Meriter

Personne, Nils Edvard, f 15 jan 1850 i Sthlm, Hedv El, d 15 juni 1928 där, Osc. Föräldrar: sidenkramhandlaren Nils Edvard P o Christina Elisabeth Wahlberg. Mogenhetsex vid Sthlms gymn 14 maj 69, inskr vid UU 25 maj 69, jur preliminärex där 31 maj 70, eo kanslist vid Generalpoststyr 25 jan 72, skådespelare vid (K) Dramatiska teatern i Sthlm 76–04 o från 08, regissör 85–92 o 98–04, led av dir 88–91, förest för elevskolan 90–92 o 93–98, lär där från 10, intendent 98–04, allt vid (K) Dramatiska teatern, skådespelare vid A Ranfts teatrar 04–07, ordf i styr för Sv teaterförb 17–22, teaterhist förf, översättare. – Litt et art 92, fil hedersdr vid StH 21 maj 27.

G 2 april 1905 i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Amanda Carolina Jansson, f 29 dec 1872 i Sthlm, Nik, d 21 jan 1955 där, Osc, dtr till sömmerskan Carolina Lovisa J.

Biografi

Nils P:s studentbetyg vittnar inte om någon större studiebegåvning. Juridikstudierna i Uppsala förblev också oavslutade. Senare i livet visade dock P stor litterär och historisk lärdom. Studierna hade övermäktig konkurrens av ett starkt teaterintresse. P växte upp nära K teatern. En morbror och moster var anställda där och hade sin våning i själva teaterhuset. Mostern förestod kostymförrådet, och P kunde som barn vistas i denna fantasieggande miljö. Morbrodern var ekonomiinspektör och hade egen loge på teatern. P fick se många föreställningar därifrån. Vid tolv års ålder fick han sitt första statistuppdrag.

Under tiden i Uppsala blev P ledande inom stadens studentspex- och amatörteaterkretsar. Han bidrog som både spexförfattare och aktör. G Fredrikson (bd 16) var hans föredöme i fråga om rollgestaltning. P lär tom ha kallats "Uppsalas Fredrikson". Hans sceniska prestationer uppmärksammades emellertid även utanför amatörkret-sarna. 1876 uppmanades han av K Dramatiska teaterns litteratör Oscar Wijkander att begära debut.

P:s första debutroll på K Dramatiska teatern blev som Robert Savary i det franska lustspelet Herr Perrichons resa, med första framförande 20 nov 1876. Recensenterna associerade följande dag genomgående till Fredrikson, som tidigare spelat rollen. NDA:s kritiker ansåg att P till "nästan slavisk trohet" följt Fredrikson, medan DN mera betonade likheten än beroendet. Tidningen hoppades att P med tiden skulle kunna ta över en del av Fredriksons alltför stora arbetsbörda. Debuten betecknades genomgående som lyckad. Man fäste sig särskilt vid P:s goda utseende och figur, hans lediga hållning och hans uppenbara vana att röra sig bland bildat folk, något som värderades högt hos skådespelare som uppträdde i de då vanliga salongskomedierna. – Våren 1877 fick P framträda i ytterligare två debutroller, och sommaren s å blev han fast anställd vid teatern.

De första åren som fast anställd fylldes med andraplansroller och rena statistuppdrag. I nov 1879 kom den första riktiga motgången. P hade en roll i komedin Don Cesar de Bazano och fick skarp kritik för sitt nasala uttal. En tidning uppmanade honom rentav att byta yrke. Revanschen kom dock snabbt. I dec hade P en drastiskt komisk roll i Min hustrus andre man och belönades med beröm i tidningarna och inropningar av publiken. Hans spelsätt hade nu börjat avlägsna sig från Fredriksons eleganta konversationsstil.

Något år senare noterade tidningarna en tydlig utveckling hos P. Bl a fick han allt oftare beröm för sin förmåga att maskera sig, något som skulle bli en specialitet karriären igenom. P har efterlämnat en bok med maskeringsanvisningar för roller i 276 pjäser under åren 1876–1904. Anteckningarna är detaljerade och vittnar både om den vikt P lade vid maskeringen och om den allmänna noggrannhet som var ett viktigt drag i hans personlighet.

P fick sin första stora roll i nov 1882. Han spelade då Figaro i Beaumarchais' komedi Barberaren i Sevilla. P såg själv denna roll som avgörande och antecknade med tillfredsställelse efter premiären att "både publik och kritik voro ganska artiga". Sex år efter debuten hade han alltså nått en mera etablerad position som skådespelare. – 1884 spelade P sin första Holbergroll och fick beröm för att ha träffat den Holbergska tonen. Ytterligare ett viktigt drag i P:s konst var etablerat. Utöver förmågan att hantera burleska och komiska roller i samtidsrepertoaren hade han visat sin talang för den klassiska komedin.

P:s regidebut kom i sept 1885 med Den stora klockan. Han antyder i sina anteckningar svårigheten att få Dramatens stjärnor att följa hans instruktioner i personregin, men P blev tidigt en säker scenisk arrangör. Han var inte någon originell nyskapare utan tycks ha nått sina bästa resultat när han haft en förebild att utgå ifrån, en utländsk teaters uppsättning, en publicerad regibok eller historisk information. Under sju spelar regisserade P 54 pjäser på Dramaten.

På 1880-talet drogs de k scenerna med organisatoriska och ekonomiska problem. På Dramaten bildade de ledande skådespelarna 1888 en s k association och övertog själva driften av teatern sedan de statliga anslagen dragits in. Till direktör utsågs Fredrikson, som vid sin sida fick en direktion bestående av fyra kollegor, däribland P. Fredrikson lyckades med en lättsam repertoar stabilisera teaterns ekonomi, och associationens tidiga år var framgångsrika. Man gjorde även en viktig insats genom att inrätta en egen skådespelarutbildning, Dramatens elevskola. P var i två omgångar skolans föreståndare och införde bl a de elevuppvisningar som avslutade varje utbildningsår. Han hade själv hand om undervisningen i scenisk framställning.

Vid 1890-talets början hade P fått en tung arbetsbörda. Vid sidan av en full tjänst som skådespelare satt han i associationens direktion, förestod och undervisade på elevskolan samt var flitig regissör. Samtidigt hade han blivit alltmer intresserad av att översätta dramatik. När belastningen blev för stor valde P att prioritera skådespeleriet och översättandet. Sommaren 1891 avgick han som direktionsledamot och följande sommar också som regissör och föreståndare för elevskolan. Det senare uppdraget återupptogs efter bara ett år, men regiuppdragen förblev under en period mera sporadiska.

P översatte mest fransk och tysk dramatik, såväl samtida som klassisk av t ex Musset, Moliére, Schiller, Lessing och Kleist. Från andra språkområden tolkade han Holberg, Terentius och, via en tysk förlaga, Lope de Vega.

Arbetsbördan var troligen inte enda anledningen till att P sökte minska sitt engagemang för Dramatens affärer. Han blev under 1890-talet irriterad över hur teatern sköttes av Fredrikson. P:s och flera kollegors kritik gällde bl a repertoaren, repetitionerna och det inre arbetet. Inför tilltagande yttre svårigheter fann Fredrikson för gott att avgå 1898. Därvid omorganiserades associationen. Dramaten förlorade rätten att kallas kunglig och hette i tio år framåt enbart Dramatiska teatern. Den högste interne styresmannen fick titeln intendent. P erhöll uppdraget och blev därmed i praktiken Dramatenchef.

P fick tillträda under ganska brådstörtade former och hann aldrig planera det första spelåret. Dess repertoar fick improviseras och präglades av de tyska lustspelen från Fredriksons tid. Säsongens enda konstnärliga framgång blev Adolf Pauls Kung Kristian II, där P själv gestaltade den hovnarr som var kungens dubbelnatur och bar upp en del av dennes splittrade personlighet.

Så snart P blivit varm i kläderna kom verksamheten dock att få en modifierad inriktning, främst präglad av sv dramatik. Nästan hälften av alla pjäser som introducerades under P:s chefsår var skrivna av svenskspråkiga författare, inhemska eller finländska. Dramatens port öppnades nu för första gången på allvar för Strindberg. P spelade Brott och brott, Till Damaskus I, Påsk, Kaspers fettisdag, Samum och Karl XII. Han sökte också stärka den klassiska repertoaren och fick t ex fram tre Shakespeareuppsättningar. Älsklingsprojektet Stormen stoppades dock av kollegorna. Den största framgången under de sex chefsåren blev Rostands Cyrano de Bergerac där P både regisserade, tillsammans med E Grandinson (bd 17), och spelade titelrollen.

P:s syn på teaterns inre arbete var annorlunda än Fredriksons. P strävade efter reglering och noggrannhet. Kraven på personalens arbetsinsatser stegrades, och t ex Cyrano bestods hela 56 repetitioner vid en tid när femtedelen fick räcka. Om några av de associerade tidigare tyckt att arbetet under Fredrikson varit slappt dröjde det inte länge förrän man ansåg att P gick för långt åt andra hållet. Han fick också kritik från ledande kvinnliga skådespelare som ansåg att han favoriserade deras kollega Amanda Janson, den blivande hustrun.

När Dramatiska teatern fick ekonomiska problem spelåret 1903–04 växte kritiken till en storm som P inte kunde hejda. De associerades privatekonomi var direkt beroende av teaterns resultat. Shakespeares Kärt besvär förgäves var det största ekonomiska misslyckandet under P:s chefsår, och hans repertoarsträvanden upplevdes som riskabla för skådespelarnas inkomster. Fredrikson fick återta ledningen på Dramaten.

Efter att ha avsatts som intendent flyttade P, tillsammans med Amanda Janson, till A Ranft och framträdde på två av dennes scener, Stora teatern i Gbg och Svenska teatern i Sthlm. När nya Dramaten började sin verksamhet återgick han emellertid dit och verkade där livet ut. Han inträdde även som lärare i scenisk framställning vid elevskolan.

Vid samma tid inledde P en ny gärning. Han höll föreläsningar i teaterhistoria, och dessa samlades till första volymen av hans bokverk Svenska teatern. Det blev till sist åtta volymer, som skildrar den sv teaterns historia från gustavianska tiden till 1840-talet.

P blev aldrig någon konstnärlig nyskapare, och han spelade aldrig huvudroller i den tunga världsdramatiken. Han var en allmänt kompetent skådespelare vars mästerskap fanns i några komiska rollfack. Det dominerande intrycket är att han både som skådespelare och regissör nådde längre som efterbildare än som originell nyskapare. Det tidiga beroendet av Fredriksons spelstil torde ha varit typiskt. Bland P:s senare förebilder fanns bl a Knut Almlöf (bd 1) och fransmannen C Coquelin. P kunde briljera med en äldre tids stiliserade uttryck i gestik och mimik och stundtals driva efterbildningen ända till pastisch. Han utvecklade förebilderna och lekte med dem, men han tycks ha varit som bäst just när han haft ett mönster att utgå ifrån.

P har i sin konst ansetts vara starkt franskinfluerad. Han hämtade emellertid även mycket inspiration från Tyskland. Hans studieresor gick lika ofta dit som till Frankrike, och tom till den franska pjäsen om Cyrano använde han en tysk regibok som förlaga. P gjorde också betydande insatser som översättare av klassisk tysk dramatik. När sådan framfördes på Dramaten, eller på elevskolans uppvisningar, var han som regel både initiativtagare och översättare och även regissör.

P var knappast någon lätt person att arbeta med. Han har beskrivits som rigid och böjd för felfinneri. I hans egna teateranteckningar blir utfallen mot kollegorna från 1890-talet allt skarpare. Som dramatenchef bokförde P kollegornas försumligheter. Anteckningarna tycks styrka bilden av P:s grinighet mot andra skådespelare. Å andra sidan kan kanske P:s uppgifter om bl a skolk, bristande arbetsmoral, oförskämdheter och fylleri på och vid sidan av scenen tolkas som att han var en tidig förespråkare för den strikta arbetsdisciplin som senare blev en självklarhet på sv teatrar. P:s hustru Amanda var bara 18 år när han blev hennes lärare på Dramatens elevskola. Som elev fick hon hösten 1890 en roll i en av hans uppsättningar. Vid skolans uppvisning våren 1892 fick P presskritik för att Amanda tilldelats en stjärnroll och fått ta utrymme från övriga elever. Det är troligt att P verkligen favoriserade henne, då som ett decennium senare. Hon var ingen dålig skådespelerska, men hennes begåvning ansågs inte i paritet med hennes skönhet. 1907 drog hon sig tillbaka från scenen.

Kusin till P var Johan (John) Wilhelm P (1849–1926). Han blev FK 1872, FD 1875, TK 1880 och TD 1893, allt i Uppsala. Efter prästvigning 1881 blev John P lektor i kristendom och modersmålet vid Norra latinläroverket i Sthlm, och 1884–86 var han föreståndare för Wallinska flickskolan där.

John P blev känd som en kraftfull försvarare av konservativa, samhällsbevarande värden, särskilt i fråga om seder och moral. Han gjorde t ex inlägg i samband med Giftas-rättegången 1884. Mest uppmärksammad blev John P 1887 då han gav ut skriften Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland skolungdomen. Strindberg och hela "Det unga Sverige" betecknas där av John P som sedesfördärvliga skribenter. Även förläggaren A Bonnier (bd 5) attackeras häftigt som jude, bokförläggare och ordförande i Sv bokförläggareföreningen. Flera gånger återgiven är John P:s beskrivning av sådana som förlägger moraliskt usel litteratur: för min del kan jag icke inse den moraliska skillnaden mellan en sådan förläggare och en tjuvköpare eller bordellförestånderska. John P:s angrepp, som var skickligt anlagt, fick stort genomslag i opinionsbildningen och blev sannolikt den direkta orsaken till att bokförläggareföreningen splittrades.

John P utnämndes 1897 till domprost i Linköping och 1910 (tilltr 1911) till biskop där, ett ämbete han innehade till sin död. Stiftet var starkt präglat av pietistiskt sinnade väckelserörelser, och hans förhållande till dessa var kyligt men korrekt. John P:s 1910 utfärdade herdabrev, som innehöll uttalanden som kunde uppfattas som kritik mot frikyrkofolket, väckte dock uppseende och föranledde en långvarig polemik.

Att John P i vissa kretsar ansågs som en radikal teolog berodde på hans försvar av modern bibelforskning; han framförde bl a åsikten att religion och vetenskap var två skilda ting, som inte hade med varandra att göra. Den vetenskapliga bibelkritiken var dock för John P främst en kritik av de föreställningar och normer som knöts till bibeln, inte av bibeln som sådan. Han förkastade därför en mekanisk verbalinspiration till förmån för en innehållsinspiration: bibeln är ej Guds ord utan innehåller Guds ord.

John P:s främsta insats var arbetet i Bibelkommissionen. Han blev dess sekreterare 1885 och ordförande 1916 till uppdragets slutförande 1917. Han var även ordförande i den nämnd som slutredigerade Gamla testamentets apokryfiska böcker, vilka 1921 införlivades med bibeln. John P har själv beskrivit kommissionens arbete – betecknat som ett utomordentligt storverk (Rodhe) – i artiklar i NF:s 2. uppl (Bibelkommission). Hans översättningsmanus (23 vol) till Gamla testamentets böcker förvaras i RA. John P utgav 1915–20 verket Nya Testamentet med förklaringar i tre delar.

Författare

Claes Rosenquist

Arkivuppgifter

P:s arkiv (släktpapper, föreläsn:ms, översättn:ar, brev m m) i KB; handhar även i Drottningholms teatermuseums bibl o i Dramatiska teaterns arkiv. – Brev från P i KB (bl a till G Fredrikson, H Molander o G Nordensvan samt många till Elise Personne) o i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Roms brand eller Kejsar Nero och katakomberna. Stor tragisk compott i 5 akter på vers af Mormors glädje och Nasogrosso. Uppförd å Stockholms nation den 20 okt. 1873. Uppsala 1876. 19 s. [Pseud, tills med E A Forssberg.] – Bombi Bombini Bombombidini den ädle röfvarhöfdingen eller röfvarbandet i Mantuccis urskog. Historisk-romantisk tragedi i fem akter. Leipzig 1877. 16 s. [Anon.] – [Ovningstexter för Dramatiska teaterns elevskola:] T Körner, Ur "Zriny", sorgespel... (utg) / Skål / Flickor emellan / Afundsjuka och fräckhet / [utan rubr, text:] Kommer in lifligt med hatten i hand ... / Svartsjuka / Klockaren / En tafatt herre / Furstinnan. [Sthlm 1894–95?] Fol. 9 X 1 bl. [Undert N. PJ – Klostersystern, romantisk opera i 4 akter af N. P. Musiken af ovanligt många för stor orkester arr af Erico Compoclinco. Första gången uppförd i sällskapet P. B. våren 1895. Sthlm 1895. 50 s. [Sign.] – Tonkonstnärer och sceniska artister. Med biogr uppgifter. Sthlm 1897. (8), 131 s. (Tills med A Lindgren; Svenskt porträttgalleri, 21.) – Svenska teatern ... Några anteckningar. [1]–8. Sthlm 1913–27. [1.] Sv teat under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden ... 1913. 281 s. 2. Sv teat från Gustaf III:s död till Karl XIV Johans ankomst till Sverige 1792 -1810 ... 1914. 272 s. 3. Sv teat under Karl Johanstiden 1810–1818 ... 1915. 192 s. 4. ... 1818–1827 ... 1916. 302 s. 5. ... 1827–1832 ... 1919. 230 s. 6. ... 1832–1835 ... 1925. 292 s. 7. ... 1835–1838 ... 1925. 216 s. 8. ... 1838-1842 ... 1927. 352 s. – Ett unikt teater-porträtt [av Fredrique Löf] (Svenska scenen, facktidn för scenisk konst, [årg 1,] 1914–15, Sthlm, 4:o, s 65). – Johan Jolin. Några ord till hundraårsminnet (OoB, årg 28, 1919, Sthlm, s 145-159). – Stockholmsteater i den gamla goda tiden. Några minnen (Bonniers veckotidning, årg 3, 1926, Sthlm, 4:o, nr 19, s 16 f, o 20, s 30 f). -Cysch, Hedvig Carolina Sophia (Sophie), f Wiberg (SBL, bd 9, 19[29-]31, s 500-503).

Översatt: F v Schiller, Kabal och kärlek, sorgespel i 5 akter afdelade i tablåer, fri öfvers, Sthlm 1893, 145 s; H v Kleist, Den sönderslagna krukan, lustspel i en akt ... behandladt i fri öfvers ... första gången å Kungl dram teatern d 21 maj 1895, Sthlm 1895, 94 s, [nya uppl:] Världslitteraturen, De stora mästerverken valda av F Böök ...: Tyskt drama och tysk lyrik, 1, Sthlm 1927, s 245–314, 1 portr, ... Revid för radio av H Gullberg, Sthlm 1956, 60 s (Radiotjänsts teaterbibliotek 146).

Källor och litteratur

Källor o litt: Klippsaml o teateraffischer ang P, Drottningholms teatermuseum, Sthlm.

A Friden, "Att vara eller inte vara" (Den sv nationalscenen, ed C Rosenqvist 1988); T Hedberg, Ett decennium, 3 (1913); I Luterkort, Dramatens elevskola 1908–1964 (Den sv nationalscenen ...); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare från Gustav III till våra dagar, 2 (1918); S Siwertz, N P (1967); S Torsslow, P:s estetiska plastik (Dramaten 1970/71, nr 4); dens, Dramatenaktörernas republik ... 1888–1907 (1975). – John P: P-O Ahrén, Riksdagen, kyrkomötet o kyrkans bekännelse (1964); K O Bonnier, Bonniers, 4 (1931); KG Hammar, Liberalteologi o kyrkopolitik (1972); E Kölgren o A E Nyberg, Linköpings stifts matr 1923 (1923); Linköpings hist, 4–5 (1978–81); NF, 2. uppl, bd 3 och 34 (Bibelkommissionen; 1905 o 1922); S Rinman, Studier i sv bokhandel (1951); E Rodhe, Sv kyrkan omkr sekelskiftet (1930); AL Romdahl, Som jag minns det, 1 (1941); F Sjöberg, Biskop J P. In memoriam (Linköpings stifts julbok, 1927); SMoK; J Svedjedal, Bokens samhälle, 1-2 (1993); L Tegborg, Folkskolans sekularisering (1969); G Wrede, Kyrkosynen i Einar Billings teologi (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils E Personne, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7103, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenquist), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7103
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils E Personne, urn:sbl:7103, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Rosenquist), hämtad 2024-04-16.