C Stellan G Mörner

Född:1896-02-03 – Örebro Nikolai församling, Örebro län
Död:1979-02-01 – Saltsjöbadens församling, Stockholms län

Författare, Målare


Band 26 (1987-1989), sida 352

Meriter

19 Mörner, Carl Stellan Gabriel, sonson till M 14, f 3 febr 1896 i Örebro, d 1 febr 1979 i Saltsjöbaden, Sth. Föräldrar: landsh Karl Axel Göran M o Kristina (Stina) Djurklou. Studentex vid ha1 i Djursholm 7 maj 15, inskr vid StH ht 15, FK där 15 dec 22, elev vid Konsthögsk 25 — 29, ordf i nordiska konstförb 58, i nämnden för utställningar av sv konst i utlandet (NUNSKU) 65, prof:s namn 28 juni 68. - LFrKA 50 (v preses 63-71).

G 14 juni 1931 i Paris, ryska ortodoxa förs, m Marie (Moussia) Polechko, f 12 mars 1905 i S:t Petersburg, dtr till översten Nikolai P o Sofia Smyrnoff.

Biografi

Stellan M:s uppväxt kom i mycket att prägla hans måleri. Långt upp i ålderdomen återvände han i sitt måleri till barndomsminnena från familjegodset Esplunda. Här tillbringade familjen somrarna, och synintryck och stämningar från den åldriga herrgårdsmiljön kom att ligga till grund för hans motivinriktning. På Esplunda umgicks släkten; bl a bodde hos familjen M:s mormor, som var änka efter kulturhistorikern Nils Gabriel Djurklou. Dennes upptecknade sagor och rim lästes flitigt och utgjorde underhållningen under familjekvällarna vid fotogenlampan.

Hos M fanns från början inte några egentliga konstnärsplaner. I hans släkt satsades traditionellt på officers- eller ämbetsmannabanan, men flera av släktmedlemmarna hade bedrivit måleriet som hobby. Dock märks i brev till fadern utpräglat intresse och känslighet för estetiska frågor och fadern hade också förtroende för hans speciella begåvning och lät hans råd väga tungt när det gällde ombyggnader på Esplunda.

Efter studentexamen läste M litteratur-och konsthistoria vid StH och arbetade för Sveriges kyrkor och Sv porträttarkivet med inventeringar speciellt i Örebro län. Under den här tiden började han måla men uppfattade måleriet mer som en bredvidsysselsättning. I stället hade han planer på att utvidga sina konsthistoriska studier med en biografi över Taraval. För att samla material till denna for han över Tyskland och Italien till Paris.

Till Paris kom M 1923 och detta år betraktade han själv som sitt verkliga födelseår. Nu upptäckte han på allvar konsten och kände att han måste få lämna allt annat för att bara måla. Paris var vid denna tid en konstnärlig smältdegel och modernismens pionjärår var inte förbi. Ismerna avlöste fortfarande varandra och den begynnande surrealistiska rörelsen diskuterades. M köpte en tidskrift innehållande det första surrealistiska manifestet. Vid den tidpunkten berörde det honom dock inte.

M hade hunnit bli 27 år och kände att mycket tid hade gått förlorad. På dagarna målade han på Académie Grande Chaumiére och på kvällarna tecknade han croquis. Av lärarna tog han mest intryck av en ryss, Schoukaieff, som arbetade i den nya saklighetens anda och underströk formens betydelse.

Det var bråttom för M. Efter fyllda 30 kunde han inte beredas plats på Konsthögskolan. 1925 lämnade han Paris, sökte in på Konsthögskolan och var under fyra år elev där, studiekamrat med bla Evert Lundquist och Roland Kempe. Där stimulerade mer kamratskapet än undervisningen.

M:s far hade under tiden blivit landshövding i Halmstad. 1926 hade M ställt ut i stadsbiblioteket där och 1928 hade han fått i uppdrag att utföra dekorationer i slottet. Genom ingenjören Egon Östlund, den outtröttlige förespråkaren för nya konstriktningar, fick han kontakt med de unga målarna Sven Jonson och Esaias Thorén, som skulle hjälpa honom med uppdraget. Till året därpå förbereddes en hantverks-, industri-, hemslöjds-och konstutställning i Halmstad. Tillsammans med Ostlund ingick M i konstutskottet. Östlund lyckades genomdriva en avdelning för modern halländsk konst. Här visade M sina målningar tillsammans med Erik och Axel Olson, Sven Jonson, Waldemar Lorentzon och Esaias Thorén. Utställningen hölls i postkubistisk anda och väckte både löje och beundran i den lokala pressen men fick till följd att de unga halmstadkonstnärerna inbjöds att utställa i Lund. Så var Halmstadgruppen född, en grupp utan stadgar eller annat program än att profilera sig som grupp och ställa ut tillsammans.

M sökte i sitt tidiga måleri att i ett plangeometriskt uppfattat rum infoga realistiska detaljer. Han prövade att dekorera ytan med cirklar ställda mot vinklar och förde samtidigt in ett föreställande moment som i Fönstret (1929), där fönsternischen med den blå rullgardinen far stå för det sakligt matematiska måleriet. I fönstret ställde han ett brinnande stearinljus och bröt därmed målningens enbart dekorativa karaktär. Så får den ett naivt, anekdotiskt drag. Ännu mer anekdotisk är målningen Barndomens värld (1930), där han använde ett prismatiskt kompositionsschema och i förgrunden lade in sitt självporträtt och i fonden kvinnogestalter från barndomen. Flygeln i målningens mittparti delar bilden i diagonala fält. Porträttet av blivande hustrun Moussia (1929) har samma diagonalindelade komposition, där den realistiskt hållna kvinnofiguren är tecknad i målningens övre högra hörn och kontrasteras mot bildens i övrigt linjedekorativa uppbyggnad. Denna blandning av definierat föreställande moment tillsammans med rent geometriska mönster kännetecknar M:s måleri åren kring 1930. Han kunde också ställa olika form typer mot varandra, som i målningen med den ironiska titeln Romantiskt landskap (1929), ett geometriskt fabrikslandskap som kontrasteras mot i förgrunden insatta ickegeometriska böljande molnformer.

Samtidigt målade M skuggspelsmålningen Improvisationens genius. Här avbildas en realistisk cyklamen liggande på en palett, i mellanplanet föräldrarna som genomskinliga skuggor bärande på den nyfödde sonen och i bakgrunden en plangeometrisk kakelugn med en brinnande brasa. Från början hade han målat brasan helt realistiskt men råddes av Gösta Adrian-Nilsson till ett abstraherande utförande, eftersom denne uppfattade blandningen mellan realism och abstraktion som ett stilbrott. M streckade i stället brasan, men ångrade senare att han gav efter och inte lydde den ursprungliga ingivelsen. Skuggspelet som motiv skulle M många gånger återvända till. Också Porträttet i albumet (1930) är en lek med realism och abstraktion: i fonden det realistiska kvinnoporträttet, i förgrunden samma kvinna, men i postkubistisk uppfattning.

1930 utställde Halmstadgruppen igen, denna gång i Konsthallen i Gbg. Mottot för utställningen var: "Rytmen är konstverkets livsnerv" och efter postkubistiskt mönster sökte gruppmedlemmarna att dynamiskt dekorera ytan. Detta gjorde att O G Carlsund tog kontakt med M för sin postkubistiska utställning på Stockholmsutställningen, där M och Erik Olson deltog. Härmed blev gruppen inplacerad i ett internationellt sammanhang. Tillsammans med Östlund kom det på M:s lott att sondera utställningsterrängen och han lyckades 1931 få till stånd en utställning på Galérie Möderne i Sthlm. Fortfarande stod Halmstadgruppen kvar vid sitt postkubistiska måleri, och i sthlmspressen hälsades på många håll dess framträdande som något nytt och livgivande i sv konst.

M fick inte kontakt med Erik Olson förrän under ett besök i Paris 1930, men då inleddes en varaktig vänskap som följdes av livliga diskussioner om konstriktningarna på kontinenten. Det var Erik Olson som väckte M:s intresse för surrealismen. Konstruktivismens dekorativa bildskapande med passare och linjal blev i längden för disciplinärt. De längtade efter ett friare förhållningssätt och att fa ge fantasin fritt spelrum. Dock hade de svårt att acceptera surrealismens proklamation om det autonoma bildskapandet. Att framställa konst var en högst medveten sysselsättning. Föreningen mellan realism och surrealism blev deras mål. En sådan syntes passade väl M:s konstnärliga förhållningssätt. Han såg som sin möjlighet att i bildkonsten utnyttja nattens och dagens drömmar tillsammans med visioner från ett flytt barndomsliv. Re- dan i hans tidiga måleri hade denna tillbakablickande karaktär varit skönjbar. Den nya surrealistiska uppfattningen var märkbar hos både Erik Olson och M på Halmstadgruppens nästa utställning på Galérie Moderne 1932.

M kom att bli gruppens promotor. Genom hans försorg ställde Halmstadgruppen ut i Hfors 1934. Nu hade hela gruppen anslutit sig till surrealismen och dess rykte spreds över Norden. Den danske konstnären Vilhelm Bjerke Petersen skrev till M och önskade etablera kontakt med Halmstadgruppen, eftersom en stor surrealistutställning förbereddes i Danmark 1935. I jan öppnades utställningen på De frie i Khvn och blev en enorm publiksuccé. Halmstadgruppens konst visades tillsammans med surrealistpionjärer som Arp, Max Ernst, Tanguy och Magritte. M medverkade vid den här tiden också i tidskriften Konkretion med både text och bild. Dikterna är starkt visuella. I surrealistisk anda ville han spränga gränserna mellan konstarterna.

M blev också surrealismens teoretiske uttolkare i Sverige. I likhet med Breton hävdade han att riktningen syftade till att frigöra människan och att rörelsen inte strävade efter formförnyelse utan i första hand var en livshållning. Genom surrealismen hade ett nytt bildstoff väckts, hämtat ur drömvärlden, minnen och associationer. Motivkretsen föddes ur analogier och metaforer. Konstnären måste kunna blunda och lämna den yttre iakttagelsen för att ge plats åt den inre visionen. Både sömndrömmen och dagdrömmen innehöll visuella reminiscenser som erbjöd underlag för bildbyggande. Drömbilden skulle hållas levande och frisk för att överföras till dukytan av den fullt medvetne och sovrande konstnären.

Så tillkom Nattlig vision (1933). M hade under en nattlig promenad längs kajerna iakttagit hur båtarna med sina master och kapell plötsligt förvandlades till vita svanar med sträckta halsar. I målningen har svanarnas kroppar stiliserats och snarast återtagit båtarnas former. Den ursprungliga visionen förändrades i mötet med andra minnesbilder. Det är sådana glidningar mellan det reella och det irreella som M utnyttjade av surrealismens rekvisita. Tingen intar nya skepnader och betraktaren inges osäkerhet om vad som egentligen skildras. Ett träd förvandlas till en stupränna (Fjärilarna fly, 1935), ett stearinljus till en skorsten (Ljus över staden, 1938), krocketklot och krocketbågar fogas in som ögonbryn och näsa i ett blankpolerat dockansikte (Ett lekögonblick med 1700-talet, 1937). Andra osäkerhetsmoment betraktaren ställs inför är att övergångarna mellan interiör och exteriör suddas ut. De agerande föremålen i M:s bilder befinner sig både ute och inne.

Stämningen i M:s bilder är oftast vemodig med inslag av lekfullhet, som i skuggspelsmålningarna, där fridfulla skuggor från det förflutna spökar i herrgårdsbyggnaden. Ibland förlorar dock skuggspelsfigurerna det försonliga och blir i stället kyliga dödsmasker. I Intervention av döda vältalare (1937) framställs Demostenes och Cicero som döda skelett insvepta i svarta togor och målade i dels en positiv, dels en negativ projektion. I målningens mitt avtecknas Descartes i negativ dödsmask. Kvintetten utstrålar dödsskräck och ångest. Men oftast uttrycker M:s målningar en poetisk livskänsla. En tulpansaga synliggjord i min ateljé (1937) visar ett hörn av en interiör med en gustaviansk soffa och målningar på hörnets båda väggar. Ur den ena målningen frigör sig en tulpan som flygande glider in i den andra duken. Kompositionen blir en dröm om hur målningen lever sitt eget liv, sedan konstnären lämnat ateljén.

1936 inbjöds Erik Olson och M att delta i den stora surrealistutställningen i New Burlington Galleries i London och de närmade sig därmed den internationella surrealistkretsen, men utan att bli upptagna i de surrealistiska antologierna, något som M senare i livet var bitter över. Rörelsens nordiska utpost uppmärksammades aldrig helt. Till denna utställning hade M målat Lady Macbeth, ett nattligt landskap i oändligt perspektiv, där Lady Macbeth uppträder som en molnstod på en ovädershotande himmel. Ur marken under henne stiger en röd eldsflamma. Färgerna är grälla och formerna amorfa, något som är typiskt för M:s målningar från 1930-talets mitt och med någon påverkan från Masson. På utställningen på Burlington Galleries återknöt han kontakten med Magrittes måleri och lärde känna Dalis och med intryck från dem ljusnade färgskalan och formerna blev mer definierade.

På 1940-talet fick M:s måleri ett friare må- lerjskt föredrag i impressionistisk anda. Motivmässigt blev barndomsminnen från Esplunda vanligare. Han målade herrgården, allén och interiörerna i en drömsk, doftig faktur. Ibland störs dock idyllen genom att ett hotfullt moment förs in som i Krymplingar i herrgårdsallé. Det var dagdrömmen och minnesbilderna som gav stoff åt motivvärlden.

1945 inledde M sitt första samarbete med vännen Alf Sjöberg. Det gällde uppsättningen av Trettondagsafton (1946). M konstruerade ett podium på scenen, som dekorerades med sparsamma girlander. Tillsammans med Sjöberg stod M för ytterligare en Shakespearefö-reställning, En midsommarnattsdröm (1956), en föreställning som Dramaten samproducerade med Operan. Arbetet var gigantiskt med stora byggen, rörliga klippor, slöjor och projektioner.

M eftersträvade enkelhet och stora linjer i sina scenbilder. Scenografen skulle underordna sig och anpassa sig till regissören och skådespelarna. Hans uppgift var att ge en stödjande inramning. Själva scenbilden fick inte dominera eller vara en soloprestation. I teaterarbetet måste konstnären lämna staffli-måleriets tvådimensionella tänkande för ett rörligt, tredimensionellt sceneri. M byggde upp scenmodellen först i en mindre och sedan i en större skala, innan han lämnade arbetet ifrån sig till verkstaden. Medan scenmodellen byggdes upp arbetade han parallellt med färgskisser och dräktkompositioner för att nå helhetsverkan och rätt färgtonseffekt. Varje uppsättning föregicks av ett intensivt förarbete med litteraturläsning och bildgenomgångar för att hitta tidston och lokalfärg.

M utförde scenografier också åt Operan i samarbete med bla Harald André (Idomeneo, Trojanerna) och Göran Gentele (Salome, Rosenkavaljeren), men teaterarbetet tillsammans med Sjöberg var det mest krävande och stimulerande. Stor uppmärksamhet väckte deras uppsättning av Brechts Informatorn (1967) och deras sista gemensamma arbete blev Dödsdansen och Leka med elden (1969).

Teaterarbetet var hektiskt, ett kollektivt arbete av efemär karaktär. Efter uppsättningarna återvände M till ateljéns ensamhet och bearbetade sina intryck. Han upplevde det som en lättnad att efter scenuppbyggandets praktiska verksamhet få måla en stol, som inte gick att sitta på. Det sceniska lever kvar i många av M:s målningar som i Efter föreställningen (1946), där dekoren från Trettondagsafton tecknas i fonden, medan dräkterna, som skådespelarna lämnat, lever sitt eget liv i förgrunden. M inspirerades också av andra konstarter. Han har berättat hur han under läsningen av Harry Martinsons dikt Museet såg dikten i en inre syn. Martinson skriver om "krinoliner som väldiga getingbon" och en "högspänningsledning som visslar över näckrosviken". Den visuella chock dikten framkallade resulterade i målningen Krinolinmontern och näckrosviken. (I målningens högra halva syns mycket luftigt antydda kvinnogestalter klädda i krinoliner. De konfronteras med högspänningsledningens kraftstolpe och ett sterilt fabrikslandskap i bildens vänstra halva. Också andra målningar inspirerade motivupplevelsen. I målningen Johan August Malmström visar sommargäster Älvalek (1943) står konstnären med ryggen mot betraktaren medan gästerna sitter. Alla blickar de mot ängens älvalek för att konstatera att naturen verkligen överensstämmer med konstnärens avbild.

I början av 1950-talet arbetade M med Halmstadgruppens kollektiva utsmyckningar i Halmstads bibliotek och teater. Stilmässigt närmade han sig konkretismen och inflytandet från denna ism gjorde sig gällande också i hans scenbilder till Idomeneo. I måleriet tog sig detta formsträvande uttryck i några strandmotiv. Strandmotiven går också igen i de objets trouvés M bemålade och ställde ut. Vid årtiondets slut prövade han spontanismen och 1960 visade M målningen Hej på er allesamman, en bild som väckte starka känslor, både positiva och negativa. M hade här doppat Sina händer i färg och sedan gjort avtryck av dem på duken i olika färger. För honom själv var målningen central, men delar av allmänheten uppfattade den som bedrägeri och ansåg att han begärde ett skandalöst pris för en så hastigt hopkommen tavla. Själv hade han velat visa sina händer som en besvärjelse mot döden. Han tyckte att man i avtrycket såg handens skelettben som en påminnelse om förgängelsen. Handen som utfört hans målningar kom att stå för hans livsverk, i vilket han ville göra andra delaktiga. Händerna sträcktes mot medmänniskorna "än som en bön att nå er, än som integritetens stopptecken" (Spegel mot mitt liv, 1969).

Under 1960-talet experimenterade M med collage, ibland med hopskrynklat papper. Under samma tid tillkom en serie bilddikter, bilder beledsagade av en endast antydd text. Under de sista årens måleri återknöt han till 1930- och 40-talen. Det var den surrealistiska visionen som återigen blev utgångspunkt för hans motivuppfattning. Han målade landskap med hus och övergivna möbler, där han medvetet förvanskade måttförhållandena, så att en stol var för stor, en port för trång, allt för att markera avstånd till verkligheten själv. Ibland laborerade han i Magrittesk anda med en målning i målningen som i Larssons lagård (1973), där ladugården i målningens målning kastar en skarp skugga in i det omgivande rofyllda landskapet.

M var också litterärt verksam och debuterade 1948 med den surrealistiska självbiografin Timmarna innan. Boken består av nedtecknade drömsekvenser, ofta med anknytning till barndomens miljöer och figurstaffage. Flera av de beskrivna drömmarna återfinns i bilder från 1930- och 40-talen. Skisserna i Timmarna innan präglas av vemod, kärlek till livet och ångest inför förgängelsen. Det är tankar som sysselsätter människan timmarna före döden, dvs hela livet. Intressanta också ur konstvetenskaplig synvinkel är hans dagböcker Spegel mot mitt liv (1969) och Det varma kvällsljuset (1976), där läsaren kan följa konstnärens vånda och lycka under konstverkets födelse. Som den språkkunnige och representative konstnär M var blev han ofta anlitad i offentliga sammanhang och var t ex v ordf i FrKA och ordf i NUNSKU.

I dagböckerna framträder en känslig människa som reagerar starkt på omgivningens likgiltighet och med stort behov av uppskattning. Barnet inom sig ville han behålla och kände väl igen sig i Erik Lindegrens diktrader till honom: "var det du som förrann/ när din barndom försvann/ är du ett drunknat barn/ eller är du en vuxen man?" Trots att M tog intryck av och anpassade sig till tidens konstnärliga yttringar var hans motivuppfattning beständig. Att hålla barndomsminnena levande och klara i nuet fungerade som en besvärjelse mot åldrandet och döden.

Författare

Barbro Schaffer



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från M i RA (till fadern), KB (bla till E Johnson o D Sprengel) o UUB.

Tryckta arbeten

Illustrerat A v Krusenstjerna, Nunnornas hus, dikter, Hfors 1937.

Tryckta arbeten: Bidrag till Carl Xll-ikonografien (Saisonen, magasin för konst, nyheter o moder, red A Roosval, årg 5, 1920, Sthlm, 4:o, s 195 f, 201). -Svenska porträtt (Arte et marte, årsskr för Ridderskapet o adeln, n:r 16, 1920, Uddevalla, 4:o, s 12-19). — Äldre svenska porträtt utställda i Örebro (Meddelanden från Föreningen Örebro läns museum, n:o 8, Örebro 1923, s 25-32). - Kommentar till november [dikt] (Konkretion, interskandi-navisk tidsskrift for kunsten af i dag, udg og ansv red: v bjerke-petersen, Khvn ... 1935—36, s 20 [i nr. 1, 1935]). - Från Dada till Dali (Presens, årg 3, 1936, Upps, 1936[-37], s 211-223 [april 1937]).

— En målare måste blunda — (Ergo, tidn för Uppsala studenter, årg 16, 1939, Upps, 4:o, s 56).

— Inlägg vid Svenska arkitektföreningens kulturdebatt 22 september 1941 (Konstvärlden, årg 1, 1941, Sthlm, s 333). — Timmarna innan. Sthlm (tr Halmstad) 1948. 66 s. — Kyrkor i Örebro härad ... / Kyrkor i Glanshammars härad .., / Ödeby kyrka ... (Sveriges kyrkor, konsthist inventarium ... utg av S Karling, Ä Tuulse o P-O Westlund, Närke, bd 1, Sthlm 1939-72, 4:o, s 157-365 [h 2 = vol 63, 1949], tills med E Lundberg o B Waldén, s 367— 628 [h 3 = vol 92, 1961], tills med S Curman, E Lundberg o B Waldén, os 631-703 [h 4 = vol 129, 1969], tills med T Sårkäny o B Waldén). — Ragnar Sandberg. Sthlm 1950. Tv-16:o. 63 s, 2 pl i färg. (Forums små konstböcker.) — Teaterdekor - En enkät (Paletten, årg 15, 1954, Gbg, 4:o, s 110 f). -Resa med flaggstång. Sthlm 1956. 62 s. — Min bästa julbok (Julfacklan, 1957, Sthlm, fol, s 36). -Ur dagboken 1952 (Sveriges författareförenings kalender Vintergatan, 1958, Sthlm, s 85-93). -Konstnären och scendekoren (Vision och gestalt, studier tillägnade Ragnar Josephson, Sthlm 1958, 4:o, s 341 — 349). — Dagboksblad om bildkonst och lyrik (Birger Sjöberg sällskapet, [3.] Minnen och impulser, Vänersborg 1964, s 15—20). — [Förord] (Galerie Aronowits[c]h ..., Katalog nr 16. Mörner [omsl], 1929-1939, Galerie Aronowitsch 16 febr -13 mars, [Sthlm 1968,] s [2-5]). - Spegel mot mitt liv. Dagboksblad 1952-60. Sthlm 1969. 231 s, 8 pl-bl. — En konstnärs dagbok (Böckernas värld, 1969, Sthlm, nr 5, s 70-78). - Möte med "Mordet på Engelbrekt" (Örebro läns hembygdsförbunds meddelande 36. Från bergslag och bondebygd, årg 25, 1970, Örebro, s 167-169). - Det varma kvällsljuset. Dagboksblad 1961-1973. [Sthlm, tr] Lund 1976. 208 s. — Diverse prosa o poesi omtr i nedan a a av Bosson mfl 1970 o v Holten mfl 1981; medv i bla Konstrevy 1936-37, 1941, 1943-44, 1967, Sthlm, 4:o, SvD 29/1 1949 samt DN 20/3 o 24/10 1954, 13/3 1956 o 21/2 1960.

Källor och litteratur

Källor o litt: Rec:er i NM:s klipparkiv.

V Bosson, F Holmér, E Lindegren o E Ostlund, Halmstadgruppen (1970); A Bramzelius, Den konstnärliga utsmyckningen i Halmstads nya rådhus (OoB 1939); T Ekbom, "Livet är vår enda chans" (DN 4 nov 1981); T Griinberger, Sv måleri under andra världskriget (1984); Halmstadgruppens 30-tal (utställn:kat, Norrköpings museum, 1986); G Hilleström, S M — en scendekorationens mästare (OoB 1957); dens, S M (SKL 4, 1961) o där anf litt; R v Holten, Surrealismen i sv konst (SAK:s publ 78, 1969); dens, SM - en surrealist, en drömmare, en skimrande scenograf (Månadsjournalen 1982, nr 2); dens, 30-talssurrealism i Sverige (Årsb för statens konstmuseer 1985. Sv teckmar, 1900-talet, 1985); dens mfl, S M ... en minnesutställn ... (1981, även Kaleidoskop 1981, nr 4); A. Lundkvist, Halmstadgruppen o havet (STFÅ 1976); C F Reuterswärd, En lysande visionär har gått ur tiden (DN 2 febr 1979); B SchalTer, Analys o värdering, En studie i sv konstkritik 1930—35 (1982); P Wästberg, S M (DN 2 febr 1979).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C Stellan G Mörner, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8741, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2014-07-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8741
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C Stellan G Mörner, urn:sbl:8741, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Schaffer), hämtad 2014-07-24.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se