Meriter

Lundborg, Gustaf (Gösta) Oskar Fredrik, f 25 sept 1883 i Bärbo, Söd, d 5 sept 1959 i Sthlms-Näs, Upps. Föräldrar: folkskolläraren o organisten Johan Petter (Petrus) L o Rosina Sofia Pettersson. Anställd i ingenjörsfirman Gleim & Eyde, Sthlm, 02–05, hos civiling Erik Winell där 05–08, vid Sthlms stads kommunikationskomm 08–10, hos major H G Torulf, Allm ingenjörsbyrån 10–14, vid Trafikförvaltn Gbg-Sthlm–Gävle o Sthlm-Västerås–Bergslagens järnvägar 15–25, byråingenjör där 16–25, anställd vid Sthlms stads trafikkommitté (från 23 trafikkommission) 19–26, ledare för utredn:arbetena där 22–26, led av statens förortsbanekommission för Sthlm juni 19–mars 23, byråingenjör för trafikärenden hos Sthlms stads stadsplanenämnd 26, tekn ledare av utredn:arbetet i 1930 års trafikkomm för Sthlm 6 mars 30-22 mars 34, led av styr för Sthlms byggnadsfören 31–36, för tidskr Byggmästaren 34, sekr o tekn utredmman åt 1934 års bangårdsdelegerade i Sthlm 34–38, led av kommunalfullm i Sthlms-Näs 35, förste byråingenjör vid stadsplanekontoret 37–48, överingenjör 48, sakk biträde åt Sthlms stadskollegiums tunnelbanedelegerade 39–40.

G 25 nov 1910 i Sthlm, Matt, m Ester Kristina Larsson, f 7 dec 1885 i Sparlösa, Skar, d 27 febr 1979 i Kungsängen, Sth, dtr till lägenhetsägaren Lars Andreasson o Kristina Andersdtr.

Biografi

Sin inriktning på Sthlms trafikfrågor fick Gösta L genom en tidig anställning i den tysk-norska konsulterande ingenjörsfirman Gleim & Eyde, som 1898 vunnit första pris i en tävling om ny infart söderifrån för västra stambanan. 1905 fick firman i uppdrag att bearbeta den sk Skanstullslinjen. 1908 till 1910 biträdde L civilingenjören Erik Winell, som hade statligt uppdrag att utreda förortsbanor. Winell var en ivrig förespråkare av den sk Smedsuddslinjen, enligt vilken järnvägen skulle dras över Mälaren ungefär där Västerbron nu ligger. L blev övertygad om detta alternativs förtjänster och behöll denna uppfattning livet ut. Han menade, att med denna dragning av spår för fjärrtåg söderifrån skulle ingreppen i Sthlms stadsbild ha blivit väsentligt lindrigare.

L arbetade från 1915 på Trafikförvaltningen Gbg–Sthlm–Gävle och vid förvaltningens sönderfall 1918 följde han med till Sthlm–Västerås–Bergslagens järnvägar men blev redan följande år ombedd att komma över till en nybildad kommitté för huvudstadens kommunikationsfrågor. Han fick fortsätta samarbetet med Winell, som då hade fått förnyat statligt uppdrag att studera spårtrafiken till förortsområdena. 1925–1928 var L:s kommitté underställd civilingenjören Per Hörnell (bd 19), som hade stadsplanenämndens uppdrag att arbeta med generalplanefrågor. Från 1929 inlemmades L och hans medhjälpare i stadsplanekontoret som spårteknisk avdelning. Redan året därpå lösgjordes han av borgarrådet Yngve Larsson (bd 22), som gjorde L till chef för det kontor som projekterade först Slussen och sedan början till tunnelbanenätet. Det var med det förstnämnda projektet som L:s briljans som projektor blev uppenbar. Efter ett kort samarbete mellan L och arkitekten Cyrillus Johansson (bd 20) knöts arkitekten Tage William-Olsson till kontoret. På elva månader utarbetade denne och L tillsammans det förslag som sedan kom till utförande och som fungerat allt sedan 1935. L och William-Olsson var i grunden helt olika, men de stimulerade och kompletterade varandra. Var för sig hade de kommit fram till "klöverbladslösningen", men utan L:s stringens och klara tekniska och administrativa förstånd hade projektet säkerligen inte kunnat genomföras så väl, snabbt och billigt. Där var även samspelet med byggnadschefen Carl Thulin avgörande.

L återvände 1939 till spårtrafikavdelning-en. Projekteringen av tunnelbanorna fortsatte och ledde fram till ett principbeslut i stadsfullmäktige 1941 om den syd-nord-västliga tunnelbanan, från Skanstull till Bromma över Sveavägen och S:t Eriksplan. Året förut hade Yngve Larsson övertagit ordförandeskapet i stadsplanenämnden, och samarbetet med L blev av utomordentlig betydelse för detta stadens genom tiderna största byggnadsverk. Larsson var ordförande även i gatunämnden och kunde således leda hela processen från programskrivning och projektering till byggande med avslutande invigning. Samspelet mellan L och Larsson präglades av stor ömsesidig respekt. Den hindrade inte L att i brev uppriktigt och utan omskrivningar påpeka fel eller försummelser som han ansåg att Larsson begått.

Tunnelbanebygget kom i gång sent på året 1945. L kvarstod som ansvarig projektor till sin pensionering 1948. Under dessa sista år skedde flera stora förändringar i projekten. Tåglängden ökades från sex till åtta vagnar. Kurvor gjordes mindre snäva, och detta med- förde att två planerade stationer i city och två på Kungsholmen slogs ihop. Detta ledde till omprojektering under stark tidspress. I något fall stod laget med bergsprängare blott fjorton dagar från den punkt där man från spårvägsbolaget begärde annan sträckning.

Efter sin pensionering öppnade L konsulterande verksamhet, därvid stödd av sin utomordentligt skickliga riterska genom alla år Siri Kinberg. Bland genomförda uppdrag från denna tid kan nämnas bangården i Borlänge, som skulle vridas ett kvarts varv. Han rådfrågades även av Saltsjöbanan och Kooperativa förbundet.

Redan 1914 flyttade L till Kungsängen, och på sluttningen mellan den dåtida allmänna landsvägen och stranden av den innersta viken av Mälaren anlade han en trädgård, som med tiden blev mycket vacker. Mot murarna mognade både persikor och aprikoser. Hans naturintresse var nära knutet till Granholmen och Harö, mellan Sandhamn och Möja, där han disponerade ett stycke vildmark och en stuga. Där levde han nära naturen tillsammans med sin yngre bror Harald några veckor varje sommar.

L hade gått den långa vägen och nått en aktad ställning bland de allra främsta på sitt område. Sthlms stad markerade sin uppskattning genom att ge honom titeln överingenjör, en då ännu rätt sällsynt titel; på stadsplanekontoret var han den ende. Han var oerhört arbetsam, vilket gjorde att han klarade de täta kasten i programmet för tunnelbanan. Under senare delen av sitt liv var L obestritt en av våra skickligaste spårtekniker. Han hade haft ansvaret för planeringen av Sthlms tunnelbana och rådfrågats både av SJ och andra in- och utländska järnvägsföretag. Sitt kunnande hade han skaffat sig under anställningar i järnvägsbolag, hos konsulter och under sin långa tid i stadens tjänst. L kom i hög grad att uppfatta sitt speciella kunskapsområde som en del av den totala stadsbyggnadskonsten.

Författare

Göran Sidenbladh

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Betänkande angående ordnandet av Stockholms lörortsbanefråga av Statens förorts-banekommission for Stockholm. Sthlm 1923. 126 s. 10 kartor, 1 diagram. (SOU 1923: 21, Kommunikationsdep; tills med G. Lagerbjelke m fl.) – Utlåtande i anledning av forslag till ändring av mosaikmålningen å Gyllene salens norra vägg. [Rubr.] Sthlm 1931. 5 s, 1 pl. [Undert, tills med T William-Olsson o Erik Karlsson; parodi.] (Stadskollegiets utlåtanden och memorial, 1931, Nr -.) – Ordnandet av slussområdet i Stockholm (Svenska stadsförbundets tidskrift, årg 23, 1931, Sthlm, 4:o, s 135-142, 1 pl; även sep, 8 s). – En jämförelse mellan spårvägs- och omnibusdrift (Svenska vägföreningens tidskrift, årg 21, 1934, [Sthlm, tr] Norrtelje, s 62–77). – Nya trafikförbindelser Norrmalm –Södermalm väster om Staden mellan broarna t Stockholm (Kommunalteknisk tidskrift, årg 11, 1945, Sthlm, 4:o, s 65–69). – Historik rörande tunnelbanan (Byggmästaren, tidskr för arkitektur o byggnadsteknik, årg 32, 1953, Sthlm, 4:o, uppl A. Arkitektur, s 21–24). – [Stockholms skönhet. Debatt i Sv arkitektföreningen 17 mars o 5 april 1954] (ibid, 33, 1954, s 159–161, 162). -järnvägen och broarna över Riddarholmen (SSEÅ, 1957, Sthlm, s 129-155).

Källor och litteratur

Källor o litt: Y Larsson, G L död (DN 6 sept 1959); dens, Mitt liv i stadshuset, 2 (1977); G Sidenbladh, Planering för Sthlm 1923–1958 (1981); SMoK; SvTeknF.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf (Gösta) O F Lundborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9779, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Sidenbladh), hämtad 2024-05-02.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9779
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf (Gösta) O F Lundborg, urn:sbl:9779, Svenskt biografiskt lexikon (art av Göran Sidenbladh), hämtad 2024-05-02.