Meriter

Rehnschiöld, Carl Gustaf, f 6 aug 1651 i Stralsund (Nordberg), d 29 jan 1722 i Kärnbo, Söd (Marks v Würtenbergs geneal:er, utdöda ätter, RHA). Föräldrar: regeringsrådet Gierd Antoni R o Birgitta Torskeskål. Inskr vid univ i Greifswald 8 juli 64, vid LU 70, fänrik vid Närke-Värmlands infanterireg 2 dec 73, löjtn vid Upplands infanterireg 26 juli 75, vid Livgardet 12 febr 76, ryttmästare vid Riksänkedrottningens livreg till häst 21 aug 76 (Likv), överstelöjtn där 5 nov 77, överste o chef för Tyska livreg till fot 26 juni 89, kommendant på Landskrona kastell, överste o chef för Norra skånska kavallerireg 9 maj 93, generalmajor av kavalleriet 27 juli 96, generallöjtn av kavalleriet o guvernör i Skåne 4 juli 98, frih 8 juli 98, överste o chef för ett nyvärvat livdragonreg ("vårt livregemente dragoner") 99 (k uppdrag att sätta upp reg 20 dec), general av kavalleriet 14 april 03, k råd o fältmarskalk 27 dec 05 (Likv), greve 21 juni 06, i rysk fångenskap 28 juni 09–juli 18, överbefälhavare i Skåne o Bohuslän 23 maj 19.

G 17 jan 1697 i Sthlm, Nik, m Elisabeth Funck, f 6 jan 1678 i Avesta (anteckn i familjebibel, hos Erik Funck, Lidingö), d 23 nov 1726 (Marks), dtr till assessoren Johan F (bd 16) o Elisabeth Hansdtr, samt omg m geheimerådet, greve Erasmus Ernst Fredrik v Küssow.

Biografi

R:s far hade under Gustav II Adolfs krig i Tyskland tjänstgjort som fältkamrerare och naturaliserades 1639 som sv adelsman med namnet Rehnschiöld. Han blev slutligen kammarpresident och regeringsråd i Pommern. Modern var systerdotter till riksrådet Johan Adler Salvius (bd 1). R:s universitetsstudier omfattade främst språk och historia; i det senare ämnet hade han Samuel v Pufendorf (s 512) som lärare.

Efter fullbordade studier inträdde R på den militära banan. I kriget mot Danmark 1676–79 deltog han med stor framgång och visade prov på goda befälsegenskaper och stor tapperhet, vilket medförde snabb karriär. Efter träffningen vid Torsebro 1676 utnämndes R till löjtnant vid Livgardet och förflyttades s å efter slaget vid Halmstad som ryttmästare till Riksänkedrottningens livregemente till häst. Efter drabbningarna vid Lund och Landskrona avancerade han ytterligare och blev överstelöjtnant vid sistnämnda regemente, endast 26 år gammal. R innehade denna post i drygt tolv år och tjänstgjorde i realiteten som regementschef, då den ordinarie innehavaren av regementet Rutger v Ascheberg (bd 2) fullgjorde andra civila och militära uppdrag. 

1689 utnämndes R till överste och chef för Tyska livregementet till fot, ett värvat garnisonsregemente i Halmstad, Malmö och Landskrona. Med befattningen följde också kommendantskapet på Landskrona kasteli. Under de fyra år som R innehade denna tjänst nedlade han ett omfattande arbete på att i enlighet med Karl XI:s order försvenska regementet, som tidigare till mycket stor del bestått av tyskar både i fråga om befäl och manskap beroende på att det fram till 1680-talet varit förlagt till de baltiska provinserna.

Sommaren och hösten 1691 uppehöll sig R tillsammans med arvprinsen Fredrik av Holstein vid det allierade högkvarteret i Holland. Hertigdömet Holsteins dynastiska och strategiska anknytning till Sverige jämte Sveriges åtagande att till sin allierade Holland överlåta trupper gjorde detta naturligt. R utsågs där till prinsens följeslagare, med främsta uppgift att tjänstgöra som dennes taktiske handledare. Det kan antas att R påverkade arvprins Fredriks allmänmilitära uppfattning i riktning mot den rörliga och offensiva strategi han själv företrädde liksom att han själv styrktes i sin misstro mot den krigskonst han bevittnade. R har i en rad egenhändiga brev till Karl XI redogjort för sin tjänstgöring och i detalj beskrivit de militära aktionernas förlopp. Breven är skrivna i en strikt och saklig stil och ger knappast någon kunskap om R:s synpunkter och åsikter. R reagerade dock mot det kollektiva ledarskap som praktiserades vid de allierade arméerna och mot den dåliga disciplinen bland trupperna. – Sedan krigsrörelserna för året avslutats lämnade R och hans furstlige elev det allierade högkvarteret och återvände till Gottorp, varifrån R omedelbart fortsatte till Landskrona och sitt regemente. När Fredrik tillträdde regeringen som hertig Fredrik IV, sändes R 1695 till Gottorp för att framföra den sv kungens lyckönskningar till honom.

R tycks tidigt ha vunnit Karl XI:s förtroende. Sålunda tillbragte han midsommaren 1692 på Uppsala slott, där den närmaste kretsen kring kungen och den unge tronföljaren infunnit sig. I och med att R utnämndes till överste och chef för Norra skånska kavalleriregementet inleddes ett betydelsefullt skede i hans liv och i den sv arméns verksamhet i stort: R gjorde under 1690-talet stora insatser på den militära utbildningens och krigsplanläggningens områden i samband med indelningsverkets uppbyggande. Han uppfattades som en skicklig utbildare på det kavalleristiska området, och de regler och reglementen som utarbetades för den sv armén under dessa år bär i hög grad hans signum.

R var en av Karl XI:s närmaste medarbetare under dennes senare år, och det k förtroendet för R gick i arv till Karl XII: 1698 utnämndes han till generallöjtnant och guvernör över Skåne samt upphöjdes i friherrligt stånd och blev från denna tid kungens främste militäre medarbetare. Under krigsförberedelserna och de inledande faserna av det stora nordiska kriget var R dennes nästan ständige följeslagare, vilket medfört brist på källmaterial i form av skriftliga meddelanden mellan de båda. För Karl XII:s utveckling till krigare och fältherre torde R, vid sidan av C M Stuart, ha utövat det största inflytandet.

När förhållandet mellan Danmark och Holstein tillspetsades 1699, inleddes förberedelser för en mobilisering av den sv huvudarmén. I slutet av aug kallades R till Sthlm och fick av Karl XII i uppdrag att utarbeta en allmän plan till rikets försvar. Redan i dec s å förelåg försvarsplanen färdig, och den kom i allt väsentligt att ligga till grund för det operativa handlandet. I sin plan underströk R bristen på dragoner inom armén, och han erhöll kungens uppdrag att på kronans bekostnad värva ett dragonregemente, som senare kallades K livregementets dragoner eller livdragonregementet, för vilket han blev chef. Sedan Danmark i mars 1700 gått till angrepp mot Holstein började uppbrottsorder utfärdas till den sv huvudarméns regementen. Som marschmål angavs Skåne, där regementena hade att invänta vidare direktiv från R. Planen gick ut på att armén skulle transporteras till Tyskland för att sättas in på den holsteinska krigsskådeplatsen mot Danmark.

Kanslikollegium med dess president Bengt Oxenstierna (bd 28) i spetsen hävdade, att en del av armén borde skeppas över till Baltikum för att möta kung Augusts anfall i Livland. Karls XII:s avvisande inställning till dessa förslag vidarebefordrades av R till kanslipresidenten. Själv tycks R dock ej ha gett uttryck åt någon egen uppfattning, även om Oxenstierna möjligen räknat med hans stöd. R tycks med största lojalitet ha följt kungens planer och uteslutande ägnat sig åt att genomföra de av kungen uppställda målen.

När transporten till Tyskland omöjliggjordes genom den danska flottans agerande, fattades i mitten av juli 1700 beslut om en landstigning på Själland. Denna skulle under R:s befäl koncentreras till Köge bukt, medan en mindre styrka skulle landstiga på Själland från Öresund. R:s landstigning i Köge bukt kom dock aldrig att utföras. Storm och grov sjö förhindrade ilastning av kavalleri i Ystad, och hela aktionen koncentrerades till Öresund söder om Helsingör. Vid landstigningen ledde R den sv styrkans vänstra flygel.

Efter det danska krigets slut medföljde R Karl XII på örlogsskeppet Västmanland från Karlshamn till Pernau (Pärnu). Han följde därefter kungen på ritten söderut till Otto Vellingk i Rujen, där beslut fattades om att den sv hären först skulle gå mot ryssarna vid Narva. Den sv anfallsplanen anses ha utarbetats av R. Enligt en rekonstruktion har den gått ut på att på två ställen genombryta de fientliga linjerna, varefter dessa skulle kunna rullas upp. Planen lyckades, och den ryska fronten klövs i tre delar. I slaget förde R befälet över svenskarnas vänstra flygel. – Vintern 1700–01 tillbragte R på Lais tillsammans med kungen. Övergången av Düna i juli 1701 planerades inte av R. Hans uppgift var att tillsammans med Vellingk leda kavalleriet. Man misslyckades emellertid med att lägga ut den flottbro på vilken kavalleriet skulle föras över floden. Det måste i stället transporteras över på båtar, vilket medförde att de hetaste striderna var slut, när R anlände.

Under de följande sex årens krig i Polen fick R alltmer självständiga befäl, vilket avsatt källmaterial i form av brev, anteckningar och dagböcker. I slaget vid Kliszów i juli 1702 anförde han den högra kavalleriflygeln, medan hans forne elev hertig Fredrik av Holstein anförde den vänstra och stupade. R:s dispositioner under slaget anses i mycket hög grad ha bidragit till den sv segern. Under 1703 anförtroddes han befälet över en stor del av armén, vars uppgift var att skydda den polska adelns sammankomst i Warszawa, samla livsmedel för Thorns (Toruns) belägring och skydda den storpolska konfederationen, som han dock i likhet med kungen till en början betraktade med misstro. Under 1704 var R invecklad i en rad företag i jakten på kung August.

Då Karl XII 1705 gick mot Grodno, lämnades R kvar i Storpolen med en stor del av den sv armén för att bevaka de under riksgreve J M von der Schulenburg stående sachsisk-ryska trupperna i Posen (Poznan). Inför hotet om anfall från Schulenburg, samtidigt som August ilade till från öster, beslöt R att gå till anfall mot den förre, trots att dennes trupper var dubbelt överlägsna i antal och dessutom hade tillgång till artilleri, vilket R saknade. Slaget, som stod vid Fraustadt 3 febr 1706, blev R:s mest lysande seger. Fiendens center genombröts och dess kavalleri drevs på flykten, varefter striden utvecklades till ett verkligt förintelseslag. Av fiendens 18 000 man undkom blott 3 000. Sedan Karl XII anlänt med sina trupper, kunde den sv armén invadera Sachsen och framtvinga freden i Altranstädt i sept 1706. R, som 1705 blivit k råd och fältmarskalk, belönades efter slaget vid Fraustadt med grevevärdighet.

R deltog som konungens närmaste man i det ryska fälttåget 1707–09 och kom mer än tidigare i motsatsställning till Carl Piper (s 325) och flera av de främsta officerarna, framför allt Adam Ludwig Lewenhaupt (bd 22), som senare gjorde R ansvarig för nederlaget i Ryssland. R var närvarande 27 juni 1709 då beslut togs att nästa dag anfalla ryssarna, och han förde i den sårade konungens ställe befälet i slaget vid Poltava, där han togs till fånga av ryssarna. R hade skadats av ett granatstycke i bröstet vid belägringen av Veprik i jan s å. Stark kritik riktades mot R:s befälsföring på slagfältet.

Tillsammans med Piper intog R främsta platsen vid det av tsaren anordnade triumftåget i Moskva med de sv fångarna. Under de nio år R befann sig i rysk fångenskap, vistades han större delen av tiden i Moskva. Där utförde han – fram till 1714 tillsammans med Piper – ett omfattande arbete för de sv fångarna. Först i juli 1718 utväxlades han mot två ryska generaler.

Efter återkomsten till Sverige uppsökte R Karl XII i Skåne och åtföljde honom på hans norska fälttåg. Han deltog i det sv krigsråd som hölls i Tistedalen 1 dec 1718 och anslöt sig med viss tvekan till beslutet att häva belägringen av Fredriksten. Han var också en av undertecknarna av skrivelsen till rådet i Sthlm om konungens död och belägringens hävande.

Vid stridigheterna om den politiska makten i Sverige efter Karls XII:s död visade sig R lika lojal mot det nya kungaparet som tidigare mot Karl XII. Trots att R själv tillhörde rådet var han ingen företrädare för dettas maktaspirationer. Vid arvprinsen Fredriks utdelande av krigskassan till det högre armébefälet tillhörde R den trio som erhöll mest, 12 000 dlr. Under kriget mot danskarna innehade R 1719 på arvprinsens förslag överbefälet i Skåne och Bohuslän. Vid Fredrik I:s kröning följande år satte R i sin egenskap av äldste rådsmedlem tillsammans med ärkebiskopen kronan på konungens huvud. Han bevistade riksdagarna i Sthlm 1719 och 1720 samt deltog i rådets sammanträden men spelade ingen framträdande roll. I början av 1722 kallades R av Fredrik I till Kungsör men insjuknade under vägen och avled på Läggesta gästgivargård, troligen i sviter efter de skador han ådragit sig vid Veprik. Han begravdes under högtidliga former i Sthlms Storkyrka.

Eftervärldens uppfattning om R bygger i hög grad på hans motståndares färgade skildringar. Själv efterlämnade han få skriftliga dokument, som är av den art att de kan ge en bild av honom. Han framställs som arrogant och högdragen. I vissa kritiska lägen, främst vid Poltava, tycks hans nerver ha sviktat. Han stod Karl XII nära och torde varit den ende inom det sv generalitetet som åtminstone i någon mån varit invigd i konungens planer. Han var maktmedveten och höll sträng disciplin inom sina trupper. R framstår som obrottsligt lojal mot sin konung och var liksom denne förtegen om de militära dispositionerna.

Författare

Gustaf Jonasson

Arkivuppgifter

Brev från R i LUB, RA (bl a till A Hummerhielm i Ericsbergsarkivets autografsaml) samt i UUB (bl till N Gyldenstolpe, J A Meyerfeldt, J Rosenhane o Spens).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Koncept till utgående skrifvelser ... i Ryssland 1709–1715 utg ... genom Per Sörensson. Sthlm 1911. VIII, 275 s. (Tills med C Piper; HH, d 21, n:o 2.) – Anteckningar och dagböcker 1701–1702; 22 dec. 1702 – 19 okt. 1704; 28 juli 1705 – 13 aug. 1706 (KKD, 9, Lund 1913, s 1–196). – Bref och skrifvelser ... till konung Carl XII 1703–1707 (1715) (KKD, 11, 1916, s 1-121).

Källor och litteratur

Källor o UU: Likv, ser 5-6, RA.

G Artéus, Krigsteori o hist förklaring, 2. Karolinsk o europeisk stridstaktik 1700–1712 (1972); S Backman, Från Rawicz till Fraustadt (1940); J Cavallie, Från fred dll krig (1975); P Englund, Poltava. Berättelsen om en armés undergång (1988); H Hamilton, Minne af... R (SAH ifrån 1796, 53,1878); N Herlitz, Från Thorn till Altranstädt. Studier över Karl XII:s politik 1703–1706,1 (1916); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare. Den utrikespolit maktkampen i Sverige 1697–1702 (1960); dens, Kriget mot Danmark år 1700. Förberedelserna för landstigmen på Själland o bakgrunden till fredsslutet (KFÅ 1962); Karl XI, Almanacksanteckn:ar, ed S Hildebrand (1918); Karl XT.s uppmarschplaner för de ständiga truppförbanden i det egentliga Sverige (MKrA 1926); Karl XII på slagfältet, 3 (1919); J v Konow, R i Holland (KFÅ 1957); dens, Några blad ur Livdragonreg;s hist (KFÅ 1959); dens, R som infanteriöverste (KFÅ 1964); J A Nordberg, Hwad en Christelig Soldat är ... då CGR ... begrofs [1722]; G Petri, Slaget vid Poltava (KFÅ 1958); A Stille, Carl XII:s fälttågsplaner 1707–1709 (1908); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII;s död (1953); F Wernstedt, Några detaljer från arméns mobilisering o uppmarsch vid stora nordiska krigets utbrott (KFÅ 1926); A Åberg, Indelmen av rytteriet i Skåne åren 1658–1700 (1947); dens, Rutger v Ascheberg, fältmarskalk o generalguvernör (1950)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Rehnschiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7579, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Jonasson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7579
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Rehnschiöld, urn:sbl:7579, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Jonasson), hämtad 2024-04-24.