Meriter

3 Rosenhane, Gustaf, bror till R 1 o R 2, f 19 maj 1619 i Husby-Oppunda, Söd (Meyer, s 34, o där anf källor), d 26 mars 1684 i Sthlm (Meyer, s 125 f, o där anf källor). Studier i Uppsala 26, inskr vid UU 4 dec 28, hovjunkare 35–36 o 40–42, utrikes studieresor sept 36–juli 40 (de första två åren med hovjunkares lön enl k brev 19 aug 36), deltog i riksdagarna 35, 42, 43, 44, 47, 49, 50, 52, 54, 55, 60, 64, 68, 72, 75, 76 o 80, samt i utskottsmötena 45, 51 o 58, assessor i Kammarkoll:s kammarrevision 12 juli 42, kammarråd o häradsh i Västerrekarne 2 juni 47, v president i Svea hovrätt 10 dec 50–58, häradsh i Hagunda, Oppunda o Villåttinge 29 april 53, frih 18 febr 54, direktor över kansliet o appellationsdomstolen i Preussen 18 maj 58 (tilltr ej), president i hovrätten i Dorpat 6 april 61 (tilltr ej), häradsh i Danderyd, Färentuna, Seminghundra, Sjuhundra, Vallentuna o Åkers skeppslag 2 maj 72, ordf i kommissionen i Hälsingland ang trolldomsväsendet 23 okt 72–73. – Ogift.

Biografi

R är för eftervärlden mest bekant som trolig författare till betydelsefulla litterära skrifter under pseudonymen Skogekär Bergbo och genom sina insatser som ordförande i kommissionen i Hälsingland över trolldomsväsendet.

R visade tidigt intellektuell begåvning. Han stod liksom de äldre bröderna Schering (R 1) och Johan (R 2) sannolikt i klientförhållande till den inflytelserika oxenstiernska släktkretsen och fick därigenom en god början på sin ämbetsmannabana. Därtill kom att R även efter sina år som hovjunkare deltog i hovlivet och åtnjöt drottning Kristinas gunst. Han hade tillägnat sig goda språkkunskaper och litterär bildning under sina peregrinationsresor och smälte därför väl in i den miljö drottningen ville skapa inom hovet. Vid utnämningen till vice president i Svea hovrätt var R anmärkningsvärt ung, endast 31 år.

Under åren i hovrätten ägnade sig R åt sin tjänst med undantag för en period sommaren 1657, då han var förordnad som kommissarie vid utskrivning av knektar och när det gällde åtgärder till försvar mot fientligt anfall i Södermanland. Johan R uppger att R en tid 1657 förestått landshövdingeämbetet där men blivit undanträngd därifrån av Erik Sparre "genom practiquer" (R 2:s dagbok 27 juli 1657). Tjänsten var visserligen vakant sedan april s å, men riksrådsprotokollen visar entydigt att R:s göromål endast omfattade de brådskande utskrivningarna och försvarsåtgärderna. Rådsherrarna var inte heller helt belåtna med R:s insatser eftersom han i flera skrivelser ställde frågor av principiell natur och begärde undantag från gällande regler. I rådet härskade den meningen att R borde klara av de uppkomna problemen genom förhandlingar med allmogen.

Trots allt är det troligt att R gjort sig förhoppningar om den lediga landshövdingestolen i Nyköping, vilket ett brev från honom till kungen i juli 1657 tyder på. När presidentämbetet i hovrätten i Åbo blev ledigt hösten s å, skrev Schering till kungen för R:s räkning. Uppenbarligen önskade sig R bort från hovrätten och då helst till en befattning där det var lättare att få ut intjänad lön. Det är möjligt att han inte heller var lätt att samarbeta med. En ordväxling med Per Brahe (bd 5) inför riksrådet 1656 och ett brev till kollegerna i hovrätten i juni två år senare kan tyda på detta. R hade fått utstå obehag på riddarhuset i april 1655, beskylld för att vara Per Brahes rapportör (AdRP, 25 april). Han synes även ha varit benägen för rättsliga processer – i motsats till brodern Johan var han troligen inte någon kompromissernas man. En sviktande hälsa och benägenhet för tungsinne gjorde inte hans tillvaro ljusare. 1658 berättade brodern att R på sin gård Haneberg "gick allena uti sitt melankoli" (R 2:s dagbok 23 jan).

Karl X Gustav gick R till mötes och utnämnde honom till direktor i Preussen. Vid denna tid hade dock de sv besittningarna där minskat i omfattning och vid freden i Oliva 1660 avstod Sverige dessa. Trots att R aldrig tillträdde befattningen uppbar han lönen, samtidigt som han sökte annan tjänst. Efter en tid utnämndes han till president i hovrätten i Dorpat men tillträdde, trots upprepade påstötningar, inte heller denna post. 1664 fråntogs han ämbetet utan att tilldelas något nytt.

I det politiska livet deltog R sparsamt med inlägg under riksdagarna och då främst i juridiska spörsmål. Han har betecknats som ytterligt konservativ (Meyer; Almquist), men en analys av hans anföranden tyder snarast på att han såg sig som den praktiskt erfarne juristen som strävade efter klara regler avfattade på god svenska och som ville främja upprätthållandet av en beprövad instansordning som stöd för en säker rättstillämpning.

1672 utsågs R till ordförande i en trolldomskommission som rannsakade mål från Bollnäs, Alfta-Ovanåker, Järvsö och Delsbo. När kommissionens arbete kom in i ett avgörande skede i jan 1673 visade det sig att ett flertal ledamöter ville döma tio anklagade till döden, därav flera mot deras nekande. R kämpade mot en kompakt majoritet, stämningen bland allmogen var mycket upprörd, och bönderna i nämnden hotade med att om inte de trollpackor de velat döma till döden "bliva av daga tagne som för deras barn [till Blåkulla] så vilja de själva gå under bödelen" . I detta kritiska läge tog R ett avgörande initiativ genom att skicka ett brev till Karl XI som då befann sig på eriksgata i Dalarna. R fann det betänkligt att döma så många till döden i all synnerhet som flera socknar var smittade av oron, och han befarade att avrättningarna kunde leda till att oron spred sig. R fick till svar att endast de som bekant och som var upphov till oron skulle avrättas. Beträffande de övriga skulle K M:ts vidare instruktioner inväntas. Denna tilläggsinstruktion bidrog till att antalet avrättade avsevärt begränsades.

Som bot mot trolldomshysterin rekommenderade R bl a kamp mot okunnighet genom upplysning och ökade arbetsmöjligheter för folket för att undvika fattigdom och sysslolöshet. En italiensk diplomat som reste i Sverige 1674 karaktäriserade R i samband med häxprocesserna som "en man av större insikter och omdöme än de andra" eftersom han funnit att domarna var grundade på svaga skäl, men det heter också om R att han var fast i "de gamla vidskepliga föreställningarna" (Magalotti, s 68 f).

Uppgifter från slutet av 1600-talet utpekar R som mannen bakom pseudonymen Skogekär Bergbo. Denne står som författare till tre verk: Thet svenska språketz klagemål... (1658), Venerid ... (1680) och Fyratio små vijsor (1682). Det första är en propagandaskrift för ett renare sv språk. Den kan med stor säkerhet knytas till de nationella ambitionerna på kulturens område som mycket medvetet hävdades inom den sv administrationen vid mitten av 1600-talet. Venerid utgörs av en samling sonetter, kärlekslyrik i Petrarcas anda. Verket utgör den första sammanhållna diktsamlingen i sv litteratur och är märkligt genom den sensibla tolkningen av en mans upplevelse av olycklig kärlek. Venerid är det fantasinamn Skogekär ger den älskade. Även det sista verket innehåller kärleksdikter och ger uttryck för "en galant och libertinistisk kärleksuppfattning" (Burman).

Länge accepterades författar attributionen men den ställdes i tvivelsmål av H Schück i en uppsats 1896. Därefter har en omfattande diskussion förts i författarfrågan (bl a av Burman i hans Venerid-utgåva samt av Hansson och v Platen). I debatterna kring författarfrågan har även bl a R:s äldre bror Schering (R 1) nämnts. Även om mycket talar för att R är diktverkens upphovsman visar diskussionerna att det är svårt att bevisa vem som är författare. För att en motkandidat till R skall vara tänkbar måste denne ha varit litterärt aktiv redan vid 1640-talets slut, haft möjlighet att skriva hundratals vemodiga kärleksdikter, haft kontakter i kansliet och vid hovet, haft en omfattande beläsenhet i fransk och italiensk litteratur och haft anledning att dölja sitt namn. Få kan komma ifråga. R:s skrifter under eget namn är mindre betydelsefulla.

De senare åren av R:s levnad präglades av ensamhet, sjukdomar och ekonomiska bekymmer, särskilt efter 1680 då han förlorade de flesta av sina häradshövdingeräntor.

Författare

Arne Jansson

Arkivuppgifter

Handhar efter R i Rosenhaneska saml, UUB o i RA (jfr PHT 1974). – Brev från R i RA (bl a till P Brahe, M G De la Gardie o A Oxenstierna).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Thet svenska språketz klagemål, at thet, som sigh borde, icke ährat blifver. Sthlm 1658. (32) s. [Tillskr; dedikationsvers undert Skogekär Bergbo. På vers.] A nyo uplagt 1706. 40 s. [Ny utg:] Thet swenska ... blifwer (E Källquist, Thet swenska språketz klagemål, litteraturhist undersökn jämte text o tolkn, Upps 1934, s 253–282). – Förklaring, öfver then 103. K. Davidz psalm. Förfärdigat til den 30. Januarij anno 1666. Sthlm 1680. 72 s. [Föret undert G. R.] – Venerid för mehr än trettio åhr sedan skrivin, nu mera tryckt. Sthlm 1680. (104) s. [Tillskr; föret undert Skogekär Bärgbo. 100 sonetter.] [Nya utg:] Venerid. 1949. 4:o. (9), 100 s, 16 pl-bl. ... Inl o kommentarer av B Sundborg. 1951. 231 s. (Bokvännens bibliotek 7.) Wenerid. Utg med inl o kommentarer av L Burman. 1993. 232 s. (Svenska författare, N S [2].) – Itt välmeent kärleekz tahl och svar / Hållit vidh Hallandz åsar ... U o o å. Fol. (7) s. [Tillskr; dikt till Karl XI:s o Ulrika Eleonoras bröllop 1680.] – Respublica glacialis. Sthlm 1681. 52 s. [Föret undert G. R.] [Ny utg:] ... sive de hyberna piscauone apvd Svecos (Thesaurus dissertationum ... edj C Martini, T 1, P 1, Norimbergae 1763, s 1–21). Overs: Vinterstaten eller om vinterfisket hos svenskarna (Fataburen, 1914, Sthlm 19[14–]15, s 196–216; i O v Friesen, nedan anf arb). – Thet trättijonde capitel aff boken som angår häradzhöffdinge embetät om saköres delning. Sthlm 1682. 4:o. (16) s. [Anon; ev även tidigare kapitel, ej bevarade.] – Fyratijo små vijsor, til svänska språketz öf-ningh för 30. åhr sädan skrivin af Skogekiär Bärgbo. Sthlm 1682. (50) s. [Tillskr.] [Ny utg:] ... wijsor. Inl o kommentarer av B Sundborg. 1955. 202 s. (Bokvännens bibliotek 25.) – Vittra skrifter. [Utg av G Klemming.] Sthlm 1853. (120) s. [Venerid, Fyratijo små vijsor o Det sv språketz klagemål.] – [Desamma samt bröllopsdikten] (Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin utg af P Hanselli, d 1, Upsala 1871, s 189–308).

Översatt: Decreta regni Sveciae ordinum, quae in co-mitijs anno 1642. die 23. Februari), & anno 1643. die 20. Novembris Stokholmiae habitis, unanimiter facta sunt, Stokholmiae 1643, (28) s (anon).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR 1658 o 1672; Skrivier till Konungen (Karl X Gustav), vol 48; Svea hovrätt, huvudarkivet, vol AI c: 1; allt i RA. Hovstatsräkenskaper, vol AI: 5 o 10, SIA.

J E Almquist, G R som juridisk förf (SvJT 1952), s 242–246; Anjou; B Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige (Rättshist bibi, 17, 1971); L Burman, Inledn (Skogekär Bergbo, Wenerid, 1993); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af Pfalziska huset, 1 (1855); O v Friesen, G R:s Respublica glacialis (Fataburen 1914); Frälseg, 1–3 (1931–47); S Hansson, Svenskans nytta, Sveriges ära: litt o kulturpol under 1600-talet (1984); S Hedar, En sörmlandsbygd o dess inbyggare (1965); A Jansson, Bördor o bärkraft: borgare o kronotjänare i Sthlm 1644–1672 (1991); dens, Johan R - ämbetsman i Kristinas o Karl X Gustavs dd (KFÅ 1993); J Kleberg, Kammarkoll 1634–1718 (1957); Lags o doms; L Magalotti, Sverige under år 1674, ed C M Stenbock (1912); E Meyer, R: hans lif o verksamhet (1888); B Olsson, rec av S Hansson, Afsatt på Swensko o Svenskans nytta, Sveriges ära (Saml 1984); M v Platen, Tvistefrågor i sv litt:forskn (1966); J Rosenhane, Dagbok 1652-1661, ed A Jansson (SkSH 18,1995); H Schück, Psevdonymen Skogekiär Bärgbo (dens, Bibliogr o litt:hist anteckn:ar, 1896); dens, Den sv förlagsbokhandelns hist, 1 (1923); dens, VHAA: dess hist o förhist, 1 (1932); SRP 15–17 (1920–29); B Sundborg, Inledn (Skogekär Bärgbo, Venerid, 1951); dens, R o trolldomsväsendet (Lychnos 1954–55); dens, Inledn (Skogekär Bärgbo, Fyratijo små wijsor, 1955).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Rosenhane, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6929, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6929
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Rosenhane, urn:sbl:6929, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Jansson), hämtad 2024-04-20.