Meriter

Schauw, Arvid, dp 28 nov 1711 i Uddevalla, d 4jan 1788 i S:t Ibb, Skåne. Föräldrar: rådmannen Peter Andersson S o Bodela Lidberg. Skolgång i Gbg, inskr vid UU 18 sept 32, auskultant vid magistraten i Sthlm 33, i Svea hovrätt 35, kanslist i Generaltullarrendesocieteten 36, ombudsman där 38, flyttade till Landskrona 45, handels- o po-litieborgmästare där 29 nov 50, justitieborgmästare där från 63, deltog i alla riksdagar 1751/52–86 (led av sekreta deput 51/52, av SU 55/56, 60/62, 69/70, av Nordencrantzska växelberedn 60–61, av bankodeput 69/70, av valbarhetsdeput 71/72, av bankoutsk 71/72, 86), led av riksens ständers kommission över polit brott dec 55-56, kommerseråds n h o v 25 juni 78. – Ogift.

Biografi

S verkade som ämbetsman, näringsidkare och politiker. Med juridiska studier i botten tjänstgjorde han först i Sthlm och avancerade till ombudsman i Generaltullarrendesocieteten. 1750 erhöll Sk fullmakt som handels- och politieborgmästare i Landskrona. I förordet för honom betonades hans skicklighet på tidigare befattningar. Det var i och för sig endast fråga om en oavlönad syssla men med företräde vid vakans efter ordinarie borgmästare. Vid det val som föregått utnämningen hade S erhållit en klar majoritet, men helt oomstritt var inte valet. 1763 blev han ende borgmästare, varvid det underströks att S ägde både själs- och kroppskrafter för att ensam verka för stadens väl. Landskronas ekonomi tillät inte att man avlönade två personer.

S hade blivit borgmästare 1750 för att leda Landskronas flyttning till ett av försvarstekniska skäl lämpligare område, vilket krävde omfattande nyanläggningar. Den nya staden privilegierades redan 1752, men flyttningen blev svår och tidskrävande. Så sent som 1779 begärde S på borgerskapets vägnar att ingen skulle behöva tvångsförflyttas. I annat fall skulle man få brist på hantverkare och "smärre" näringsidkare. Uppskovet beviljades på högsta ort. Själv hade S 1759 åt sig uppfört ett stenhus på den nya Kungsgatan och ägde även andra fastigheter. Som borgmästare tillvaratog han energiskt stadens ekonomiska intressen och hävdade magistratens rättigheter gentemot landshövdingens anspråk på överhöghet. Som stadens ledande man blev S både uppskattad och omstridd.

Som näringsidkare var S en framgångsrik mångsysslare. 1752 erhöll han privilegium på ett skeppsvarv och gavs statligt stöd till anläggningen. 1756 fick han privilegium på ett sockerraffinaderi, som skall ha inrättats med hjälp av en mästare från Hamburg. S grundade även ett repslageri och var delägare i ett salpetersjuderi.

En kort tid på 1750-talet sysslade S med bomullsspånad. På 1760-talet bedrev han tobaksodling och fick genom Patrick Alströmers (bd 1) förmedling en kunnig trädgårdsmästare. Från 1762, bortsett från ett kort avbrott, arrenderade han Uraniborgs kungsgård på Ven. Förmånliga kungsgårdsarrenden var under frihetstiden en form av partibelöning. Redan s å försökte han att få skatteköpa kungsgården, där han ämnade anlägga ett schäferi. Borgarståndet tillstyrkte S:s ansökan, men skatteköpet genomfördes aldrig. I stället fråntogs S arrendet i det politiskt inflammerade läget 1766 men återfick det, då mösspartiets dominans bröts. S:s företagsamhet blev ekonomiskt lönsam och vid sin död var han en rik man.

Politiskt tillhörde S hattpartiet och spelade under frihetstidens sista decennier en huvudroll i borgarståndet. Vid riksdagsmannavalet i Landskrona 1751 utsågs han nästan enhälligt till fullmäktig, trots att stadens äldste, av kostnadsskäl, önskat att borgmästare Frans Cervin (bd 8) i Karlshamn liksom ett par gånger tidigare skulle företräda staden. Cervin var en känd mössa. S uppträdde synnerligen diplomatiskt vid valtillfället. Trots att hans valbarhet var tveksam, då han ännu inte tjänstgjort som borgmästare de två år som valordningen stipulerade, intogs han i borgarståndet, där han snart blev en av dess ledande män. Redan vid denna tid framgår det att S inriktade sig på en politisk karriär inom hattpartiet. Han invaldes i sekreta deputationen och svarade ofta för kontakterna med de övriga stånden. Samtidigt hävdade han borgarståndets självständighet och de ofrälses rätt, t ex vid tjänstetillsättningar.

Att S väl tillvaratog Landskronas intressen borde ha stärkt hans ställning i staden. I stället framträdde vid valet till riksdagen 1755 en stark opposition mot honom. Den leddes av handelsmannen Albrekt Hansson Pripp, som förordade Cervin. Vid omröstningen erhöll Cervin 99 röster mot 77 1/2 för S, men sedan ytterligare tre handelsmän inkommit fick S 100 1/4 röster. Magistraten utfärdade fullmakt för S. Valet överklagades av Pripp och några andra borgare. De fick landshövdingens stöd, eftersom valordningen inte följts, men K M:t, dvs hattrådet, avgjorde saken till S:s förmån. Det finns antydningar om att S uppträtt självrådigt vid föregående riksdag och skaffat sig egna förmåner, främst privilegiet på skeppsvarvet. Hans främste motståndare Pripp hade tidigare planerat att anlägga ett sådant.

Riksdagen 1755–56 präglades av kungaparets misslyckade försök att tillvälla sig ökad makt. S, som var medlem av SU och av ständernas stora kommission, hörde till de mera moderata hattarna och ville inskränka antalet dödsdomar. Framför allt intresserade han sig för finans- och näringsfrågor. När det gällde Landskrona utverkade han bl a ekonomiskt stöd till husägarna i samband med den pågående flyttningen till den nya staden.

Vid riksdagsmannavalet 1760 fick S samtliga avgivna röster. På hans förslag befullmäktigades emellertid också handelsmannen J J Mildahn, detta med hänsyn till S:s många krävande uppdrag. Han satt i SU, hade ett stort nätverk bland hattpartiets ledande män och var en av borgarståndets dominerande ledamöter. I vissa frågor följde S inte strikt partilinjen utan kritiserade de adliga officerare som under pågående krig avvikit från fronten för att ta plats på riddarhuset. Han var också positiv till en större öppenhet i det politiska livet.

Även vid valet till 1765 års riksdag utsågs S enhälligt till fullmäktig för Landskrona. Han framstod nu som hattarnas främste politiker i borgarståndet. Talman blev mössan C F Sebaldt, justitieborgmästare i Sthlm. Denna riksdag blev dock slutet på hattarnas långa maktperiod, vilket ledde till S:s största politiska nederlag. Han utvoterades ur borgarståndet i okt 1765. Bakgrunden var att söka i striden om riksrådens licentiering, finanspolitiken och växelkontoren. S vågade öppet försvara de anklagade. Mössornas majoritet i borgarståndet var svag i rådssaken, varför S begärde en omvotering, som Sebaldt vägrade att genomföra. Detta skedde i aug 1765, och frågan drevs då inte till sin spets.

Angreppet mot S kom först i oktober, då saken mot G Kierman (bd 21) och hans associerade kom upp. S hade redan tio år tidigare kritiserat inrättandet av växelkontor. Nu varnade han borgarståndet för att okritiskt tro på allt som lades de anklagade till last. Han sade sig också frukta för att olämpliga åtgärder skulle vidtas för att "undsätta" kursen. Då angreps S våldsamt av borgmästare J Gadd från Skövde för agerandet i rådssaken och mot Sebaldt. Hans uppträdande sades vara en skamfläck för ståndet. Han försvarade sig utifrån sin i grundlagarna stadgade riksdagsmannarätt och yttrandefrihet. Han hade sökt upplysa sina ståndsbröder, inte skapa oro och tumult. Han fann det märkligt att Gadd tog upp vad som inträffat ett par månader tidigare och som därför borde vara utagerat. Det stred mot den tradition av inbördes solidaritet som präglat borgarståndet. Gadd var hängiven mössa och han stöddes av partiets ledande män, främst av Johan Westin, garvarålderman i Sthlm. Enligt Westin hade S och de som solidariserat sig med honom gått för långt i rådssaken. Ståndet borde därför vidtaga sådana mått och steg att man för framtiden slapp liknande aktioner. Slutet blev att S tillsammans med borgmästarna M Kock från Uddevalla och L Sacklén från Björneborg, som solidariserat sig med honom i rådssaken, uteslöts ur borgarståndet med 50 vota mot 31. Landskrona ålades att med det snaraste utse en annan fullmäktig. Det blev handelsmannen Lars Schenmark, en pålitlig mössa.

S:s utvotering var en ren partiuppgörelse. Den innebar att hattarna förlorade sin ledande man i borgarståndet. Initiativtagaren, borgmästare Gadd, torde ha agerat som mössornas inpiskare. Ett halvår senare utnämndes han till rådman i Sthlm. S förnedrades ytterligare genom att fråntas arrendet av Uraniborg, men han kom tillbaka både till rikspolitiken och till Ven.

Inför valet till riksdagen 1769 förberedde S sin återkomst väl. I ett brev till vännen Patrick Alströmer heter det att stunden nu var kommen "att genom ett uppriktigt och träget inbördes biträde söka hjälpa oss och riket" (8 jan 1769). Han sade sig redan ha kontaktat borgmästare Hans Unger i Halmstad om valets vikt, och han uppmanade Alströmer att skaffa två goda män från Gbg och om möjligt någon fullmäktig från fabrikssocieteten i Alingsås. Vid valet i Landskrona tillföll majoriteten av rösterna S, men motståndarnas röstetal var högt. Dessa sökte förhindra att S befullmäktiga-des, denna gång under hänvisning till att han brustit i fråga om kyrkobesök och nattvardsgång. Dessutom sammanlevde han med en annan mans hustru, Catharina Morian (jfr bd 17, s 143 [art. E Gjörloff]). Ärendet gick ända till K M:t, som ogillade valet av S, men dennes fullmakt godkändes av borgarståndet, som hade det slutliga avgörandet.

Ståndet kom att ge S ytterligare upprättelse. I nov 1769 ingav S ett memorial om utvotering av riksdagsmän. Det utformades som ett glödande försvar av frihetstidens grundlagar och de rättigheter som dessa tillförsäkrade det sv folket. En av de viktigaste var den fria valrätten, en annan rätten till ett fritt meningsutbyte vid riksdagens sammankomster. Han hänvisade också till 1766 års tryckfrihetsförordning. Slutsatsen blev att ett enda stånd inte kunde fälla avgörandet: "Att annorledes än den av riksfäderna gjorda grundlag stadgar vräka den som är lagligen vald och sänd, det är att kvälja folkets rätt ...". Grundlagarna fordrade laga bevis och dom innan någon förlorade sin rikdagsmannarätt. - S:s memorial var principiellt utformat och saknade personangrepp. Det bifölls enhälligt av borgarståndet. På förslag av borgmästare Unger beslöts också att det skulle delges övriga stånd.

S hade återfått sin position i borgarståndet. Som ledamot av bankodeputationen kom han vid riksdagen 1769-70 att speciellt ägna sig åt ekonomiska frågor. Även i Landskrona var läget lugnt. Vid riksdagsvalet 1771 erhöll S 381 röster och hans främste motståndare Schenmark endast 22. Som medhjälpare fick S på egen begäran åter Mildahn. Även vid denna riksdag blev Sebaldt talman, men S var på förslag och erhöll 55 röster mot 72 för Sebaldt. S deltog i den deputation som skulle överse bestämmelserna om valbarheten dll riksdagen. Såväl hattar som mössor ingick i deputationen och dess förslag antogs av borgarståndet. De skarpaste partimotsättningarna hade avmattats.

S tillhörde dem som på 1770-talet närmade sig hovet. Vid statsvälvningen 1772 ledde han i stället för den mot Gustav III kritiske Sebaldt den delegation från borgarståndet som försäkrade kungen sin trohet. I ett devot brev till Gustav III i mars 1779 tackar han för en dyrbar ring som kungen skänkt honom. - Trots att S erhållit kommerseråds titel satt han kvar i borgarståndet också under riksdagarna 1778 och 1786, men han spelade inte samma framträdande roll som tidigare.

Även om S under frihetstiden tillhörde hattarnas ledarskikt, var han inte en doktrinär partiman. Framför allt hävdade han den fria valrätten, borgarståndets intressen och de ofrälses rätt. Själv blev S en förmögen man med vida kulturintressen; bl a ägde han ett stort bibliotek. Han framstår som något av en fritänkare och hans personliga livsföring följde inga konventionella mönster. På äldre dagar avtog hans initiativkraft. S:s devota inställning till Gustav III är förvånande, eftersom han tidigare energiskt försvarat frihetstidens statsskick.

Författare

Birgitta Ericsson

Arkivuppgifter

Enstaka papper efter S i UUB. - Brev från S i RA o i UUB (bl a till Gustav III o P Alströmer).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Memorial angående ut-voteringar i re-specdve stånd, ingifvit uti vällofl. borgare ståndet den 22 Novemb. 1769. Stholm 1769. 4:o. 8 s.

Källor och litteratur

Källor o lill: Landshövdingars skrivier till K M:t: Malmöhus län, vol 18 o 26 B; Borgarståndets prot 1751-72, Borgarståndets riksdagshandl:ar 1765/66-1769/70; Städers skriv:er o besvär: Landskrona, 1700-talet, allt i RA.

P E Brolin, Hattar o mössor i borgarståndet 1760-1766 (1953); S Carlsson, Byråkrati o borgarstånd under frihetstiden (1963); A A:son Hulphers, Genom sjuttonhundratalets Skåne (Skåne genom två sekler, 1934); Å Jönsson, Hist:en om en stad, 1. Landskrona 1413-1804 (1993), s 257-271; F Lindholm, Landskrona från äldsta till nuv tid (1930-31); Malmström, 5-6 (1900-01); M F Metcalf, Frihetstidens riksdag (1719-1772) (Riksdagen genom tiderna, 1985); J E Nilsson, Riksdagmannavalen i Landskrona o Helsingborg under frihetstiden (1912); Sthlms rådhus o råd, 2 (1915-18); SMoK; Stadsadministration i Norden på 1700-talet (1982).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid Schauw, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6367, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6367
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid Schauw, urn:sbl:6367, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2024-04-25.