Harry E Martinson

Född:1904-05-06 – Jämshögs församling, Blekinge län
Död:1978-02-11 – Sollentuna församling, Stockholms län

Poet, Dramatiker, Proletärförfattare, Essäist


Band 25 (1985-1987), sida 204

Meriter

1 Martinson, Harry Edmund, f 6 maj 1904 i Jämshög, Blek, d 11 febr 1978 i Sollentuna, Sth. Föräldrar: Lanthandlanden Martin Olofsson o Bengta (Betty) Swensson. Inskr vid skeppsgossekåren i Karlskrona 19, j ungman o fartygseldare 20—27. Förf. — De Nios pris 38, SvD:s litt:pris 44, Frödingstipendiet 47, LSA 49, SA:s Bellmanspris 51 o 62, fil hedersdr vid GH 2 okt 54, Litt:främjandets stora pris 55, nobelpriset i litt (tills med Eyvindjohnson) 74.

G 1) 3 okt 1929 (-41) i Sorunda, Sth, m förf Helga Maria (Moa) Swartz (Karlsson) (M 2); 2) 28 okt 1942 i Sollentuna m Ingrid Maria Viktoria Lindcrantz, f 17 dec 1916 i Hallsberg, Or, dtr till kontoristen Ragnar Sakarias L o Matilda Viktoria Karolina Holm.

Biografi

Harry M tillhör en grupp författare som genom samstämmighet i ålder, ursprung, utveckling, konstnärlig framtoning och framförallt konstnärlig kvalitet är unik i sv kulturhistoria. Generationen av arbetarförfattare — egentligen en besynnerlig benämning eftersom det var arbetslösheten snarare än yrkesarbetet som gav karaktär åt deras ungdom — hade ungefär samma födelseår, 1900 och åren däromkring, likartade debuter under slutet av 1920-talet, första mogna verk, ofta färgade av futuristiska eller vitalistiska strömningar, i början av 1930-talet, stora självbiografiska romaner i mitten av samma årtionde och slutligen en litterär kulmen i historiskt eller filosofiskt författarskap efter andra världskriget.

Mer än tio sv författare som hör till vår litteraturs främsta följer detta mönster. Alla är präglade av ett ursprung som hade kunnat bli ett socialt och utbildningsmässigt handikapp men som i stället visade dem vägen ut ur tankemässiga och stilistiska slentrianer.

Många av denna författargenerations karaktärsdrag får relief just i M:s historia. Ingen av kollegerna hade från tidigaste barndom ett så patetiskt livsöde som han.

M:s far hade prövat skilda yrken, bl a varit lantarbetare i Australien och kommunalanställd i Amerika. Vid sonens födelse drev familjen en lanthandel i Nyteboda vid sjön Immeln i Blekinge.

De första femton åren av sitt liv har M behandlat i romanerna Nässlorna blomma och Vägen ut. Verkligheten har där förvandlats till åskådning men också till en domedag, där M ofta själv är den anklagade. Hur de faktiska förhållandena bakom det privata registret såg ut har studerats av en forskare som närläst kommunala protokoll och intervjuat dem som var med (Erfurth 1980; 1981).

M:s barndom präglades av faderns hantering av brännvin och våldsamma humör; familjen kunde tvingas fly barfota i natten genom ett snöigt Jämshög undan hans vrede. De tidiga åren präglas även av familjens ekonomiska bankrutt. Just hemkommen från en fängelsevistelse dog fadern i tuberkulos i april 1910. Modern fortsatte med lanthandel och matservering i det närbelägna Gylsboda men gick också hon i konkurs samma sommar. Hon var då änka med sju barn och väntade ett åttonde som föddes i början av 1911. Strax efter bröt hon upp och utvandrade till Portland i Californien. "Kan ni göra något för mina små någon gång", skrev hon från Gbg till en bekant i Nyteboda: "Vad ni gör mot dem gör ni mot Gud".

Moderns flykt var den allt överskuggande händelsen i M:s barndomsvärld. Under en övergångstid, då för övrigt en av systrarna dog och en bröt upp och fick ett arbete, försökte moderns halvsyster hålla samman resterna av hemmet. Det lyckades ett år. I mars 1912 beslöt fattigvårdsstyrelsen i Jämshög att utackordera M och fyra systrar till fosterhem — honom för fem kronor i månaden.

Därefter följde år som ambulerande sockenbarn: en kort tid i goda händer i Gillesnäs, kalla månader i det pedantiska Alltidhult, stryk i Näbbeboda — i Nässlorna blomma redovisas dessa tre gårdar som Vilnas, Tol-lene och Norda — därefter rymningar och nya i självbiografin förtigna fosterhem. Efter kringirrandet hamnade M tolvårig på ålderdomshemmet i Jämshög, rymde och fick 1919 inträde vid skeppsgossekåren i Karlskrona, rymde, arbetade några månader på bomullsspinneriet i Jonsered, rymde igen och fick sin första hyra i Gbg 1920 som jungman på den lilla motorseglaren Willy på fraktfart i Nordsjön och Östersjön.

Sällan har en biografiförfattare anledning att ägna de inledande femton åren av ett liv sådan uppmärksamhet som här har tilldelats M. Säkert är att den presentation som givits gäller en barndom som kom att ge stoff inte endast till författarskap utan förmodligen också till livsstil och filosofi. Bakom diktningens "Giv doft i blomma" och ömsinta bilder av utstötta och fattighjon och av den ogifta modern i ett Betlehemsunder: "Maria gick / med vit andedräkt / över världens höstkalla scen", finns de ord som avslutar mottot till Nässlorna blomma: "Jag frös vid min barndoms härd".

Under sju år var M i huvudsak fartygseldare, påmönstrad på lastångare, däremellan var han arbetslös sjöman, tillfällighetsarbetare i land och vagabond i Skandinavien, Indien och Sydamerika. Hans sista resa avslutades i Bordeaux 6 maj 1927. Han fyllde den dagen 23 år. Skutan hette den gången s/s Monika. Sedan kom den litterära bearbetningen.

Den sista hyran avviker från de tidigare. Det var en uppbrottsresa; eldaren M tycks redan ha börjat se litterärt på mötande miljöer. Det var också den första som omsattes i dikt, dess tilldragelser dyker upp från hösten 1927 till början av 1930-talet. Den finns bland annat i dikten Hårda år i andra upplagan av Nomad där namnet Alma står i stället för Monika. Dikten om arbetet vid pannorna motströms uppför Kongofloden på den heta jordnötstraden slutar: "Men vi stödde oss på starka njurar / starka hjärtan och vårt hat till floden./ Rakt mot strömmen tog vi s/s Alma./ Att vi lever än är knappast sanning./ Men vi har ett sätt att le mot andra/ spöklikt när de nämner apnötstraden."

M:s litterära debut kom med diktsamlingen Spökskepp (1929), som utkristalliserats ur ett ymnigt versskrivande efter sjömansåren. Samlingen präglas av den för debutverk vanliga osjälvständigheten, i detta fall påverkan från Kipling, Dan Andersson och Fröding.

Ett steg i riktning mot en egen stil markerade M:s bidrag till antologin 5 unga, utkommen så som debutdikterna. De poeter som medarbetade hade alla ett förhållande till en internationell futurism med dess jubel över kropparnas dynamik och maskinernas kraft. Men redan här visar M sin egenart. Från honom kom aldrig någon lovsång till det anonyma arbetet eller den abstrakta skönheten i pistonger och drivremmar. I stället uttrycker han den erfarnes värdering av "Fina kol". En novell med den titeln publicerades i S-T i nov 1929: "Ingen har skrivit sången om Fina kol, men alla eldare har sjungit den ändå med slejsar och glödspett och räkors klang mot blänkande ståldurkar — ordlösa, hojtande stenkolsoden i långa passadfärder". Orden kunde ha varit en förstudie till en dikt i samlingen Nomad (1931). Dikten heter Kol och är — om man så vill — ett bidrag till futuristernas kärleksdikter till maskiner och teknologi, och ändå så annorlunda: "Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar som om de vore brödfrukter".

Inte med extatisk sång om effektivitet utan i en botanisk metafor som också omsluter ordet bröd, stillande av hunger, uttrycks glädjen över det goda kolet. Slutstroferna i Nomaddikten lyder: "Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter,/ kvinnolemmar, bröd — / men räcken en världsskyffel över havet / med Durhamkol!/ Kommen till oss vi primitiva älskare!/ Vi primitiva älskare av Durhamkol".

I Nomad erövras det oerhörda ur låg synvinkel. Kocken i sin kabyss på väg in i Afrika tänker: "Nu skalar jag potatis i det inre av Kongo", och blomman får plats i universum: "Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot / och solen stodo motpols!". Vårens under registreras av "oss", barackernas snuviga karlar, som står i kvällens dunkel och är "guds centraler".

M förfogar här osökt över modernismens metoder — exaktheten, förtätningen, den djärva associationen — men han utnyttjar dem för att överraska det vardagliga inifrån och låta det gigantiska perspektivet växa fram ur en på en gång skälmsk och rannsakande blick från botten.

Nomad ger prov på en nästan kinesisk gåva att med ett par hastiga penseldrag suggerera en vid rymd: "Ute på havet känner man en vår eller en sommar bara Som ett vinddrag./ Den drivande Floridatången blommar ibland om sommaren, och en vårkväll flyger en skedstork in mot Holland."

Tonfallet — "Ute på havet känner man" — och de precisa detaljerna om Floridatången och skedstorken framvisar den forne havseldarens metod att ge trovärdighet åt sin erfarenhet. På samma gång stiger ur enskildheterna ett vittomfattande sammanhang, årstidernas omärkliga andning ute till havs (se Espmark).

Våren 1931 publicerade M i S-T en artikel, Världsnomaden, som obetydligt utvidgad blev inledningskapitlet till prosaskisserna Resor utan mål (1932). Idémässigt kom den att inleda även den därpå följande Kap farväl! (1933). Som fiktiv gestalt representerade "världsnomaden" en betydelsefull del av M:s form vilja och tro under reseböckernas år.

När Världsnomaden först publicerades liknade tanken ett program: "Det Utopia jag ser är det dynamiskt organiserade nomadlivet på jorden, växlingarnas människoprojekt. Utvecklingens slutmål kommer att bli den andligt och motionellt universale individen". Detta kräver en kommentar: stoffet i Resor utan mål och Kap Farväl! är väsentligen självupplevda händelser från 1920—27: "Att resa har jag funnit är att en het pommersk sommardag elda sig motströms uppåt floden Oder — sticka upp huvudet ur pannkassetten var tredje minut för att i ett med blodsvett köpt geografiskt ögonblick överfara den pommerska slätten, och så dyka ner igen". Men världsnomaden som världsluffaren har en vidare biografisk förankring.

M hade som sjöman varit fjättrad vid havssmedjorna, han hade varit den i havsindustrin instängde. Detta öde är inte i sig själv särskilt dynamiskt. Men den yrkestekniska fastlåsheten ger inte hela sanningen.

M:s skeppskatalog omfattar olika typer av båtar, vatten och trader, men samtidigt finns just i rikedomen, i rymningarna och bytena av eldarrum, ett verklighetsunderlag för den dynamiske, den "motionelle" individen, en av de — med en karakteristisk formulering — "virrvarrsorienterade gnomerna". M visar sig mitt under bistra konjunkturer ha skiftat däck och kontinenter som barn på isflak om våren. Det fanns en protest mot realitetens gråhet, när den segerrikt världsfamnande nomaden skapades. M hade redan innan han skrev om den rörliga människan, vars känsla och känslighet skulle skolas i växlande miljöer, format sin protest i sak i egna rymningar undan ishavstrader, tropikernas eldarrum och hästlatitudernas virvelstormar.

Ingen utstakad färdväg kan utläsas ur reseböckerna. Fartygens mängd och upplevelsernas sammanflätning är omöjliga att överskåda. Korta perioder blir i skildringarna till år; oändliga färder krymper till snabba ögonkast om man ser till vilken tid som faktiskt stod till förfogande — litterärt drivs deras längd upp genom upplevelsernas rikedom och styrka. Bahia och Pernambuco växer till livsstilar, resenären kan ha haft på sin höjd två veckors erfarenhet av dem vardera. Till och med båtarnas tonnage, som anges i reseböckerna, återspeglar en festligt vital upproji-cering: s/s Poljana får 12000 ton, s/s Fern-moor 13 000, s/s Ionopolis 14000 — knappt en enda båt i hela den dåvarande sv handelsflottan kunde tävla med sådana bjässar — i verkligheten var de ganska ordinära atlantskutor.

Det som emellertid framförallt bryter verklighetsreportaget är att i Resor utan mål och Kap Farväl! tanken och associationerna oavsett färdvägen ständigt är på nomadresa. "Medan våra själar samma kväll reste bland antipoderna", är nyckeln till det tidiga trettitalets nomaddiktning.

M var efter reseböckerna en mogen författare. Han möttes också genast av en våg av entusiasm bland unga läsare. Tore Zetterholm har gjort sig till representant för trettitalets ungdom i ett porträtt över M (1978). Han har inte haft svårt att finna motivering för generationens beundran: M:s bilder och metaforer var gamängaktigt respektlösa. Han var sagans fräcke vallpojke som inte var rädd för att gå tillvaron inpå livet. Hans bilder var konkreta och vardagliga. Han talar om "universums långbord", "Midgårdskorv och Världslimpa", syrensnåret vaggar på "sina breda höfter", "vinden kammar genom en sträv borst av skogar".

De sista citaten är hämtade från M:s tredje diktsamling, Natur (1934). Tillsammans med de självbiografiska prosaböckerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936) betecknar den ett nytt stadium i M:s författarskap.

Under sina år som arbetslös sjöman i Gbg hade M mött författarinnan Helga Swartz, då känd genom uppsatser och noveller i små anarkisttidningar, senare med plats i sv litteraturhistoria som Moa M. M följde henne till hennes torp i Sorunda. 1929 gifte de sig. Ett stormigt men för båda inspirerande konstnärsäktenskap följde. Tecknen blev tydliga i M:s produktion i mitten av trettiotalet.

Den nya vågen i skapandet inledde M med en flyktliknande resa. Hustrun efterlyste honom i radio, tidningarna spekulerade. Någon hade sett honom gå ombord på en atlantångare för att söka upp modern i Californien. En annan visste att han gått ombord på en tramp på väg till Afrika. Han skulle till Abessinien som krigskorrespondent hos Haile Selassie inför den maktkamp som väntades. Han hade haft cykel med!

Mot slutet av sommaren inflöt resekåserier från Norrland i pressen och dikter sändes till Bonniers från norra Sverige och Norge. I augusti var han tillbaka i Sorunda och for med Moa till den internationella författarkongressen i Moskva.

Inte bara flykten längs sv och norska vägar utan också korrespondens och andra vittnesbörd ger tecken på kriser i värderingar, arbetsrytm och äktenskap. Att det finns ett direkt samband mellan boken Natur och de biografiska störningarna under 1934—35, mellan dikternas mörka accenter, dödsmotivens frekvens och livsföringens drag av oro och vilsenhet är otvivelaktigt.

De första årens författarskap hade varit en andhämtning efter barndomens oro och ungdomens armod. Efter år av svårigheter såg sig M plötsligt uppmärksammad, beundrad, älskad. Hans namn var känt. Förlaget befordrade beundrarbrev och förfalskare försökte placera föregivna dikter av hans hand. När han 1933 gjort ett förhandsuttalande om det verk som skulle följa efter Kap Farväl! kunde en kritiker med rätta tillägga: "Man väntar boken med intresse — ty nu har han positioner att försvara".

Det finns ingen anledning att misstänka att denna nypåkomna berömmelse i och för sig var någon källa till vantrivsel, men samtidigt är att märka att de oroliga åren inträffadejust efter hans dittills största litterära framgång, hösten 1933 i samband med Kap Farväl! När reseböckernas upplagor lovade en ekonomisk frigörelse, lämnade han vad som kunde ha blivit en borgerligt sett relativ trygghet. Och just när han nått fram till en egen litterär profil, en stil som igenkändes som hans, kom även inom det området ett uppbrott, experimenten med den för publiken svårsmälta nya formen i Natur.

Som ett lyrikens naturbarn hade M hela tiden uppfattats av kritik och publik; hans vers formade sig utan synbar möda, hans språk var genialt odisciplinerat och hans iakttagelse sinnligt omedelbar. Med Natur kom ett motstånd, en ström av nya, starka impulser. Det första mötet med modernismen hade lett till varsam frigörelse från traditionen, det andra blev en våldsam omdaningsprocess. Uppslagen utifrån förenades med det som fanns förut till en tidigare okänd, kantig kontur. Natur blev en modernt komplicerad diktsamling, med en form som täcker, maskerar och komprimerar skenbart motsatta aspekter.

Erfarenheter från Rysslandsresan med Moa ingår i mönstret. I brev från 1935 snuddar M vid vad som hände: "I ett tillstånd av mörk förvirring besökte vi Ryssland, ett land av gåtor. Det överskuggade för en tid våra öden, men på återvägen blossade våra makter upp och vi var nära att döda varandra i Karelen."

Moa M skrev genast ner sina intryck av Ryssland. Det blev en apoteos. M skrev sina i klartext först 1940 i en reportagebok, Verklighet till döds (1940), som kom samtidigt med den slutliga brytningen och skilsmässan från hustrun. Men redan i Natur finns antydningar, ibland medvetet maskerade i bokens chifferspråk.

Besöket i Moskva innefattade dock för M:s del åtminstone en plusfaktor. Han fick en ny inspirerande kontakt med rysk modernism. Med Sergej Jesenin och Vladimir Majakovskij, som vid den tiden båda hade begått självmord — händelserna betraktades som ett paradoxalt nej till läran om den positive hjälten — hade M känt samhörighet redan förut. Särskilt den senares genialt komprimerade vers och våldsamma visioner blev nu M:s egendom.

Kreativiteten eller snarare hållningen till författandet fick under årets hastiga uppbrott och färder samma nervöst uppskruvade tempo som livsföringen. Strax efter återkomsten från Ryssland begärde M tillbaka de dikter från Bonniers som deponerats på förlaget. De bearbetades, nya kom till, och i oktober låg Natur i manuskript.

Vintern och våren efter diktsamlingen ägnades åt Nässlorna blomma. I brev från början av 1935 beskriver M boken med stolt självkänsla. Men uttrycken är överdrivna, forcerade som om han velat övertyga sig själv. Det är inget harmoniskt själsliv som talar ur korrespondensen. Samtidigt kommer också nya uttryck för oro och flykt. Han säger sig vilja "överge penna och skrift". Oförmodat bröt han på nytt upp från Sorunda ijuni 1935. Nässlorna blomma var då inte färdig. Ett utkast sändes till förlaget under resan.

Relationen mellan diktsamlingen och den självbiografiska romanen är av intresse. I Natur återspeglas splittringen; den är dödsmotivens och flyktmotivens bok, en flykt som även leder in i en svårgenomtränglig form. I allt kan den betraktas som ett uppbrott från torpet i Sorunda. Modernismen sådan den framträdde i dessa dikter var inte Moa M:s sak. Annorlunda är det med Nässlorna blomma, ett verk präglat av samling och återvändande. Med det verket tillkom för första gången en bok som stämde överens med hustruns litterära profil. Den skrevs under känslan av lojalitet och slutredigerades just efter en återkomst till torpet.

När M kommit hem i aug 1935 kunde han tala om för förläggaren att Nässlorna blomma mot tidigare förmodan skulle bli färdig under hösten och tillade: "Prästkragen därhemma på åkern sjunger ej någon lysande sång om Australien men den viskar om närhetens gudar, närhetens öde." Hemmet tecknas som en vision, "högre än tusen atlantångare, större än den geografiska ytlighetens Kongo. Nu har jag i hela mitt liv gjort resan ut. Det var nödvändigt. Olikt kan nödvändigheten gestalta och omgestalta sig för de själar som driva, kringsegla eller bruka jorden. Nu gör jag resan hem. Nu skall jag summera." Orden förebådar polemiken mot ytlig äventyrslust i en senare roman, Den förlorade jaguaren (1941), och skisserar konflikten mellan en inre och en yttre resa som finns i diktcykeln Passader i Passad (1945). Men den summering som det talas om denna gång gällde Nässlorna blomma.

Självbiografin blev en bok med vilja till en gammaldags redbar beskrivandets epik. Mer avancerade formexperiment blev bortrensade. Bland annat försvann ett ursprungligen planerat surrealistkapitel.

Ett ögonblick stod M beredd att sluta upp i en tradition där Moa M skrivit, som maken uttryckte det, "breda partier mäktigare än något jag läst av någon kvinna", och där Gorkij, Moskvakongressens generalsekreterare, i stället för den ryska lyrikens dissenters, var det stora namnet.

På samma sätt som man kan misstänka en mångfaldig stimulans under åren för Moa M från M bör man här förutsätta en motsvarande inspiration hos honom från hustruns berättarstil och krav. Ändå igenkänner man M i stort som smått.

De människor som i Nässlorna blomma befolkar de blekingska stugorna är skrivna över till saga och myt. I ett av de manuskript som sändes till Bonniers finns en dikt om Gumman Grå Kaja i Nässlorna blomma: "Hennes katt, hennes själ och hennes tro / drog på den randiga vägen bort", heter det i manuskriptet. Om så beskrivna gestalter är det som sagan i Nässlorna blomma handlar och om överlevandets strategier. I ett skyddssus från Karlas kjolar gick Martin, författarens alter ego, till gården, heter det i romanen. Karla är Nordas storvuxna modersinkarnation: "Det går bra att arbeta då hon är med. Hon fyller liksom upp i ens längtan." Men hon omfattar också modersbildens komplexitet, fantasin kretsar kring hennes könsliv, hennes kjolar under rågskörden flaxar i vinden som "passionens fana": "Kanske var hon en av de största huldrekroppar som någonsin spelat en roll i könsdramat". Hade inte Karla varit skulle Martin ha tänt eld på gården, heter det och en annan gång: "Han grät ofta och undrade varför han inte hatade henne. Hon hade slagit honom mest av alla på Norda". I Nässlorna blomma förenas en skräck- och en önskevärld som är välkänd i 1900-talets litteratur men som hos M uttrycks med genial enkelhet.

"Bristens ångest" är ett uttryck i självbiografin, som används for att förklara en av sockenbarnets reaktioner. M hade tidigare i en uppsats låtit ordet beteckna skiljelinjen mellan arbetarförfattare och akademiker. Men när termen kom tillbaka i självbiografin var det inte materiell nöd som avsågs utan brist på kärlek och värme — att känslomässigt, som det heter i Vägen ut, vara ställd "utanför häcken". I Tollene plågas barnet inte genom brist på bröd utan på grund av gårdens hycklande vita kärlekslöshet.

"Flyktkroken, den flyttbara lianen" som man borde kunna använda för att kasta sig från gren till gren på färd genom världens skogar, företer en liknande förvandling. Den dök upp i gossen Martins historia som en konkretion av hans många rymningar från skilda fosterhem, men dess innebörd vidgades. Flyktkroken blev det andliga i människan. Den var formad till "ett frågetecken" och var "skräckens och längtans lian". Som tecken på omgivningens bristande insikt och värme blir den en vidräkning med barndomens samtliga miljöer.

Ett inslag i Nässlornas blomma, som redan berörts, är författarens uppgörelse med Martin på grund av hans påstådda "inställsamhet". Mycken plats ägnas åt denna rättegång. Naturligtvis är det dock inte kritiken mot ett barn som är kärnan i vidräkningen. Istället sammanhänger den med krisårens självuppgörelse. M håller domedag med sig själv. I romanen hånar han barnet för dess "själviska jagyrsel". Inför ondska och svårighet låter han sin Martin reagera på det sätt som han ansåg sig själv ha reagerat på i sina tidigare författarroller, med ett slags livstrons leende trots allt. Denna reaktion får i Nässlorna blomma en negativ och kritisk beskrivning: "Falsk och feg som Martin var blev avsmaken och rädslan genast förvandlad i ett inställsamt flin". M:s svårighet att skaffa sig fiender, säger Artur Lundkvist i en sympatiskt hållen karakteristik av den unge författaren, gjorde honom till en klen stridskamrat. Men Martin i Nässlorna blomma tecknas utan sympati. Han var den "oklanderligt rabblande läxframsägarklippan", visserligen skulle han för att vinna kamraternas gunst eventuellt ha kunnat tänka sig att försämra sitt resultat "av solidaritet. Men han lydde läxan". Oviljan att såra blir i detta oförsonliga porträtt blott ett exempel på feghet.

Det finns en botgörare bakom den hårdhet som visas Martin i Nässlorna blomma. M har i detta verk ur flera synpunkter strukit streck under räkningen och summerat. Den bok som skulle komma fick inte kallas "roman", meddelade han förlaget, och inga recensionsklipp från tidigare triumfer fick tryckas på omslaget. En period var slut, han ville inte se tillbaka. Som rollfigur återvände visserligen Martin i Vägen ut, som kom med resterande stofT, men dé verk som planerades när Nässlorna blomma var färdig pekar längre framåt.

M:s skapande efter åren till sjöss hade inte enbart varit knutna till skrivbordets lyrik och prosa. Under hela den tid som här har behandlats hade M tecknat och målat parallellt med sitt författarskap. Konstskapandet fortsatte också långt senare. Detta var dock en verksamhet som i stort sett skedde i lönndom. Ingen visste förrän omkring 1960 att han vid den tiden hade en stor och avancerad bildproduktion bakom sig. Man hade visserligen reda på att han hade illustrerat naturessäerna i Det enkla och det svåra (1939) med blommor och blad och att han försett dikter i Idun, Horisont och Folket i bild med inramande tuschteckningar. Många minns också hur han leende tillfogade en maskros eller styvmorsviol till en dedikation i sina böcker. Men det som nu framkom var något annat. Det nya var hundratals stora konstverk i olja, krita, pastell, tusch och blyerts, förklaringar i bild till trollformeln eller ordgåtan i en dikt eller en prosametafor, ett flöde av konkretioner knutna till de litterära motivkretsarna. Ingen kände till denna rikedom av bildkonstverk, inte ens han själv. Naturligtvis var M medveten om att han hade målat i hela sitt liv, men så snart han hade gjort en bild färdig hade han lämnat den som present till en eller annan av sina vänner. Han gav den åt den som stod närmast. Det var därför han inte själv kände sitt bildskapandes samlade volym och omfång.

Inte heller den långa varaktigheten av bildskapandet var bekant. M:s tidigaste poem är daterade 1927, alltså två år före hans första utgivna diktsamling. Från ungefar samma tid finns exempel på hans första kontakter med bildkonsten. I kåserier om samhälle och natur i tjugotalets anarkist- och yrkestidningar dyker hänvisningar till bildkonsten upp. Ofta refererar han till målningar på Gbgs konstmuseum. Under hösten 1927 och 1928, när han var arbetslös sjöman och hade kontakt med göteborgska anarkistkretsar, använde han konstmuseet som värmestuga.

Vid ungefär samma tid finner man också hans första möten med aktuella sv målare. De fanns bland Tor Bjurström-eleverna på Valand. 1929 hade de sin stora genombrottsutställning. Just det året berättar Ragnar Sandberg i ett brev till målarkollegan David Larsson om en egendomlig ung man som han hade träffat på ett kafé i hamnen: "Han hörde inte på vad vi pratade, han log för sig själv och läste mumlande sin vers. Han avbröt oss: T natt skrev jag detta', log med hela ansiktet och kroppen invirad i kläder som han liksom inte bodde i utan bara hyrde som ett möblerat rum utan värme och läste vers, som inte var så vackra som han själv" (cit efter Holm 1960, s 134). Mannen var M i koloristkretsen i Gbg något halvår före debuten.

De problem som vid denna tid diskuterades i Valand-kretsen gällde konstens yta och djup; man letade efter vägarna bort från den förhärskande elegansen i måleriet, matissismen, som den brukade kallas efter Matisses sv elever. Man talade om en förödande flotthet, glans och ledighet inom den rådande konsten. I stället ville de unga nå en ny viljeinriktning och vitalitet, gärna brutalitet i bilden. Färgen var medlet.

När M flyttade till Sorunda och blev nära vän med X-et, Bror Hjorth och Inge Schiöler, alla med tillhåll i Urvädersgränd i Sthlm, mötte han likartade ideal. En släktskap med den tidige X:et, Ragnar Sandberg, Hjorth och Schiöler finns i M:s egna bilder.

M:s målningar är nära knutna till hans författarskap men sambandet är inte så enkelt att bilderna kan betraktas som blott illustrationer till en text. Ofta kan man genom att följa ett diktmotivs väg från litterärt utkast, över en målning, fram till det slutliga litterära verket, se hur diktaren för att nå tydlighet, konkretion och slagkraft, trimmat öga och hand vid den konstnärliga bilden.

Det är svårt att säga hur mycket av vägen bort från debutpoemens ibland abstrakta form och flotta rimmande till det slutliga författarskapets geniala tydlighet, spiritualitet och uttryckskraft som M började med pensel i hand tillsammans med kamraterna på Valand eller i Urvädersgränd. Säkert är att han i målarnas krets vann en stigande förtrogenhet med bildkonstens krav och uttrycks vägar.

I ett avsnitt av diktcykeln Skönhet i Nomad excellerar M i färg. Den gyllne sveprågen går som en skogsbrand. Mörka granar finns och "det gula skriket — berberis". Ett rött inslag finns också i landskapet: "Jag ser tulpandiket — här skenade Weibulls hästar med / frövagnen. Vagnen i spillror. En blodröd remna av tulpaner / gapar nu i gräset (och tulpaner på Weibullsdrängens grav)./ Se, millioner kalkar i en bugande, blodröd linje. En röd armé."

Scenen är frodig och fantastisk. Man frågar sig: Var händer sådant? Någon gång i verkligheten, men framförallt på målarens duk. Konstnären mättar sin pensel med cinnober och breder det röda fältet i sin färgkomposition. M målar som denne ett landskap i hög kolorit men avstår inte från den litterära förpliktelsen att motivera, fabulera bakom penseldragen. Han jagar fram en skenande frövagn som sår tulpaner i färgkompositionen.

Den hittills berörda konsten ligger i första hälften av trettitalet. Efter den tiden ändrades allt i M:s bilder. Även de litterära ideal som hade omfattat "vitalism" och "primitivism" blev omprövade av M och av alla. Begreppen började användas av andra makter än de män som skrev vers och skapade målningar i Sthlm och Gbg. Under årtiondets lopp förvandlades orden till propagandasignaler för ministrar och marschkolonner. "Vital" och "primitiv" kom att handla om sunda ariska människors kraft, vilja, patos och brutalitet. Berlin och Rom satte punkt för primitivismen i dess ursprungliga skede.

I M:s privata konstskapande visar sig från och med denna tid bilder av en helt ny art. Det är nu hans egna ömsinta teckningar över natur och etnografika kommer fram. De ger karaktär åt bildframställningen under tretti-och fyrtitalen. Ibland är teckningarna av insekter och gräs blott ett ornament kring författarskapet, ungefär så som de framvisades vid publiceringar i tidskriftsnumren. Men ändå finns det även inom denna genre bilder som ger lika tydliga inblickar i det litterära skapandet och dess språk som tidigare de naiva eller vitalistiska oljemålningarna.

Under slutet av trettitalet skrev M sina tre naturböcker, Svärmare och harkrank (1937), Midsommardalen (1938) och den tidigare omnämnda Det enkla och det svåra, tre årgångar texter över almanackans månader i "Johanne dal" i Sorunda.

Naturen hade redan tidigare använts som ett elixir, ett slags rousseauanskt reningsbad. Nyponets röda cylinder hade plockats som "en lykta mot vinterns snö". De nya böckerna handlar också om naturen, men mer konsekvent än förut letar sig författaren från de kvadratmeter mark som han betraktar, tillbaka till livsfilosofi och stora kulturperspektiv. Genren fortsattes i uppsatser publicerade på skilda håll; en samling utökad med nytillskott utkom så sent som 1963, Utsikt från en grästuva.

Det övereffektiva och förljugna i samtiden angrips och hånas i Den förlorade jaguaren (1941), M:s första egentliga roman, på liknande sätt som i naturessäerna. Innan romanen blev färdig, hade andra världskriget brutit ut. Kriget var för M resultatet av den främst i diktaturstaterna manifesterade "maktcivilisationen" — ordet är M:s eget. Det var mot den han t sista hand hade kämpat också i sin essäistik. Han drog konsekvensen av sin lära när han anmälde sig som frivillig i vinterkriget. I Verklighet till döds tecknas upplevelserna vid fronten, men framförallt analyserar M i boken stridsfronten, sådan han själv såg den, icke dragen efter geografiska gränser utan mellan en vekhetens, folklighetens och enkelhetens krets och en annan, där fasthet och exakthet, verklighet, teknik och civilisation når värde och rang. Han vill väcka "en hord av strålande provokatörer i världslyckans och de fria passadernas tjänst". Detta är ett av naturessäernas och de besläktade verkens teman.

Passadvinden i det sista citatet är inte tillfälligt uppdykande i M:s sena trettitalsdiktning. Som symbol anknyter den till både den unge och den mogne diktarens verk. Havet hade ännu inte släppt sin dragkraft.

Ett eko från funderingar om världsnomaden och resan som förvandlas till andlig akt hade man kunnat möta i radiospelet Lotsen från Moluckas (1937). I pjäsen var det världsomseglaren Magellan som inkarnerade den förädlade nomaden. Den autentiska verkligheten blir i sammanhanget tillrättalagd för att stämma med idealbilden av humanismens och humanitetens sjöman. Historien skrivs över i en legend.

Havet och vägarna står i centrum för två verk under 1940-talet som för M kom att innebära litterär mognad och avklarning. I diktsamlingen Passad (1945) och romanen Vägen till Klockrike (1948) nådde hans form en renhet, som verkar klassisk. Hans åskådning hade också mognat till en syntes av tidigare ställningstaganden.

Passad söker enheten mellan en utåtriktad vandringsman och den i sig själv försjunkne grubblaren. Vägen finner diktaren i västerländsk humanism och taoistisk mystik. I den inledande diktcykeln Passader är vinden tecknet för ett harmoniskt samspel mellan kontrasterande ting. Motsatserna är kulturens Ithaka och verklighetens Antillerna eller antikens hav och oceanen Empiria. Översatt blir det motsatsen mellan dikt och vetenskap. Författaren drömmer om "passadisk enhet mellan halkyon och albatross".

I denna enande vind sker resan i Passader: "Men nya visa upptäcktsmän jag mött/har pekat inåt/mot det nya Gondwanas kuster./ Och de ha sagt mig/att gömda vågor alltid vandra där,/att hav av gåtor alltid strömma där/kring inre resors obeskrivna öar/och jag har lyssnat tyst till dem/och anat/en ny passad — ett nytt Gondwanaland."

Det finns mycken livsvisdom i diktsamlingen Passad och en lyrisk ton som gör den unik. Det finns dikter som är som ett alternativ till Uber allén Gipfeln, något att rista på väggen av en Goethe som talar svenska: "Tyst gåtan speglas. Den spinner afton/i stillnad säv./Här finns en skirhet som ingen märker/i gräsets väv./Tyst boskap stirrar med gröna ögon./ Den vandrar kvällslugn till vattnet ned./Och insjön håller till alla munnar sin jättesked" (Kväll i inlandet).

Samtidigt finns det M:ska leendet från förut. Det spelar i den festliga dikten om Kock på pepparskepp, som till synes handlar om överkryddad föda, och i dikten om Häst och ryttare där kentauren framvisas som "ryttarens dröm om att aldrig bli avkastad". Och det finns i de kinesiska meditationer som fått rubriken Li Kan talar under trädet. Många prisar lejonen, heter det, och talar med hån om törnlösa rosor och bräkande lamm. Sådant gör man dock bara utanför lejonburen och långt från lejonens grotta: "Inne i lejongrottan faller denna liknelse på sin orimlighet/om lejonen är hemma./Annars faller den på sin orimlighet då lejonen kommer hem."

Färden i ett inre landskap i Passad skulle återkomma under 1940-talet. Det mest bekanta exemplet på den inre resan är Vägen till Klockrike.

När romanen kom ut uppmärksammades dess samband med M:s tidigare författarskap. Boken har karakteriserats som den fullmogna frukten av 30-talsgenerationens hela samlade andliga och lekamliga erfarenhet (S Björck). I den finns den vitalistiska reduktionen av behoven, där finns det kvalificerade hantverkets eftertänksamma visdom och också den rannsakande blicken utifrån och nerifrån på de bofasta i samhället.

På det yttre planet är Vägen till Klockrike romanen om luffaren Bolie och om händelser, öden och funderingar grupperade kring ändlösa luffarvägar. Men romanen handlar också om "den tidlösa människan", människan utanför scheman och förordningar, detta enligt M:s egna ord sedan romanen kommit ut.

Luffarnas liv, liksom deras samtal, omfattar en mild, orientalisk visdom. De som i boken bryter den filosofiske luffarens tradition och inför en modern "jäktluflf" möts av luffarsektens förakt. Meditationen blir en av romanens former för resa. Även direkta motsvarigheter till Passads resa inåt finns bland dess gestalter: "Hon gick oroligt fram och tillbaka på torpgolvet och härskade över prärier", heter det om någon. De obotliga "bereste världens vägar liggande i sina sängar" och bupigan på fäboden blev "den kvinnliga Robinson Kruse på den ensamma fäboön mitt i ett brusande hav av skogar". För luffarna uttrycks samma situation när berättelsen utan någon skiljande tröskel glider från luffarvägarna över i dröm. I kapitlens följd återvänder en "drömsocken", den socken "som ständigt återstod". Det var den som fick ge romanen dess namn.

Vid krigsslutet förelåg Vägen till Klockrike i ett omfattande, svåröverskådligt manuskript; boken slutredigerades och utkom tre år senare. Passad hade förebådats 1944 och låg färdig i början av november 1945.

Ett tredje verk, en barnbok med teckningar av författaren var vid samma tid under arbete. Den blev under de två följande åren annonserad och i avsnitt förhandspublicerad. Dess öde antyder ett nytt dramatiskt skede i arbetet med motiv som återvände och omprövades i ständigt nya litterära och mänskliga sammanhang.

Vers och teckningar ur barnboken trycktes 1946 och 1947 i Vi, Bokvännen och andra tidningar och tidskrifter. Illustrationerna var naivt stiliserade djurteckningar. I barnboksdikterna rimmar M avspänt leende. Han leker med sedan länge försvunna ord och versmodeller, han tillåter sig rimdans som under 20-talet och nynnande sånger som en gång i Sjöman talar vackert till barn.

En pingvinfamiljs öde skildras, tills plötsligt både pingvinernas och författarens lek tar slut. Som idé avbryts barnboken med en dikt i Vi 1947, Så for de till himmelen alla, med en teckning av pingviner som står stela på en klippa och pingviner med glorior som lyfts upp över dess yta: "När kunskapens träd var skattat/till grunden och kärnan i allt/fick livet som omslöt dess gåtor/en smak av förintelsens salt."

Barnboken hade tagit en katastrofal törn mot verkligheten. Man kan beräkna kollisionens effekt ur det antal månader som hade gått sedan atombomben mot Hiroshima: "Så for de till himmelen alla./De lyftes en och en/ från haven som blivit kalla,/från mänskor som blivit sten."

Tidigare än de flesta författarkolleger hade M reagerat när atomkraften togs i bruk i krigföringen 1945. Under flera år förenades i essäer och dikter en på naturvetenskapligt-matematiska företeelser inriktad fantasi med en under stigande oro förd diskussion om etiska problem. Frågan huruvida människans moral var vuxen teknikens framsteg hade legat nära under hela M:s författarskap: "Maskingevärets tid gör ingen fågel glad" hade han raljerat i en tidig dikt. Allvarligare formulerades saken 1929 i Krigsmålad konvoj: "I en spolformig kapsel fara människorna omkring i det stora vackra havet, för att mörda". Och i Verklighet till döds där han talar om ryska luftangrepp karakteriseras med avsky "utstuderat lidelsefri ingenjörskonst, ödlekall och paddkall"; "mod och skicklighet fattades inte i fartens tid och luftherraväldets tid — bara mänsklighet fattades".

Denna inriktning, som också manifeste- rades i tre diktsamlingar, Cikada (1953), Gränsen i Thule (1958) och Vagnen (1960), nådde sin höjdpunkt i eposet Aniara (1956).

De tidigaste aniarasångerna finns införda redan i Cikada under rubriken Sånger om Doris och Mima. Aniara är namnet på ett rymdskepp som satts in i en stor evakuering av den strålningsskadade jorden. Under operationen råkar Aniara ut för ett manöverhaveri och kastas med 8000 människor ombord på en oändlig färd genom rymden mot Lyrans stjärnbild. Med storslagen, kosmisk fantasi tecknar M människans väg bort från det jordiska, det enkla och vardagliga, ut i den kalla tidlösheten. Under färden upplevs kulturernas och religionernas förlopp, kulter uppstår och prövas till tröst, jordens sånger blir heliga myter, tills omsider allt tystnar.

Färden i goldondern Aniara visar civilisationens väg i skräckperspektiv men också en diktares omprövning av egna tröstegrunder, från vitalismens prästinnor över talmystiker, humanitetens förkunnare och det enklas och folkligas blinda profetissa från Karelen, fram till tolkaren av tecknen i den hemlighetsfulla "Miman", en elektronisk sökare eller tv-apparat som under färden genom rymden visar bilder från den i sin fattigdom ljuva, saknade jorden.

Liksom förut visar M sig vara mästaren när det gäller att dristigt ompröva ordens möjligheter och traditionella symbolvärden: "Ett oanständigt ord blir ordet Stjärna/anständigt skötets namn och kvinnas bröst./En oanständig kroppsdel blir vår hjärna/som deporterat oss till Hades höst".

Till Doris dal — en gång hade den kallats Johanne dal och midsommardalen — återvänder rymdresenärerna i sina tankar, liksom förut den avmönstrade sjömannen i det fram-tidsrusiga året 1930, den av inre oro jagade vid tiden för Natur och Nässlorna blomma och den inför teknikens möjligheter lamslagne under finska vinterkriget. En ny hyllning till hans diktnings Doris var det som framgick ur dagen för Hiroshima på ön Hondo.

Mönstringen av tidigare motiv hade under 1940-talet utmynnat i ideal av harmoni och sinnets jämvikt. Så var det i Passad och i Vägen till Klockrike med dess lyckliga reinkarnation i ett urskogens oskuldstillstånd, ett tema av ljus och försoning. Den inre resan leder i dessa fall till lösning av motsatser. När resan nu återvänder saknas försoningen: "Vi börjar långsamt ana att den rymd/vi färdas fram i är av annat slag/än vad vi tänkte var gång ordet rymd/på Jorden kläddes med vår fantasi/... Vi anar nu att det vi kallar rymd/ och glasklarhet kring Aniaras skrov/är ande, evig ande ogripbar/att vi förlorat oss i andens hav." Den resa där en gång passaden förenade vetenskapens Empiria och kulturens Ithaka hade ett angivet mål, "ett nytt Gondwanaland". I Aniara återkommer resan i "andens hav" men denna' gång blott som "vilsegång" och "blå naivitet".

Aniara är en undergångsvision i ett aktuellt politiskt och naturvetenskapligt läge men också knuten till ett mer personligt problem. Mimaskötaren vid miman är diktaren själv inför sin egen fruktansvärda gåva, nämligen att kunna se. Mimans söndersprängning är historien om fantasin som vånda och öde, ett vittnesbörd om diktens egen situation.

Diktsamlingen Vagnen är Aniara omsatt i en ny symbol. Vagnen är närhet mellan människor, kommunikation och övervunna avstånd. Men vagnen är också den teknologi som förgiftar jorden, ibland påtagligt som bensinångorna i en gatukorsning. Samtidshistorien blir som så ofta i M:s sena diktning en fråga om människorna och deras dödsmetoder: "Från Vagnen brukade Al Capone och andra mördare/vid sina omkörningar maskingeväret./ I Vagnen mördades en präst i Vedersö./I Vagnen färdas vi mot bad och månfröjd,/mot lövad midsommarlycka/eller träflisig död genom fällda bommar och evighetsgrindar".

Det är också om döden som dramat Tre knivar från Wei (1964) handlar. Samtidigt är pjäsen ett nytt utslag av det mytskapande som för M alltid har betytt en personlig seger över negativism och abstraktioner.

När M förlagt sin saga om de tre knivarna till Tangdynastin i Kina har detta skett i överensstämmelse med en gammal förkärlek för det stolta forntidsriket, där grymhet fanns men också en bred och modig frihet och där i tidigare dikter Li Kan hade talat under trädet. Den kärleksfulla behandlingen ger dramat ett intryck av närhet. Tang blir trots sina främmande former en angelägen sak.

Trettio damer är i pjäsen förvisade från hovet till de yttersta gränserna av Tartarpasset, där invasion är förestående. Katastrofhotet ger hela dramat dess konvulsiviska spänning. De tre knivar som varje kvinna fatt att bära i sitt hår är symbol för faran. När tartarerna bryter in och kvinnohuset blir omringat skall knivarna användas. Då skall kvinnorna av Tang i ett rituellt självmord rädda sin spröda civilisation och sina skönt draperade kroppar undan ryttarna från stäppen. Hela dramat med dessa knivar som synliga dödstecken, den allvarliga dialogen och de spänningsfyllda ögonblicken är en fortlöpande lång och smärtsam dödsförberedelse. Aldrig ett ögonblick är döden borta, dess närvaro blir slutligen så förtrogen att den inte skrämmer. Vägen dit är dramats innehåll.

I de sista dikternas väg mot tystnad återkommer ofta stenen som bild och symbol. Stenen hade smält samman i sorg i den nukleära strålningen under Aniaras år. Nu får stenarnas liv en ny betydelse, de innebär befrielse och vila. När mänskliga minnen tar slut minns stenarna. Under bilden av en vagn med solhjul inhuggen i klippan hade en räddning blivit frambesvuren i diktsamlingen Vagnen, och i Dikter om ljus och mörker (1971) frågar författaren "Vad språk ska kläda stenen/när mänskans dröm är död". I Tuvor (1973) betyder stenen evigt liv: "Först när vårt minne har dödats/slutar dess kvarnar att mala./Sedan minns bara stenar/äldre än korp eller vala/hur av det skyndande vattnet/kvarnstenar lärde sig tala".

Bilden med stenarna och vattnet är meningsfull. M:s diktning hade förut innefattat bambupagoder, "skrikande moln av millioner mås", oändliga luffarvägar och segel i passaderna. Den dikt som är knuten till Aniarakretsen ställer andra krav än den fantasifulla metaforen och den viga leken med ord. Knappheten i språk svarar mot döden, stenen och fruktan.

Det finns ett depressivt drag i M:s sista lyrik. Det framkommer ännu i det av Georg Svensson samlade urvalet efterlämnade dikter, Längs ekots stigar (1978). Enbart förklaras detta mörker inte av filosofisk pessimism. Den yttersta orsaken till depressionen kommer att förbli dold men allt samverkade mot slutet till det mörker som föll över vägen. Även det faktum att han, som alltid haft stöd av publik och kritik, såg sig mindre uppskattad efter det att han fått nobelpriset 1974 än före bör nämnas. Hans närmaste kunde berätta att han ansåg att nobelpriset hade blivit en oförtjänt olycka som drabbat honom.

Ändå fanns förmodligen ingen bedömare som inte betraktade M som vår kanske störste diktare sedan Strindberg. Vid hans död förklarade Artur Lundkvist, den omutligaste av generationens kritiker, att M förnyade "som kanske ingen annan inom sin generation både lyriken och prosan. Han stegrade språket till en uttrycksfullhet som förenade kraft och förfining. Han var lika snillrik i sin fantasistyrka och sin idérikedom" (SvD 12 febr 1978). Eyvind Johnson, som delade nobelpriset med M, förklarade i protest mot den inflation som ofta går i värderingsorden: "Harry är vårt enda verkliga geni". Och Kjell Espmark sammanfattar hans betydelse: "Han har gripit genom att utvinna mänsklig värme och klokhet ur de hårdaste erfarenheter. Han har väckt respekt i sin roll som världssamvete och varnare. Men också mycket få svenska författare möter historiens stränga urvalsprocess med så många slitstarka ting — de blåsigt omedelbara rapporterna från de sju haven, naturminiatyrerna, underverket Nässlorna blomma, visionen av vår vilsegång i universum och lyrikens förbindelse mellan det uni- versella och det vardagligt mänskliga, mellan saklig iakttagelse och vid rymd. I denna geniala konst blir M en av de stora följeslagarna."

Författare

Ingvar Holm



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

M:s arkiv är splittrat. Brev till M i KB (bl a 20 st från M 2) o i UUB. Kopior av brev från K Kavli i GUB. Ms i KB, LUB, UUB o Bonniers förlagsar-kiv, enstaka ms i GUB o i SR/TV:s arkiv. Brev mm i I Holms arkiv. LUB. - Brev från M i KB (bl a 49 st till M 2), i UUB (bla 7 st till M Abe-nius), i LUB o i Bonniers förlagsarkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Spökskepp. Dikter. Sthlm 1929. 71 s. - [Dikter] (E Asklund, J Kjellgren, A Lundkvist, H Martinson, G Sandgren, Fem unga, ung-litterär antologi, Sthlm 1929, s 87-115). - Nomad. Sthlm 1931. 131 s. [Ny utg, genomsedd o delvis omred] 1943. 102 s. — Resor utan mål. Sthlm 1932. 157 s. 2.-3. uppl s å. 4.-5. uppl 1933. 6. uppl 1934. [Nya utg:] 1943. 157 s. (Eliten.) 1967. 118 s. (Delfmserien, D 261.) [Jfr nedan 1953.] Övers: Paris 1938, XII, 216 s (Le cabinet cosmopo-lite, 87), [ny uppl] 1974 (ibid, onumr); Hamburg 1949, 291 s. — [Sj'älvbiogr skiss] (Ansikten, själv-biogr skisser av Fabian Månsson, K Östman, G Hedenvind-Eriksson ..., Sthlm 1932, s 227 i). -Kap Farväl! Sthlm 1933. 183 s. 2.-8. uppl s å. 9.-11. uppl 1934. 12. uppl 1935. [Nya utg:] 1947. 248 s. (Bonniers folkbibliotek.) 1968. 137 s. (Delfmserien, D 287.) 2.-3. uppl 1974. [Jfr nedan 1953.] Övers: London 1934, 207 s, New York 1934, 215 s; Khvn 1936, 216 s; Hfors 1945, 203 s; Amsterdam [1935], 237 s. - Natur. Sthlm 1934. 147 s. - [Vi -kring mikrofonen (bidr om radioteater)] (Röster om radio, Sthlm 1934, 4:o, s 86). — Nässlorna blomma. Berättelse. Sthlm 1935. 324 s. 2.-7. uppl s å. 8.-9. uppl 1936. 10.-13. uppl 1942, 1949,

1949, 1951. [Nya utg:] 1944. (Bokklubben Svalan.)

1950. 250 s. (Bonniers folkbibliotek [37].) 1956. 271 s. [Harry Martinson berättar.] [Nya tr:] 1958, 1961, 1964. [D:o.] 1966. 235 s. (En Delfinbok, D 200.) 2..uppl 1971. (Delfmserien 200.) 3.-4, uppl 1974. [Även utom serien.] 5. uppl 1984. Övers: [London 1936,] 291 s; Khvn 1937, 335 s, [Khvn] 1968, 219 s (Fremads fakkelboger); Hämeenlinna 1939, 395 s (Suomen kansan kirjakerhon romaan-eja 26), 2. painos 1965, 275 s (Kompassi-kirja); Leningrad 1939, 341 s, 1 pl; Praha [1939], 288 s [Epika, Svazek 17], 1979, 221 s (Panorama, 36); Oslo 1941, 346 s, 2. oppl 1975, 207 s [Aschehougs] Fontene[b0ker]); Rostock 1967, 316 s, Frankfurt a. M. 1967, 319 s, [ny utg:] 1. Aufl [Frankfurt] 1974, 319 s (Suhrkamp Taschenbuch, 279); Barcelona 1976, 254 s (Novelistas del dia); Budapest 1977, 425 s; Paris 1978, 323 s. Bearbetn: Förk uppl med inl, förklaringar, arbetsuppg o litteraturanvisn av I Peterzén. Sthlm 1957. XII, 168 s. (Skönlitteratur i skolan.) 2. tr s å. 3.-4. tr: Förk med författarens tillstånd med ... 1959, 5. tr 1962, [6.-9. tr] 1964, 1965, 1967, 1981. - Sagoskog (S Stolpe, Det svenska geniet och andra studier, Sthlm 1935, s 187-189). - Vägen ut. Berättelse. Sthlm 1936. 424 s. 2.-5. uppl s å. [Ny tr] 1949. 423 s. [Nya utg:] 1951. 423 s. (BFB [Bonniers folkbibi], Kvartalsbok.) 1956. 317 s. (H M berättar.) 1974. 317 s. (Delfmserien 502.) [Även utom serien.] Övers: Hä- meenlinna 1940, 479 s (Suomen kansan kirjaker-hon romaaneja 35]; Khvn 1941, 168, 235 s; Oslo 1943, 424 s; Rostock 1969, 362 s, Frankfurt a. M. 1970, 362 s, [ny utg där] 1974, 361 s (Suhrkamp Taschenbuch 281); Istanbul 1974, 437 s; Barcelona 1976, 284 s (Novelistas del dia). - Vädjan (Till Madrid. Från svenska förf. [Omsl.] Red: Eyvind Johnson, H P Matthis, Sthlm 1937, 4:o, s 32).. -Till Stellan Mörners målningar ... (Unge skandinaviske kunstnere: Stellan mörner, Khvn 1937, s [3]). - Svärmare och harkrank. Sthlm 1937. 129 s. 2. uppl s å. [Jfr nedan 1956.] — Midsommardalen. Sthlm 1938. 142 s. 2.-3. uppl s å. [D:o o 1974.] -Det enkla och det svåra. Sthlm 1939. 160 s. [D:o o 1974.] — Kampen för världssamvetet (I dag Spanien — Dikter och prosa ... Red: G Branting ... Sv hjälpkommittén för Spanien, Sthlm 1939, s 55 f). - Verklighet till döds. Sthlm 1940. 216 s. 2.-3. uppl s å. 4.-5. uppl 1941. — Eine griechische Tragödie (Zwölf schwedische Erzähler von heute. Ausgewählt und eingeleitet von O Holmberg, Sthlm (tr Nijmegen) 1940, s 299-337; [ny uppl] Sthlm 1942). — Den förlorade jaguaren. Sthlm

1941. 266 s. 2. uppl s å. [Ny utg] 1961. 203 s. (Bonniers folkbibi.) — Läsaren och litteraturen. En författare har ordet (M S Allwood, Läsare bedömer litteratur, Sthlm 1942, s 11-15). - Ett sjöfarande folk (Norge - broderland. Tolv uppsatser under red av A Björnberg, Upps (tr Sthlm) 1942, s 172-181).

— Karaktären Boye (Karin Boye. Minnen och studier. Utg av M Abenius o O Lagercrantz, Sthlm

1942, s 43-62; ur SLT 1941; omtr nedan 1963). -[Uttalande] (D Brick [utg], Mot antisemitismen. Sv förf uttala sig, Sthlm 1943, s 66). - Ur Kanalerna och Atlanten (Svensk natur. En antologi utg av Sv turistfören ... sammanst av D Hammarskjöld ..., Sthlm 1943, s 128-132, 2. uppl 1944, 3. utök o översedda uppl 1949, s 145—148). — Skogsbranden. Ur Vägen ut (ibid, s 170-175, 2. uppl 1944, 3. ... uppl 1949, s 186-191). - Landskap [dikt] (ibid, s 176, 2. uppl 1944, 3. ... uppl 1949, s 191 0.

— Avsked [dikt] (En bok om Nils Bohman. Minnen o anteckn saml o utg av T Nyman, Sthlm 1944, s 9). — Begärens väg mot friden [dikt] (Klubb 44 [utg A Häggqvist], Sthlm 1944, s 16). — Passad. Dikter. Sthlm 1945. 148 s. [Nya tr] 1945, 1949. [Ny utg] 1966. 131 s. (En Delfinbok, D 235.) - Naturen, samhället och dikten (E Asklund m fl, Avsikter, arton förf om sina verk, Sthlm 1945, s 143— 148). — Om naturen i litteraturen (Poeter om poesi ... [utg avj Edfelt o O Lagercrantz], Sthlm 1947, s 69—79). — Lotsen från Moluckas. Ett radiospel om den portugisiske sjöfararen Magellans väridsom-segling 1519—1522 (Svenska radiopjäser 1947, Sthlm 1948, s 1-59). [Nya utg:] Sthlm 1954. 86 s. (FIB:s lyrikklubb[s bibliotek, 5].) 1964. 73 s. (Kammarbiblioteket.) — Vägen till Klockrike. Sthlm 1948. 362 s. [Nya tr] 1948, 1949, 1950, 1951. [Nya utg:] 1950, 1951. ([Bokklubben] Svalan.) 1955. 279 s. (Bonniers folkbibi.) 1956. 315 s. (H M berättar.) [Ny tr] 1960. (D:o.) 1966. 362 s. [Bokklubben Svalans extravolymer.] 1967. 243 s. (Del-finserien, D 249.) 2.-3. uppl 1974. [Även utom serien.] Övers: Khvn 1949, 296 s, 1967, 291 s, 1978, 291 s (Schultz skandinavisk bibliotek); Porvoo & Helsinki 1949, 319 s, 1964, 255 s (Kolibri-kirjasto [8]); Oslo 1950, 345 s, 1976, 238 s; Paris 1951, 332 s; Amsterdam 1952, 336 s; [lettiska:] Sthlm 1953, 351 s [Parnasa Pasaules rakstnicke, 17]; Miinchen 1953, 388 s, 1976, 383 s (Heyne-Buch Nr. 5215), Rostock 1978, 340 s, Sonderband zum Nobelpreis fur Literatur 1974, Munchen 1974, s 3-389; Beo-grad 1962, 320 s (Srpska knjizevna zadruga, Kolo 55, Knjiga 376); Poznan 1972, 292 s (Seria dziet pisarzy skandynawskich); Budapest 1976, 343 s (Vilågkönyvtär); H Martinson [&] Eyvind Johnson, premi Nobel 1974, volume å cura di G Ore-glia, Torino 1978, s 59-396. - Elin Wägner. Inträdestal i Svenska akademien. Sthlm 1949. 21 s. (Svenska akademien, Inträdestal. [Omsl.]) [Även i SAH 1949.] — Ryck upp dig, Jonatan! (Berömda berättare 2. Den bästa novellen. Red av I Ohman, Sthlm 1949, s 159-172; ur Horisont 1941). - Vägen till Klockrike, [ur Vi, nr] 33/47 (Vi berättar, 38 moderna sv noveller saml av B Lundberg. Utg av veckotidn Vi, Sthlm 1949, s 277-284). - Ur Vägen ut (Svensk natur ..., 3. utök o översedda uppl 1949, s 92-98). - Enbusken [dikt] (ibid, s 288 f). — Sommarnatten [dikt] (Intåg i lemtitalet, en bok till Ivar Harrie ... [utg Å Lindström o W Stillert], Sthlm 1949, s 24). - Vad har 40-talet gett er, betytt etc? [enkätsvar] (Utsikt. Red o ansv utg A Linnér, årg 2, 1949, Sthlm, nr 10, s 28 f). -Tankeäventyret insekterna (Svenska djur, Insekterna. Under red av C H Lindroth o G Notini, Sthlm (tr Uddevalla) 1949[-50], 4:o, s 5-9). -Stämningsprovet (Författaren och hans arbetsmetod. En enquéte i Dagens nyheter, Sthlm 1950, s 74—80). — Fyra dikter (En bil kommer lastad, [1,] styrd av V Forsberg, lastad av H Martinson, Knut V. Pettersson, A Lindgren ..., Sthlm 1950, s 5—8). — Den godartade möjligheten. [Gbg 1951.] Tv-8:o. 13 s. — Kaj som förläggare - sedd utifrån (Porträtt av förläggaren som en ännu ung man. Till Kaj Bonnier ..., Sthlm 1951, s 47-51). - Två dikter: Glidande glömska / Skogsbilder (Verser och vetande. En vänbok till Hans Ruin ..., [Lund, tr] Malmö 1951, s 173—175). — Svärmaren och har-kranken. Ur Svärmare o harkrank. 1937 (Nu-svenska, stilprov från olika sakområden med inl o kommentar av F Askeberg o B Holmberg, Sthlm 1951, s 35 0- - Dikter. Sthlm 1952. 190 s. (Vår tids lyrik [omsl].) [Nya tr] 1954, 1959, 1963. - Sällsam provins (Ett bildverk om Blekinge. Foto: E Lilje-rpth Malmö 1952, 4:o, s 11-16). - [Dikter] (I Ohman [utg], De bästa dikterna, av tolv moderna sv förf, Sthlm 1952, s 23-36, Ny tr 1952, [ny uppl] 1953). — Höstsyrsan (Diktaren om dikten, 27 poeter kommenterar egna dikter. Red av K Tref-fenberg, Sthlm 1952, s 67). - Cikada. Dikter. Sthlm 1953. 152 s. [Nya tr s å.] - Resor utan mål -Kap Farväl! [Ny utg.] Sthlm 1953. 268 s. ([Bokklubben] Svalan.) [Nya utg:] 1955. 282 s. (Bonnierbiblioteket.) 1956. 287 s. [H M berättar.] [Ti-teluppl] 1960 (tr 1956). 287 s. (D:o.) 1974: Resor utan mål [+ Kap Farväl!]. 118,. 137 s. 1983, 282 s. [Bonniers svenska klassiker.] Overs: Oslo 1947, 348 s; Praha 1961, 188 s. — Mannen med spinnrocken (Vyer. Essäer o artiklar ur tidn Vi tillägnade Anders Orne. I urval av N Thedin, Sthlm 1953, s 38—53). - Johannes Edfelts lyrik. En studie (En bok till Johannes Edfelt, Sthlm 1954, s 76-109). - En bukett smådikter till Jqje, den lyhörde (Geor-gianska studier. [Inre titel:] Till Georg Svensson Sthlm 1954, s 9-11). - Barndomsbygd (Svensk bygd och natur, red J Nihlén, Gbg (tr Halmstad) 1954, 4:o, s 29-33, 2. uppl 1955). -[Dikter o prosa] (Svenska diktarröster. Textbok till grammofonserien, 2 [omsl], Sthlm 1955, s 85—93).

— Introduktion (B Bager, Naturen som formgivare. En botanisk konststudie, Sthlm 1955, 4:o, s 7 f).

— Varför jag läser lyrik (God lyrik från Bonniers [omsl; bokkatalog], Sthlm 1955, s 1-3). - Svär-mare och harkrank. - Midsommardalen. - Det enkla och det svåra. [Ny utg] Sthlm 1956. 299 s. (H M berättar.) Urval härur: Vinden på marken och andra naturstycken. Sthlm 1964. 130 s. (En Delfin-bok, D 119.) Overs härur: Midsommardalen, et prosaudvalg, Khvn 1959, 60 s (Hasselbalchs kul-tur-bibliothek, bd 183). — Aniara. En revy om människan i tid och rum. Sthlm 1956. 217 s, [Bibliofiluppl] s å, (8), 217 s. [Nya tr] 1957, 1958, 1959, 1960. Deluppl [Hfors] 1960. [Nya tr] Sthlm 1963. [Nya utg:] 1963. 170 s. (En Delfinbok, 79.) 2.-3. uppl 1967, 1970. (Delfinserien, D 79.) 4.-5. uppl 1974. [Även utom serien.] 1981. 4:o. 175 s. 1982. 8:o. 170 s. (Bonnier pocket.) Övers: Khvn 1959, 213 s; [tyska:] Sthlm (tr Passau) [1961], 137 s, 18 pl-bl; Porvoo & Helsinki 1963, 219 s; New York 1963, XVIII, 132 s; Praha 1966, 118 s, 1 pl (Plamen ..., sv. 47); [interlingua:] Lund 1974, 4:o [duplic], 76 s; [esperanto:] Malmö (tr Kristianstad) 1979, 174 s (Serio Oriento-Okcidento). Bear-betn: Aniara ... rum. Opera i 2 akter (7 scenbilder) efter ... versepos "Aniara" i scenisk bearb av E Lindegren. London (tr i Tyskland) 1959. 16 s. — Förlorade sonen och andra berättelser. [Sthlm, tr] Uddevalla 1956. 87 s. (Bokklubben Svalan, Presentbok 1956.) — Aforistiska dikter (Malmö nations skriftserie 10. Hans Ruin 19 18/6 56 [red av D Hjorth], Lund (tr Malmö) 1956, s 9—12). -Drivved älskar jag [dikt] (FIB:s lyrikklubbs bibliotek nr. 29 [omsl: Årsboken 1957]. EWK:s poetalbum - Poesi och porträtt, Sthlm 1957 (tr 1956), s 28). — Sinnenas sommarlek (Vägen till bokrike. En antologi [i urval av S Andrae], Sthlm 1957, s 31 — 40). — [Förord] (Homeros' Odyssé, från grekiskan av E Lagerlöf ... revid av G Bendz, [Lund, tr] Malmö 1957, s V-VII, 2. tr s å, [ny utg] Lund (tr i Danmark) 1965 (även deluppl Hfors), ny uppl 1970, 2. uppl 1980, [nya utg] Sthlm o Höganäs (tr i Ungern) 1982, s 5-7). - Gräsen i Thule. [Dikter.] Sthlm 1958. 106 s. [Nya tr s å.] Deluppl [Hfors] s å. Övers: Torino 1975, 89 s [med sv parallelltext], H Martinson & E Johnson, premi Nobel 1974, Torino 1978, s 1-56. - [Dikter] (Skulptur. Bror Hjorth, Eric Gråte ... Dikter ..., Sthlm [1958], 4:o, s [3, 8-10]). - Psalm för Rädda barnen. Musik av Lars-Erik Larsson. [Lund, tr] Malmö 1959. (8) s. [Med övers till tyska, fr o eng.] — Li Kan talar under trädet (Vänkritik, 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg, red av I Holm, Sthlm 1959, s 248-256; tills med A Werin). - Brev [t faksimil] (Säg det med böcker. Bevarat men fördolt i BMF:s arkiv. Urval o förord av Christer Jacobson, [Sthlm, tr] Upps 1959, s 32). - Om Aniara (Aniara, Operan [programblad], Sthlm 1959, s 6—8, 10, 12, 16; många senare tr, [ny uppl 1985,] s 11 — 17: Om min diktsvit Aniara; även övers i eng programbl 1959, s 11 — 15: The story of Aniara). - Vagnen. Sthlm 1960. 129 s. [Nya tr s å.] Deluppl [Hfors] s å. Bibliofiluppl s å. 129, (12) s. — Grafik kring ett urval ur ... diktning. [Rubr.] [Gbg 1960.] Stor fol. 3 lösa bl, 12 grafiska bl vardera med textbl. (Valandsportföljen 1960 [omsl].) — Dikter. [Urval av Georg Svensson.] Sthlm 1961. 90 s. (Kammarbibi.) [Ny tr] 1964. — Sommarnatt på Bottniska havet (FIB:s lyrikklubbs bibliotek, 14. 100 nordiska dikter ... En antologi av E Blomberg, Sthlm 1961, s 172; norsk o dansk utg s å: 100 nordiske dikt ..., Sthlm, Oslo (tr Sthlm) (ibid; även Lyrikk-klubben Diktets venner [omsl]); ... digte [Khvn, tr] (Sthlm). - Gedichte.

Ausgewählt und ... ubertr v E Furreg. Sthlm (tr Wien) [1962]. 61 s. - Slutstrofen till Aniara version II [faksimil] (Svärdfejare och själamord. En festskrift till Malmö nation 1962. Red J Thulin, H Ruin, Malmö 1962, 4:o, s [49 f]). - Utsikt från en grästuva. Småprosa. Sthlm 1963. 116 s. [Nya tr] 1963-64. Deluppl Hfors 1963. [Jfr nedan 1974.] Övers: Khvn 1967, 93 s (Hasselbalchs kulturbibliotek, nr 258). — Dikt i utvalg ved Erling Nielsen. Oslo 1963. 35 s. (Cappelens nordiske bibliotek.) — Karaktären Boye [ur SLT 1941] (Svalans lyrikklubb, [1.] K Boye, Till dig, dikter i urval av S Lindner, Sthlm 1963, s 5-17, 2.-3. uppl 1964, [nya tr] 1965-67, 1969, 1972 (ibid, 1), 1973 (ibid [401]), [nya tr] 1974-77, 1980). - Bestiarium omfattande djur och fåglar från alla jordens länder och historiens åldrar infångade med tankens snaror vid stranden av sjön Sillen sommaren 1963. Sthlm 1964. Tv-4:o. 66 s. (Tills med B v Rosen.) — Tre knivar från Wei. Sthlm 1964. 127 s. Övers: Sthlm & Paris 1964, 4:o [duplic], 68 bl, [ny uppl] Paris 1975, 99 s (Théåtre hors la France). — Dikter. Nella versione italiana di G Oreglia. Sthlm & Roma (tr Sthlm) 1964. 69 s. [Med sv parallelltext.] (Biblioteca di cultura ... Collana di poesia svedese 4.) — Vildbuketten. Naturdikter i urval av A. Runnquist. Sthlm 1965. 119 s. (Svalans lyrikklubb, 7). [Nya tr] 1965, 1969. [Nya tr:] 1973. ([Omsl:] Ibid, [40]7.) 1974. (Ibid, [40]7 [omsl].) - [Intervju] (U Stråhle (bild) o M Rying, Intryck i Sverige, [Malmö, tr] Uddevalla 1965, s 112-115). - [Brev 1934] (Brev till Jan, brev o dokument ur Jan Fridegårds saml i Upps universitetsbibi, valda o kom-ment av L Furuland, Sthlm 1967, s 40, 51). — En barnboksvers (ibid, s 159). — Dikter om ljus och mörker. Sthlm 1971. 133 s. [Nya tr s å.] Deluppl Hfors s å. [Härur:] Dikter om ... [Rubr.] [Sthlm 1972.] Fol. (4) s, 13 grafiska bl, 2 faksimil. [Till grammofonskiva.] Tolv vinjetter. Text ... ur Dikter om ... Musik av H Eklund. Sthlm 1973. (6) s. [D:o.] — Tuvor. [Dikter.] Teckningar av förf. Sthlm 1973. 79 s. (Svalans lyrikklubb, 482.) [Nya tr] 1973—74, — Die Henker des Lebenstraums. [Gedichte.] Berlin 1973. 108 s. - Svärmare och harkrank. Vattenbrev (Författarnas naturlära, sv naturskildrare i ord o bild [utg av] Birger Christof-ferson, [Staffanstorp, tr] Sthlm 1973, 4:o, s 123 — 128). — Noshörningen [dikt] (Dikt - bild - musik [lektionshäfte utg av Sveriges radio], Sthlm 1973, 4:o, s 22). - Dikter 1929-1953. Sthlm 1974. 231 s. (Den svenska lyriken [omsl].) — Dikter 1958— 1973. Sthlm 1974. 243 s. (D:o.) - Dikter. - Ur Kap Farväl! - Naturstycken - Kalender - Vägen till Klockrike. Red Georg Svensson. Sthlm 1974. 387 s. (Bokklubben Svalan. Svalans sv klassiker. [Omsl.]) — Midsommardalen. - Det enkla och det svåra. - Utsikt från en grästuva. Sthlm 1974. 276 s.

— Comboio camuflado. Lisboa 1974. 91 s. [Med sv parallelltext.] (Poesia século 20, 4.) — Konstnärshusets grafikgrupp, H Martinson, H Eklund ... [Rubr; texthäfte.] [Sthlm 1975.] 4:o. (4) s, nothäfte 7 s, 14 pl i stor fol o 1 grammofonskiva [i portfölj med tit: Ny grafik och musik till nya dikter av ...].

— Antologia poética. Barcelona 1975. 242, (13) s. (Selecciones de poesia universal.) — Kväll i inlandet [dikt, även i faksimil] (Diktarna skriver. Från Bo Bergman till Tomas Tranströmer. Fyrtiotre dikter ur Calman de Påndys lyriska gästbok, [Sthlm, tr] Södertälje 1976, 4:o, s 68 f). - De blomster som i marken bor (Psalmer och visor 76, tillägg till Den svenska psalmboken, d 1, Sthlm

1976, s 112). - Hur svårt att ena tron (ibid, s 202).

— Längs ekots stigar. Ett urval efterlämnade dikter. Sthlm 1978. 82 s. - Blekinge. Sthlm 1978. 43 s. (Bonniers julbok 1978.) — Doriderna. Efterlämnade dikter o prosastycken i urval o med företal av T Hall. Sthlm 1980. 92 s. [Ny tr s å.] - Mellan pelarna. Sthlm 1983. 15 s. — Bolies ägor. Ur det efterlämnade materialet till Vägen till Klockrike. Sammanst o efterskr av I Munck. Sthlm 1983. 246 s. — Diverse dikter eller prosastycken i bl a: Sveda novelaro, tradukis F Szilågyi, Sthlm 1950, s 161 — 177 [esperanto]; Seven Swedish poets. Transl and ed by F Fleisher, [Malmö, tr] Uddevalla 1963, s 85—103, [bearb o utökad:] Eight Swedish poets, Malmö (tr i Ungern) 1969, s 96—115; Skandinavien erzählt. Zwanzig Erzählungen. Ausgewählt v K Rifbjerg Frankfurt a M & Hamburg 1964, s 166—172; Cinco poetas suecos, [1.] A Lundkvist, H Martinson, G Ekelöf ... versäo directa de S Duarte, Lisboa [& Gbg] 1966 (tr Lisboa 1967), s 45—58; Friends, you dränk some darkness, three Swedish poets H Martinson, G Ekelöf and T Tranströmer chosen and transl by R Bly, Boston 1975, s 5—65; T Warburton, H Martinson & R Enckell, Kolme runoelmaa unohdetusta elämästä, Hfors

1977, s 27—54; Schwedische Lyrik der Gegenwart. Hrsg und iibertr v P Zekeli, Tübingen und Basel 1979, s 1-16. - Bidrag i bl a: Eldaren 1927-32, Gbg; De arbetslösas jultidning 1927, 1929-35, Gbg; Sjömannen, utg av Sv sjömans-unionen / sjöfolksförbundet, 1928-34, Gbg; Konsumentbladet 1928-36 o forts Vi från 1937 (till 1978), Gbg o Sthlm; Den arbetslöse 1928, Sthlm; S.A.L.I.F., utg av Sv. Amerika linjens intendenturpersonals fören, 1928-31, Gbg; Nya folkets röst 1928-32, Sthlm; Hyresgästernas tidning, utg: Halmstads hyresgäst-fören, 1928, Halmstad; Arbetaren 1928, New York; Landkänning 1928, New York; Heimdaliten, organ för Ungdomsförb Heimdal inom N.T.O., 1929, 1931, Sthlm; Quosego, 1929, Hfors; Ariel, tidskr för folkligt studie- o bildningsarb, utg: N.T.O:s studiekommitté, 1929, 1931-32, Sthlm; Bonniers veckotidning 1929, Sthlm; Julgranen, [Nationaltemplar-orderns jultidn,] 1929-30, Sthlm; Julefrid, [d:o,] 1929-30, 1932, Sthlm; Nöjen i ord & bild 1929, 1931-32, Gbg; Arbetarens jul 1929-31, Sthlm; Dementitidningen Gnistan 1930 [Sthlm]; Clarté 1930, Lund (tr Sthlm); Bonniers månadstidning 1930-31, Sthlm; Verdandisten, organ för Nykterhets-orden Verdandi, 1931, Sthlm; Svensk typograf-tidning 1931 [Sthlm]; Fönstret 1931-32, Sthlm; Fronten 1931-32, Sthlm; Spektrum 1932, Sthlm; BLM 1932-39, 1941, 1944-45, 1947-48, 1951, 1956, 1963-64, 1980, Sthlm; Vår bostad, organ lör Hyresgästernas rikslörb ..., 1932—33, Sthlm; Idun 1932, 1934, 1942, 1953, 1958-59, 1962, Sthlm; Vintergatan, Sveriges författareförenings jultidn, 1932-33, 1938, ... kalender, 1942, 1946, 1951-52, 1957, 1960, Sthlm; Ergo, tidn för Uppsala studenter, 1933, Upps; Unga röster, litt tidskr ... utg av en studiecirkel i Sundsvall, ansluten till ABF, 1933-34, Sundsvall; Barnens dagblad 1933, Sthlm; Radiolyssnaren 1933, Sthlm; Röster i radio(-TV) från 1933 (till 1978), Sthlm; Julstämning 1933, 1939, 1957, 1961, 1972, 1975, Sthlm; Julblommor, utg till förmån för Sv typograflorbun-dets invalid- o tuberkulosfonder, 1933, Oskarshamn; Påskliljor, d:o, 1934, Oskarshamn; Mänsklighet 1934, Sthlm; De blindas tidskrift 1934, Sthlm; De arbetslösas vårtidning 1934, Gbg; Vid julbrasan 1934, Sthlm; Arbetets kvinnor 1934, Sthlm; "B.M.F", organ for Svenska bokhandels-medhjälparefören, 1934, 1955, Sthlm; Nordeuropa, sv editionen, 1938—39, Lund, nordisk edisjon, d:o; OoB 1940, Sthlm; Veckorevyn 1940, Sthlm; Horisont, litt kalender, 1941, Sthlm; Fataburen 1941, Sthlm; Paletten, utg av Göteborgs konstnärsklubb, 1941-42, Gbg; Nordens frihet 1941, 1944, Sthlm; SLT 1941, 1943, 1946, Lund; Bygd och natur, årsbok 1941, 1946, 1956, 1959, 1961, 1969, 1971, o d:o, tidskr för hembygdsvård, 1946, 1961, 1967, 1976, Sthlm; Konstrevy 1942, 1955, Sthlm; Samtid och framtid, tidskr för idépolitik o kultur, 1944, Sthlm; Sotarens jul 1944, 1946, Sthlm; Vecko-journalen 1944, 1946, 1951, 1954, 1958, 1960-61, 1978, 1980, Sthlm; All världens berättare 1945, 1948-49, 1951, 1953, 1956, Sthlm; Sia, Skogsindustriarbetaren, 1946, 1956, Sthlm; Stf, Sv turistföreningens tidn, 1948, 1950, 1954, Sthlm; Hörde Ni? 1949-51, Sthlm; STFÅ 1949, 1953, Sthlm; SAH ... 60, 1949, 67, 1955, 73, 1964-65, Sthlm 1950-66; Biblioteksbladet 1951, Lund; Biografbladet, biografägarnas fackorgan, 1952, Sthlm; Lyrikvännen 1954, 1957, Sthlm; Dasdalus, Tekn museets årsbok, 1955, Sthlm; Julpost 1955, Sthlm; Kontur, publ by Svenska slöjdfören, 1955, Sthlm; Bokvännen 1955, Sthlm; Folket i bild 1958, Sthlm; Hertha 1958, Sthlm; Horisont, tidskr utg av Sv Österbottens 1 It— teraturfören, 1959, 1974, Vasa; Värmland förr och nu 1960, 1964, Karlstad; Studiekontakt, Tidn för Svenska landsbygdens studieförb, 1961, Södertälje; Svensk sparbankstidskrift 1964, Sthlm 1965; Skolledaren 1966, Sthlm; Böckernas värld 1968, 1971, Sthlm; Sweden now 1974, Sthlm; Artes, 1975, Sthlm; Månadsjournalen 1980, Sthlm; vidare bl a i: Arbetaren, från 1927, med Arbetarens jul 1929— 31, Sthlm, Brand 1927-31, 1952, 1955, med vår- o majnr Vårbrodd 1930, Sthlm, Folkets dagblad Politiken 1927-30, Sthlm, Arbetare-kuriren 1927-29, Gbg, Ny. tid 1927-34, Gbg, Templar-kuriren 1927—34, Örebro, Sydöstra Sverges dagblad 1928-30, Karlskrona, Hyresgästen 1928-31, Halmstad, Tidevarvet 1928-34, Sthlm, Minareten 1928, Gbg, S-T från 1928, DN från 1931, med bilagan Läslysten 1984 (tidigare otr ms), NDA 1931-33, GHT från 1932, SvD från 1933, Expressen 1938, 1946, Den frivillige, Utg av Svenska frivilligkåren i Finland, 1940 [Rovaniemi], MT 1946, Ostgöta correspondenten 1953, 1959, Linköping, Skaraborgaren 1953, Falköping, Kristianstads läns tidning 1953, Aurora 1953, Ystad, Göteborgs-posten 1954, 1960, 1971, Katrineholms-kuriren 1954, Aftonbladet 1954, Dala-demokraten 1954, Falun, Eskilstuna-kuriren 1954, Gefle dagblad 1954, 1960, Vestmanlands läns tidning 1954, Västerås, Jönköpings-posten 1954, Västerviks-tidningen 1954, Norrlands-posten 1954, Gävle, Skånska dagbladet 1954, Malmö, Ystads allehanda 1955, Nya Werm-lands-tidningen 1955, Karlstad, Barometern 1955,


1958, 1961, Kalmar, Borås tidning 1955-56, Bohusläningen 1955, 1957, Uddevalla, Folket 1955, 1962, Eskilstuna, Nerikes allehanda 1955, 1958, Örebro, Smålands folkblad 1956, Jönköping, Väs-terbottens-kuriren 1956, 1958, Umeå, Morgon-bladet 1957, Sthlm, Norrländska social-demokraten

1959, Boden, Västerbottens folkblad 1959, Umeå, Örnskölds viks allehanda 1959, Blekinge läns tidning 1959, Karlskrona, Gotlands allehanda 1963, Visby, Värmlands folkblad 1965, Karlstad, Huvudstadsbladet 1967, Hfors, Helsingborgs dagblad 1968; bidragen 1927—34 förtecknade i Espmark, nedan a a, s 288—307, därefter mycket ofullständigt redovisade; en fullst bibliografi under utarbetande vid UUB.

Redigerat: G Fröding, Dikter. I urval o med inl. Sthlm 1950. 295 s. (Bokklubben Svalan [omsl: 1950:11].) — Vishetens ord i öster, samlade. [Sthlm, tr] Tierp 1962. (62) s. (En Piccolobok [omsl].) 2. uppl 1963. 3.-4. uppl okända. 5. uppl 1967. 6. uppl 1977. Övers: Kloge ord i 0sterland, [Khvn] 1967, 53 s (Citatb0gerne [omsl]).

Källor och litteratur

Källor o litt: M Abenius, Dramat om "den halva nåden" (SLT 1965); S-E Abrahamsson, Tekniskt språk i M:s Aniara (FT 1964); K Ahnlund, Barnet i spegeln. H M—Martin Tomasson (SLT 1973); dens, Första kapitlet av "Nässlorna blomma" (SLT 1976); B Alving [sign Bang], Varför teg du i elva år? (VJ 1971, nr 44); dens, Profiler (1983); S Andreason, "Skrikandet har stärkt mig i tron på poesin" (GHT 30 okt 1971); G Aulén, Gudsföreställningar i Aniara (Sv teol kvartalskr 1963); A Bergsten, En sjöman går i land (Norrländska socialdemokraten 7 o 9 dec 1974); dens, H M:s— världsnomadens författarväg till nobelpriset (Studiekamraten 1975); S Bergsten, Himmelens bok. M o solboken (dens, Jaget o världen, 1971); dens, Stjärnan i själens spegel. Saknadens spegling: Ekelöf o M (ibid); P Björck, Tuvornas visdom, H M:s "Tuvor" (Vår lösen 1974); S Björck, Det möjligas konst. Sv romaner 1948-1949 (OoB 1949, s 327); L Bohman, Färd o flykt i H M:s diktn (Visby stadsbibi, årsskr 1962—63); M Bramstång, H M:s "sällsamma provins" (GHT 1978, nr 7); D Bren-necke, H M:s poetische Weltflucht als soziales En-gagement (Skandinavistik, 1976, [Gluckstadt], H 1); N Burton, Till sjunkna o blommande öar. En studie i Werner Aspenströms, Gunnar Ekelöfs o H M:s lyrik genom några havs- o naturdikter (SLT 1978); S Carlsson, M i Angola (Arbetet 4 aug 1961); B Christofferson, H M som naturskildrare (Författarnas naturlära, 1973); L Collmar, När min vän Harry ville ändra i bibeln ... (Vår kyrka 1974, nr 50); W Dickson, Hjärtfäste o hungertorn. Infallsvinklar i finlandssv o rikssv lyrik (1953); dens, Den godartade möjlighetens diktare (SLU-bladet 1961, h 12/13); L Drangel, Den kämpande demokratin ... 1935-1945 (1976); U-B Edberg, Att leva är som att åka cykel (SvD 5 maj 1974); G Edman, Med M i den sv sommaren (Kristendom o skola, 1978, h 3); J Ekman, H M o Eyvind Johnson (Credo 1975); K Ekman, H M. Inträdestal i SA (1978, äv SAH 1978, 1980); S Erfurth, H M:s barndomsvärld (1980); dens, H M o vägen ut (1981); Eva Eriksson, Dikt o analys. H M: Li Tis råd (Lyrikvännen 1962, h 6); Göran O Eriksson, Den siste skalden (S-T 21 dec 1962)^ K Espmark, H M erövrar sitt språk (1970); L A Everbrand, Fantasileken hjälper sockenbarn överleva (Dala-Demokraten 3 febr 1972); A Fagerström, M i nya banor (Idun/VJ 1963, nr 10); B o F Fleischer, Samtal med H M (Hufvudstadsbl 29 jan 1963); A Francke, Hades o Euklides i M:s diktsaml Passad (Lyrikvännen 1962); G Freden, Febus o pärlugg-lan. En studie i Tegnérs o M:s symbolspråk (dens, Uppbrott till verkligheten, 1961); S Fries, H M o språket (Språkvård 1971); E R Gummerus, Due poeti svedesi: Pär Lagerkvist e H M (1958); A Gustafsson, Carl Hill o H M — ett spel på motsatser. Föredrag ... (Meddel från FrKA 1977— 1978, 1979); K Hagman, Kulturens dimension (Horisont 1978); T Hall, Vår tids stjärnsång. En naturvetensk studie omkr H M:s Aniara (1958); dens, Amis o Aniara (SvD 13 mars 1963); dens, H M o tidsmotivet (SvD 12 febr 1972); dens, Fynd-gruvan Aniara sedd ur två vinklar (SvD 6 juni 1975); dens, Naturvetenskap o poesi: Viktor Rydberg, August Strindberg o H M (1981); P Hallberg, Studier i H M:s språk (1941); dens, Om bildspråket i H M:s Nässlorna blomma (NT 1975); T Hallen, Jag är oengagerad (DN 30 okt 1971); V Hey-man, Aniara 1971 (GHT 28 jan 1971); dens, H M — herre med diktens trollspö (Arbetaren 1971, nr 51/52); dens, "Han började berätta förtrollande som ingen annan ..." (ibid 1974, nr 41); I Holm, Tankar o tendenser i H M:s diktn (SLT 1948); dens, H M. Myter, målningar, motiv (1960); O Holmberg, Lovtal över sv romaner (1957); G Irbe, Vägen till Sverige (SDS 14 okt 1974); K Jaensson, Essayer (1946); H Janstad, Han slogs o älskade, söp o tyranniserade (Arbetet 15 maj 1972); A Jam-zon, Aniara (dens, Under poeternas himmel, 1962); dens, Gräsen i Thule (ibid); A Johansson, Finlands sak ... 1939-40 (1973); D Johansson o C Kalium, Båda föddes i Fattig-Sverige (Expressen 9 dec 1974); B Julen, H M: Undergången (dens, Tjugo diktanalyser ..., 1962); A Jorgensen, H M (Sjaellands Tidende 12 april 1965); dens, Fra ver-densnomaden til "Aniara" (Flensborg Avis 9 juni 1965); G K:son Kjellberg, H M:s "goda fe" Margaret Kjellberg (1982); S Klockare, E Goland o H Fällman, Så upplevde vi dikten (SIA 1974, nr 24/ 25); T Kristensen, H M, den fribaarne Fyrirader (1941); O Lagercrantz, H M (dens, Sv lyriker, 1961; även i dens, Tretton lyriker ..., 1973); dens, Arets nobelpristagare i litt. Två självlärda ur arbetarklassen, H M (DN 4 okt 1974); E Lindegren, Sånger till mognaden (Vi 1946, nr 10; även i dens, Tangenter, 1974); B O Linder, En fjäder blev fem höns, ändå kom lyriken (Metallarbetaren 1971, nr 51); H Lång, "När jorden skrattade" (dens, Dikt att förklara, 1971); K V Långström, Vädjan till H M (Perspektiv 1963); I Löfström, "Överlämnade åt skräckstel rymd ..." Den religiösa problematiken i H M:s Aniara (dens, Finns det änglar i Mars? ..., 1975); S Malmström, Experiment med ord (Sv diktanalyser, ed M v Plåten, 1965; även i MLFA 1964); C Montén, Turismen började med pilgrims-resor (DN 16 jan 1972); J Munck, Klockbojen o koltrampen. H M:s lyriska genombrott (BLM 1952); J Mårtenson, H M: En strof ur "Aniara". Dikt o analys (Lyrikvännen 1965); dens, Telefonsamtal med H M (Horisont 1978); L Nygren, Sång till det måttliga. Anteckn:ar kring en postum dikt-saml av H M (BLM 1979); O Oberholzer, Lauda-tio fur H M (Verleihung des Henrik-Steffen-Preises 1972 ... am 22 August 1972); dens, Zur Gliederung von H M:s Aniara (Skandinavistik 1974); P Olivar-ius, Teknologi og modernisme. Omkr H M:s sci-ence fictiondigt Aniara (Kritik, [Khvn] 1975); Å J Olsson, Funderingar kring Aniara (Lyrikvännen 1962); R Parland, När H M erövrade sitt språk (Byggnadsarbetaren 1971, nr 16); O Paz, Fyra poeter från Sverige (BLM 1962); F Persson o A Rundqvist, Antologia Gothoburgensis (1953); G Qvarnström, Jorden: människans hem. En berättelse om litterära rymdresor från Ikaros till Aniara (Läs vidare, 10, 1961); M L Ramnefalk, Tre lärodiktare. Studier i H M:s, Gunnar Ekelöfs o Karl Vennbergs lyrik (1974); dens, En poesi for visdomen. H M:s mogna lärodiktn (Horisont 1974); dens, HM- diktare, kulturkritiker (GHT 1978, nr 7); B v Rosen, Vagnmänniskan (OoB 1961); dens, Om naturtrohet o andra funderingar om konst (1968); J Rydén, Guds elektriska nåd över sv landsbygd. Det industriella genombrottets spegling hos M o Moberg (Studiekamraten 1964); M Rying, Och räddar sig in på minnets stigar för att förbereda framtiden (RiR 1961, nr 35); dens, Mod att vara vaken (ibid, nr 36); H Sihvo, Sång om Karelen i rymdeposet Aniara (Horisont 1978); L Sjöberg, H M: writer in quest of the armonius (American Scandinavian Review, [New York] 1972); dens, H M has a passion for collecting [especially things maritime] (Sweden now 1973); dens, H M: From vagabond to space explorer (Books abroad 1974); Spektrum 1932, h 6; J Stenkvist, Nomaden som blev stugsittare (AB 11 juni 1965); S Stolpe, Kämpande dikter (1938); dens, H M:s världsbild (dens, Myt o verklighet, 1972); Studentafton: H M (Götheborgske spionen 1964, h 3); C I Ståhle, Tre soluppgångar (Studier i nord filologi, = SSLF 446, 1971); G Sundell, Ord o öden i ett tidningshus. Ur S-T:s hist 1889-1959 (1959); J Swartz, H M o enbusken (Lyrikvännen 1964); G Svensson, Om H M. Så rik på hjärta, hjärna, alla sinnen (VJ 1974, nr 41); dens, HM — sommarmänniskan (VJ 1978, nr 8); dens, H M som jag såg honom (1980); T Thiel, Möten med H M (dens, Den förlorade sonen, 1973); G Tideström, H M:s "Aniara" (Scandinavica [London o New York] 1974); dens, Ombord på Aniara. En studie i H M:s rymdepos (1975); L Ulvenstam, H M (1950); dens, Vem pratar idag om H M? Förf mot samhället (AB 7 juli 1972); I Wizelius, Från Lilla Paris till Aniara. Ett samtal med H M (Birger Sjöberg-sällsk 1962); J Wrede, Sången om Aniara (1965); P-O Zennström, Aniaras äventyr (dens, Kommunistisk kritik, 1, 1975); T Zettcrholm, H M (Förflittrhist, 3, 1978); K Osterling, Författare o matlusten (Böckernas värld 1971, nr 5).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harry E Martinson, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9140, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Holm), hämtad 2014-04-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9140
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harry E Martinson, urn:sbl:9140, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Holm), hämtad 2014-04-21.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se