Hilda G Sachs

Född:1857-03-13 – Norrköpings Sankt Olai församling, Östergötlands län
Död:1935-01-26 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Författare, Journalist, Översättare, Kvinnosakspolitiker


Band 31 (2000-2002), sida 206

Meriter

Sachs, Hilda Gustafva, f 13 mars 1857 i Norrköping, S:t Olai, d 26 jan 1935 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: handlanden Johan Gustaf Engström o Gustafva Augusta Gustafsson. Elev vid Rundstedtska flickskolan, Norrköping, 66-73, privatlär i landsorten 74-78, inskr vid H lärarinnesem i Sthlm ht 78, avgångsex där 3 juni 81, lär privat o vid flickskolor i Sthlm 81-86, journalist o medarb i bl a DN, NDA, SvD o Sthlmsbladet 95-20, led av styr för bla Kvinnornas diskussionsklubb 10-12, för Fören för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Sthlm 12-21, av arbetsutsk för Sv kvinnors medborgarförb från 21. Förf, översättare.

G 17 april 1886 i Sthlm, Klara, m blomsterhandlaren Carl Fredrik Sachs, f 19 nov 1860 i Khvn, Mosaiska, d 13 april 1893 i Sthlm, Mosaiska, son till grosshandlaren Moritz S o Julia Bendix.

Biografi

Hilda S var ung under det kulturradikala 1880-talet. Hon präglades av de idéer och frågor som då stod under debatt och höll fast vid det kulturradikala förhållningssättet livet ut. Hon var aktiv inom kvinnorörelsen och umgicks även i andra radikala kretsar. När Sällskapet för yttrandefrihet bildades 1905 fanns hon bland medlemmarna tillsammans med bl a Hin-ke Bergegren, Frida Stéenhoff och syskonen Carl och Anna Lindhagen. 1907 bytte sällskapet namn till Radikala klubben och S invaldes i dess första styrelse. I klubben diskuterades frågor om bla äktenskapet, rösträtten och militarismen.

Vid 36 års ålder blev S änka med försörjningsansvar för två barn i förskoleåldern. Därmed började hennes mångåriga yrkesverksamhet som journalist, översättare och författare. Främst medverkade hon i liberal och konservativ press men hon skrev även i tidningar på den yttersta väns- terkanten som Stormklockan och Folkets dagblad Politiken. Det första storajourna-listuppdraget var som utrikeskorrespondent i Paris för DN 1895-98 och NDA 1897-98. Efter återkomsten till Sverige invaldes hon i PK, som vid denna tid hade drygt 5 % kvinnliga medlemmar. 1899 utsågs S till delegat vid journalistkongressen i Rom. Hon reste för NDA och var den första sv kvinnan med ett sådant uppdrag. På sommaren följande år var hon åter i Paris, nu för att rapportera till ett flertal större dagstidningar om den pågående världsutställningen och den internationella kongressen om kvinnors verk och kvinnliga organisationer. Hon bidrog även med modekrönikor och kåserier under signaturerna Iris och Graziella.

Efter ett längre medarbetarskap i det konservativa Sthlmsbladet fick S återigen ett uppdrag som utrikeskorrespondent, denna gång i Rom för SvD. Vistelsen där varade 1908-10. Under sitt sista decennium som yrkesverksam journalist medverkade S även i den nybildade frisinnade Aftontidningen. Till hennes viktigaste bidrag där hörde en samling artiklar, i vilka hon porträtterade samtida sv kvinnor. Artiklarna utgavs med smärre ändringar i bokform under titeln Kvinnoporträtt (1918).

S debuterade som författare 1900, och sammanlagt skrev hon tre romaner och ett flertal ickefiktiva arbeten inom de områden som engagerade henne. Romanen Marta (1901) är ett intressant exempel på den skönlitterära delen av hennes författarskap. Den speglar hennes kulturradikala förhållningssätt och påminner mycket om de kvinnliga åttiotalsförfattarnas arbeten. I likhet med många av dem skildrar S kvinnors strävan att förena äktenskap och moderskap med yrkesverksamhet och självförverkligande utanför hemmet. Till skillnad från kvinnorna i åttiotalsskildring-arna kan huvudpersonen Marta, som lever en generation senare, ställa radikalare krav och komma några steg längre i sina strävanden. När hon upplever att äktenskapet inte längre fungerar lämnar hon man och barn, försörjer sig som översättare och engagerar sig i fredsrörelsen. Skildringen av maken är nyanserad. Även om Marta har lämnat honom, är de fortfarande vänner och hoppas båda på en återförening i framtiden, detta under förutsättning att mannen kan förändra sin ojämlika syn på kvinnor och män. Före äktenskapet hade han uppmuntrat Martas samhällsengagemang men senare ansett att hon borde vara nöjd med att enbart leva för hem och familj. Marta konstaterar, att "de frisinnade männen äro frisinnade så länge, tills deras hustrur blir det" (s 228). Man anar att romanen till stor del är självbiografisk, vilket är av särskilt intresse eftersom det finns så lite personligt material bevarat om S.

Ett specialintresse för S var teatern. Detta framkom redan i romanen Marta, och 1901-07 tog det sig konkretare uttryck i och med att S blev teaterrecensent för Sthlmsbladet. Senare inriktade hon sitt eget författarskap på dramatik. En av hennes enaktare, Ansiktet, uppfördes på Blan-cheteatern 1917. Båda barnen delade S:s teaterintresse och blev skådespelare, sonen Torvald enbart som ung, dottern Margareta fram till sin död 1919.

S var en god skribent och sin inställning till det egna skrivandet, som journalist respektive skönlitterär författare, har hon själv kommenterat: "Min innersta kärlek är att skriva litterära saker och aldrig i 'frågor'. Men yrket håller en kvar, och när det gäller en kvinnornas sak, komma orden där och bränna i pennan" (Stéenhoff).

Genom sin utbildning och sina utlandsvistelser blev S mycket språkkunnig. Det medförde att hon kunde dryga ut sina inkomster med översättningsuppdrag. Totalt översatte hon ett tiotal arbeten, huvudsakligen från franska men även från engelska och danska. Det rörde sig främst om romaner av 1800-talsförfattare som George Sand, Balzac och Zola. Dessutom översatte hon, också från franska, den rys-ke anarkisten Kropotkins arbete Eröfring-en av brödet (1908). Kropotkins lära representerades i Sverige av ungsocialisterna under ledning av S:s vän Hinke Bergegren, och det var särskilt Eröfringen av brödet som lästes och diskuterades.

Vid sidan av verksamheten som skribent och översättare spelade S en viktig roll inom kvinnorörelsen. Den första fråga som engagerade henne gällde kampen mot reglementeringen av prostitutionen, och hon var aktiv inom den sv avdelningen av Federadonen från början av 1880-talet. Under åren som utrikeskorrespondent kunde hon jämföra de prostituerades situation i Sverige med förhållandena i Frankrike och Italien. I skriften Den svarta domen (1912) presenterade S sina intryck och tankar i prostitutionsfrågan. Lösningen på problemet såg hon i att männen utvecklade "kroppsstolthet". Med detta menades att männen måste bli medvetna om det ovärdiga i att gå till prostituerade.

S:s största insats gällde emellertid kampen för kvinnans politiska rösträtt och valbarhet. Redan på 1890-talet gjordes de för- sta försöken att bilda en rösträttsorganisation bland kvinnor, men politiska och andra motsättningar lade hinder i vägen. Först 1902 bildades, på initiativ av S och en handfull andra kvinnor, FKPR i Sthlm. Fler lokalföreningar följde och 1903 slöt de sig samman i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). S var styrelsemedlem i Kvinnornas diskussionsklubb, som bildats 1907 av Ada Nilsson (bd 26) som ett forum för framför allt rösträttsdiskussioner, och 1912 valdes hon till styrelseledamot i FKPR i Sthlm. Sedan kvinnorna fått rösträtt och FKPR därmed upplösts var S aktiv inom det nybildade Sv kvinnors medborgarförbund. Syftet med denna organisation var att med utgångspunkt i den vunna rösträtten fortsätta kampen för kvinnornas rättigheter.

Rösträttsdebatten hettade till när tidningsmannen och ordföranden i PK Adolf Hallgren publicerade broschyren Kvinnorösträttens konsekvenslinjer (1907). Han var motståndare till kvinnlig rösträtt och ansåg att kvinnan enbart skulle leva för hem och barn. I politiken skulle hon aldrig finna sin lycka. Enligt hans uppfattning utgjorde kravet på kvinnlig rösträtt en fara för hela kulturen. Skriften bemöttes av flera rösträttskvinnor, mest utförligt av S, vars genmäle i SvD även trycktes som broschyr med titeln Kvinnornas rösträtt (1907). Mot Hallgrens utpräglade särartstänkande hävdade S, att kvinnor och män inte var så i grunden olika som många trodde: "De längta, både kvinnor och män, efter en verksamhet i överensstämmelse med sina anlag och därtill efter en personlig lycka; endast av dessa båda faktorer i förening torde för de allra flesta människor en verklig lycka kunna bildas." S konstaterade att Hallgrens broschyr var full av motsägelser, vilka hon påvisade och bemötte utifrån rösträttsrörelsens ståndpunkter.

S:s språkkunskaper och utlandsvana kom även rösträttsrörelsen till godo. Hon bevistade de flesta internationella rösträttskongresserna och rapporterade från dem i utförliga artiklar. Ofta innehöll dessa intervjuer med rörelsens främsta representanter som Carrie Chapman Cat från USA och Millicent Fawcett från England. S väckte 1912 ett förslag om att en staty skulle resas över Fredrika Bremer. Enligt S hade Bremer på sin tid ställt lika djärva krav som de senare rösträttskvinnorna. Av den anledningen ansåg hon att FKPR borde driva statyfrågan, vilket också kom att ske, och S blev sekreterare i kommittén för Fredrika Bremer-statyn. Förhoppningen var att minnesstoden skulle stå färdig till femtioårsminnet av Bremers död, på nyårsafton 1915. På grund av de svåra tiderna lyckades inte kommittén samla in tillräckliga medel till dess, men 1927 skapade skulptrisen Sigrid Fridman (bd 16) den bronsstaty över kvinnorörelsens pionjär som på S:s önskan restes i Humlegården i Sthlm.

S:s engagemang för de ensamstående mödrarna och deras barn var ämnet för hennes sista arbete Män och barn (1918). Det skrevs som ett genmäle på det förslag till ny lag om barn utom äktenskap som senare antogs. Enligt S var lagberedningens förslag en blandning av "nya tankar och gammal fördom". Till nyheterna hörde att alla utomäktenskapliga barn skulle tilldelas barnavårdsmän. Dessa skulle bistå mödrarna och i viss mån ersätta de frånvarande fäderna. S var kritisk till detta i så måtto att det avhände männen deras ansvar som fäder. Om man på allvar ville förbättra de utomäktenskapliga barnens ställning krävdes det att samhället upphörde med den ensidiga betoningen på kvinnan som mor. S hävdade att faderns ansvar var lika stort som moderns och att männen behövde uppfostras till faderskap.

Under sin livstid hann S uppleva positiva resultat av den kamp som hon och hennes likasinnade hade fört under decennier. Kvinnorna fick politisk rösträtt, den reglementerade prostitutionen avskaffades och de utomäktenskapliga barnens villkor förbättrades.

S framstår som en av sin tids radikalaste feminister. Det intrycket förstärks av samtida uttalanden av kvinnor som stod henne nära. Frida Stéenhoff beskrev henne som en känslig och vidhjärtad kvinna med ett stort engagemang för sina medmänniskor, "en kristallklar feminist". Vid S:s död konstaterade Ada Nilsson att S hade varit "ohjälpligt radikal" och livet igenom tagit konsekvenserna av detta: "Hon stod hellre ensam än böjde sig för en kompromiss" (Tidevarvet).

Sonen Torvald S (1887-1978) var efter studentexamen elev vid Dramatiska teaterns elevskola 1905-08 och arbetade fram till 1912 som skådespelare vid bl a Hjalmar Selanders sällskap. Han började tidigt med journalistik och var 1912-18 medarbetare i Norrköpings tidningar och 1918-19 i Aftontidningen. Med ett rykte som klartänkt referent blev han 1920 chef för Presstelegrambolagets riksdagsavdelning och var 1922-49 medarbetare vid Tidningarnas telegrambyrå (TT), fram till 1934 som ansvarig för riksdagsbevakningen och sedan i andra funktioner. S skötte också 1927-52 riksdagsbevakningen i ljudradion. Med sina krönikor där, som inte var kommenterande utan referat av vad som sagts och beslutats i riksdagen, nådde han en stor publik. Han var styrelseledamot i Sv journalistförbundet, vice ordförande 1928-34, och partipolitiskt aktiv med stadsliberal framtoning.

Författare

Ellinor Melander



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från Hilda S i KB (bl a till A L Elgström-lijn) o i SSA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Evig sommar. En kärlekshistoria. Sthlm 1900. 189 s. - De kvinnliga moderna under århundradet (Öreskrifter för folket, n:o 167. Det gångna århundradet 1800-1900. En kortfattad återblick, Sthlm 1900, s 48-62). - Marta. Sthlm 1901. 255 s. -Den besegrade lyckan. Sthlm 1907. 182 s. - Kvinnornas rösträtt. Svar till herr Adolf Hallgren. Sthlm 1907. 16 s. - "Kvinnornas diskussionsklubb" och hvad den vill söka åstadkomma (Mitt hem, illustr praktisk tidskr för hem o hushåll, årg 3, 1907, Sthlm, 4:o, s 66). -Snabbkurserna för de kvinnliga rösträttsombuden (Dagny, 1908, Sthlm, 4:o, s 25-27). - Den svarta domen. Männens skuld och kvinnornas straff. Sthlm 1912. 125 s. - Kvinnoporträtt. Sthlm 1918. 117 s. -Män och barn. Sthlm 1918. 32 s. - Bidr i bl a: Stormklockan, Folkets dagblad Politiken, DN (Pariskorrespondent 1895-98), NDA (d:o 1897-98), Stockholmsbladet (teaterrecensent 1901-07), SvD (Romkorrespondent 1908-10), Aftontidningen 1919-20; sign: H. S., pseud bl a: Iris (ej förf till Iris: Dikter, Sthlm 1894), Salome, Portia, Francillon.

Översatt: Karl Larsen, Sexton år, Sthlm 1902, 4:o, 250 s; [A L Dudevant, f Dupin, pseud] George Sand, Lucrezia Floriani, Sthlm 1905, 226 s; dens, Teverino, Sthlm 1907,134 s; dens, Lélia, 1/2, Sthlm 1909, 269 s; H de Balzac, Kvinnan på trettio år, roman, Sthlm 1906, 204 s, 1 portr ([omsl:] Berömda böcker, 6); C Flammarion, Urania, Sthlm 1906,186 s, 1 portr (ibid, 11); É Zola, Ett blad ur kärlekens bok, Sthlm 1908, 384 s, 1 portr (ibid, 24); P Krapotkin, Eröfringen af brödet, Sthlm 1908,284 s ([omsl:] Sociologiskt bibliotek, 6); A Zimmern, Kvinnornas rösträtt i skilda länder, Sthlm 1911,164 s; P Mariéton, En kärlekshistoria: George Sand och Alfred de Musset, Sthlm 1919, 201 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: De kvinnliga rösträttsrörelsernas arkiv, vol 168-169,171 o 208-221; signaturreg, klippsamkar o PKs arkiv, vol E 3:2 o 3:4, Sveriges pressarkiv; allt i RA.

M Berger, Pennskaft: kvinnliga journalister i sv dagspress 1690-1975 (1977); W Bernhard, Hinke Bergegren (1950); B Björkenlid, Kvinnokrav i manssamhälle (1982); H Levin, Masken ud rosen: nymal-thusianism o födelsekontroll i Sverige 1880-1910: propaganda o motstånd (1994); C Lindhagen, Memoarer, 2 (1938); I Ljungquist, 1889-1921: kampen om läsarna (Ur DN:s hist, ed I Ljungquist, 2,1953); V Loos, En avisa genom två sekler: Norrköpings tidn:ar 1758-1958 (1958); A Nilsson, Till H S:s minne (Tidevarvet, 1935, nr 5); PKs porträttmatr 1936 (1935); SMoK; F Stéenhoff, H S (Aftontidmen 9 juli 1916). -Torvald S: S Hadenius, Kampen om monopolet: Sveriges radio o TV under 1900-talet (1998); GJohanson, Liberal splittring, skilsmässa - o återförening 1917-1934 (1980); Loos, a a; PKs porträttmatr 1936 (1935) o 1952 (1951). Nekner över S i DN o SvD 28 juni 1978.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hilda G Sachs, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6305, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ellinor Melander), hämtad 2014-07-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6305
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hilda G Sachs, urn:sbl:6305, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ellinor Melander), hämtad 2014-07-25.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se