Biografi

von Saltza, släkt, härstammande från den tyska lågadliga ätten v Salza till Brücken. En sonson till Henrik v Salza till Brücken i kretsen Sangerhausen i Sachsen, vilken förläning bekräftades 1546, var Bernhard v S (f 1583, begr i Reval 1657). Denne utflyttade till Estland före 1611, gick i sv krigstjänst och var ritterschaftshauptman i Estland 1635-40. Hans sonson Anton Fredrik v S (1640–1710) var hakenrichter i Estland och ryttmästare i sv tjänst. Av hans barn med överste Edvard Taubes dotter Anna Dorotea tjänstgjorde fyra söner i sv armén under Stora nordiska kriget. Två av dessa, Evert Fredrik och Jacob Ludvig, flyttade till Sverige där de naturaliserades och introducerades på riddarhuset 1731.

Evert Fredrik v S (1681–1750) var född i Reval och blev efter tjänst vid olika regementen livdrabant 1708 och följde Karl XII till Bender. Han togs till fånga vid Stresow på Rügen 1715, varifrån han rymde 1718. Han utnämndes till korpral vid livdrabantkåren 1719, fick överstelöjtnants karaktär 1723 och slutade som överstelöjtnant vid Jämtlands dragonregemente.

Brodern Jacob Ludvig v S (1685–1763) var född i Livland och gjorde även han en militär karriär. Han blev 1709 kaptenlöjtnant vid Upplands regemente och deltog med tapperhet i slaget vid Helsingborg 1710 där han ådrog sig två svåra blessyrer. Efter att ha tjänstgjort som högre officer vid flera regementen blev han 1747 överste för Älvsborgs regemente och var landshövding i Jönköpings län 1751-62. Han utnämndes till generalmajor 1751 och upphöjdes till friherre 1755. v S deltog i flertalet riksdagar från det att ätten introducerades tom 1752.1 äktenskap med friherrinnan Anna Charlotta Kruuse af Verchou hade v S fem till vuxen ålder komna barn, tre söner och två döttrar. En av döttrarna, den enligt samtiden mycket vackra Lovisa Charlotta (1720-1804), ådrog sig Fredrik I:s intresse vid mitten av 1740-talet. Hon gifte sig 1754 med presidenten Germund Carl Cederhielm (bd 8), som var innehavare av bl a fideikommisset Säby (Bjärka-Säby) i Vist, Ög, vilket senare kom att övergå i släkten v S:s ägo.

Yngst och framgångsrikast av Jacob Ludvig v S:s söner var Hugo Herman v S (1726–1785). Denne antogs 12 år gammal som volontär vid generalmajor Zanders regemente i Gbg men övergick tre år senare till örlogsflottan. 1745-48 tjänstgjorde han på två av sv ostindiska kompaniets skepp. Återbördad till armén 1750 fick v S under pommerska kriget visa sin skicklighet på det militära området som överadjutant hos överbefälhavaren i Pommern J A v Lantingshausen (bd 22). I maj 1766 ryckte han såsom officer vid Älvsborgs regemente ut för att stoppa ett mindre bondeuppror i Västergötland. Han lyckades snabbt kväsa upproret och fick beröm av riksdagen, v S deltog i de senare frihetstida riksdagarna och valdes då bl a till ledamot av lant- och sjömilitieekonomideputationen (1765–66) och av SU (1769–70 och 1771–72).

Efter Gustav III:s trontillträde fanns v S med i den kungatrogna grupp som invigdes i revolutionsplanerna, och han var en av kungens närmaste medhjälpare när denne på morgonen 19 aug 1772 var tvungen att hastigt ändra sina dispositioner för statskuppen. Som belöning för sina insatser utnämndes v S i sept 1772 till överste i armén med löfte att få första lediga regemente och efter två kortare förordnanden blev han 1774 kommendant i Gbg och chef för garnisonsregementet där. S å förordnades han till v landshövding i Hallands län med uppgift att snabbt lösa en tvist mellan adeln och frälsebönderna i Skåne och Halland som landshövdingen Olof v Nackreii (bd 26) utan märkbart resultat sökt bilägga. v S intog en frälsevänlig och bondefientlig inställning i konflikten, vilken avslutades med ett för bönderna negativt utslag från justitierevisionen 1776. När Gustav III 1778 utlyste en riksdag, den första efter statsvälvningen, hade han givit sig själv rätten att välja lantmarskalk. Kungen ville ha en samarbetsvillig och ej alltför stark man på denna post och stannade för v S, som trots sjuklighet accepterade, v S hölls för att vara en usel talare och inom adelsståndet ansågs att han ej gjorde några insatser av värde i denna befattning, v S utnämndes till generalmajor 1776 och upphöjdes till greve 1778 men kom att själv sluta sin grevliga ätt.

Hugo Herman v S:s brorson Edvard (Evert) Fredrik v S (1775–1859) växte upp i Västergötland och kom genom gifte i besittning av säteriet Mem i Tåby, Ög. Han ärvde tillika 1841 efter sin kusin Germund Ludvig Cederhielm (bd 8) Säby (Bjärka-Säby). På Mem utvecklade Evert v S jordbruket, bl a genom nyodlingar och en omfattande fåravel. Han anlade även ett flertal mindre företag på egendomen, en fabrik för tillverkning av hampa, ett tvål- och såpsjuderi, en tobaksfabrik, ett ättiksbryggeri och en teknisk fabrik för framställning av eau de cologne. I flera av projekten tillämpades nya metoder. Verksamheten var dock kapitalkrävande och trots att v S fick flera större arv led han ofta brist på medel och tyngdes tidvis av ekonomiska bekymmer. Flertalet anläggningar på Mem fick kort varaktighet och v S tvangs under 1840-talet att avyttra en del jord från sina stora egendomar.

v S knöt redan vid kronprins Karl Johans ankomst till Sverige 1810 ett livslångt vänskapsband med denne och utnämndes 1816 till hovmarskalk och vid trontillträdet 1818 till överstekammarjunkare. Det har ej kunnat fastställas vilka intressen som förenade de båda, men man har antagit att v S:s ställning inom vissa europeiska ordenssamfund, bl a Frimurarorden, var av betydelse liksom att hans visionära förmåga attraherade kungen, v S beskrevs av samtiden som en religiös mystiker med stor tilltro till ockultism och han ansåg sig vara clairvoyant. Denna förmåga utnyttjades ibland av Karl XIV Johan. Deras vänskap väckte avundsjuka och misstro bland kungens rådgivare och andra inflytelserika personer i hans krets, v S belönades av kungen med ett flertal utmärkelser och uppdrag inom ordensväsendet och 1843 upphöjdes han i grevligt stånd. Han blev serafimerriddare 1854.

v S framträdde som författare, särskilt till uppbyggelselitteratur. Mest känd av hans utgivna verk blev Böne-bok ... (1811), som trycktes i mer än 40 upplagor. Inom den skönlitterära genren skrev v S främst historiska berättelser men också en samtidsskildring. Ett verk av bestående värde var Familjeanekdoter och minnen från barndomen (1912, ny uppl 1987), där han gav en bild av den västgötska lantadelns liv under 1700-talet. Opublicerade manuskript av v S:s hand och andra handlingar efter honom har tillförts KB och NordM.

Evert v S:s sonson Carl Fredrik v S (1858–1905) visade tidigt konstnärlig talang och inskrevs som elev vid FrKA 1878. Missnöjd med undervisningen där fortsatte han tillsammans med vännen Karl Nordström (bd 27) studierna utomlands, först i Bryssel och sedan i Paris. Efter återkomsten till Sthlm slöt han sig till den krets av konstnärer som 1886 i opposition mot FrKA bildade Konstnärsförbundet, och han utsågs till sekreterare i opponenternas Sthlmsfraktion. Konflikterna mellan FrKA och Konstnärsförbundet var en bidragande orsak till att v S 1891 emigrerade till USA. Där kom han att verka som konstpedagog och föreståndare för flera målarskolor, bl a vid Columbia University och Teacher's College i New York. I USA gjorde han sig främst känd som porträttör, medan hans produktion före emigrationen dominerades av landskaps- och genremotiv. - Den siste i Sverige med namnet v S avled 1926 men släkten fortlever (2000) i USA.

Författare

Ulla Johanson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Elgenstierna; S Strömbom, Saltzasaml:arna på Mem: en emigrerande porträttsaml (Sv kulturbilder, N F, 2, 1935); SMoK

Evert Fredrik v S: O Kuylenstierna, Karl XII:s drabanter (1910); E Leijonhufvud, Namnlistor över officerskårerna vid sv s k männtngsreg:en till fot under stora nord kriget (1918); T Schreber v Schreeb, Carl XII:s drabantkår (1942).

Jacob Ludvig v S: O Bergström, Bidr till K Uplands reg:s hist (1882); N Djurberg, KAlvsborgs reg:s chefer 1624-1956 (1956); FA v Fersen, Hist skrifter, ed R M Klinckowström, 1 (1867); A Fryxell, Berättelser ur sv hishen, 38 (1868).

Hugo Herman v S: Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 13 (1847); G J Ehrensvärd, Dagboksanteckmar förda vid Gustaf III:s hof, ed E V Montan, 2, (1878); F A v Fersen, Hist skrifter, ed R M Klinckowström, 3-4 o 6 (1869-72); A Fryxell, Berättelser ur sv hist:en, 42 (1873); Malmström, 6 (1901); Odhner, 1-2 (1885-96); S Smedberg, Frälsebonderörelser i Halland o Skåne 1772-76 (1972); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757-1762 (1915).

Edvard (Evert) Fredrik v S: A Anjou, Riddare af konung Carl XIILs orden 1811-1900 (1900); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 13 (1847); S Johansson, En omskriven hist: Sv hist roman o novell före 1867 (2000); H Rosman, Bjärka-Säby o dess ägare, 3 (1927).

Carl Fredrik v S: Hultmark; G Nordensvan, Sv konst o sv konstnärer i nittonde årh, 2 (1928); SKL.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Saltza, von, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6507, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulla Johanson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6507
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Saltza, von, släkt, urn:sbl:6507, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulla Johanson), hämtad 2024-04-26.