Meriter

1 von Nolcken, Eric Matthias, f 24 maj 1694 (Orig:geneal) i Riga (Marks v Würtenberg), d 18 okt 1755 (Orig:geneal), begr 20 okt i Sthlm, Jak. Föräldrar: lantrådet överste Christoph Reinholt v N o Ingeborg Christina Stackelberg. Eo kanslist vid andra utrikesexp hösten 16, ord kanslist hos ombudsrådet Johan Lillienstedt (bd 23) där senast 4 sept 18, kommissionssekr vid preussiska hovet 30 jan 20, natural sv adelsman 19 dec 26, deltog i riksdagarna 26–27, 31, 38–39 (inledn), 46–47 (led av SU) o 51–52, regeringsråd i Pommern 11 maj 30, led av kommissionen för visitation av hovrätten i Greifswald 24 jan 32–juni 33, eo envoyé till ryska hovet 13 (instr 24) juli 38–20 maj 41, sänd på diplomatiska uppdrag till Tyskland senhösten 41, till Ryssland jan–juni o juli–okt 42, statssekr vid utrikesexp senast dec 42 (ej fullm), andre ministre plénipotentiaire vid fredskongressen i Åbo 20 (instr 13) dec 42, tf statssekr vid utrikesexp 8 nov 43, ord där 20 febr 44, led av en kommission som förhandlade med ryske generalen J Keith (bd 25, s 421) 22 mars–5 juni 44, av kommissioner som förhandlade med Preussen 22 okt 44–jan 45, 18 nov 45–maj 46 o 21 april–18 maj 47, av kommissionen över ostindiska handeln 24 mars 46, hovkansler 17 mars 47, led av kommissionen som förhandlade med Frankrike maj–juni 47, frih 12 dec 47, led av pommerska kommissionen 11 jan 48–50, president i Göta hovrätt från 8 nov 50 (tilltr jan 51).

G 1) 1731 (Marks v Würtenberg) m Christiana Margaretha v Lode, f 27 okt (Elgenstierna), dp 31 okt 1707 i Sagu, Åbo o Björneb, d 13 jan 1739 i Sthlm (E 4901; själaringn 19 jan i Jak), dtr till v presidenten major Gerhard v L (bd 24, s 82) o Margareta Elisabet Horn; 2) 31 jan 1749 i Sthlm, Hovf, m frih Anna Regina Horn, f 18 mars 1718 (Orig:geneal), d 21 nov 1796 i Högsby, Kalm, dtr till översten frih Krister H (bd 19, s 348) o frih Anna Regina Sjöblad samt senare g m statssekreteraren frih Peter Fredrik v Hegardt (bd 18, s 517).

Biografi

Efter att ha utfört några smärre uppdrag för sv diplomater i Tyskland kom N i sept 1716 till Sverige, där han genast knöts till kansliet. Efter ett par år utsågs han till kanslist hos ombudsrådet Johan Lillienstedt (bd 23) och följde honom i jan 1719 till de ryska fredsunderhandlingarna på Åland. Redan i sept upplöstes emellertid kongressen och N återvände till Sthlm. Ett knappt halvår senare blev han kommissionssekreterare vid preussiska hovet och åtminstone från juli 1720 befann han sig i Berlin. I jan 1723 lät den preussiske konungen sätta N:s överordnade greve Carl Posse, som var svårt skuldsatt, i husarrest under hänvisning till att hans kreditorer ej fått betalt. N tvingades lämna Berlin och slog sig ner i Stralsund, varifrån han ett par år underhöll korrespondensen på Berlin. 1726 hade förhållan- det mellan Sverige och Preussen förbättrats, Otto Klinckowström (bd 21) utsågs till Posses efterträdare och N återgick till sin sekreterartjänst. I maj 1730 utsågs han till regeringsråd i Pommern.

Vid den riksdag som inleddes i maj 1738 var Horns kritiker mycket aktiva. Ett av oppositionens huvudmål blev att återerövra de 1721 till Ryssland förlorade områdena på andra sidan Östersjön. I detta läge var det för krigsivrarna i SU av största vikt att den diplomatiska rapporteringen från S:t Petersburg var snabb och utförlig. SU underströk nödvändigheten av att ersätta envoyén där J v Dittmer (bd 11), som stödde regeringens politik och vars rapportering inte ansågs tillfredsställande, med "en annan skickelig och välförtjänt person" (SU:s registr 5 juli 1738, R 2652). En dryg vecka senare utnämndes N till eo envoyé och i månadsskiftet aug–sept var han i Petersburg.

Alltsedan kejsarinnan Annas trontillträde 1730 hade Ryssland de facto styrts av de utländska gunstlingarna Biron, Österman och Munnich, av vilka Biron hade den starkaste ställningen. En av N:s huvuduppgifter var att utnyttja den komplicerade situationen i Ryssland för att bereda vägen för sv fördelar. Han hade särskilt instruerats att söka vinna hertig Birons vänskap. Vad man i Sthlm hoppades var att Biron skulle understödja Sveriges strävanden att återfå de förlorade områdena mot att Sverige i händelse av en förändring i Petersburg gav hjälp åt Biron. N lyckades också etablera goda kontakter med hertigen. Ideligen uppmanades dock N av bl a den nye kanslipresidenten Carl Gyllenborg (bd 17) att bruka den största försiktighet vid samtalen så att ryska ministären inte skulle få kännedom om planerna och att låta de konkreta initiativen komma från Biron. Några sådana kom emellertid ej. Inte heller sedan den franske ambassadören Chétardie, med vilken N skulle nära samarbeta, i dec 1739 kommit till Petersburg inträdde någon förändring.

När N kom till Petersburg var han inte informerad om de sv krigsaktivisternas allt mer konkreta planer på ett revanschkrig mot Ryssland. Under lång tid synes N ha handlat i god tro när han enligt sina instruktioner förnekade de sv krigsförberedelserna. Allt eftersom tiden gick minskade dock den ryska tilltron till N:s uttalanden. Händelserna vid den pågående riksdagen, Horns avgång och utrensningarna bland riksråden i kombination med militära rustningar sågs som entydiga bevis på sv revanschplaner.

Då förutsättningarna för de planerade aktionerna mot Ryssland försämrades såg sig rådet nödsakat att begära att riksdagen skulle inkallas till okt 1740. Innan ständerna hunnit samlas förändrades den storpolitiska situationen genom att Anna avled. I Petersburg utbröt redan under kejsarinnans sjukdomstid en maktkamp; den slutade med att Biron fängslades och prinsessan Anna blev regent under tronföljarens, hennes nyfödde son Ivans, minderårighet. Redan vid första underrättelsen om kejsarinnans ohälsa instruerades N att utvälja det parti som var starkast och mest positivt till Sverige och lova det kraftig militär undsättning från Finland. Efter Birons fall närmade sig N Peter I:s dotter Elisabet, som också pretenderade på tronen. Efter att till en början ha varit tveksam om Elisabets chanser att åstadkomma en förändring blev N alltmer positiv. Han noterade att hennes parti växte bl a genom att de flesta gardesofficerarna anslöt sig till henne. Från dec 1740 arbetade N energiskt för att nå en överenskommelse med Elisabet. Hon försäkrade N ett gott mottagande av en sv styrka som understödde hennes rätt till tronen; N å sin sida önskade en skriftlig begäran om sv hjälp och löfte om ersättning.

Under ett halvt år sökte N förgäves avlocka Elisabet den skriftliga framställning om bistånd som rådet såg som en förutsättning för ett ingripande. Allteftersom tiden gick ökades N:s oro för att hans ansträngningar skulle bli resultatlösa. Samtidigt kände han sig pressad av de sv förväntningarna och klagade över "det ogemena lidande som Gud mig för min del vid detta tillfälle pålagt" (N till Gyllenborg 24 april 1741). I maj insåg man i Sthlm att någon rekvisition från Elisabet av sv trupper ej var att vänta; man fick förlita sig på hennes "gjorde förklarelser och hysande goda vilja" (Gyllenborg till N 15 maj 1741; E 4895). 20 maj beviljade kung Fredrik N:s länge förberedda anhållan att få resa till Sverige och 12 juni lämnade han Petersburg, där de sv intressena i fortsättningen skulle tillvaratas av Chétardie.

Efter återkomsten till Sthlm fick N avlägga rapport och besvara frågor om läget i Ryssland inför det förstärkta sekretissimum (11 juli), rådet och kanslikollegiet (13 juli). N uttryckte sig där med stor försiktighet om möjligheten att till Sveriges fördel kunna utnyttja det oorganiserade missnöjet i Ryssland. Diskussionerna om ett krigsföretag fortsatte dock och 28 juli utfärdades ständernas krigsförklaring.

Elisabet hade vid samtal med N understrukit att hennes systerson och tänkte efterföljare hertig Karl Peter Ulrik av Holstein borde åtfölja de sv trupperna vid ett inbrott i Ryssland. Hon bad N förmedla denna sak. Inte förrän på senhösten avreste dock N till Tyskland under diskreta former och endast i egenskap av privatperson för att diskutera hans deltagande. Överläggningarna blev dock resultatlösa på grund av sv försiktighet och holsteinsk misstro mot de sv avsikterna. När N slutligen i dec beordrades att komma hem hade det politiska läget hastigt förändrats, dels genom Ulrika Eleonoras död 24 nov, dels genom Elisabets maktövertagande 24–25 nov.

Elisabet utnyttjade snabbt den sv förhandlingsmissen i Holstein. Hon inbjöd hertigen till Ryssland och i jan 1742 avreste han i hemlighet till Petersburg. Samtidigt var sv regeringen oroad över Chétardies sätt att tillvarata Sveriges angelägenheter i Petersburg. I slutet av febr sändes N dit. Formellt var han endast biträde åt franske ministern och genom denne skulle fredsunderhandlingar förberedas. Elisabet vägrade dock godta Chétardies medling. Anbud om direkta förhandlingar avvisade N under hänvisning till att han saknade fullmakt. Däremot utverkade han att en underhandling skulle ske så snart tillkännagivandet om Elisabets uppstigande på tronen blivit notifierat hos sv kungen. Mötet utsattes till Viborg 20 juli. I slutet av juni var N åter i Sthlm.

Redan vid sin första rapportering inför rådet uppmanades N att hålla sig beredd att ofördröjligen resa tillbaka om så skulle erfordras. Trots att notifikationsbrevet uteblev förbereddes hans mission. Förhoppningarna om en fransk medverkan vid kommande underhandlingar hade inte övergivits och militära framgångar förväntades. N:s främsta uppgift skulle vara att "utdraga tiden" för att nå en god förhandlingsposition. 8 juli lämnade N åter Sthlm. När han en vecka senare kom till Finland var den militära katastrofen ett faktum. N skrev larmrapporter hem och erhöll nya instruktioner. Han tillhölls nu att anställa "en skyndsammare underhandling" än vad som tidigare avsetts och vara beredd "att antaga och underteckna" ett preliminäravtal "med Nystadska fredens läggande till basis och fundament" (E 4896, f 260 ff).

I en månad arbetade N frenetiskt för att av ryske fältmarskalken Lacy kunna utverka ett stillestånd och få igång underhandlingar. Uppmuntrad av de militära framgångarna och medveten om den sv arméns invärtes oordning svarade denne emellertid undvikande på N:s propåer. N insåg snart att möjligheterna till stillestånd var obefintliga. 13 aug meddelade han Gyllenborg "att sakerna här inom kort måste få ett bedröveligt slut" (E 4896, f 363). 24 aug kapitulerade huvudstyrkan vid Hfors och N begav sig via Hangö till Degerby på Åland. Här uppmanades N invänta en eventuell rysk inbjudan till fredssamtal, men invitationen uteblev. 4 okt nåddes han emellertid av meddelandet att han utsetts till andre underhandlare vid en kommande fredskongress.

Valet av N till fredsförhandlare hade dock inte varit utan komplikationer beroende på de invändningar som rests mot honom från ryskt håll. Redan under sin ministertid i Petersburg hade han beskyllts för att med sina berättelser till sv regeringen ha bidragit till eller rent av orsakat Sveriges aggressiva hållning. N hade även lyckats skaffa sig ovänner vid ryska hovet, bl a den inflytelserike överstemarskalken Bestucheff. N:s agerande i Ryssland våren 1742 sågs också som ett tecken på att han hindrade fredsverket. Efter stor tvekan och många turer utsågs dock N till andre plénipotentiaire. Hans kandidatur stöddes av bl a Gyllenborg och C G Tessin, som ansåg sig ha fått information som ej tydde på ryskt motstånd mot N:s medverkan. N synes dock själv ha varit tveksam inför sin nya uppgift; redan från Degerby och senare i Sthlm uttryckte han farhågor för att hans person skulle orsaka svårigheter vid de kommande samtalen. Till chefsförhandlare valdes Herman Cedercreutz (bd 7) sedan bl a Peter v Gedda (bd 16) föregivit hälsoskäl och avsagt sig uppdraget.

Vid jultiden 1742 lämnade Cedercreutz och N Sthlm, 6 jan ankom de till Åbo, som utsetts till kongressort, och 7 febr inleddes de formella förhandlingarna. Innan dess hade dock N vid informella möten tyckt sig märka flera prov på rysk avoghet mot honom. Han begärde vid ett par tillfällen att bli rappellerad för att undgå nesan att få lämna Åbo på rysk begäran (Muscovitica 213). Efter hand upphörde dock aktionerna mot N och tillsammans med Cedercreutz fullföljde han fredsunderhandlingarna.

Kongressen i Åbo ägde rum i skuggan av stor inre oro och inte minst den ännu olösta tronföljdsfrågan, som var föremål för spekulationer och aktioner både inom och utom Sverige. Sedan Karl Peter Ulrik i början av nov 1742 utsetts till rysk tronföljare gjordes klart att Elisabets kandidat till sv tronen var furstbiskopen av Lübeck Adolf Fredrik och att ett val av honom skulle kunna ge en förmånligare fred. De från början mycket hårda ryska villkoren mjukades efter hand upp. 16 juni 1743 undertecknade N och Cedercreutz under stor vånda och på eget bevåg för att rädda Finland från ytterligare ryska härjningar preliminärfred. Med tanke på de militära motgångarna var villkoren drägliga: Om Adolf Fredrik valdes till sv tronföljare skulle Ryssland nöja sig med att gränsen flyttades fram till Kymmene älv. En vecka senare var Adolf Fredrik vald. Efter segslitna och delvis hårda detalj förhandlingar undertecknades 7 aug den slutliga freden, som endast obetydligt avvek från den preliminära.

Vid återkomsten till Sthlm insattes N i utrikesexpeditionen som ersättare för den sjuklige Gustaf Celsing (bd 8). Sedan denne avlidit fick N fullmakt på hans statssekreteraretjänst. Från denna position tog N aktiv del i den politiska frigörelseprocess gentemot Ryssland som igångsattes omedelbart efter fredsslutet: Tillsammans med bl a Gyllenborg, Cedercreutz, Tessin, C F Piper och A Skutenhielm ingick han i kommissioner som förhandlade med J Keith om de ryska sjöstyrkornas bortdragande från sv kusten, slöt alliansfördrag med Preussen och förnyade 1738 års subsidieavtal med Frankrike.

I mars 1747 anmälde N sitt intresse för de lediga ämbetena som hovkansler i kanslikollegiet och president vid Åbo hovrätt: N Fick hovkanslerstjänsten i konkurrens med H A Gyllenborg (bd 17) och C O Hamilton (bd 18). En knapp månad efter det N tagit sitt inträde i kollegiet fick han dock bevittna hur båda dessa på rådets och SU:s initiativ tilldelades "inte bara hovkanslers namn och heder utan ock säte och stämma" i kollegiet (Inr civ exp:s registr 24 april 1747). N var uppenbart missnöjd med sin delade tjänsteställning. Hösten 1750 sökte han presidentskapet i både bergskollegiet och Göta hovrätt, varvid han tilldelades den senare tjänsten i Jönköping.

N:s namn är bevarat för eftervärlden främst på grund av att han under en period av krig och extrem utrikespolitisk spänning befann sig mitt i händelsernas centrum som envoyé i Petersburg och fredsförhandlare i Åbo. I och för sig blev flera av hans diplomatiska ansträngningar i stort sett resultatlösa men hans situation var heller inte lätt. Själv framhöll N att det bakom hattledningens direktiv till honom 1738–41 lagen felaktig uppfattning om ryskt partiväsen (HT 1889, s 185). Detta problem betonade han också vid sin rapportering efter hemkomsten i juli 1741 (R 2747). Ett diplomatiskt spel på högre nivå utspelades ofta över hans huvud. Bristfälliga underrättelser från Sthlm stärkte inte heller hans ställning; sålunda blev han först i samband med kejsarinnan Annas bortgång hösten 1740 invigd i de sv krigsplanerna. Under sina olika uppdrag synes dock N ha gjort sitt yttersta för att tillvarata sv intressen. Hans utförliga redogörelser hem visar att han var ambitiös, nitisk och ytterst lojal om än stundom överdrivet försiktig.

Politiskt har N ansetts vara mössa, men han var inte engagerad i partilivet. Han stod Horn nära – även privat genom sin första hustru som var Horns systerdotter – men Horn var osäker om hans partilojalitet. Dennes avgång i dec 1738 innebar inga förändringar för N, som tidigt synes ha haft goda relationer till efterträdaren Gyllenborg. Även om N 1746 invaldes i SU var han påtagligt anonym under riksdagarna. N var främst diplomat och ämbetsman men för eftervärlden har han också blivit känd som författare till ett centralt arbete om det frihetstida partiväsendets framväxt (E 4881; delvis tr 1889, jfr nedan). Den kronologiska översikten täcker perioden 1719–41 och tjänar som bakgrund till den författningsrevision N inledningsvis föreslår. Framställningen kan således ses som ett bidrag till den politiska debatten; den har memoarkaraktär och tillkom 1751. Även N:s övriga efterlämnade papper utgör en rik källa till frihetstidens historia.

Författare

Gunilla Karlsson

Arkivuppgifter

En stor mängd handl:ar efter N i N:ska saml (E 4872–4901), RA, utförligt presenterad i HT 1881 o i MRA för år 1936 (1937). I saml ingår bl a Politiska o hist anteckn:ar 1719–41 (E 4881), som trol efter en avskr i UUB tryckts i HT 1889 (jfr Tr arb nedan). Journal 1743, Berättelse om rikets tillstånd ... (avskr), m m i J L Norings saml, UUB. – Brev från N i RA (bl a många till C Cronstedt o C G Tessin) o UUB (bl a många till C Gyllenborg o C Rudenschöld).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Skrifvelse till herrar deputerade grefve Bonde, samt friherrarne Hamilton och Scheffer (HSH, d 17, Sthlm 1832, s 358–360; tills med H Cedercreutz). – Berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (HT, årg 9, 1889, Sthlm, s 75–122, 164–202).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot i inrikes o utrikes ärenden 1720–50; kanslikolhs prot 1719–51; Friherrebrev, vol 6; R 2650 (SU:s prot 1738–39); R 2652 (SU:s registr 1738–39); R 2742 (SU 1740-41; K M:ts sekreta prop 8 dec 1740); R 2747 (Sckrefissime beredn:s o de tolv deputerades prot o handkar 1740–41); Borussica, vol 62-72 (N:s o Klinckowströms brev till kanslikoll, kanslipresidenten o K M:t 1720–31), 195–196 (förhandlar med Preussen); Gallica, vol 542 (för-handl med Frankrike); Muscovitica, vol 195–211 (N:s beskickn:arkiv), 212–224 (handhar ang fredskongressen i Åbo) o 643 (förhandl med J Keith); Pommeranica, vol 283 (skr till K M:t), 295 (skr till N), 404–405 o 446–448 (kommissionerna ang Pommern o hovrätten i Greifswald); Biographica; E 4901 (bl a bouppteckn efter N:s första hustru); allt i RA. Orig:geneal; Marks v Wur-tenbergs geneal; RHA.

AdRP från o med 1719, 4–18, 1726–52 (1878–1911); I Carlsson, Frihetstidens handskrivna politiska litt (1967); dens, Parti – partiväsen-partipolitik 1731–43 (1981); L Dannert, Sv försvarspolitik 1743–1757 (1943); Elgenstierna; B Hammarlund, Politik utan partier. Studier i Sveriges politiska liv 1726–1727 (1985); OJäger-skiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1721–1792 (1957); K Maj:ts kanslis hist, 1 (1935), s 219 f; S T Kjellberg, Sv ostindiska compagnierna 1731–1813 (1974); S Leijonhufvud, Omkr Carl Gustaf Tessin, 1–2 (1917-18); Malmström, 2–3 (1895–97); [] Odencrants,) Kongl Götha hof- rätts presidenter ... (1803); ST 8, 1723-1771 (1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Matthias Nolcken, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8157, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunilla Karlsson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8157
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Matthias Nolcken, von, urn:sbl:8157, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunilla Karlsson), hämtad 2024-04-24.