Meriter

Norderling, Johan (Jean), f 23 febr 1760 i Bjursås, Kopp, d 31 maj 1828 på S:t Barthélemy, Västindien. Föräldrar: prosten Gabriel N o Anna Christina Lundewald. Inskr vid UU 10 febr 78, FK 28 nov 81, disp pro gradu 4 maj 82, mag 17 juni 82, eo kanslist vid handels- o finansexp 8 april 83, kopist där 23 nov 84, sv konsulatssekr^[1] i Tanger, Marocko, 84, justitiarie vid Västindiska kompaniet med placering på S:t Barthélemy 15 aug 87–sept 97, handelsagent i Alger, Algeriet, 16 maj 01–29 nov 15, erhöll titeln generalhandelsagent 13 febr 11, generalkonsul 18 jan 15, erhöll rätt till pension 19 mars 17, chargé d'affaires i Washington 2 febr 18 (tilltr ej), guvernör på S:t Barthélemy 27 mars 18–2 maj 26, landsh:s n h o v 27 mars 18.

G 29 sept 1796 på S:t Barthélemy m Jeanne Madelaine de Mont d'Or, f 1 juli 1772 i Pointe à Pître, Guadeloupe, d 9 jan 1832 i Marseille, dtr till godsägaren Louis de M o Anne Wachter.

Biografi

Under sin anställning vid handels- och finansexpeditionen skaffade sig N betydande internationella och diplomatiska erfarenheter genom utrikes resor. Efter tjänstgöring som legationssekreterare i Tanger utnämndes han 1787 till justitiarie vid Västindiska kompaniet med placering på S:t Barthélemy. Sin befattning vid kompaniet förenade N med tjänsten som notarius publicus på ön. Som justitiarie sände N åtskilliga skrivelser och rapporter till Sverige om läget på ön, den första daterad 24 mars 1788. Under sin tid i kolonin tjänstgjorde han under tre olika guvernörer: Pehr Herman v Rosenstein, Carl Fredrik Bagge och Georg af Trolle. Hans relationer till dem var inte i något fall goda. I samband med franska revolutionen och det därpå (1793) följande stormaktskriget uppstod olika "partier" även i den sv kolonin. N blev snart indragen i förvecklingarna och tog entydigt rojalisternas parti i de franska inbördeskrigen. Detta ledde till konflikter med och skarpa angrepp från den nya revolutionära regimen på det franska Guadeloupe. Spänningarna accentuerades ytterligare då N gifte sig med en dotter till en fransk adelsman från just Guadeloupe. Den sv kolonin låg i brännpunkten för flera stridigheter, och de militära konflikterna drabbade öns näringsliv och fick även personliga konsekvenser för åtskilliga sv ämbetsmän. I sept 1797 tvingades N avgå efter agerande från de nya revolutionära regimerna i Franska Antillerna. N återvände med sin familj till Sverige i juni 1798. En längre tid vistades han i By i Dalarna, där fadern var kyrkoherde.

I maj 1801 utsågs N till sv handelsagent i Alger och återvände till Nordafrika med hustru och tre barn. När Guadeloupe för ett år blev svenskt (1813–14) hoppades han på befattningen som guvernör för den nya kolonin. Under slutet av sin nordafrikanska tid tycks han ha anlitats som medlare vid förhandlingarna mellan Förenta staterna och dejen av Alger. Efter att ha beviljats avsked från sin befattning återvände N med familjen till Sverige sommaren 1816.

Först efter Karl XIV Johans trontillträde 1818 togs N:s tjänster på nytt i anspråk. Han mottogs av den nye kungen för privata samtal och utnämndes till svensk-norsk chargé d'affaires i Washington. N valde emellertid att återvända till S:t Barthélemy som guvernör, uppenbarligen efter önskemål från ledande personer inom den koloniala förvaltningen i både Sthlm och Gustavia. Erbjudandet kan i sin tur sättas i samband med det växande missmodet över den ekonomiska nedgången för kolonin och de ständiga stridigheterna mellan de sv tjänstemännen. N hälsades med glädje av befolkningen på S:t Barthélemy när han 20 aug 1819 återvände till ön efter mer än 20 års bortavaro.

De långvariga motsättningarna inom den sv förvaltningen under stora delar av 1810-talet kom också att drabba N. Även om många av de berörda tjänstemännen lämnade sina befattningar, råkade han i konflikt med flera av de övriga, inte minst med kyrkoherden och guvernementspastorn F A Lönner och dennes "heliga liga". Vid åtskilliga tillfällen lämnade N i sina rapporter kritiska omdömen även om andra sv tjänstemän.

N ingrep kraftfullt i öns styrelse och försökte rätta till missförhållandena, men han möttes av stora och ibland övermäktiga problem. I samband med de sydamerikanska frihetskrigen gjorde flera västindiska kolonier betydande vinster på smuggling av bl a vapen och livsmedel till upprorsmännen. N såg också mellan fingrarna med den smuggling som förekom via S:t Barthélemy, eftersom den i hög grad gynnade handelsrörelsen på ön. Ett annat problem var de kapare och slavhandlare som uppehöll sig i närheten av S:t Barthélemy, främst på den obebodda klippön Ile Fourche. Här var N mera bestämd och nekade kapare och deras priser att angöra kolonin. I flera fall tycks han emellertid ha låtit kapare, bl a under holländsk och amerikansk flagg, avyttra sina varor i Gustavia, vilket bidrog till att kommersen i staden ökade omkring 1820. I samband med bråket med Lönner och "den heliga ligan" anklagades N för att ha tolererat slavhandel och kaperier och tom för att ha tagit mutor. N fick uppbära kritik också från USA, som visade stort missnöje med S:t Barthélemys roll i samband med kaparnas härjningar i Antillerna. Det amerikanska missnöjet blev än större, då N efter Karl XIV Johans uttryckliga direktiv vägrade att erkänna någon amerikansk konsul i Gustavia.

Än värre var problemen med de vikande konjunkturerna. Från 1815 drabbades S:t Barthélemy av en ekonomisk nedgång, som med korta avbrott varade återstoden av den sv kolonialtiden. En viss uppgång skedde under 1820-talets första år, men när England 1822 beslöt att öppna sina västindiska hamnar för handel med USA och transitohamnar för denna handel inte längre behövdes, började en tidvis dramatisk konjunkturnedgång. N sökte på olika sätt dämpa lågkonjunkturens verkningar. 1823 lade han fram ett sparpaket, som bl a innebar att guvernörens egen lön skulle sänkas och prästtjänsten lämnas obesatt. Följande år föreslog han att kolonin skulle säljas. I mars 1825 klagade N i ett brev till hemlandet över att bara 60 procent av lönerna till öns tjänstemän kunde utbetalas. Aret därpå bidrog han till beslutet att guvernörsbefattningen skulle vakantsättas och kolonialstyrelsen i stället utgöras av placemajoren och justitiarien, som råkade vara hans båda mågar J H Haasum och L G Morsing.

När det gällde uppfostran, religion och kulturliv gjorde N betydande insatser för framför allt den fattiga katolska landsbygdsbefolkningen. Han stimulerade katolsk skolundervisning och bidrog aktivt till en ny kyrkobyggnad i L'Orient, den gamla centralorten på landsbygden. Han stödde också planerna på en katolsk kyrka i Gustavia och godkände tanken på ett trappistkloster på ön. I katolsk tradition och historieskrivning har N setts som katolikernas store gynnare och beskyddare. Prioriteringen av undervisning och fostran av den fattiga svarta befolkningen innebar också att N kom att stödja metodistförsamlingen i Gustavia, och han inspekterade personligen de metodistiska skolorna. Mot den svensk-lutherska församlingen var han mera kallsinnig, bla på grund av fiendskapen med Lönner. Ytterst bottnade dock hans prioriteringar i att han inte upplevde den lutherska församlingen som samhällsnyttig på samma sätt som de båda andra.

I början av maj 1826 drog sig N tillbaka från guvernörsposten och hans mågar tog över ansvaret för kolonin. Han framlevde sina sista år utanför Gustavia, avled av skador som han ådrog sig vid en ridolycka och begravdes – symptomatiskt nog – i en inhägnad del av den gamla katolska kyrkogården i L'Orient.

Författare

Jan Arvid Hellström

Källor och litteratur

Källor o litt: S:t Barthélemysaml, vol 1 A–B, 6 A–9 A; Rolf o Florence Lamborns saml ang S:t Barthélemy, särsk vol S 25, allt i RA. Album ... civitatem Westmanno-Dalecarlicam, U 1100, UUB. P Tingbrand, De sv guvernörerna på S:t Barthélemy 1785–1878 (otr ms), hos förf.

G Bourdin, Histoire de St Barthélemy (1979); C Carlander, Resan till S:t Barthélemy. Dr Christopher Carlanders resejournal 1787–1788, ed S Ekvall o C Wijkström (Bidr till VA:s hist, 13, 1979); L Dahlgren, Gubben Nylén. Brev från en sv sjöman (1920), s 14 f; E Ekman, A Swedish Career in the Tropics, J N (The Swedish Pioneer, 15:1, 1964) o där anf källor; dens, Saint-Barthélemy et la revolution francaise (Bulletin de la Société d'histoire de la Guadeloupe, 7, 1967); G Franzén, Svenskstad i Västindien. Gustavia på Saint Barthélemy i språk- o kulturhist belysn (VSUH 16, 1974); J A Hellström, De sv prästerna på S:t Barthélemy under den sv kolonialtiden (PHT 1986; även sep s å); dens, "Åt alla christliga förvanter". En undersökn av kolonialförvaltn, religionsvård o samfundsliv på S:t Barthélemy under den sv perioden 1784–1828 (1987); I Hildebrand, Den sv kolonin S:t Barthélemy o Västindiska kompaniet fram till 1796 (1951); dens, Samuel Fahlberg (SBL 15, 1956); E O E Högström, S Barthélemy under sv välde (1888); Kommerskoll; B Sjögren, Ön som Sverige sålde (1966); J-Ö Swahn o O Jennersten, Saint-Barthélemy, Sveriges sista koloni (1985).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan (Jean) Norderling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Arvid Hellström), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8273
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan (Jean) Norderling, urn:sbl:8273, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Arvid Hellström), hämtad 2024-04-26.