Meriter

7 Oxenstierna, Gabriel, Gustafsson, bror till O 6, f 15 juni 1587 i Reval, d 27 nov 1640 i Sthlm. Inskr i univ vid Rostock april 99, i Wittenberg 15 sept 00 o i Jena trol aug 02, deltog i fälttåget i Livland 05, började tjänstg vid hertig Johans av Östergötland hov 10, hertigens råd 12–18 (hovmarskalk 13), lagman över den furstl delen av Västergötland 8 juni 12, över hela Västergötlands (o Dals från 34) lagsaga från 18, riksråd senast 26 okt 18, ståth över Sthlms o Uppsala slott o län samt Sthlms stad 26 okt 18–sommaren 24, hovrättsråd i Svea hovrätt 22, riksdrots o medl av förmyndarregxn från 13 juni 34, president i Svea hovrätt från 29 juli 34.

G 1) 11 aug 1611 i Vist, Ög, m Märta Bielke, dp 29 nov 1584 (Elgenstierna 9), d 2 aug 1620 i Sthlm, dtr till riksrådet Ture B (bd 4) o grev Margareta Sture; 2) 18 aug 1622 i Sthlm m sin första hustrus kusin frih Margareta Bielke, d 19 jan 1629 i Sthlm, dtr till riksrådet frih Klas B (bd 4) o frih Elin Fleming samt tidigare g m riksamiralen Axel Ryning; 3) 25 okt 1631 i Sthlm, Nik, m frih Brita De la Gardie, f april 1581 i Åbo, d 11 aug 1645 i Sthlm, dtr till riksrådet frih Pontus D (bd 10) o Sofia Johansdtr (Gyllenhielm; bd 17, s 568) samt tidigare g m riksskattmästaren Jesper Matsson Krus (bd 21).

Biografi

O föddes i Reval, där fadern var ståthållare, men växte huvudsakligen upp på Fiholm i Södermanland. Han var den yngste sonen bland nio syskon, fyra år yngre än Axel (O 6). Trots åldersskillnaden följde O samma utbildningsgång som denne och stod hela sitt liv mycket nära brodern; O:s historia är nära sammanflätad med dennes. 1599 påbörjade han en fyraårig utlandsresa tillsammans med Axel och mellanbrodern Krister och skrevs in vid tre tyska universitet. Ett vittnesbörd från det sista utlandsåret är ett långt resebrev på latin av O, delvis skrivet som en stilövning.

Efter sin hemkomst mot slutet av 1603 gick både O och Axel efter en tid i tjänst hos Karl IX. Den 18-årige O ingick i K livkompaniet under krigståget till Livland 1605 men var inte med vid det katastrofala nederlaget vid Kirkholm i sept på grund av en svår sjukdom. Dessförinnan hade han dock fört ett tämligen vilt liv och varit inblandad i ett uppseendeväckande slagsmål som så när kostat honom livet. Det är inte särskilt mycket känt om O:s år i Karl IX:s tjänst; enligt en tidig uppgift skickades han emellertid på uppdrag i Finland 1608 och året därpå till Mecklenburg. Våren 1610 övergick O i hertig Johans av Östergötland (bd 20) tjänst. Anledningen är inte bekant, men att Johan var kusinbarn till O kan ha haft sin betydelse. Hos Johan blev O hertigens råd och även lagman. Som medlem av Johans närmaste krets deltog han i Vadstena vid stadfästandet av freden i Knäred 1613, och inom ett par år var han hertigens kanske inflytelserikaste rådgivare (Ahnlund 1940). 1617 var O en av hertigens delegater på riksdagarna i Örebro resp Sthlm-Uppsala. Under den senare kröningsriksdagen var Johan sjuk och höll sig borta från mötet, och O hade den otacksamma uppgiften att först tillsammans med Lindorm Ribbing och senare ensam försvara Johans intressen i de hårda förhandlingarna med kungen och sin bror Axel om bl a rusttjänsten och revideringen av handelsordinantian.

Hertig Johan avled 5 mars 1618. Vissa uppgifter har ansetts tyda på att O redan dessförinnan utnämnts till riksråd, men detta är förmodligen inte riktigt. Han var dock riksråd i okt 1618, då han utnämndes till ståthållare över det sammanslagna Sthlms och Uppsala län jämte Sthlms stad. Utnämningen innebar för Sthlms del inledningen till en ny fas, då tidigare ståthållare saknat utförliga instruktioner och haft en odefinierad ställning gentemot staden. Nu fick O i likhet med andra ståthållare som utnämndes vid 1610-talets slut en detaljerad instruktion över sina uppgifter i länet och en klar förmansställning gentemot staden. Till detta bidrog även O:s position som en av de förnämsta aristokraterna i riket. Ämbetet var mycket arbetskrävande genom de utökade uppgifterna och sammanslagningen av länen, men O skötte arbetet på ett förtjänstfullt sätt. När pesten grasserade i Sthlm 1622–23 och regeringen flyttade till Västerås stannade han kvar i staden och rapporterade med en viss galghumor till brodern om sjukdomens framfart. O:s ståthållarskap varade till 1624, då han på egen begäran fick avsked. Orsaken till att O ville lämna sin tjänst var i första hand att han fann det svårt att anpassa sig till de nya direktiv för lokalförvaltningen som utarbetades 1623–24. Enligt dessa skulle ståthållarna bli ansvariga för häradsfogdarnas räkenskapsföring; dessa hade tidigare redovisat direkt i kammaren. O ville inte acceptera den nya redovisningen och menade att arbetsbördan drastiskt skulle öka då det saknades dugliga fogdar. Han klagade upprepade gånger i brev till sin bror och bad denne hjälpa honom att bli befriad från tjänsten, vilket han också blev efter en konfrontation med kungen. Dessförinnan hade dock O visat stort nit i ämbetet och samtidigt även använts för andra uppdrag.

O deltog som en av sex sv kommissarier i förhandlingarna med danskarna vid Hallandsgränsen 1619, fanns med bland Gustav Adolfs följeslagare i kungamötet i Halmstad så och tre år senare förhandlade han med kung Kristian i Khvn med anledning av svenskarnas konflikt med Polen. 1621–22 fick O i uppgift att tillsammans med assessorn i Svea hovrätt Lars Skytte förbereda en långtgående hantverksreform som avsåg att reglera och likrikta skrånas verksamhet. Vidare inträdde O 1622 som bisittare i Svea hovrätt, vars förhandlingar han enligt protokollet deltog i första gången i dec s å. Till hovrätten skulle han därefter komma att förlägga en stor del av sin verksamhet ända fram till sin död.

O verkar aldrig ha stått på lika god fot med Gustav II Adolf som Axel gjorde; åtminstone ansåg han sig själv misstrodd av kungen. Delvis kan det ha berott på hans utpräglat högadliga ståndskänsla. Det var emellertid stor brist på dugliga och välutbildade krafter, och O fick under 1620-talets andra hälft en allt starkare ställning i hemmaregeringen. Han användes också vid flera tillfällen till diplomatiska uppdrag. I början av 1625 skickades han till Khvn för att söka förhindra ett förbund mellan Danmark och Polen; farhågorna för en sådan koalition visade sig dock grundlösa. Man hade även för avsikt att under våren sända O på en rundresa till de nordtyska hoven för att utröna deras inställning till Sverige och det tyska kriget, men resan blev sannolikt inte av (Norberg). Däremot reste han på sommaren som eo ambassadör till Holland och England för att beklaga Moritz' av Oranien och Jacob I:s frånfällen och gratulera deras efterträdare. 1629 följde O Gustav Adolf till kungamötet vid Ulvsbäcks prästgård i södra Småland (tr HH 8:4) över vilket han skrev en ingående relation, och året därpå förhandlade han och tre andra kommissarier i Västerås, dock utan resultat, med det franska sändebudet Charnacé. Med dessa undantag befann sig O för det mesta i Sthlm och fungerade under rikskanslern Axel O:s tioåriga utlandsvistelse från 1626 som dennes förlängda arm. O hade uppenbarligen liksom sin bror stor arbetskapacitet och pliktkänsla. Han tillhörde år efter år de flitigaste deltagarna i riksrådets förhandlingar och yttrade sig ofta i överläggningarna. Jämsides med arbetet i hovrätten, där O redan vid 1620-talets mitt blev den ledande medlemmen, då riksdrotsen Magnus Brahe på grund av stigande ålder hade allt svårare att aktivt deltaga, fick han långa tider även engagera sig i kansliets och kammarens verksamheter. Han klagade ofta i sina brev till Axel över bristen på kompetenta personer i kollegierna och över den dåliga närvaron i rådet; delvis var väl detta ett sätt att försöka locka hem rikskanslern till Sverige. Önskan att få hem denne till att leda regeringen stegrades efter Gustav Adolfs död, då hemmaregeringen saknade en naturlig ledargestalt. Våren 1633 fick O dock tillfälle att träffa Axel då han tillsammans med Matthias Soop utsågs att som riksrådets representant föra hem kungens lik och rådgöra med kanslern. Därefter fick O föra dennes talan vid diskussionerna i riksrådet om det av kanslern framlagda förslaget till regeringsform och i den efterföljande debatten om vilka som skulle få posterna i förmyndarregeringen. O delade broderns uppfattning om regeringsformens förtjänster och hävdade att den egentligen inte angick ständerna utan endast regeringen. Dessutom menade han att regeringen inte skulle avge någon försäkran till ständerna, utan detta skulle först drottningen göra när hon blivit myndig; tidigare hade han i brev till Axel uttryckt uppfattningen att rådet hade en förmedlande ställning mellan kung och ständer.

Vid valen av riksdrots och riksskattmästare i juni 1634 valdes O till drots efter Brahe, som avlidit föregående vår, och kusinen Gabriel Bengtsson O till skattmästare, men rådsherrarna var inte eniga. Rikskanslern hade i brev avgivit sin uppfattning och denna blev synbarligen avgörande åtminstone beträffande skattmästarvalet. Riksdrotsvalet var, frånsett familjebanden, mindre kontroversiellt då O var ansedd som mycket duglig och hade lång erfarenhet av hovrätten, vars president drotsen skulle vara. Den person som genom anciennitet låg närmast till för ämbetet, Nils Bielke (bd 4), ansågs dessutom för gammal för det krävande arbetet. Vid valet delades rösterna nästan jämt mellan O och Axel, men den senare ville inte byta ämbete och gäckade därmed Johan Skyttes förhoppningar om kanslersstolen. Valutgången var en stor seger för oxenstiernorna gentemot oppositionen, främst företrädd av Skytte, Karl Karlsson Gyllenhielm, Per Banér och Per Brahe, men O själv ansåg sig sakna den auktoritet som var nödvändig för att leda regeringen och rådet i kanslerns frånvaro. Han betraktade sig också redan som gammal; inför sitt tredje giftermål, med Jakob De la Gardies syster, tre år tidigare beskrev O sig själv i brev till Axel som grå och flintskallig och menade självironiskt att en sådan man skulle förbli "vid det som likt är". Till saken hör att den blivande hustrun var mycket förmögen.

När rikskanslern till slut återkom till Sverige 1636 skedde det på 0:s och regeringens enträgna uppmaning och förhoppning om att kunna åstadkomma fred. O hade då en tid talat för att Sverige skulle dra sig ur det tyska kriget; tillsammans med hovkanslern Johan Adler Salvius (bd 1), som tidigare varit O:s klient, har O ansetts tillhöra förespråkarna för fred, och dessa båda hade en mer eftergiftsvillig inställning till den tyska politiken. Detta är en av de få punkter där någon oenighet har kunnat märkas mellan bröderna, men det gick aldrig så långt att O tog några initiativ som gick emot broderns politik. Det finns dock tecken som tyder på att han redan under Gustav Adolfs levnad gärna sett en mindre aktiv och aggressiv utrikespolitik än den kungen och rikskanslern bedrev. Efter Axels hemkomst märks däremot inte längre några spår av oenighet mellan bröderna. O var formellt fortfarande den främste i regeringen, men i fortsättningen stod han i skuggan av brodern. Han fortsatte emellertid att med kraft leda Svea hovrätt och deltog i rådsförhandlingarna intill månaden före sin död. O var också mycket aktiv i riksrådets undersökningskommissioner 1638–39, då regeringens representanter skickades ut i landet för att stilla oron. Liksom Axel tycks O ha haft en naturlig förmåga att tala allmogen till rätta (Nilsson).

O, som från 1618 alltid skrev sig Gabriel O Gustafsson, var under hela sin livstid sin brors förtrogne och den som rikskanslern i första hand vände sig till med både privata och offentliga bekymmer. En stor del av deras korrespondens är bevarad, och i breven blandas dagsaktuella politiska frågor med vardagsproblem och privat skvaller. O höll ett öga på Axels familj och gods under dennes långa utlandsvistelse och var även den som höll honom underrättad om släktingars och vänners förehavanden. I sina brev låter O känslorna få större utlopp än den behärskade Axel, och uppenbarligen var han mindre diplomatisk än brodern. Han var i än högre grad än denne mån om sin börd och hade mycket lite till övers för uppkomlingen Johan Skytte. Åtskilliga av O:s brev till brodern innehåller hårda angrepp på eller sarkastiska kommentarer om Skytte, vilket påverkat eftervärldens omdöme om denne; inte minst O:s kritiska rapporter från en resa i Livland sommaren 1630 rörande Skyttes sätt att sköta sitt generalguvernement har satt sina spår. O:s aversion mot Johan Skytte innefattade även dennes bror Lars, som samarbetat med O vid hantverksreformen 1621–22 och därefter blivit underståthållare i Sthlm. O kallade denne i ett brev för "onyttig consort och matrötare". O:s bördsstolthet avspeglas också i det faktum att han blev en av riddarhusets tre första föreståndare och den drivande personen i direktionen fram till sin utnämning till drots, då han avgick. Han var även en av fyra direktorer för adelsskolan Collegium illustre som hade en kort levnadstid på 1620-talet. O:s friherreskap Nynäs låg i Finland, men han hade även en hel del gods som förläning i Livland. Sätesgården var Tyresö sydost om Sthlm, där han lät uppföra slottet och anlägga ett pappersbruk vid Uddby. O är begravd i Tyresö kyrka vars uppförande han tog initiativ till.

O har fått skiftande omdömen. Hans kolleger i rådet och regeringen ansåg honom mycket duglig, omdömesgill och kunnig, och hos ständerna hade han ett stort förtroende. Utan tvekan hade han en stor arbetskapacitet och erfarenhet från flera olika områden: rättsväsendet, diplomatin, arbetet i kammaren och kansliet. Samtidigt har han ansetts vara "mindre begåvad och med trängre vyer" än Axel (Hildebrand) och i motsats till denne inte vara en "skapande och härskande ande" (Odhner). Det är möjligt att dessa omdömen är korrekta, men riktigt rättvisa är de knappast. Naturligtvis stod O i skuggan av sin bror, men det gjorde även alla andra i samtiden.

Författare

Robert Sandberg

Arkivuppgifter

Rester av O:s arkiv i Oxenstiernska saml E 1073–1074 (huvudsakl brev) o i Kantzowska arkivet E 4342–4344 (räkenskaper). Reduktions- o likv:handl:ar för O:s sterbhus i Tidöarkivet vol 370, allt i RA. Delar av O:s arkiv även i UUB o i arkivet på Kulla Gunnarstorp, Allerum, Malm. – Brev från O i RA (bl a till P Brahe o G Horn samt många till Axel O, tr i AOSB 2:3; se nedan under Källor o litt) o i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Palmskiöldska saml, vol 371, p 525-547; X 284 c 2, UUB.

AdRP 1–3 (1904–06); N Ahnlund, Till Axel Oxenstiernas ungdomshist (PHT 1913); dens, Storhetstidens gryning (1918); dens, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); dens, Overståth:ämbetets förhist ... (Överståth:ämbetet 1634 16/10 1934, 1934); dens, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); Anjou; AOSB 1:1–15 o 2:1, 3, 6 samt 8–12 (1888–1977); S Arnoldsson, Sv-fransk krigs- o fredspolitik i Tyskland 1634–1636 (1937); B Boëthius, Tyresöindustrierna på Maria Sofia De la Gardies tid (Fataburen 1933), s 111 f; A B Carlsson, Riksdrots- o riksskattmästarvalet 1634 (HT 1911); dens, Riksrådsutnämmarna i jan 1617 (HT 1917); A Cronholm, Sveriges hist under Gustaf II Adolphs regering, 5:1 (1871), s 173–179; N Eden, Den sv centralregeringens utveckl till kollegial organisation i början af 17:e århundradet (1902), s 156, 190, 192, 195, 223, 253, 259 o 265; K A Edin, Gustaf Adolfs planer på landtregeringens organisation 1623–1624 (Hist studier tillägn Harald Hjärne, 1908), s 234, 236 ff, 243 ff o 253; L Ericson, Borgare o byråkrater (1988); E M Fant, Samkar i sv hist:en (1814), s 30-35; B Flodin, Tyresö kyrka (Sveriges kyrkor, 179, 1979); I Forthelius, Laudatio funebris ... Gabrieli O Gustavi (1641); Frälseg, 1:1–4:3 (1931–76); HH 8:4 (1881); E Hildebrand, Nya bidr till Gustaf Adolfs hist (HT 1882), s 285-94; HSH 25 (1842), s 161 ff, 166 o 250, 26 (1843), s 289, 27 (1845), s 182, o 28 (1847), s 5 o 48; K J V Jespersen, Kongemedet i Ulfsbäck praestegård febr 1629 (Historie, 14, 1981 -83), s 423, 430 o 436; Kammarkolhs prot, 1–3 (1934–41); S Karling, Tyresö slott (Fataburen 1933), s 68–93; Lags o doms; R Liljedahl, Sv förvaltn i Livland 1617–1634 (1933); J Loccenius, Oratio funebris in obitum ... Gabrielis Gustavi O (1641); S Loenbom, Sv archivum, 2 (1768), s 51–122; dens, Uplysn:ar i sv hist:en, 3 (1770), s 79-92; Lokalf; S Lundgren, Johan Adler Salvius (1245); S A Nilsson, De stora krigens tid (1990), s 98, 164 f o 208 f; A Norberg, Polen i sv politik 1617–26 (1974); C T Odhner, Sveriges inre hist under drottn Christinas förmyndare (1865), s 4, 7, 11, 15, 22, 25, 36, 40, 100 o 275; S Petrén, Hovrättens uppbyggnad 1614–54 (Svea hovrätt, 1964); R Sandberg, I slottets skugga (1991); M G Schybergson, Sveriges o Hollands dipl förbindelser 1621 -31 (1881); U Sjödell, Gustav II Adolfs riksrådsutnämn:ar o 1634 års regeringsform (VSLÅ 1969), s 104 o 108 ff; P Sondén, Johan Skytte o Oxenstiernorna (HT 1900); dens, Axel O o hans broder (1903); W Tham, Axel O, hans ungdom o verksamhet intill år 1612 (1935); L Weibull, De dipl förbindelserna mellan Sverige o Frankrike 1629–31 (1899), s 32 o 79–84; G Wittrock, Regering o allmoge under Kristinas förmyndare (1948), s 13, 15 f, 23, 31, 50, 61 f, 76, 88, 98, 102, 123, 126, 131 f, 148, 152, 161, 219–24, 226, 257, 272, 287 o 353.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gabriel Oxenstierna Gustafsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7932, Svenskt biografiskt lexikon (art av Robert Sandberg), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7932
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gabriel Oxenstierna Gustafsson, urn:sbl:7932, Svenskt biografiskt lexikon (art av Robert Sandberg), hämtad 2024-04-24.