på de finansiella problemen. Ställd inför alltmer närgångna och kritiska frågor från Riksbanken, regeringen och de sv bankerna, däribland från R, valde Kreuger att 12 mars 1932 ta sitt liv.

Kreugers död, de snabba avslöjandena av hans falsarier samt de enorma förlusterna för sv och internationella placerare i kreugerpapper blev förödande för R. Det var först drygt en månad före Kreugers död (anteckning i R:s dagbok 9 febr 1932) som R började inse att en total katastrof stod för dörren. I april 1932 lämnade han sina befattningar i Skandinavbanken som vid denna tid tvingades begära lån på 215 milj kr från staten för att klara sin likviditet. R valde att utåt ensam ta på sig ansvaret för bankens Kreugerengagemang och styrelsen och direktionen gjorde inte något för att försvara honom. R fick fylla behovet av syndabock samtidigt som bankens ledning i övrigt kunde vara intakt, vilket R visste var nödvändigt för att reda ut krisen. R tvingades också lämna all befattning med Kreugerföretagens finansiella rekonstruktion, något som han under de första månaderna efter Kreugers död arbetat aktivt med, bl a genom förhandlingar med utländska långivare.

Trots det extremt starka trycket från en upprörd opinion bröts dock inte R:s mentala styrka och han arbetade vidare med de viktiga styrelseuppdrag han hade kvar. Han började även förbereda sig på försvaret i de rättsliga processer som inleddes mot honom. I april 1933 drabbades R under en förhandlingsresa i Paris av hjärnblödning som förlamade hans högra sida och för en tid berövade honom talförmågan. En flera år lång konvalescens återgav honom dock det mesta av rörelseförmågan. Under sjukdomstiden drabbades R av nya motgångar som han i sitt försvagade tillstånd hade svårt att värja sig mot. Ekonomiskt hade han inte knäckts av Kreugerkraschen. Den djärva expansionism som var kännetecknande för hans företagarverksamhet kombinerades med en relativt försiktig privatekonomi utan spekulativa lån. Efter kraschen uppstod emellertid ett större eftertaxeringsärende kring en realisationsvinst för Tändsticksbolags-aktier där R fick rätt i Kammarrätten. Regeringsrätten ålade emellertid R att betala ett så stort belopp i efterskatt att det översteg hans återstående förmögenhet. R gick i personlig konkurs. Han tvingades under 1933–34 även avsäga sig samtliga återstående styrelseuppdrag i sv storföretag.

R blev genom polis- och konkursutredningarna efterhand friad från en rad misstankar om oegentligheter som efter Kreugers död riktades mot honom, men han åtalades för sin roll i Kreuger & Tolls styrelse. R hävdade under rättegångarna att det inte ingick i hans åtagande som styrelseledamot att kontrollera bokföring och att ingen direktör eller revisor i kreugerföretagen före de sista månadernas kris vänt sig till honom med uppgifter som kunnat inge oro. Målet behandlades 1933–36 i tre instanser och slutade med att R dömdes till tio månaders fängelse. Av detta avsåg fyra månader ett generellt ansvar för Kreuger & Tolls bristfälliga organisation medan sex månader gällde Kreugers s k Bolidenkommuniké ijan 1932 i vilken starkt vilseledande uppgifter lämnats till allmänheten. R avtjänade under 1936 sitt straff på Långholmen. Han var den ojämförligt mest kände i den rad av personer som dömdes till ansvar för vad som inträffat.

R:s hela agerande gentemot Kreuger visar att han saknade insyn i de verkliga förhållandena. Han hade inte sökt utnyttja sin ställning för egen vinning, och han hade inte garderat sig mot följderna av ett sammanbrott. R hade främst varit inriktad på att använda förbindelserna med Kreuger för att dra lönsamma affärer till banken, ett självklart agerande för en bankdirektör gentemot en kund. Uppdragen som styrelseledamot i kreugerföretagen hade han sett som ett kontaktskapande band och en möjlighet att i förekommande fall få förtrolig information och delta i förhandlingar. R var däremot både som bankdirektör och ledamot i andra storföretags styrelser främmande för tanken att ledamöterna skulle lägga sig i direktörernas dagliga arbete och verksamhetens organisation. Ansvaret i banken och i de företag där R deltog i styrelsearbetet låg hos de anställda direktörerna. I detta var han representativ för en vanlig styrelse- och företagskultur i dåtidens Sverige. Domstolarna accepterade detta för flera andra ledamöter i Kreuger & Tolls styrelse, men R ansågs ha haft ett särskilt ansvar genom att han hade så goda kunskaper om internationella finansiella frågor.

I den del av domen som avsåg ett generellt ansvar kan utslaget ses som en skärpning av rådande lagtolkning och ett avståndstagande från den praxis för aktiebolagslagens tillämpning som utvecklats inom en stor del av sv näringsliv. I dess andra del, rörande Bolidenkommunikén, måste det fastslås att denna helt tillkommit på Kreugers initiativ, att den utfärdades enbart i hans namn och att Kreuger & Tolls styrelse, däribland R, trots att den inte stod bakom den, hade sökt påverka Kreuger att uttrycka sig försiktigt. R agerade vid denna tid med större kritisk distans till Kreuger än tidigare och började tvivla på hans omdöme, men inget tyder på att han förstod vilken avgrund som fanns mellan Kreugers uppgifter och verkligheten (Glete 1975). Frågorna om Kreugerkon-cernens och Skandinavbankens ställning och vad som skulle offentliggöras om detta känsliga ämne var även sedan 1931 en fråga av central betydelse för sv ekonomi och för förtroendet för bankväsendet. R agerade i dessa frågor i samförstånd med riksbank, regering och bankinspektion (Gäfvert). I okt 1931 hade t ex Riksbanken formellt övertagit betydande delar av Skandinavbankens kreugerkrediter i syfte att förbättra bankens utåt redovisade ställning, en hemlig transaktion som aldrig blev föremål för rättslig prövning men som förefaller jämförbar med det som R dömdes för i fallet Bolidenkommunikén. R måste ha uppfattat saken så att han hade statens stöd för att inte gå ut med uppgifter som kunde ha skapat finansiell panik.

Många vänner försvann när R drabbades av motgångar, andra visade sig lojala. Till de sistnämnda hörde Axel Wenner-Gren som ekonomiskt bistod familjen under konkursen och Handelstidningens chefredaktör Torgny Segerstedt som offentligt försvarade honom. R kände bitterhet över att Skandinavbanken aldrig gav honom någon offentlig upprättelse. Han fick efterhand vissa inkomster och ett understöd från banken och han stod på vänskaplig fot med flera av dess direktörer men frågan om ansvaret för bankens djupa kris 1932 var ytterst känslig. R fick dock innan sin död veta att banken i längden inte lidit några förluster på Kreugerenga-gemangen. De säkerheter som R en gång begärt för lånen hade visat sig vara tillräckliga för att återvinna kapital och uteblivna räntor.

R:s intresse för kulturlivet, i synnerhet musik och konst, gick långt utöver det konventionella och det fanns starka konstnärliga anlag inom hans släkt och familj. R ställde i olika sammanhang upp som mecenat genom egna gåvor eller genom att från sina affärsvänner utverka ekonomiskt stöd till kultur och unga konstnärsbegåvningar. Till hemmet i Djursholm inköpte han en betydande konstsamling. R var från 1910-talet en ledande kraft i Konsertföreningen i Sthlm där han samarbetade med den nära vännen Erik Lidforss (bd 22). Han gav under många år stöd åt sin svåger Gösta Olsons (bd 28) arbete med att bygga upp Svensk-franska konstgalleriet. Bland unga förmågor vars utbildning han bekostade kan nämnas skådespelerskan Isa Quensel (bd 29, s 554). En betydande del av R:s inkomster användes till mecenatskap, understöd till släktingar och vänner och till ett mycket gästfritt hem. De sju barnen uppfostrades till att klara sig på egen hand utan att vara beroende av den framgångsrike fadern, en linje som de uppenbarligen hade nytta av när olyckorna kom.

De framgångar R vann redan i ungdomen vittnar om att han allmänt uppfattades som mycket energisk, intelligent, initiativrik och en naturlig ledare med förmåga att genomföra svåra uppgifter. Han hade lätt att uttrycka sig i tal och skrift, både på sv och flera utländska språk, och hans uppträdande i offentliga samman- hang präglades av pondus, lugn och en naturlig förmåga att göra sig gällande. Nära medarbetare har vittnat om att R var en synnerligen omtänksam chef även om han under senare delen av sin karriär inte sysslade mycket med personalfrågor. Samtal med medarbetare, affärspartners och inflytelserika personer i Sverige och utomlands upptog en stor del av hans tid. Dialogen var hans sätt att skaffa information och utforma ställningstaganden.

Det tragiska slutet på R:s bana som affärsman har tolkats som att han alltför mycket präglades av optimism, riskbenägenhet och en vilja att tro andra människor om gott. Mot detta kan dock ställas att många av hans initiativ, kreditbedömningar och val av medarbetare och affärsvänner visade sig vara framgångsrika. För konkurrenter framstod han inte som lättlurad utan snarare som en hårdför men korrekt motspelare. Hans optimism grundade sig även på en sakligt korrekt syn på Sverige som ett land med stora möjligheter för industriellt förtagande. Satsningen på Kreuger under 1920-talet var det enda verkligt stora misstaget i hans liv som affärsman. Sett från bankens horisont var samarbetet emellertid länge inte främst präglat av risktagande utan av möjligheten att göra vinster på samarbete med Sveriges till synes mest dynamiska företagsgrupp. Den dubbelhet och brist på ansvarskänsla mot vänner och medarbetare som Kreuger visade under de senare åren av sitt liv och genom sin självvalda död låg utanför R:s föreställning om det möjliga.

Det grundläggande draget av optimism och ljus syn på människorna som präglade R överlevde märkligt nog 1930-talets stora olyckor. Detta framgår tydligast i de omfattande memoaranteckningar för tiden fram till 1925 som han skrev under de sista åren av sitt liv. De domineras av humor, nyanserade porträtt av personer som han senare fick blandade eller negativa erfarenheter av och en bevarad aptit på ett liv som han i grunden trivdes med. Mänskliga relationer, kreativitet och kultur snarare än en entydig inriktning på affärsmässigt företagande framstår där som det centrala i hans liv. Hans livsöde visar att Sveriges dåtida affärsliv gav stort utrymme för kreativa individer och att personliga relationer ofta var avgörande för framgång och motgång i företagarverksamhet.

Författare

Jan Glete

Arkivuppgifter

R:s omfattande o betydelsefulla arkiv (250 vol: dagböcker, memoaranteckn:ar, korrespondens, affärs-handkar o räkenskaper) i Rydbeckska arkivet, RA. -Brev från R i KB (bl a till G Cassel), RA o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Industrien och bankerna. Föredr vid 17:de sv handelskammarmötet i Sundsvall d 2 juli 1928. Sthlm 1928. 10 s. - Vår produktionsapparat är bättre än andra. Krisen går över. Föredrag om depressionen hållet i Börssällskapet i Göteborg den 28 nov. 1930. Gbg 1930. (7) s. [Inkl diskussion; delvis referat. Ur G-P 29 nov.] - Kontrollräkning av: Albin Larson, Reduktions-tabeller: Tillförlitlig o praktisk uppslagsbok vid reducering från kronor o öre till francs, Reichsmark, pounds sterling o dollars för olika kursnoteringar fr. o. m. lägsta mynttalet t. o. m. 100000 af alla fyra myntsorterna, Sthlm 1898,249 s; dens, d:o ... reducering af francs... o dollars till kronor o öre för Sthlm 1898,185 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: A Attman, J Kuuse o U Olsson, Pionjär-tid, kamp om koncessioner, kris: 1876-1932 (L M Ericsson 100 år, 1,1976); R Benckert, Benckerts testamente: konfidentiella anteckn:ar ang bankinspektionens verksamhet, ed E Söderlund (1976); S Fritz, Louis Fraenckel 1851-1911, bankman o finansman (1994); G Gerdner, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); T Gihl, 1914-1919 (Den sv utrikespolitikens hist, 4, 1951); J Glete, Kreugerkoncernen o Boliden (1975); dens, Kreugerkon-cernen o krisen på sv aktiemarknad (1981); T Gårdlund, Marcus Wallenberg 1864-1943 (1976); B Gäfvert, Kreuger, riksbanken o regeringen (1979); L Hassbring, The international development of the Swedish match company: 1917-1924 (1979); B Helm-frid, Holmenöden under fyra sekler (1954); K-G Hil-debrand, I omvandlingens tjänst: Sv handelsbanken 1871-1955 (1971); dens, Expansion, crisis, recon-struction: 1917-1939 (The Swedish match company 1917-1939, 1985); S Högberg, Generalkonsuln: Axel Ax:son Johnson som företagare (1990); H Lindgren, Bank, investmentbolag, bankirfirma: Sthlms ensk bank 1924-1945 (1988); N Meinander, Gränges: en krönika om svjärnmalm (1968); Olof Rydbeck, I maktens närhet (1990); I Rydbeck-Zuhr, Barn av min tid (1992); J Sachs, Mitt livs saldo, [1] (1949); W GStiern-stedt, Ett halvsekel: anteckn:ar o personhist minnesbilder omkr Sthlms handelskammare 1902-1952 (1952); E Söderlund, Skandinaviska banken i det sv bankväsendets hist: 1914-1939 (1978); S A Söderpalm, Storföretagarna o det demokratiska genombrottet (1969); L-E Thunholm, O Ro hans tid (1991); dens, Ivar Kreuger (1995); U Wikander, Kreuger's match monopolies: 1925-1930 (1980).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Oscar E Rydbeck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6262, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Glete), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6262
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Oscar E Rydbeck, urn:sbl:6262, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Glete), hämtad 2024-04-19.