Meriter

Peterson, Johan Ludvig, f 30 juni 1853 i Frinnaryd, Jönk, d 21 jan 1931 i Lidingö. Föräldrar: lantbrukaren Johan P o Anna Margareta Hydbom. Elev vid Eksjö elementarlärov, vid Slöjdskolan i Sthlm 71–72, vid FrKA 1 sept 73–20 sept 80, e o arkitekt vid Överintendentsämbetet (ÖIÄ) 21 sept 80–22 dec 04, assistent i husbyggn:konst vid KTH 19 dec 83–ht 85, led av komm:er ang Sthlms flottstation juli 05–april 06 o aug–dec 10, av Vaxholmskommissionen april 06–juni 07, av komm ang byggn:ärenden för armén aug 06–febr 07, byggn:chef vid o led av Arméns kasernbyggn: nämnd 13–19, prakt arkitekt i Sthlm. – LFrKA 97.

G 10 okt 1884 i Sthlm, Hedv El, m Anna Carolina Olivia Möller, f 27 febr 1864 där, Klara, d 16 okt 1934 där, Matt, dtr till byggmästaren Johan M (bd 26, s 225) o Bertha Andersdtr.

Biografi

Som en av F W Scholanders sista elever vid FrKA fick Ludvig P en gedigen utbildning i både konstnärligt och tekniskt avseende. Till hans vänner från studieåren hörde Isak Gustaf Clason (bd 8) och Carl Möller (bd 26), vars syster P gifte sig med. 1885 ingick han i Konstnärsförbundet där han var skattmästare. Han undertecknade opponentskrivelsen 1886 och tillhörde 1888–89 föreningen De byggande bröderna. Den fackliga intressekonflikten minskade dock snart, särskilt som ett flertal inom den moderata Stockholmsgruppen i likhet med P höll på att bli män i staten i slutet av 1880-talet. 1890 utträdde han ur förbundet efter att ha varit en av grundarna av den okontroversiella Svenska konstnärernas förening. P var även aktiv inom den äldre Konstnärsklubben, vars byggnad han senare ritade.

Höjdpunkten under läroåren vid FrKA blev den k medaljen 1880, vilken jämnade vägen till FrKA:s resestipendium. 1881–83 reste P i Europa och besökte först Frankrike, där han i Paris klandrade de klassicistiskt regelbundna fasadernas dominans på bekostnad av planer och kvalitet. Mera positivt uppfattade P den fria tillämpningen av stilinslag som åsidosatte den rigida stilriktighet han delvis skolats i. Efter studier i Loiredalen och sydvästra Frankrike, där han särskilt beundrade slotten och den romanska byggnadskonsten, ändrade P den planerade resvägen och tog sig utan tillstånd ner genom Spanien. Särskilt intresse väckte den moriska arkitekturen i södra delen av landet. Vistelsen i Rom 1882 blev kort: referensramen var nu en annan. Med Scholanders död 1881 släppte klassicismens grepp över akademieleverna. Före hemresan besökte P Barcelona som var under hektisk utbyggnad. Återresan gick genom Österrike och Tyskland. – P:s beundran för den spanska arkitekturen skulle bestå livet ut. Resebrevens synpunkter på material och polykromi samt kärleken till den moriska dekoren kom så småningom att omsättas i Sthlm.

P:s karriär som ledande arkitekt vilade huvudsakligen på privata hyreshus och andra profana byggnader i Sthlm. Trots visad skicklighet satsade han inte på kyrkoarkitekturen. En tvivelaktig frukt av parisbesöken blev det projekt till Johannes kyrka i Sthlm för vilket han fick andra pris; det utgör nära nog en kopia av St. Pierre de Montrouge. Källa kyrka på Öland, ritad 1885, blev en ordinär salkyrka. Tre år senare ritade han Lommaryds monumentala kyrka i Småland med murar i grå och röd granit samt välvt kyrkorum. Till nygotikens förnämsta anläggningar hör Guldsmedshyttans kyrka (1892), en välvd, treskeppig pseudobasilika i tegel med blinderingar och sidoställt torn. I Gislaveds kyrka (1903) följde P dragningen mot sluten form (ombyggd). Som arkitekt på ÖIÄ granskade och korrigerade P en rad ombyggnadsförslag. Bland hans egna restaureringar märks Sollentuna kyrka (1902) med sin tidspräglade, hårda bearbetning av hela kyrkorummet, vari ingick dekorativa målningar i gotisk anda, diagonallagda golvplattor och meanderbårder. P var även kontrollant vid restaureringen av Visby domkyrka (1900–01).

Sin dekorativa begåvning visade P prov på redan före Europaresan. Fasaderna till fastigheten Kommendörsgatan 23 (senare riven) och 25, byggd 1880–82, är i J F Åboms efterföljd ornerade i klassicistisk anda. Varje våning är prydd var för sig. Husets vilande karaktär framhävs än mer av de breda, horisontella listerna. Vid uppförandet av Palmeska huset (senare Handelsbanken) av H Zettervall fick P rita delar av fasaderna 1882–84. Zettervall rekommenderade P när Sveasalen i Sparreska palatset skulle nyinredas. Med Spanienresan som motivskafferi skapade P 1885–88 huvudstadens mest spektakulära konsert- och restaurantlokal. Arkader och tak av färgat glas, hundratals glödlampor, marmorstuck och fajansinläggningar gav en "skimrande färgglänsande drömsyn" (Lundin, s 312). P:s genombrottsverk brann ned redan 1899. – I samma anda ritade P tillsammans med Ture Stenberg Indiska kaféet i Bolinderska huset av Zettervall, då detta byggdes ihop med Grand Hotel 1898–99. Genom att förorda P:s inval i FrKA bekräftade Zettervall och hans efterföljare som överintendent, A T Gellerstedt (bd 17), P:s solida ställning inom arkitektkåren.

Stilhållningen i P:s fastigheter följde även senare modets växlingar. I slutet av 1880-talet ritade P hyreshus i nygotisk skrud, något som tidigare förbehållits kyrkoarkitektur. Malmskillnadsgatan 13 och Humlegårdsgatan 8 är rivna, men hörnhuset Sibyllegatan 16/Linnégatan 32 (där P själv bodde) från 1888–89 i "sienagotik" visar hans förmåga att arbeta i tegelgotik med färgväxling i tegelförband och omsorgsfull detaljbehandling. Trots den höga kvaliteten märks också här P:s svårighet att strukturera större byggnadskroppar. Trapphus och våningar representerar det yppersta av tidens inredningskonst med dyrbara träslag, tak- och väggmåleri, färgat glas och skulptur som delar i arkitekturen. Det nära samarbetet med konstnärer, dekoratörer och konsthantverkare skulle även framdeles prägla P:s byggnader.

P:s romanska fas inleddes med Höganäs-magasinet vid Nybrokajen (1889–91). Uppdragsgivarens önskan att få en byggnad som i sig var den främsta reklamen för företagets egna produkter förverkligades i en kraftladdad tegelfantasi med tunga bågöpp-ningar och mönstermurning i exklusivt tegel i olika schatteringar. P hade avlägsnat sig från läroböckerna och börjat skapa associativt. Intrycken från resorna undergick nu en självständig omvandling. Först 1893 besökte P USA och såg den arkitektur som bär H H Richardsons signum. Utgångspunkten var samma romanik som präglade arkitekturen i sydvästra Frankrike, liksom den franska nyromanik som slagit igenom på 1850-talet. Hos båda blev andan och karaktären viktigare än stilrenheten. Konstruktiv ärlighet och naturliga material fördes fram som ideal av den generation som dominerades av Möller, Clason och P. Magasinet kompletterades av P samt E Anderberg i norr med Strand Hotel (1911–12) i likartat men mindre konstfullt utförande. Lilla Bastiljen, som komplexet med sina tornpartier kom att kallas, omintetgjordes 1930 då Höganäs-magasinet revs. – Ståtliga byggnader i rött rohbautegel med oregelbunden växling av olikformade tornpartier och murar genombrutna av profilerade, kraftiga rundbågar var bl a Strandvägen 57 (byggt 1895–1900), Karlaplan 10 (1896-98; "Strindbergshuset" rivet 1969) och hörnhuset Narvavägen 19–21/Linnégatan 83 (byggt 1897–1902), alla tre ritade av P i samarbete med Stenberg. I det senare märks en strävan mot barock plastik i form av svällande huvkrönta hörntorn med balkonger och rik dekor i kalksten.

I likhet med andra arkitekter under 1890-talet ritade P även byggnader med fasader helt i sten. Av de tre fastigheterna norr om Nybroplan uppfördes i samarbete med Stenberg Birger Jarlsgatan 2–4 och Birger Jarlspassagen (1894–97). Huset vid Nybroplan hörde till dåtidens största, men erinrar om att skalan i Sverige var mindre än i utlandet. De livfulla fasaderna i skär sandsten med lister och dekor i grå kalksten var fritt komponerade efter engelska förebilder – från gotiken och samtiden. Murar med stenkorsfönster, som inte ligger i liv, tornutbyggnader och höga takformer skapar en rörlig arkitektur där blicken aldrig tillåts stanna. Våningsplanerna visar en växling mellan stora och små enheter, ovala och rektangulära rum. – Birger Jarls Passage var ett kvantitativt anspråkslösare mästerprov i samma stenarter. Det var den första "privatgatan" i Sverige med butiker och kaféer, som fick ljus genom glastak mot den överliggande gården. Förebilden var ett par affärsgallerier i Berlin, som P besökt tillsammans med byggmästaren. På en trång tomt lyckades P kila in en fastighet vars smala fasader mot Birger Jarlsgatan och Smålandsgatan var ett memento för det framförliggande hörnhuset med dess överdåd av arkitektoniska former av den "oärliga" typ P och hans meningsfränder bekämpade. Fasaderna är fantasier över sydvästfranska teman. Alla dekorativa inslag som båg- och fönsteröppningar, vertikala knektar och rutmönster i sten är stramt samkomponerade i konstruktiv anda. – Juvelen bland P:s stenbyggnader är Konstnärshuset (1896–98). Påverkad av Clasons Hallwylska palats i samma kvarter med dess osvenska blandning av olika sydländska byggnadsmotiv, har P vid den trånga Smålandsgatan rest en spansk, sluten palatsfasad i portlandkalksten som öppnar sig i en venetiansk loggia med tre uppdragna kölbågar. P lämnade ritningar gratis och ledde själv uppförandet. Till sin hjälp hade han en rad framstående konstnärer som smyckade huset in-och utvändigt med bl a målningar, fresker och skulpturer. De estetiska kvaliteterna döljer att byggnaden också var ett tekniskt kraftprov. Den vilar på 550 pålar och är konstruerad med järnbalkar och betong i stomme och trappor.

Det maskinslagna teglet följdes vid mitten av 1890-talet av sammanställningen putsad mur och utsmyckning i natursten. En översättning i puts över en sockelvåning av kalksten är det ursprungligen i tegel koncipierade och i samarbete med Stenberg tillkomna hörnhuset Engelbrektsgatan 10/Ös- termalmsgatan 37 (1895–96) med sitt hörntornsparti. Tillsammans med E Lallerstedt (bd 22), som P samarbetat med redan på 1880-talet, skapade P två av sekelskiftets elegantaste fastigheter. Både konsul E Broms villa på Narvavägen 28 (1898–1900; senare franska ambassaden) och hörnhuset Birger Jarlsgatan 3–5 (1900) visar en lätthet i det yttre som kontrasterar mot P:s äldre fastigheter i grannskapet, även om blockformen finns kvar. Bromska villan domineras av en trekopplad loggia. De i muren utskurna rundbågarna tynger inte, utan bidrar till att öppna fasaden på italienskt maner. Sidopartierna och ytdekoren (1994 delvis borta) minskar mittpartiets dominans. Kontors- och bostadshuset visar prov på renässansinspirerad skulptural dekor i mörkröd, skotsk kalksten, växlande med strama stenkorsfönster och listverk. Endast de triangulära gavlarna med sina konstnärsateljéer bryter den vilande karaktären.

Efter Sveasalen blev P:s yrkeskontakter med teatern mindre lyckade. Visserligen byggde han om Vasateatern (tillsammans med C Grabow, bd 17; 1892), så att den lilla salongen blev visuellt större och sikten bättre, och gjorde om Nya cirkus på Östermalm till teater (1900; brann 1913), men med de båda nationalscenerna hade han ingen framgång. Vid operabygget var han kontrollant 1891–98. Hans tre tjänsteprojekt till nya Dramaten förkastades. Med det andra, som hade Raimund-Theater i Wien som förebild, skapade P 1897 en solfjäderformad byggnad med trapetsoid salqng av G Sempers sena typ. Sedan man bestämt sig för en fri placering och förvärvat tomten vid Nybroplan återkom P 1899 med ett förslag i samma traditionella hovteaterform som Operan fått. Det yttre präglas av regelbundna fasader med jugenddekor i sten. Entréns rundbågearkader flankeras av ett par runda tornkroppar, liksom nederpartierna av fasaderna i grovhuggen sten.

Flera tävlingar hade också gått illa. För sitt opraktiska och osvenska förslag till ett nordiskt museum fick P sjunde pris 1883. Detta projekt i romansk-morisk stil är en fascinerande akademifantasi, inspirerad av Roms termer och spansk moskéarkitektur. P:s projekt till nytt k hovstall (1888) godkändes av Oscar II men "kasserades" senare av kungen själv. P:s väldiga förslag 1904 till byggnad för kanslihus och utrikesdepartement i Kungsträdgården på öppen L-plan visar en spretig variant av Vasastilen. Den kärna som utmärker Rådhuset av C Westman saknas helt. Yttre formlikheter var inte vad samtiden längre ville se. I sina större projekt föll P tillbaka på medel som upprepning och skolmässig symmetri. Lådformer adderades och fönsteraxlarna fick renässansmässig stelhet.

Till P:s mera anspråkslösa byggnader i Sthlm hör om- och tillbyggnaden av Veterinärinstitutet i Frescati (1905). Vid Hantverkargatan ritade han (1911) en länga för Serafimerlasarettet, därutöver ett frimurar-barnhus i Kristineberg (1905–06) samt två pensionärshem med lägenheter (1913) för Frimurarorden på Lidingö och Timmermansorden i Nockeby (rivet); P var själv frimurare. På Lidingö byggde han också en villa åt sig själv (1910).

Utanför Sthlm uppfördes efter P:s och Stenbergs ritningar textilfabrikören W Wahrens kontors- och fabriksbyggnad i Norrköping (1895–96). Den utgjordes av en väldig anläggning i tegel med rundbågen som utgångspunkt och var bl a utrustad med sprinklersystem. Tillsammans med Stenberg och M Dahlander ritade P Tekniska skolan i Örebro (1897–98), inspirerad av engelsk oregelbunden gotik med fasader i närkekalksten och tak klädda med grythytteskiffer. För Visby byggde han för bl a Riksbanken samman Donnerska gården (1902–04) i en sen, förenklad gotik med trappgavlar som baltiska inslag. Åt Lotsstyrelsen ritade P och Stenberg bl a Berguddens fyrtorn i form av en barockinspirerad, huvkrönt väderkvarn utan vingar (1895) och en villaliknande byggnad, likaså i trä, för Kråksundsgaps fyr (1896).

P var en av sin tids mest kända och uppskattade arkitekter. Genom förbindelserna från studieåren öppnades dörrarna till många och lukrativa uppdrag i det växande Sthlm. Nybyggen, ombyggnader och inredningar som P ritat själv eller i samarbete med likasinnade arkitekter och dekoratörer visar fram mot 1900-talets arkitekt som samordnare. Öppenheten för ny teknik och nya material hörde också tiden till. Det är ofta svårt att avgöra vari P:s egna insatser bestod eller vem som gjorde vad i de olika arkitektkonstellationerna. Sannolikt har Stenberg och, framför allt, Lallerstedt deltagit i utformningen av fasaderna.

P kom huvudsakligen att verka inom den privata sektorn med dess krav på gedigen lyx, representativa funktioner och avancerad teknik men också med en budget och arvoden som var något nytt i 1890-talets Sverige. Flera av hans byggnader blev normgivande och bidrog till att höja nivån inom den monumentaliserade hyreshusarkitekturen. Detta betydde dock inte att P valde bort de offentliga uppdragen. De få kyrkorna åtföljdes av flera outförda kyrkoprojekt. P kom aldrig att uppföra någon offentlig byggnad av format. P:s olika projekt visar hans svårighet att arbeta med stora arkitektoniska ytor. Bäst lyckades han i egenskap av artist. Hans förnämsta byggnader präglas av skulptörens förmåga att plastiskt hålla samman en begränsad volym. På samma sätt tjänar de många yttre och inre dekorativa inslagen till att berika byggnadsdelarna.

P uppvisade från slutet av 1880-talet en mera personlig behärskning av de konstnärliga uttrycksmedlen. Den tyngd och den slutna form som karaktäriserade sv arkitektur omkring sekelskiftet bottnade hos P i hans personliga böjelse för den romanska arkitektur han sett under sina resor. Särskilt det voluminösa hörntornet är ett återkommande motiv. Material- och fantasirikedomen placerar P steget före de nationalromantiska arkitekterna. Dessa torde ha lärt mycket av P och hans generation, även om de hade sina rötter i en annan konstuppfattning. Eftervärlden ser tydligt sambandet med 1890-talets arkitektur som nationalromantikerna fann osvensk och maskinmässig. Flera av P:s byggnader har inte överlevt senare värderingar utan rivits. Liksom sina generationskamrater ansåg P att konstnärlig och teknisk perfektion gav det högsta konstnärliga uttrycket, inte handens arbete i fiktiv anslutning till naturens ofullkomlighet och litterärt svärmeri över det förgångna. Hans byggnader var färdiga och saknade helt växtens liv.

Författare

Krister Malmström

Arkivuppgifter

Brev från P i KB o UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Ritn:ar av P i ÖIÄ:s arkiv, Lots-styns arkiv, Veterinärhögskolans arkiv (samtl i RA), Stadsbyggn:kontorets i Sthlm arkiv, FrKA:s arkiv, Arméns kasernbyggn: nämnds arkiv, KrA, Arkitekturmuseets arkiv o i NordM:s arkiv. G Käring, De byggande bröderna, En grupp arkitekter i Sthlm 1888 o 1889 (otr uppsats), Konstvetensk instit, StU, 1982.

H O Andersson o F Bedoire, Bankbyggande i Sverige (1981); des, Sthlms byggnader (1988); artiklar om P i Tekn tidskr, Avd för byggn:konst 1889, 1894, 1895, 1897, 1901, 1903, 1904 o 1915; Auswahl von schwedischer Architektur der Gegenwart (1908); F Bedoire, Erik Lallerstedt (SBL 22, 1977–79); G Bergquist o S Malmquist, Malmarna, 1-2 (1969); R Boström, Källa kyrkor (Sveriges kyrkor. Öland 1:4, 1969); E H Cassel-Pihl, De sista privatpalatsen. Fyra stockholmsbyggnader frän sekelskiftet (1990); I G Clason, Öfverblick öfver byggmverksamheten i Sverige under de sista 25 åren fTekn tidskr 1896, extrah); H Cornell, Den sv konstens hist, 2 (1966); H Edestrand o E Lundberg, Isak Gustaf Clason (1968); Den sv nationalscenen. Traditioner o reformer på Dramaten under 200 år (1988); K Eriksson, Studier i Umeå stads byggn:hist från 1621 till omkr 1895 (1975); dens, Länsresidenset i Umeå (1994); G Frick, Sv slöjdfören o konstindustrin före 1905 (1978); B Gejvall, 1800-talets stockholmsbostad (1954); G Hesselman, Från skråhantverk till byggnändustri. Om husbyggen i Sthlm 1840–1940 (1945); dens, Historik över byggmyrket i Sthlm 1250–1950 (1952); B Holmberg, Arméns förband, skolor o staber (1993); Husen på malmarna. En bok om Sthlm (1985); U G Johnsson, Mot en ny stil – sv arkitekturdebatt omkr 1900 (Sju uppsatser i sv arkitekturhist = Ars Suetica, 2, 1970); J Knutsson, Dessa monumentala allvarsamma murmassor ... (Konsthist tidskr 1984, nr 2); Konstnärshuset 75 år (1974); C Lundin, Nya Sthlm (1890); K Malmström, Centralkyrkor inom Sv kyrkan 1820-1920 (1990); dens, Kyrkornas arkitekter. Förteckn ... 1860–1930 (1991); Meddel från FrKA 1931 (1931); J Mårtelius, Göra arkitekturen historisk (1987); M Nisser, Industribebyggelsen i Norrköping 1719–1970 (Norrköpings hist, 6, 1976); G Nordensvan, Mälardrottningen (1896); dens, Konstnärsklubben 1856-1906 (1906); dens, Sv konst o sv konstnärer i 19e årh, 2 (1928); M A Ohlsson, Konstnärsklubben hundra år (1956); B Palm, Arkitekten Carl Westman 1866–1936 (1954); A Quensel, E Lundmark o S Hedlund, S Jakobs o S Johannes kyrkor samt S Stefans kapell (Sveriges kyrkor. Sthlms kyrkor, 4, 1934); S Ringbom, Stone, style and truth (1987); Stenstadens arkitekter, ed T Hall (1981); Sthlm, Sveriges hufvudstad skildrad med anledn af allm konst- o industriutställn 1897, 2–3 (1897); B Stribolt, Sthlms 1800-talsteatrar (1982); S Strömbom, Konstnärsförb:s hist, 1–[2] (1945–65); Sv konstkrönika under 100 år (1944); SvTeknF; L Tingsten, Hågkomster (1938); A Tuulse, Sollentuna kyrka (Sveriges kyrkor. Uppland, 6:2, 1958); P Wästberg, Östermalm (1974); H Zettervall, "Något om mig sjelf'. Självbiogr anteckn:ar (1981); A Åman, Om den offentliga vården (1976); R Östberg, Stockholmsarkitekturen o våra moderna arkitekter (Boken om Sthlm ... 1, 1901); Östermalm. Byggn:inventering 1–4 (1974–84).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Ludvig Peterson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7139, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Malmström), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7139
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Ludvig Peterson, urn:sbl:7139, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Malmström), hämtad 2024-04-20.