Meriter

1 Richert, Johan Gabriel, f 25 mars 1784 i Tidavad, Skar, d 2 jan 1864 i Gbg, Domk. Föräldrar: häradshövdingen o lagmannen Johan R o Christina Margareta Bergendahl. Elev vid Skara gymn febr 99, inskr vid LU 13 okt 00, ex till rättegångsverken där 22 maj 01, auskultant vid Göta hovrätt 15 sept 01, innehade olika domarförordnanden, v häradsh 1 maj 05, häradsh:s fullm 20 maj 13, led av lagkomm febr 14–juni 23 o 24–32, av komm ang UU:s konstitutioner juli 18–nov 20, av kommitterade för tryckfrihetens vård 18–23 o 45–51, sekr vid Justitiekanslersämb o förste exp:sekr:s n o h där 29 febr 20, häradsh i Tunaläns, Sevede o Aspelands häraders doms, Kalm, 20 febr 21 (tilltr ej), i Kinne, Kinnefjärdings, Skånings o Laske häraders doms, Skar (tjänstebyte), 14 aug 22 (tilltr 23)–62 (med avbrott), led av lagberedn 45–51, tillerkändes livstidspension av 1834–35 års ständer.

G 3 sept 1819 i Lerdala, Skar, m Sophia Schönherr, f 16 nov 1800 i Sthlm, Jak o Joh, d 20 okt 1867 i Gbg, Domk, dtr till sidenfabrikören, kommerserådet o entomologen Carl Johan S o Helena Catharina Ferelius.

Biografi

R växte upp i ett varmt religiöst – svedenborgianskt – juristhem. Fadern var häradshövding i Vadsbo i Västergötland. Efter juridiska studier och påbörjad auskultation i Göta hovrätt tjänstgjorde R som biträde i faderns domsaga.

R:s yrkesverksamhet omfattade två roller: domare och lagstiftare. Redan som ung domare verkade han som "folktribun" för ortens allmoge. Den unge "jakobinen" R kom i flera fall att som allmogens "fullmäktige" i överhetens ögon agera som "lagvrängare" och med sin domarauktoritet bidra till att rubba dessas rättsbegrepp. Såväl landshövdingen i Skaraborgs län som Kammarkollegium och justitiekanslern reagerade med missnöje och R ådömdes böter för missfirmligt skrivsätt. Uppmärksamheten på dessa händelser synes snarast ha varit R till nytta, då bl a justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg (bd 17, s 526) uppmärksammade hans skicklighet som jurist. Redan 1813 förlänades han "häradshövdings namn och heder jämte tur och befordringsrätt".

I aug 1813 tillställdes R en av ledamoten i 1811 års lagkommitté assessorn Olof Zenius upprättad promemoria med begäran att han skulle skriva en inledning till miss-gärningsbalken och möjligen också utarbeta några kapitel av samma balk. R accepterade, och i okt s å insände han sitt Försök om strafflagarna, vilket vann bifall hos Zenius och övriga ledamöter i kommittén. På förslag av ordföranden Gyllenborg anmodades R att inträda i kommittén, vilket han också efter viss tveksamhet accepterade. När Gyllenborg i statsrådet föredrog R:s förordnande, åberopade han särskilt att denne "genom en till lagkommittén insänd avhandling gjort sig särdeles fördelaktigt känd".

Genom R kom verksamheten i lagkommittén i hög grad att vitaliseras. Tillsammans med de arbetande ledamöterna Zenius och Pehr Staaff bildade han en grupp av liberala jurister, som präglade kommitténs arbete. Redan det 1815 framlagda förslaget till rättegångsordning bar hans hand. Därutöver kom R att som ledamot av den av Casper W M Ehrenborgh (bd 12) från 1817 ledda utredningen om universitetens konstitutioner författa ett yttrande som skarpt kritiserade den akademiska domsrätten, vilken betecknades som en kvarleva från "forntidens Corporations och Privilegii System". Universitetsprofessorer passade inte som domare, och studenter borde lyda under allmän domstol. Ett kraftfullt motstånd kom i yttrandet från UU med E G Geijer i spetsen. Detta föranledde R att 1822 författa ett ingående svar i skriften Ett och annat... Frågan om den akademiska jurisdiktionen löstes först med nya universitetsstatuter 1852, men den blev början på en långvarig skolstrid mellan liberala jurister och den historiska rättsskolans företrädare.

Alltsedan 1820-talet var R politiskt verksam i det liberala lägret, främst genom ett aktivt skriftställen. Som lärare för kronprins Oscar påverkade han också denne i liberal riktning. Samtidigt stod R under inflytande av Götiska förbundets historicism, men han närmade sig det historiska anslaget från liberal grund. När R i skilda sammanhang framstod som en "böndernas lagman" sympatiserade han främst med jämlikheten mellan alla fria män i den gamla "odalmannastaten". Som liberal jurist hade R främst komparativa, närmast kosmopolitiska, intressen. Han utgick emellertid från ett för tiden typiskt historiskt perspektiv. Samhörigheten mellan äldre och yngre lag manifesterades i hans engagemang för utgivandet av en källkritisk utgåva av Sveriges medeltida lagar. Han hade ett varmt intresse för både rättens historiska dimension och gällande lagars förbättrande. Det förklarar hans stöd för det stora lagutgivningsarbete som Johan Holmbergssons (bd 19) elever Samuel Collin (bd 8) och C J Schlyter i aug 1822 åtog sig och till vilket Karl XIV Johan tillsköt medel. Genom sitt äktenskap hade R också blivit befryndad med Schlyter, och de båda kom under flera decennier att utifrån sina skilda ståndpunkter delta i lagstiftningsarbetet.

En konflikt med Karl Johan bidrog till att R lämnade lagkommittén i juni 1823 och tillträdde sitt domarämbete i Västergötland. Starka krafter sökte dock förmå honom att återvända till Sthlm. Redan s å nominerades han till JO-ämbetet efter Lars August Mannerheim (bd 25). Till dennes efterträdare valdes emellertid efter en intrigfylld valkampanj Casper I M Ehrenborg (bd 12), med R som hans ersättare. Ehrenborg avled redan i sept 1823, och ämbetet tillföll R. Då han avsade sig detsamma, väckte detta stor uppmärksamhet. Avsägelsen hade sin grund i R:s tveksamhet till ämbetet som sådant. S å försökte också ledamöter i HD förgäves få R att inträda i domstolen.

I lagkommittén förklarade Zenius 1824 ultimativt att han skulle avsäga sig uppdraget som ledamot om inte R återinträdde. Sedan Gyllenborg förklarat för R att kungen önskade att han skulle återinträda i kommittén återvände han hösten 1824 till Sthlm. Lagkommittén färdigställde därefter de reforminriktade förslagen till allmän civillag 1826 och allmän kriminallag 1832, vilkas motiv huvudsakligen författats av R. I dessa lagförslag presenterades åtskilliga reformförslag präglade av en liberal grundsyn, t ex den lika arvs- och giftorätten, ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder, fri räntesättning vid försträckning och en ny domstolsorganisation. Kriminallagsförslaget präglades av tidens relativa teorier, d v s avskräckningsteorin (Feuerbach) och den moraliska förbättringsteorin (Spangenberg, Lukas). Förslaget presenterade avskaffandet av ett antal föråldrade strafformer. Däremot ansåg kommittén inte att tiden var mogen för vare sig dödsstraffets avskaffande eller införande av jury i brottmål. Radikala förslag härom framfördes därför i bilagor som alternativa förslag. Lagförslagen mötte stark kritik såväl vid kommande riksdagar som i remiss-svaren.

Revolutionsåret 1830 utgav C H Anckarsvärd (bd 1) och R ett Förslag till Nationalrepresentation, vilket blev ett viktigt bidrag till en mer än 30 år lång process i riktning mot en representationsreform. Förslaget inleddes i likhet med korporationsskriften 1822 med ett citat ur Hamlet, denna gång "Something is rotten in the state of Denmark". Författarna föreslog inte bara en renodling av den dömande makten utan också ett avskaffande av de "skenbara garantier" som JO, tryckfrihetskommittén och opinionsnämnden innefattade. Mest radikalt var förslaget till folkrepresentation i form av ett maskerat enkammarsystem i vilken den ena kammaren (stora nämnden) valde den andra (prövningsnämnden). Förslaget var betydelsefullt också genom att det påyrkade allmänna val, och det blev inledningen till den reformdiskurs som avslutades genom 1865 års representationsreform. Förslaget var starkt påverkat av den norska författningen. Det visar samtidigt R:s förtrogenhet med både amerikansk och norsk författningshistoria.

Till skillnad från andra ledamöter i lagkommittén gjorde inte R några utlandsresor. Däremot besökte han vid ett par tillfällen Norge, första gången sommaren 1827. Han såg i den fria Eidsvoldsförfattningen ett mål också för Sverige. Redan 1824 hade ett samarbete rörande kriminallagsförslaget mellan den norska och svenska lagkommittén påfordrats av Karl Johan. Ett sådant samarbete kom också till stånd 1830-31. Statsrådet och juristen Chr Krohg blev tidigt R:s förtrogne i Norge. R imponerades av de resultat man där uppnått, "då dess lagstiftning ledes av tänkande och redliga män, kallade av allmänna förtroendet, utan band av privilegier och korporationsanda". Sommaren 1839 gjorde R tillsammans med Anckarsvärd en ny resa till Norge, där de i stortinget gjorde bekantskap med "statsorganisationen i brödrariket". Resan stärkte deras övertygelse om att "endast ett upphävande av ståndselementerna och ett närmande till grunderna för den norska representationen kan uppfylla vad svenska folket väntar av denna frågas behandling" (Aftonbladet 1 aug 1839). Den norska konstitutionen var enligt R "för närvarande i Europa den bästa, den enda, som medgiver en verklig folkfrihet" (brev till J H Vogt 15 nov 1845, Riksarkivet, Oslo). Också på lagstiftningens område åberopade han sig gärna på de lagreformer, som genomförts i Norge.

Vid departementalreformens genomförande 1840 föreslogs R som den "förnämste kandidaten för justitieportföljen, om han ville acceptera". En förfrågan framställdes också av statsrådet "ehuru man icke var viss om att hans kandidatur skulle av högsta viljan godkännas" (brev från Olof Fåhraeus till R 5 nov 1840). Omöjligheten att i en regering under Karl XIV Johan föra en liberal – enligt R "radikal" – politik gjorde att svaret blev negativt. S å utkom också en debattbok Om straff och straffanstalter (den s k gula boken), tillskriven kronprins Oscar men till stor del utarbetad av juristen Clas Livijn (bd 23). I arbetet lovordades lagkommitténs förslag. Motsättningarna mellan Karl Johan och R medförde att dessa förslag kunde förverkligas först efter kungens död – och sedan R åter deltog i lagarbetet.

R:s ådagalagda rättsvetenskapliga kompetens fick professorn J H Thomander vid LU att 1841 väcka förslaget om att R skulle kallas som professor till juridiska fakulteten. Detta vann anklang hos både Schlyter och Holmbergsson; den sistnämnde utropade vid förslaget: "Ack om jag skulle uppleva den dag, då Richert kom som professor till Lund." Thomanders initiativ väckte dock motstånd av formella skäl, och också detta förslag föll. Den respekt Schlyter kände för R:s insatser i lagkommittén framhöll han i sina föreläsningar, där han utpekade R som "själen i detta arbete från början till dess slut" (Schlyter, s 274).

R klagade ofta över statsmakternas oförmåga att samla sig till en större revision av 1734 års lag och föraktade de många "lagstumpar" som trädde i dess ställe. Han konstaterade uppgivet "vilka strider man ... har att genomgå vid varje tuppfjät man vill göra framåt" (28 jan 1828). Drömmen om den stora kodifikationens genomförande fick emellertid R att efter Karl Johans död åtaga sig uppgifter i gamla lagberedningen. I jan 1845 upplöste Oscar I denna kommitté och beslöt samtidigt att inrätta den nya lagberedningen, i vilken R och hans vänner professorerna Schlyter och P E Bergfalk (bd 3) togs över från den äldre beredningen. Det var ett förfarande som i hög grad irriterade S L Theorell, som tillsammans med övriga ledamöter i gamla lagberedningen ej kommit ifråga. Nya lagberedningen arbetade under tiden 1845–47 på en civillag och en rättegångsbalk. I nov 1847 avlämnades beredningens förslag, som i vissa delar ändrade lagkommitténs förslag. Lagberedningen föreslog bl a arvsrätt för s k oäkta barn efter moder och mödernefränder samt avskaffande av bördsrätten.

Även om ett antal av R:s reformförslag genomfördes vid riksdagarna 1844–45 och 1847–48 uppstod i slutet av 1840-talet en allt starkare kritik mot "richertianerna"; också Oscar I närmade sig det konservativa lägret. 1845 hade ständerna intagit en positiv inställning till det s k "principbetänkandet" rörande straffbalksförslaget. 1847 var stämningen en helt annan, och förslaget förföll. När lagberedningen två år senare avlämnade förslaget till rättegångsbalk föreslogs införande av jury i brottmål. Sedan beredningen slutligen lämnat förslag till handelsbalk och utsökningsbalk m m var arbetet avslutat. R lämnade Sthlm och de utarbetade lagförslagen blev på grund av det politiska läget aldrig framlagda för riksdagen.

R återvände till sin domsaga 1851, och som häradshövdingen på Truve, den gård utanför Lidköping som han köpt 1832, gjorde han sig känd för sin folklighet och var därför mindre omtyckt av ortens aristokrati. I rätten visade R sin aktning för domarens kall, han såg som sin uppgift att "utöva rättvisa i mildhet". När han satte sig i domstolen var han högtidsklädd i sin blå frack med "pipade skjortkrås".

Hösten 1862 flyttade R med sin familj till Gbg, där han framlevde sina sista år. Sedan lagutskottet i maj 1863 avslutat sin granskning av den nya strafflagen avsände detsamma ett telegram till R i vilket ledamöterna nedlade "en gärd av sin högaktning".

Även om R under sin livstid stod i centrum för kritik blev eftermälet både positivt och idealiserande. Han mötte "med sin individualism och ljusa tro på människans inneboende godhet de konservativas försiktighet och större hänsynstagande till de bestående rättsreglerna" (Höjer). Bilden av R som liberal jurist och rättspolitiker underströks av den liberala rättsstatens jurister. Traditionen förmedlades också genom barnbarnen Ivar Afzelius (bd 1) och Harald Hjärne (bd 19). Hans betydelse som ikon för en liberal rättsstatssyn belyses av Karl Warburgs "life and letter"-biografi (1905), ett unikt exempel på en sv juristbiografi.

Författare

Kjell Å Modéer

Arkivuppgifter

N:s arkiv (4 vol: bl a brev samt handl:ar rör verksamhet o uppdrag) dep i RA. – Brev från R i GUB, KB (bl a till A Cervin), LUB (bl a till C J Schlyter), RA (bl a till L J Hierta, N v Koch o många dll C H Anckarsvärd) o i UUB (bl a många till L W Kylberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ett och annat, om corporationer, privilegier, nämnd i domstolar etc. etc. etc. i anledning af Consistorii academici i Upsala betänkande, om den academiska jurisdictionen. Sthlm 1822. 94 s, [Anon.] – Förslag till national-representation. Sthlm 1830. XV, 73 s. (Tills med C. H. Anckarswärd.)

Översatt: Snorre Sturleson, Konunga-sagor. D 1–3, Sthlm 1816, 1817, 1829. 381, 436, 428 s. [Anon; tills med G Guldbrand.]

Källor och litteratur

Källor o litt: J Larsson, Universitetens domsmakt: debatten kring den akad jurisdiktionen 1817–1852 (otr uppsats,Juridiska instit, LU, 1994).

J E Almquist, Sv jur litt:hist (1946); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); E Fahl-beck, Idéer och män (1936); OI Fåhraeus, Skildrar ur det offentliga lifvet (1880); K Gierow, 1790–1867 (LU:s hist, 3, 1971); G Hafström, Hatt o huva (SvJT 1958); T T:son Höjer, Carl XTV Johan: konungatiden (1960); G Inger, Den akad domsrätten (Forskningsprofil '76: installationsföreläsn:ar vid UU 1976, 1977); dens, HD o den fria bevisprövn:en (Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, 1, 1990); N Jareborg, J G R:s "Försök: Om strafflagarna"... (Rättshist studier tillägnade G Hasselberg. . . 1976, ed K A Modéer, 1977); S Jägerskiöld, Den historiska skolan i Sverige (Den hist skolan o Lund: rättshist symposium. . . 1980,1982); M v Koch, J G R o 1864 års strafflag (SvJT 1966); Lags o doms; KA Modéer, Hovrätten över Skåne o Blekinge (1971); C Naumann, Om kriminal-lagstiftmen i Sverige efter år 1809 (Tidskr för lagstiftn, lagskipn o förvaltn 1869); ANelson, Rätt o ära: studier i sv straffrätt (1950); T Nordström, Mina o mina syskons anor (SoH 1980); C J Schlyter,Jur afhandl:ar, 2 (1879); W Sjögren, R som lagförf (HT 1905); J Sundblad, Gömda blad (1883); KWarburg, J G R, 1–2 (1905)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Gabriel Richert, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6730, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Å Modéer), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6730
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Gabriel Richert, urn:sbl:6730, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kjell Å Modéer), hämtad 2024-04-20.