Meriter

Schröderstierna, Samuel (före adl Schröder), f 10, dp 12 juni 1720 i Sthlm, Nik, d 8 jan 1779 där, Klara. Föräldrar: grosshandlaren Henrik Schröder o Juliana Roland. Inskr vid UU 9 mars 36, auskultant i Bergskoll 19 juli 38, e o notarie där 9 mars 44, aktuarie där 19 nov 47, ämnessven vid VA 3 okt 47, gjorde utrikes resor 48–51, dir över de finare järn-, stål- o manufakturfabrikerna i riket 28 aug 53–70, tillika e o assessor i Bergskoll 14 okt 56, bergsråd där från 29 juni 62, led av statskommissionen 68, adl 23 jan 70 (introd 73), dir för Eskilstuna fristad 71, led av dir för Strömsholms kanals byggnad från mars 78. – LPS 72.

G 4 maj 1766 i Sthlm, Nik, m Agneta Cecilia v Schoting, f 21 jan 1737 trol i Karlskrona (stadsf saknar fdb), d 16 april 1813 i Sthlm, Hedv El, dtr till rådmannen i Karlskrona Paul v S o Margareta Sohm.

Biografi

S:s far var född i Lüneburg i Tyskland och kom i tolvårsåldern till Sthlm. S växte upp i ett välbärgat hem och erhöll privatlektioner av en informator fram till 15 års ålder då han skickades till Uppsala. Där fortfor privatundervisningen ytterligare ett år varefter han inskrevs vid UU för studier under professorerna Anders Win-bom, Johan Gottschalk Wallerius och Samuel Klingenstierna. S var ambitiös och mellan terminerna studerade han malmkännedom och proberkonst hos Bergskollegiets proberare Jakob Fischer.

1738 antogs S som auskultant vid Bergskollegium. Han fortsatte dock studierna vid UU samtidigt som han följde de olika arbetsmomenten inom Bergskollegium. 1740 medföljde S notarie Carl Meurman till bergsting i Värmland där bl a Persbergs och Nordmarks gruvfält besöktes. I juli s å besökte han för första gången Falu gruva i samband med ett kommissionsbesök från Bergskollegium. Vid detta tillfälle var han nära att omkomma i samband med ett olyckstillbud men räddade sig i sista stund. Under hemresan besöktes Norbergs bergslag och Sala silvergruva. 1741 bistod S bergmästare Eric v Stockenström vid hans förrättningar och ting i Södermanland, Östergötland och Småland. Under denna resa fick han också möjlighet att besöka den nyligen (1738) upptäckta guldfyndigheten vid Ädelfors nära Vetlanda. De följande åren fortsatte S som auskultant inom Bergskollegium och under ledigheterna besökte han gruvor, hyttor, bruk och manufakturverk runt om i landet. Med sin goda iakttagelseförmåga skaffade sig S en bred kunskapsbas för sin fortsatta karriär inom bergsbruket och bruksnäringen. Tjänsten som eo notarie vid Bergskollegium innebar framförallt protokollskrivning i Sthlm och under ting på orter i Bergslagen. Som aktuarie ordnade han kollegiets arkiv och upprättade ett register över alla handlingar och kartor.

Efter att ha lärt känna de sv förhållandena inom bergsbruket och manufakturväsendet beslöt S i början av 1748 att göra en studieresa i Europa. Han hade ärvt en större förmögenhet efter sin far och kunde på egen hand göra en längre utlandsresa. Detta var ett stort och inte helt ofarligt äventyr, men det var ett naturligt steg i hans karriär. I aug 1748 reste S via Malmö och Khvn till Hamburg där han gjorde ett längre uppehåll. Här studerade han handeln med järn, stål, koppar och mässing samt besökte skickliga hantverkare. Han kom till Amsterdam och andra platser i Holland och i dec satte han för första gången sin fot i London. Där återsåg han sin yngste bror Wilhelm som var anställd på ett handelskontor. S träffade även Linnélärjungen Pehr Kalm (bd 20) och tillsammans umgicks de med Royal Society's sekreterare Cromwell Mortimer. S och Kalm förmedlade Royal Society's intresse att inleda ett utbyte av publikationer med VA.

Efter en dryg månad i London for S vidare mot ett av resans huvudmål järn- och stålstaden Birmingham. Där stannade han till april 1749, under vilken tid han samlade in uppgifter om engelsmännens metoder och fabriker för förädlande av järn och stål. Studiebesök, intervjuer, anteckningar och skisser, varuprov, verktyg och egna iakttagelser var metoden för detta "industrispionage". I sina minnesanteckningar skrev S: "Hade icke skråförordningar, privilegium och monopoliska författningar legat i vägen, så hade han nu kunnat engagera flere skicklige arbetare att övergå till Sverige, helst åtskillige av dem härtill sig erbjödo." Här hämtade S sina idéer om avreglering och en annan organisation för framförallt manufakturverken i Sverige. Han blev starkt påverkad av engelsmännens sätt att organisera arbetet i och kring järn- och stålhanteringen. Från Birmingham fortsatte S resan till bl a Sheffield, Leeds, York, Hull, Bristol och Oxford. Under hela resan skickade han regelbundet hem bl a ritningar, kopior, verktyg och varuprov, som kunde komma sv näringar och industrier tillgodo.

Efter nära nio månader i England fortsattes resan till Frankrike och i sept 1749 kom S till Paris. Här stannade han i två månader för att besöka verkstäder, fabriker och konstnärer men även för att ta del av Paris' rika kulturliv. Resan fortsatte till Versailles, Lyon, Marseille, Toulon och till järn- och stålindustrier i St Edenne och St Chaumont. I maj följande år nådde S Geneve, varifrån han fortsatte genom Schweiz till Strassbourg in i Tyskland via Mannheim och Frankfurt. Under sin årslånga vistelse i Tyskland företog S vidsträckta resor och gjorde studiebesök bl a i Kassel, Harz, Goslar, Leipzig, Dresden, Freiberg, Meissen och Berlin. Han besökte en mängd gruvor, smältverk, bruk och verkstäder. Hela tiden antecknade han allt av tekniskt intresse, särskilt när det gällde gruvdrift, och han beskrev noggrant bergsbrukets och skogsbrukets villkor och levnadsförhållandena i städerna. I hans resedagbok ingår vackra, kolorerade planscher där detaljrika sektioner av gruvor illustrerar hans goda iakttagelseförmåga. S återkom till Sthlm 12 juni 1751 efter nära tre års resor i Europa.

Efter hemkomsten fick S en tids ledighet från tjänsten vid Bergskollegium. Vid 1751 års riksdag fick han tillfälle att redogöra för sin resa och visa upp bl a modeller, verktyg och ritningar som han skaffat under utlandsvistelsen. De senare överlämnade han till Kommerskollegium. 22 aug 1753 beviljade kungen på ständernas begäran inrättandet av en direktörstjänst för befrämjandet av järn-, stål- och metallmanufakturerna i landet. Befattningen var ämnad för S, som enligt instruktionen från Kommerskollegium skulle vara en slags statlig kontrollant med uppgift att samla informadon om hur verkstäder och fabriker arbetade och använde sina resurser samt lämna förslag på hur dessa kunde förbättras efter förebilder från utlandet. En årsberättelse skulle inlämnas i samband med varje riksdag. S fick även i uppdrag att samla modeller, verktyg och arbets- och varuprover i en modellkammare i Sthlm, där hantverkare och manufaktu-rister kunde inhämta uppslag och idéer till förbättringar. Ett av de tidiga projekten som S blev involverad i gällde anläggandet av ett mindre valsverk för förtennt järnbleck efter engelsk förebild vid Johannes-fors manufakturverk i Uppland. Det hade även skärverk, ugnar, valssvarv, sax och förtenneri efter tysk och engelsk modell och var det första i sitt slag i Sverige. En annan verksamhet som S iniderade i Sthlm var den för kirurgen Olof af Acrels (bd 1) räkning uppförda verkstaden för tillverkning av kirurgiska specialverktyg. I S:s årliga direktörsberättelser kan man även spåra hans tidiga idéer om anläggandet av Eskilstuna fristad. Med tiden mognade S:s idéer och hans stora mål blev inrättandet av s k ekonomiska fristäder, som erbjöd rätt för in- och utländska hantverkare och arbetare att bosätta sig och upprätta egna verkstäder utan att hämmas av skråväsendet och ekonomiska pålagor. Den sv manufakturtillverkningen låg honom varmt om hjärtat. Sverige exporterade stora mängder råvaror och halvfabrikat, medan manufakturvaror av järn och stål exporterades i liten skala. Sverige hade förutsättningar för en ökad manufakturtillverkning, men råmaterialet i de färdiga produkterna var ofta av dålig kvalitet. Eftersom det mesta av det högkvalitativa s k Öregrundsjärnet exporterades, fanns inte tillräckligt med material för den inhemska stålmanufakturen. S påvisade även tidigt problemet med skuldsättning hos arbetarna på bruken, vilket i sin tur hindrade deras rörlighet på arbetsmarknaden. Ett första förslag om en fristad inkom redan 1760 till Kommerskollegium, där S förespråkade Eskilstuna som lämplig plats. Det kom att dröja länge innan förslaget realiserades; bl a remitterades ärendet till en grupp, i vilken S ingick, som nu tog upp idén om att inrätta en fristad även för utländska arbetare som önskade anlägga verkstäder och fabriker i landet. S föreslog för ändamålet inköp av bruken Tunafors och Karl Gustafs i nuvarande Eskilstuna. Medelsbrist ledde emellertid till att köpet inte blev av. Ärendet togs senare upp av S vid flera tillfällen och ett antal delegationer besökte Eskilstuna, vilket till sist 1766 resulterade i en kungörelse som innebar att de som ville skulle få rätten att ägna sig åt den finare järn-, stål-och metallmanufakturen i städerna Norrköping, Söderköping, Norrtälje, Ronneby och Eskilstuna. Effekten uteblev dock och frågan blev inte avgjord förrän Eskilstuna slutligen genom en k förordning 16 april 1771 formellt utsågs till fristad för metallmanufakturnäringen.

Av Bergskollegium och Jernkontorets fullmäktige fick S huvudansvaret för inrättandet av Eskilstuna fristad. Han bosatte sig där med sin familj och beviljades tills vidare ledigt från tjänsten vid kollegiet. S ville med fristaden tillgodose bl a behovet av gemensamma vattenkraftsanläggningar och maskinell utrustning och ge mästarna fullständig frihet att arbeta utanför skråförordningarna. Tidigt uppstod dock behovet av en försäljningsorganisation för manufakturvarorna. Förläggare började anlägga handelsbodar i Eskilstuna för varorna. Exporten var måttlig till en början och det mesta såldes i Sthlm. 1775 fick S i uppdrag att inrätta nya klingsmedjor för arméns behov genom att införskriva smeder från Solingen i Tyskland. 1771 fanns i Karl Gustafs stad 27 hantverkare och 37 medhjälpare, men 30 år senare hade antalet hantverkare ökat till 137 och antalet gesäller och arbetare till 252. Sven Rinman (bd 30) beslöt att ställa sina tekniska kunskaper till Eskilstuna fristads förfogande och flyttade dit 1773. S och Rinman med sina olika kompletterande kunskaper kom att fungera som de stora pådrivarna i projektet. Båda hade en liberal och human syn på arbetarnas villkor och en tro på det egna initiativet.

På förslag av S inrättades 1761 en ritare-och modellörskola i Sthlm för att uppmuntra konstnärliga inslag vid tillverkning av manufakturvaror. Tre år senare fick han tillsammans med Rinman i uppdrag att undersöka möjligheterna att förbättra allmogens i Dalarna manufaktursmide av bl a liar, hästskor, spik och ullsaxar. En rapport inlämnades till Bergskollegium. 1767 publicerade han i VAH ett förslag till en förbättrad kakelugnsmodell. Frågan om bränslesparande ugnar och kakelugnar var livligt debatterad under 1760-talet, och S hamnade i polemik med matematikern Fredrik Palmquist (bd 28, s 659) om prioriteten till uppfinningen av den vedsparande kakelugnen.

Under några år omkring 1760 ingick S även i det bolag som under J E L Ehrenreichs (bd 12) ledning grundade en porslinsfabrik inom Mariebergs ägor på Kungsholmen i Sthlm.

Från 1771 erhöll S bergsrådslön och han hade dessförinnan sagt upp sig från direktörstjänsten, som gavs till Bengt Qvist Andersson (bd 29). 1773 gjorde S en resa till Norbergs bergslag för att besiktiga verksamheten. I samband med denna hade han även i uppdrag att undersöka möjligheten att upprätta en sjötransportled från sjöarna Norra och Södra Barken i södra Dalarna till Strömsholm vid Mälaren. Ett betänkande avlämnades till Bergskollegium. Till följd av betänkandet fick han i uppdrag av kollegiet och Jernkontoret att anställa en skicklig "mechanicus" som med biträde av lantmätare och ritare skulle ta fram höjduppgifter, kartor, profiler och ritningar över berörda vattendrag och även ge förslag till slussbyggen, kanalgrävningar, kostnader för material och löner, samt en tidsplan för hela projektet. På S:s förslag gick uppdraget till direktör Johan Ulfström, som i jan 1776 presenterade ett färdigt förslag till byggandet av Ströms-holms kanal, vilket S inlämnade till Bergskollegium och Jernkontorets fullmäktige. Förslaget godkändes och gillades av kungen som önskade se arbetet komma igång. S och Samuel Sandels (s 352) fick i uppdrag att fortsätta förarbetet inför kanalbyggandet. Bl a undersöktes hur byggarbetet lättast kunde utföras och om lokalbefolkningen kunde involveras i arbetet; i mars 1778 var arbetet påbörjat. En direktion för arbetet med kanalen valdes bestående av åtta ledamöter, däribland S. S å var S en av dem som förordnades att undersöka möjligheten att inrätta en verkstad för tillverkning av kirurgiska instrument.

S utvecklades till en skicklig och nitisk ämbetsman som med stor entusiasm arbetade för bättre ekonomiska och organisatoriska modeller i det sv näringslivet i en tid av hård statlig reglering av framförallt bergsbruket och metallindustrin. Hans insatser gjorde honom till en av den sv järnindustrins märkesmän.

Författare

Jörgen Langhof

Arkivuppgifter

Dagböcker från S:s resa 1748-51 o hans verksamhetsberättelser rör dinsysslan 1753-71 (delvis tr, se nedan) i KB, utdrag ur hans levnadsbeskrivn i ULA, sköldebrev i RHA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Rön om kakelugnars förbättring, til vinnande af ren varma, samt ved-besparing; ingifvit af S Schröder (VAH, vol 28, 1767, Sthlm, s 64-66, Tab. III; faksimilutg 1980 [omsl], (4) s). - Berättelser över de finare järn- stål- och metallfabrikerna i Sverige åren 1754-1759,1, 2, utg af G Malmborg med inl af C Sahlin. Sthlm 1925. XVIII, 54, 88 s, 1 portr. (Föreningen för svensk kulturhistoria, Böcker, n;o 5.)

Översatt: J CM V de Gournay, Tvänne memorialet' angående frihet i handel och slögdenäringar, Sthlm 1756, 80 s (anon); [A-L] Thomas, Äre-minne öfver Maximilian af Bethune, hertig af Sully, öfver-inten-dent af drätzelverket, samt förste etatsminister hos Hindrich rV:de: förestäldt ... uti et tal, som blifvit krönt af Franska vitterhets academien, år 1763, Sthlm 1768, 72 s (anon).

Källor och litteratur

Källor o litt: Bergskoll; B Boéthius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 1-3 (1947-68); Carl Gustafs stad: Reinhold Rademachers manufakturverk o Eskilstuna (1959); H Furuhagen, Mercurius o Vulcanus: en krönika om järnet i Sverige (1997); E Heckscher, Sveriges ekon hist från Gustav Vasa, 1-3 (1935-49); K Hellberg, Eskilstuna genom tiderna, 2-3 (1937-38); B Helmfrid, Holmenöden under fyra sekler (1954); S Lindroth, VA:s hist 1739-1818, 1-2 (1967); dens, Sv lärdomshist: Frihetstiden (1978); S Rydberg, Sv studieresor till England under frihetstiden (1951); C Sahlin, Sv stål före de stora götstålsprocessernas införande (1931); dens, Valsverk inom den sv metallurgiska industrien indll början av 1870-talet (1934); dens, Allmogesmidet i Dalarne: 1764 års undersökn (1936); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Samuel Schröderstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6406, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2024-05-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6406
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Samuel Schröderstierna, urn:sbl:6406, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2024-05-11.