Meriter

Olbers, Carl, f 18 nov 1819 i Fors, Älvsb, d 5 april 1892 i Lund. Föräldrar: assessorn Vincent O o Helena Larsdtr. Inskr vid LU 29 sept 40, filol kand-ex där 20 juni 43, prästv i Lund 17 dec 44, pastoratsadjunkt i Träslöv, Hall, 24 dec 44–24 juni 46, fångpredikant vid Varbergs länshäkte febr 45–juni 46, FK vid LU 12 juni 47, disp pro gradu 21 juni 47, mag 23 juni 47, doc i pastoralteologi 4 april 48, allt vid LU, biträde hos förste stadskomministern i Lund Achatius Kahl (bd 20) jan 49–juni 50, tf prof i teor filosofi vid LU ht 51–vt 52, i prakt teologi bl a vt 53–ht 54, ht 55, ht 56–vt 58 o ht 61–febr 63, teol adjunkt där o prebendekh i Stångby o Vallkärra, Malm, 30 nov 53, prost 15 febr 54, tf prof i kyrkohist o symbolik vid LU 15 okt 59–8 nov 60, prebendekh i Västra Kärrstorp o Glostorp, Malm, 1 maj 59, prof i prakt teologi vid LU o prebendekh i Hällestad med flera förs:ar, Malm, 13 febr (tilltr 1 maj) 63, prof i kyrkohist o symbolik vid LU 15 sept 65, TD 24 mars 68, prom 28 maj 68 där, ordf i prästmötesberedn 70 o 76, rektor för LU 72 -73, led av allm kyrkomötet 73, 78, 83 o 88, av komm ang nya statuter för UU o LU mars–okt 74, förste teol prof vid LU o domprost från 12 dec 79 (tilltr 1 maj 80).

G 8 juni 1854 i Öved, Malm, m Margareta Charlotta Ström, f 8 nov 1823 där, d 26 aug 1899 i Lund, dtr till trädgårdsmästaren o kammartjänaren Pehr S o Lovisa Bosdtr.

Biografi

O, som undervisades i föräldrahemmet och hos pastor A Giädda på Kalvheds komministerboställe, genomgick i de lägre tonåren, under påverkan av H Schartaus skrifter, en religiös kris som löstes genom läsning av Luther. Som elev vid Gbgs gymnasium vände han sig till v lektorn G D Björck (bd 4) med själavårdsfrågor. Denne, som torde känt till att O:s fars kusin och svåger, domprosten i Skara Levin O (1767–1824) varit swedenborgare, rådde O att läsa Bibeln och M F Roos men aldrig swedenborgska skrifter. Under sin första prästtjänstgöring i Träslöv mötte O en strängt pietistisk Schartautolkning hos några lekmän, som sökte göra pastorala råd i ett visst själsläge till generella bud. Bl a klandrade de O för att han spelade violin. Dessa upplevelser präglade O för livet och gav honom avsmak för allt pietistiskt. Han tog dock aldrig avstånd från den schartauanska traditionen men sökte "föra den schartauanska ensidigheten tillbaka i den lutherska fåran" (brev till E H Rodhe 5 okt 1890).

O:s filosofiska ståndpunkt var högerhegeliansk, modifierad genom W Flensburgs (bd 16) teologiska korrektiv mot panteismen. Som E G Brings (bd 6) docent och som efterträdare till denne och A N Sundberg förde O arvet från "den stora fakulteten" vidare och avslutade traditionen från Swensk kyrkotidning i Lund, där det hegelska inflytandet genom honom bibehölls kanske längre än vid någon annan teologisk fakultet. Redan i Homiletikens princip (1848) visar O metodiskt beroende av Hegel, teologiskt av Schleiermacher och Marheineke. Homiletikens princip är predikantens personlighet, genom vilken kyrkan "förmedlar sitt substantiella innehåll till fritt medvetande och liv". O, som aldrig gav ut något eget dogmatiskt arbete, påstods dock ha skrivit dogmatikdelen i Sundbergs professorsspecimen (Skarstedt). I Confirmand-själavården (1862) har O helt tillägnat sig den hegelska dialektikens form och metod. I såväl romersk-katolska kyrkans som de "ultra-protestantiska sekternas" själavård ser han en abstrakt ensidighet, medan den lutherska "återställer enhetsförhållandet såsom ett förmedlat". I växelverkan mellan kyrka och individ förverkligas bådas frihet. Här framträder O som spekulativ förmedlingsteolog med konfessionell färg. Liksom förut Bring sökte han förena Schartaus själavårdsråd med H L Martensens dogmatik och förespråkade samtidigt den enskilda biktens återupplivande. Här framställer han även sitt praktiskt teologiska system, där han, gentemot Zezschwitz' successivism, utvidgar parallellismen hos Bring och placerar kasuistiken jämsides med kateketiken.

O berömdes av Flensburg för sin "ovanliga skärpa i begreppsbestämning" och sin psykologiska blick men kritiserades för att alltför långt ha inordnat det praktiskt religiösa livet "under tankens kategorier". Trots prokanslern J H Thomanders starkt kritiska förord utnämndes O till professor; han inträdesföreläste Om förberedelsen i predikan där han riktade kritik mot Uppsalafakulteten (och en artikel av C A Hultkrantz i Theologisk tidskrift) för att luta åt en reformert, subjektiv uppfattning av predikan och därmed av hela gudstjänsten. Kultpredikan var för O främst varken textutläggning eller läroförklaring utan ett stycke frälsningshistoria, där exordiet band samman liturgi och förkunnelse. Genom sina föreläsningar 1865–67 över reformationshistorien väckte O intresse även för liturgiken.

I det enda kyrkohistoriska arbete O gav ut, Montanismen (1853), kunde han efter fördjupat källstudium rikta allvarlig kritik mot Tübingerskolan (framför allt A Schwegler). 0:s utvecklingshistoriska uppfattning av montanismen präglas av en principiellt skarp åtskillnad mellan dess ursprungliga, frygiska, och dess senare, tertullianska, gestalt. I sina postumt utgivna föreläsningar över kyrkans förhistoria och kyrkobegreppet uppmärksammar O särskilt, i enlighet med sin idealistiska filosofi, den kristna kyrkans förberedelse inom såväl judendom som hedendom. Stor vikt faster han vid att kyrkohistorien börjar med vad Kristus talade och gjorde, ej – som hos de reformerta – först med kretsen av troende på pingst- dagen. Medan de romerska katolikerna betonar kyrkans synlighet, de reformerta hennes osynlighet, uppfattar den lutherska kyrkan "synlighet och osynlighet i ett förhållande, som motsvarar gudomens och mandomens förhållande till varandra i Frälsarens person". O:s undervisning i kyrkohistoria syftade ytterst till att bibringa studenterna ett rätt begrepp om kyrkan, fritt från donatistisk villfarelse och med företräde för "samfundspersonligheten" framför individen. Den religiösa upplevelsen låg för O på spekulationens plan: "Att tänka Gud var för honom att äga Gud i sin upplevelse" (Ahnfelt).

Trots att O som professor i kyrkohistoria inte bedrev forskning och även kunde uppvisa kunskapsluckor, lyckades han som föreläsare och tentator höja studiet i sitt ämne. Hans styrka låg i "de stora säkra översikterna av det kyrkohistoriska förloppet. O ägde en sällspord förmåga att för detta ändamål påvisa händelsernas inre sammanhang" (Pfannenstill). Även från romersk-katolskt håll ansågs han ha gjort historisk rättvisa åt medeltiden. 0:s faktiska inflytande i fakultet och kyrka översteg vida det ringa omfånget av hans tryckta produktion. "Såsom lärare har O verkligen spelat en ganska betydande roll i Lund. Jag kan så mycket hellre vittna härom, som jag känner att han ss lärare haft stort inflytande på mig och alla mina kamrater" (Billing, s 98).

O:s ställning till bekännelsen var den till konfessionell ortodoxi historiskt utvecklade lutherdomens. Först i den avslutade Konkordieboken hade det lutherska trosmedvetandet, "under striderna å ena sidan mot romersk katolicism, å den andra mot reformert ultraprotestantism vunnit en relativt avslutad utveckling och bestämdhet". När 1873 års kyrkolagskommitté föreslog att kyrkolagens bekännelseparagraf skulle ändras till överensstämmelse med regeringsformen, d v s utan att nämna hela Konkordieboken, inledde O en kamp för den oförkortade bekännelsen, som, särskilt i Gbgs och Lunds stift och genom den högkyrkliga organisationen Kyrkans vänner, under hans sista år ledde till framgång. Segern vanns dock först efter hans död, på kyrkomötet 1893, då Billing övergav sin konservativt förmedlande ståndpunkt till förmån för den av O inspirerade konfessionalistiska linjen, som knappast kunnat vinna bifall utan Billings friare motivering. – O:s med orubblig konsekvens genomförda spekulativa metod kunde ibland leda till – för honom själv omedvetna – avvikelser från den gammallutherska bekännelsen, så t ex när han talar om en speciell, från den frälsande tron skild "ämbetstro", som skulle meddelas genom ordinationen. Dessa tankar kritiserades i samtiden från lågkyrkliga, pietistiska eller blott lutherska utgångspunkter.

På fyra kyrkomöten yttrade sig O flitigt och med skärpa, vanligen från principiell synpunkt, men motionerade däremot aldrig. Till 1800-talets missionssträvanden i sällskapsform, liksom till uppfattningen att varje kyrka alltid måste bedriva mission, var O kritisk. I linje med den äldre ortodoxa uppfattningen ansåg han kyrkans missionskallelse bero av om hon kommit att stå ett okristnat folk närmast. En jämförelse mellan Brings och 0:s system visar att missionsläran uteslutits av O. Gentemot konventikelfrihet och lekmannapredikanter gav han 1857 anonymt ut Luthers brev till E v der Tannen om vederdöparna, från 1878 i eget namn, en åtgärd som var riktad mot "den så kallade" frikyrkan. Skarpast framstår han i Lunds domkapitels utlåtande över den waldenströmska nattvardspetitionen 1877, där han jämställer separatisterna med fariséerna på Jesu tid. Den begärda friheten att få fira nattvard utanför kyrkorummet och utan prästerlig medverkan karakteriserar O som "ingenting mindre än den friheten, att få ifrån grunden förstöra både församling och ämbete, d v s den Sv kyrkan". Sambandet mellan fakultet och kyrka såg O som nödvändigt för prästutbildningen, och han kritiserade förslag om avskaffande av professorernas prebenden och ledamotskap av domkapitlet liksom förslag om dispenspräster och avskaffande av pastoralexamen. I sin granskning av provöversättningarna av NT 1873 och 1877 satte han sig in i textkritik och syriska språket. Hans invändningar var dock främst teologiska, mot ändringar som rörde kristologin och ämbetet. Som domprost deltog O i slutfasen av Lunds domkyrkas restaurering men tedde sig som "den personifierade långsamheten" (Zettervall). Belysande är uppgiften att O först efter en dags betänketid kunde ge nattvarden till en person som var döpt och konfirmerad i engelska kyrkan (Lysander). Han var känd för sin punktlighet och mån om att iaktta formalia vid sammanträden.

O efterträdde 1864 A N Sundberg som inspektor för Gbgs nation, som han kallade sin "utvidgade familj", och blev där under drygt två decennier mycket avhållen, inte minst för sin personliga omsorg om studenterna. De samlades varje fredag till riklig förplägnad i hans hem, där den fruktade tentatorn visade sig från sin paternella sida. Åtskilliga studenter hjälptes även ekonomiskt. I fakultet och domkapitel, där C W Skarstedt var hans konkurrent och motpol, framträdde däremot O:s despotiska drag. Detta torde ha bidragit till att han aldrig uppfördes på biskopsförslag. Även Billing vittnar om hur han aldrig "generats så mycket av någon människa som av O och ingen har berett mig så obehagliga stunder" (Billing, s 99).

Till adiafora intog O en fri ställning och ogillade ej dans, vilket bidrog till att han på pietistiskt håll ansågs representera en oandlig ortodoxi. Han kunde öppet visa sin misstänksamhet mot studenter som ej tog den s k ortodoxa supen. Här fick logiken ibland försteget framför människokännedomen. O älskade den förromantiska musiken, understödde musiklivet, tjänstgjorde som domkapitlets ombud vid organistexamen och framhöll på kyrkomötet 1888 (gentemot Billing) att det fanns en särskild "kyrkomusik". Bakom den skarpt skurna profilen var O en känslig man. Efter en älskad dotters död lade han bort violinen. När studenterna ropade "pereat", dolde han, som alltid, sin smärta, "och även sitt suveräna förakt" (Wulff, s 296). O är mest känd som spekulativ filosof, konservativ kritiker och högkyrkoman. Som predikant kunde han vara enkel och centralt evangelisk och på sin dödsbädd yttrade han: "Syndernas förlåtelse är ändå det största."

O:s brorson var Ernst Gustaf Ferdinand O (1837–1919), som under studietiden vid LU bodde hos sin farbror. Ernst O blev magister vid LU 1862 på en avhandling i sanskrit och var 1862–64 v lektor i grekiska vid Sthlms gymnasium och extra lärare vid det nygrundade Högre lärarinneseminariet i Sthlm, där han 1864 blev lektor i pedagogik och metodik och 1868 rektor på begäran av företrädaren, goda vännen och åsiktsfränden Jane Miller Thengberg (bd 25), som därigenom ansågs kunna bevara sitt inflytande över seminariet. Han avgick som rektor 1879 och som lektor 1884.

Pedagogik var ett nytt ämne i sv undervisning, och Ernst O fick både som rektor och lärare utstå stark kritik, underblåst främst av Adolf Hedin (bd 18) i AB, en kritik han till viss del godtog men också bemötte med hänvisning till de undermåliga resurser som stod till buds. Han synes ha varit mer praktiker än teoretiker och ledde bl a som rektor 1871 anskaffandet av en ny byggnad för seminariet på Riddargatan. Han gjorde även insatser som organisatör inom den pedagogiska utvecklingen i stort. Han var ledamot av ett flertal styrelser och medredaktör i Pedagogisk tidskrift 1870–80. När den konservative ecklesiastikministern F F Carlson (bd 7) hade för avsikt att inrätta en professur i pedagogik, hindrades detta av den radikala oppositionen eftersom de fruktade att Ernst O skulle tillsättas. Denne fann situationen obehaglig och övergick till prästyrket: han prästvigdes 1880, blev eo hovpredikant 1883, var kh i Husaby, Skar, 1884–93, i Landskrona 1893–1903 (kontraktsprost 1898–1903 och led av stadsfullmäktige 1894-1903) och i Trelleborg från 1903 (tjänstl från 1916 och bosatt i Sthlm).

En redigerad version av Ernst O:s självbiografi, Mitt lifs historia, ingår i ÅSU 52 (1937), i vilken även finns en kort bibliografi. Hans minnen från Sthlms gymnasium är publicerade i ÅSU 37 (1933), och hågkomster från skoltiden i Skara har tryckts i N Beckman, Vår skolas historia, 2 (1931), s 39–52.

Författare

Anders Jarlert

Arkivuppgifter

Carl 0:s arkiv (bl a föreläsn:anteckn:ar, koncept o brev) i LUB. Brev från O i GUB, KB, LUB o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Homiletikens princip. Pastoral-theologisk afh. Lund 1848. 71 s. – De sacramento dissertatio. [Resp A L Schiller, F E Braune o A Hasselroth.] P 1–3. Lunda: 1851. 55 s. – Montanismen. Kyrkohistorisk afh. Lund 1853. 140 s. – Confirmand-själavården. Ett försök i den practiska theologien. Lund 1862. VI, 75 s. – Om förberedelsen i predikan (Svensk kyrkotidning, årg 8, 1862, Lund 1862–1865, s 193–201). – Afskedsord till H. h. biskopen å presterskapets vägnar (Handlingar om [omsl: rörande] prestmö- tet i Lund 23, 24 och 25 augusti 1870, Lund 1870, 4:o, [1J s 10 f). – Det ursprungliga missionsbudet. Föredrag ... 24 augusti 1870. Lund 1870. 4:o. 9 s. (Ibid [5].) – Inbjudning till sorgefesten efter Kon. Carl XV:s död. Lund 1872. 4: o. 4 s. – Inbjudningsprogram till rectorsombytet den 31 maj 1873. [Rubr.] Lund 1872–73. 4:o. 17 s. (Acta Universitatis Lundensis, T 9, 1872, d 2.) – I bibelöfversättningsfrågan. H 1–4. Lund 1874–78. 1–3. Anmärkningar vid och i anledning af 1873 års proföfversättning af Nya testamentet. 1874-75. 243 s. [S 226-243: H. M. Melin, Svar och genmäle.] 4. Underdånigt utlåtande afgifvet af Theologiska faculteten i Lund öfver 1877 års proföfvers af Nya testamentet o utg med förord. 1878. 24 s. – Reservation (Förslag till statuter för universiteten i Upsala och Lund jemte ... betänkande med motiver, afgifna den 12 oktober 1874 Upsala 1875, 4:o, s 118). – Om förvaltningen af Herrans heliga nattvard. Lund 1877. 22 s. (Lunds stifts tidning, 1877, Bihang.) – Högmessopredikan, hållen i Lunds domkyrka den 10 nov. 1883, 400:de årsdagen af doctor Martin Luthers födelse. Lund 1883. 14 s. – Votum i sv. kyrkans bekännelsefråga, afgifvet i Lunds domcapitel d. 9/10 1889. Lund 1889. 8 s. [2. uppl] Norrköping 1890. 7 s, Bilaga s 9 f. [3. uppl:] ... jemte 3:ne bilagor. 1890. 8 s. – Tal vid biskopinnan C. Flensburgs jordfästning i Lunds domkyrka den 15 september 1891. Sthlm 1892. 4:o. 6 s. – Föreläsningar. 1*. Föreläsningar öfver kyrkans förhistoria och kyrkobegreppet såsom inledning till kyrkans historia ... utg. af V. S. Lundberg. Gbg 1894. 144 s. – Yttranden i Allmänna kyrkomötets protokoll 1873, 1878, 1883, 1888, Sthlm. - Akad avh se Marklin, 2:2, s 23, 29.

Utgivit: Doctor Martin Luthers tankar om conventikel-friheten. Ett ord i sinom tid. Malmö 1857. 33 s. [Anon; även övers o med anon förord.] [Senare uppl:] Om conventikelfriheten. Ett bref från doctor Martin Luther ... öfvers. Lund 1878. 31 s. [Ej anon.] Ny uppl 1880. 4. uppl 1890.28 s. 5. uppl 1901. 29 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 13 febr 1863, nr 4, o 12 dec 1879, nr 12, RA. A Sträng, Från prästed till prästlöfte. Bekännelsedebatten i sv kyrkan 1889–1893 (otr lic:avh, UU).

O Ahnfelt, Ur mina minnen, 1 (1905); P-O Ahrén, Riksdagen, kyrkomötet o kyrkans bekännelse i sv kyrkorättslig tradition (1964); Allm kyrkomötets prot o bih 1873, 1878, 1883 o 1888 (1873-88); Anrep 1:3 (1875); H D Arfvidsson, C O (Gbgs stifts-tidn 1892, nr 10); G Armfelt, Min väg till kyrkan (1920); P A Berggren, Domprosten O:s föreläsn:ar (Lutherskt månadsbl 1894, nr 10); G Billing, Levnadsminnen, tom Västerås-tiden, ed H Pleijel (1955); R Bring, Sw kyrkotidn:s teologi. Reflektioner med anledn av E Wallgren, Individen o samfundet (Sv teol kvartalskr 1959); P Eklund, Den teol vetenskapen ... (1885); T Freeman, Viktor Rundgren, pilgrim o predikare (1938); A E Friedlander, Domprosten O o hans hem (Minnen från gamla skånska prästhem, ed H E Hallberg, 1924); T Furberg, Kyrka o mission i Sverige 1868–1901 (1962);~H É Hallberg, De bortgångnes minne. Föredrag vid prestmötet i Lund 1900 (1901); dens, Några minnesanteckn:ar om Lundateologer från 70- o 80-talet (Under Lundagårds kronor, [2,] 1921); [A Hedendahl,] 0:ska hemmet o göteborgarna i Lund (Vårt land 1899), nr 230; Inbjudn:skrift... [till profinstallation, LU 30 mars 1863] (1863); AJarlert, Ämbete o tro. En undersökn av den kyrkl debatten i Gbgs stift under slutet av 1800-talet (1984); dens, Emanuel Linderholm som kyrkohistoriker (1987); S Kjöllerström, Domprosten C O o den ostympade bekännelsen (Nord teologi, 1955); LUM ... 1879 (1879); Lunds hm, 2:4 (1952); Lunds stifts matr ... 1886, ed B J Bergqvist (1886); A Lysander, Kyrkl resebilder (1920); C H Martling, Diakon, veniat, assistentpräst? Till frågan om den kyrkl lekmannaförkunnelsen förr o nu (1971); E Newman, Lunds domkyrkas hist 1811–1893 (Lunds domkyrkas hist 1145–1945, 2, 1946); S Nordin, Romantikens filosofi. Sv idealism från Höijer till hegelianerna (1987); E Olbers, Mitt lifs hist (ÅSU 52, 1937); B Olén, Rymlighetens evangelium. Helgo Zettervall som kyrkoarkitekt i Lunds stift i ljuset av samtida kyrkoliv (1987); B Olsson, Sv bibelöversättmarbete. En översikt främst med tanke på Nya testamentet (SOU 1968:65, bil A, 1968); E Petzäll, Gottfrid Billing som andlig talare o förf ... (1930); M Pfannenstill, Domprost O som inspektor (Gbgs nation i Lund 1682–1932. Minnesskr, 1933); H Pleijel, Gottfrid Billing (Lunds hm, 2:1, 1980); SjGbg; W Skarstedt, Carl Wilhelm Skarstedt (Lunds stifts julbok 1928); Elof-Tegnér, Minnen o silhouetter [1974]; C G Wahrenberg, Domprosten C O:s föreläsn:ar, 1 [rec] (KÅ 1901); E Wallgren, Individen o samfundet. Bidr till känned om samfundstänkandet i Sw kyr-kotidn 1855–1863 (1959); J Weibull, 1868–1968 (LU:s hist, 4, 1968); G Wikmark, Den sv pastoralexamens hist (1982); F Wulff, Vid åttiofem år. Hågkomster från utveckkåren 1865–80 ... (1929); H Zettervall, "Något om sig sjelf. Självbiogr anteckn:ar, ed C Callmer (1981); B Åberg, Individualitet o universalitet hos Waldemar Rudin (1968); S Öländer, Anton Niklas Sundberg före ärkebiskopstiden (1951); L Österlin, Thomanders kyrkogärning (1960).

Ernst O: V Fevrell, Ernst G F O ... (K h lärarinnesem in memoriam, 1943); R Fåhraeus, H lärarinnesem:s hist (1943), s 64, 69, 76, 80, 83 ff, 98, 100, 104 ff. 109, 164 f; S Grauers, Anna Sandström ... (ÅSU 104, 1961); Lunds hm, 2: 3 (1951); Skara hm, 1 (1928); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Olbers, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7689
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Olbers, urn:sbl:7689, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2024-04-19.