Meriter

Salchow, Karl Emil Julius Ulrich, f 7 aug 1877 i Khvn, Garnisonsförs, d 18 april 1949 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: regementsintendenten, kapten Johan Vilhelm S o Elisabeth Cathrine Rye. Lärov:studier i Khvn o Sthlm, led av styr för Sv skridskoförb 03, v ordf 09–17, ordf där 17–20, 23–32 o 35-38, sekr i Sv velocipedförb 04–07, anställd i DN 04–09 o 10–12, korrespondent i Sthlm för New York Herald 07-09 o Associated Press of America 09–34, grosshandlare där o generalagent för bla The Marconi wireless telegraph Co, London, 10-22, led av överstyr för Riksidrottsförb 11–28, av förvaltn:utsk där 18-28, ordf i Sv boxmförb 19–31, led av styr för Sv radio ab från 22, president i Internat skridskoförb 25-37, ordf i Allm idrottsklubben (AIK), Sthlm, 28–40.

G 13 dec 1931 i Sthlm, Osc, m ML Anna Elisabeth Bahnson, f 28 maj 1894 i Randers, Danmark, d 22 nov 1998 i Dandeyd, Sth, dtr till stationsföreståndaren Carl Wiborg B o Hilda Thomsen samt 1918–31 g m inredningsarkitekten Ove Johan Jörgen Gormsen.

Biografi

Ulrich S flyttade omkr 1890 från Khvn till Sthlm där hans far grundat vaxkabinettet Sv panoptikon. S gick således i skola både i Danmark och i Sverige. Till detta kom att han senare bedrev tekniska studier i utlandet. Denna bakgrund gav S en internationell erfarenhet av nytta dels i yrkeslivet som generalagent och affärsman, dels i idrottslivet som aktiv elitidrottare och ledare. Sthlm kom dock att förbli hans permanenta centrum.

Redan under skolåren visade S framfötterna inom den idrottsgren som skulle bli hans särklassigt främsta: konståkning på skridsko. Sin första tävling vann han 14-årig, medan de riktigt stora framgångarna kom from sekelskiftet 1900. Hans segerrader saknar motstycke. Mest meriterande är tveklöst de tio världsmästerskap han hemförde 1901–05 och 1907–11. Men med tanke på den svaga utomeuropeiska konkurrensen smäller de nio europamästerskapen nästan lika högt, vunna 1898–1913. Vid olympiska spel förekom skridskosporten ojämnt. Konståkning debuterade i London 1908 och där befäste S sin förstarangsställning genom att hemföra en guldmedalj. Då grenen inte förekom vid OS i Sthlm och OS 1916 ställdes in på grund av pågående krig, fick S vänta till 1920 på sitt andra olympiska deltagande. Han var då på nedåtgående och slutade som fyra.

De uppseendeväckande tävlingsframgångarna gjorde S till en av de tidigaste sv idrottsidolerna under en tid då tävlingsidrotten började intressera allt bredare kretsar. Hans resultat har i första hand tillskrivits psykiska egenskaper som koncentrationsförmåga, segervilja och allmänt gott tävlingshumör parade med för sin tid ovanligt rationell träning. Hans åkning präglades mer av kraft och säkerhet än elegans och konstnärligt raffinemang. Med en sådan inriktning är det följdriktigt att figuråkningen var hans styrka i högre grad än friåkningen. Som ett led i sina noggranna förberedelser konstruerade S en populär typ av konståkningsskridsko (Salchowskridskon, 1903). Pedagogiskt intresse visade han genom en 1906 utgiven handbok i skridskoåkning, som översattes till flera språk.

I likhet med andra skridskoåkare sysslade S även med cykelsport. Han deltog framgångsrikt i både inhemska och inter- nationella tävlingar. Hans mångsidighet och nyfikenhet på skilda idrottsgrenar manifesterade sig även i priser i bobsleigh. Han var ivrig deltagare i kappsegling, en gren han omfattade med betydande sakkunskap. Men i allt väsentligt framstår S som konståkaren på skridsko. Han kan här ses som den ledande i en oöverträffad sv trio mellan 1890-talets pionjär Henning Grenander och eleganten Gillis Grafström (bd 17) med sin glanstid på 1920-talet.

Under de mest aktiva tävlingsåren decenniet före första världskriget gjorde S även insatser som sportjournalist. Där representerade han en övergångskategori, tävlingsidrottaren med sportjournalistik som sidouppgift. Därmed höjdes genrens sakkunskap i förhållande till ett tidigare och parallellt fungerande system med allmänjournalister som även skrev om idrott. Samtidigt hade sportjournalistiken inte fullt ut professionaliserats. Under signaturen Ten framträdde S flitigt i DN, en ledande dagstidning som ovanligt tidigt insåg och utnyttjade tävlingsidrottens dragningskraft på läsarna. Sporadiskt uppträdde han i spalterna ännu på 1930-talet. Till hans specialiteter hörde utöver skridsko och segling den ständigt aktuella amatörfrågan.

En tredje roll inom idrotten spelade S som ledare. Han representerade den ganska sällsynta kombinationen av aktivt tävlingsidrottande på högsta nivå och avancerade ledarinsatser. På lokalplanet, där han engagerade sig i mindre utsträckning, hade han pionjärföreningen Sthlms allm skridskoklubb (SASK) som sin plattform; för den föreningen tävlade han och där gjorde han även organisatoriska insatser. I övrigt kan man inregistrera ett ganska långt ordförandeskap i AIK.

På riksplanet innehade S åtskilliga tunga poster. I Sv velocipedförbundet fungerade han några år i startfasen som sekreterare. Senare deltog han i organiserandet av den omstridda boxningssporten, och han innehade i drygt tio år den ansvarsfulla posten som ordförande från Sv boxningsförbundets start 1919. Valet av S har setts som ett taktiskt försök från boxningssportens vänner att vinna ökad acceptans med hjälp av en välkänd och respekterad idrottsauktoritet (Hellspong, s 73). Förbundet lyckades dock inte få så mycket erkännande att det under S:s ordförandetid vann inträde i Riksidrottsförbundet.

Sina största ledarinsatser inom ett specialförbund gjorde S – naturligt nog – inom sin egen huvudgren, som var delad i konståkning och hastighetsåkning. Han tillhörde Sv skridskoförbundets styrelse från starten 1903, blev snart vice ordförande och därefter under huvuddelen av mellankrigstiden ordförande. S kunde dock inte förhindra konståkningsdelens begynnande standardsänkning i Sverige från världsledande till underordnad position.

Även internationellt nådde S högsta tänkbara position inom skridskosporten. En mellannivå representerade försöket att på S:s initiativ etablera ett nordiskt förbund med huvuduppgift att arrangera nordiska mästerskap. Men det hade i realiteten kort varaktighet (1919–21) och måste betecknas som ett misslyckande, även om den formella upplösningen lät vänta på sig. Så mycket större stabilitet hade det internationella skridskoförbundet, stiftat i Holland 1892 som ett av de äldsta internationella specialförbunden. Snabbt fick detta förbund sv ledning med Viktor Balck (bd 2) som ordförande 1895–1925. S efterträdde denne på ordförandeposten därmed till 1930-talets slut befästande den sv ledarhegemonin inom denna gren av den framryckande internationaliserade tävlingsidrotten.

Slutligen engagerade sig S livligt även inom den samlade sv idrottsrörelsens riksledning. Hans insatser gjordes inom det 1903 grundade Riksidrottsförbundet, som efter föregående dualism blev ensam huvudorganisation i början av 1930-talet. S tillhörde under en lång följd av år såväl förbundets överstyrelse som dess förvaltningsutskott. Han framstår som en av de mest intensiva debattörerna, och han redovisade frimodigt, ibland provokativt, sina uppfattningar i tidens många idrottsfrågor och blev därigenom en även utåt känd idrottsledare. I första hand värnade han om de speciella grenarna (specialförbunden) och deras självständighet, intresserade sig mest för den avancerade tävlingsidrotten men bekymrade sig mindre om den breda motionsidrotten och idrottspropagandan i tal och skrift.

S engagerade sig med sällsynt bredd och intensitet i den sv idrottsrörelsen. Han upplevde och medverkade till dess snabba utveckling från en svag, ofta ringaktad, samhällsföreteelse till en av de mest dynamiska folkrörelserna. Internationellt bidrog han både som konståkare och ledare till att hävda Sveriges ställning som tidig idrottslig stormakt. För en senare tid är S – och sv konståknings storhetstid – väl närmast känd genom det hopp, som bär hans namn ("trippel Salchow" osv).

Författare

Jan Lindroth

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Handbok i konståkning på skridskor. Sthlm 1906. 51 s. Overs: Das Kunstlaufen auf dem Eise. Leipzig 1910. 82 s. (Miniatur-Bibliothek fur Sport und Spiel [23].) [Enl uppg; enl företal i följ uppl en 3.(!) Auflcal920.] [4.Aufl] Leipzig & Ziirich [1925].

Källor och litteratur

Källor o litt: Riksidrottsförb:s arkiv; DN:s medarbetarreg, Sveriges pressarkiv; allt i RA.

A Anderberg, V Lundquist o P Thorén, Ber över Sthlms allm skridskoklubbs verksamhet 1883-1923 (1925); M Hellspong, Boxningssporten i Sverige (1982); J Lindroth, Idrottens väg till folkrörelse (1974); dens, Idrott mellan krigen (1987); I Ljungquist, 1889-1921: kampen om läsarna (Ur DN:s hist, 2, 1953); NF:s sportlex, 6 (1946); PKs porträttmatr 1936 (1935); SMoK; Sv folkrörelser, 3 (1939).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K E J Ulrich Salchow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6321, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6321
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K E J Ulrich Salchow, urn:sbl:6321, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Lindroth), hämtad 2024-04-26.