Johan A Lundell

Född:1851-07-25 – Kläckeberga församling, Kalmar län
Död:1940-01-28 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Slavist, Skolrektor, Landsmålsalfabetsgrundare


Band 24 (1982-1984), sida 261

Meriter

Lundell, Johan August, f 25 juli 1851 i Kläckeberga, Kalm, d 28 jan 1940 i Uppsala, Domk. Föräldrar: hemmansägaren Anders Andersson o Karolina Olsdtr. Mogenhetsex vid Kalmar h a l 2 juni 71, inskr vid UU 29 aug 71, FK där 14 dec 76, eo amanuens vid UUB 4 sept 80—juni 85, doc i fonetik vid UU 5 jan 82, tf lärare i slaviska språk 23 mars 85, tf eo prof 30 dec 90, eo prof 10 juli 91, prof i samma ämne 30 juni 08—11 aug 16, allt vid UU, ordf i fören Quousque tandem från 86, ledare tills med A Noreen för Uppsala ensk lärov 92, rektor där (från 98 Uppsala ensk lärov o Uppsala privatgymnasium) 96—98, lär 96 — 32, inspektor där 06—14, led av styr o sekr i ab (från 98 Sällsk) Uppsala ensk lärov 3 juni 92—33, startade tills med Ida Norrby ett skolkök vid lärov (från vt 95 Uppsala ensk lärov: s fackskola för huslig ekonomi) ht 94, rektor där 22—33, ordf i sommarkursernas i Uppsala föreläsn:utsk 01—07, led av centralstyr för fören av lärarinnor o lärare vid Sveriges h flickskolor o samskolor 01 — 19, ordf i föreläsn:byrån vid UU 02—07, i sv sektionen av Association Franco-Scandinave 04—14, i de ensk lärov:s förb 08, startade tills med Carola Eneroth en praktisk gymnasielinje för flickor (från 21 Etisk-pedagogiska inst) vid Uppsala ensk lärov 12, ordf i Undersökn af sv folkmål (Landsmålsarkivet) i Uppsala från 14, i Sv-tjeckoslovakiska sällsk 23 — 34, grundade en flyttande slöjdskola för manlig ungdom i Uppsala län 29. - LHVU 90, fil hedersdr vid UU 6 sept 93, SA:s Karl Johanpris 21, HedLGAA 32.

G 12 juni 1882 i Uppsala, Domk, m Marie-Louise Jönsson, f 28 aug 1860 i Sölvesborg, d 5 febr 1940 i Uppsala, Domk, dtr till telegrafkommissarien Rudolf Theodor J o Louise Eugenie Lindell.

Biografi

Sin första berömmelse inom och utom vårt land tillvann sig Johan L som skapare av ett ljudskriftssystem avsett för vetenskaplig uppteckning av sv dialekter. Som nybliven fil kand hade han fått uppdraget av landsmålsföreningarna i Uppsala. En utförlig redogörelse för sitt förslag framlade L 1878 (tr 1879) i Det svenska landsmålsalfabetet, tillika en öfversikt af språkljudens förekomst inom svenska mål. Alfabetet (här förkortat lmalf), som upptog 144 bokstäver i kursivstil förutom särskilda diakritiska tecken för accent, längd, muljering och dylikt, utgjorde en utvidgad och beriktigad version av ett tidigare sv system, föreslaget av C J Sundevall (framlagt 1856, tr 1862).

Allmänt anslöt sig L till den praktiskt inriktade ljudskriftstraditionen och avvisade sådana alfabet som i likhet med A M Bells (1867) gjorde anspråk på att återge ljudens artikulatoriska natur. Bruket av lmalf borde dock enligt L grundas på noggrann kännedom om de noterade ljudens artikulatoriska bildning. Endast antydningsvis och i förbigående kommer språkljudens distinktiva funktion på tal. Ännu i artikeln Principes d'écri-ture (Khvn 1930), där L i avklarnad form redovisar sina fonetiska notationsprinciper, heter det att man i vissa indiska skriftsystem med skäl skiljer på dentala och cerebrala (supradentala) konsonanter. Med s k grov beteckning avsåg L återgivande av "sådana skillnader i uttalet, som varje svensk med normal iakttagelseförmåga utan vidare hör" (Grov ljudbeteckning för folkmål, 1933). I den konsekventa användningen av kursavsnitt för ljudskriften är L en efterföljare till R Lepsius (1863) men har gått ett steg vidare genom att slopa versalerna. Därmed fick lmalf den harmoniska skriftbild som så fördelaktigt skiljer det från andra dåtida ljudteckensystem.

Lmalf fick på det hela taget ett mycket positivt mottagande, t ex av Adolf Noreen, Johan Storm och Otto Jespersen; Henry Sweet, Englands fonetiska orakel, ställde sig dock avvisande. Uppenbarligen har lmalf fått stå modell för de strax därpå framlagda norska och danska motsvarigheterna. Lmalf kom omedelbart till flitig användning, efterhand dock med talrika detaljändringar och tillägg. Fastän inte avsett som universalalfabet visade sig lmalf också användbart för uppteckning av andra språk, t o m så avlägsna tungomål som kinesiska (B Karlgren) och bantuspråk (G Lindblom). L:s avhandling om lmalf publicerades 1879 i första årgången av tidskriften Nyare bidrag till kännedom om de sv landsmålen ock sv folklif (från 1904 Sv landsmål och sv folkliv, förkortat SvLm), vilken L i samverkan med några andra forskare och på uppdrag av landsmålsföreningarna i Uppsala, Hfors och Lund hade grundat året innan. Under hela återstoden av sitt liv var L denna tidskrifts huvudredaktör och nedlade som sådan ett utomordentligt arbete dels genom en mängd egna bidrag, dialektologiska såväl som fölkloristiska (översikt i Reg ... 1940), dels genom, stundom djupt ingripande, bearbetning av andra bidragsgivares manuskript. Det har om L sagts att när "man tänker på den intellektuella bredd, rörlighet och rastlöshet som tagit sig uttryck i utredigeringen och utgivningen av 61 tidskriftsårgångar om sammanlagt inemot 29000 sidor framstår L i själva verket i ett format, som för tankarna till några av vår storhetstids största och produktivaste fornforskare" (Strömbäck).

Ändå var detta blott en del av L:s livsgärning. Redan som biblioteksamanuens genomförde L 1881 flyttningen avj Westins 1877 till UU donerade samlingar (c:a 30000 bd) från Sthlm till UUB. Under 1880- och 90-talen företog L flera utrikesresor, bla till Norge (Telemarken), Finland, Ryssland och Balkan, för språkstudier som bla resulterade i uppsatsen Norskt språk (Nord tidskr 1882) och den stora resonerande bibliografin Etudes sur la prononciation russe, 1 (UUÅ 1891). 1911 publicerades del 1 av hans Lärobok i ryska språket (del 2 utkom 1914). — Som kuriosum kan nämnas att L var Sveriges förste såväl docent i fonetik som professor i slaviska språk — och detta utan licentiatexamen och doktorsgrad.

1886 startade L tillsammans med Otto Jes-persen och August Western en skandinavisk förening med det utmanande namnet Quousque tandem i syfte att främja den sk nya skolans idéer, speciellt den imitativa eller direkta språkinlärningsmetoden. Föreningens tidskrift (med samma namn) samordnades med den av Anna Sandström 1883 grundade tidskriften Verdandi.

L engagerade sig i rättstavningsstriden. I föredrag hållna hösten 1885 och senare samt i en rad smärre skrifter, även efter rättstavningsreformen 1906, pläderade han utifrån pedagogiska och sociala synpunkter för en mera ljudtrogen rättstavning. Ehuru L sade sig vilja inskränka ändringarna till ett minimum, förespråkade han likväl bla enkla tecken för ng- och sje-ljud. 1893 utgav L det förtjänstfulla arbetet Svensk ordlista med reformstavning och uttalsbeteckning. 1892—94 utgav han tillsammans med L Bergström, H Hjärne, A G S Josephson och G A Magnusson skriftserien Svenska spörsmål, 1899—07 tillsammans med A Noreen skriftserien För skola och hem och 1906—09 tillsammans med K F Johansson, K B Wiklund och K V Zet-terstéen tidskriften Le monde oriental. Sedan 1910 utgav L ensam Archives d'études orien-tales.

I april 1892 lyckades L genom en längre insändare i uppsalatidningarna påverka utformningen av arbetsprogrammet for ett nybildat företag, ab (senare Sällskapet) Uppsala enskilda läroverk. L reagerade mot aktieägarnas planer på en skola för rikemansbarn och krävde en verklig reformskola med bla samundervisning och lägre timantal (24 tim i veckan mot statsläroverkens 28 — 32). Latinet borde enligt L "maka åt sig" och eleverna lära sig "respekt för muskelarbete", varför slöjd, handarbete och matlagning föreslogs som obligatoriska ämnen. Efter flera, delvis stormiga sammanträden valdes L och Noreen 3 juni 1892 till skolans ledare. Under de följande åren tillväxte företaget planenligt; många framstående akademiker kom att för längre eller kortare tid tjänstgöra som lärare vid denna skola, i folkmun mera känd under namnet Skrapan (urspr ett öknamn på en lärare, adj G Schram).

På initiativ av L, Hjärne och Noreen anordnades 1893 vid UU efter engelskt mönster sommarkurser för allmänheten. Själv gav L en dylik i ämnet Huru språkljuden bildas. Kurserna, som upprepades årligen, växelvis i Uppsala och Lund, har betecknats som ett viktigt led i folkbildningen.

1895 grundade L tillsammans med Ida Norrby Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala. Förebilder fanns särskilt i England och Skottland, men genom att ta upp också inhemska impulser (jfr Lundh 1945, s 35 ff) utvecklades Fackskolan efterhand till en mönsteranstalt för vetenskapligt grundad utbildning av lärarinnor i matlagning, handarbete, barnavård och lanthushåll (det sistnämnda vid annexet Brogård utanför Uppsala). Skolan förföljdes dock av dålig ekonomi, särskilt under 1920-talet, då statliga anslag på grund av dyrtiden kraftigt reducerades. Alla kriser till trots bevarade emellertid L sin optimism och räddade sannolikt rörelsen från bankrutt genom sin förmåga att finna donatorer (han kallade sig själv ibland för "landets störste tiggare"). 1933 erhöll L och Ida Norrby avsked från sina poster som rektor respektive föreståndarinna. Fackskolan tedde sig som det egentliga livsverket för både L och Ida Norrby. L:s tanke att skolan skulle bli något av en akademisk läroanstalt, "en högskola för specifikt kvinnlig yrkesutbildning", kan sägas ha gått i uppfyllelse redan under hans livstid. Ett klart erkännande av skolans stora betydelse för folkhälsan lämnades då Ida Norrby 1927 korades till hedersdoktor i medicin vid UU.

Ännu ett skolprojekt startade L 1912, nu tillsammans med Carola Eneroth. Det var en praktisk gymnasielinje för flickor som från 1921 kallades Etisk-pedagogiska institutet. Den samlade bilden av L:s allmännyttiga insatser bär en tydlig prägel av det utgående 1800-talets positivism och ljusa framstegstro. Som vetenskapsman var L framfor allt pedagog och faktasamlare; hans tyngre vägande produktion upptar huvudsakligen verk av refererande och/eller bibliografisk karaktär. Genom sin märkliga reformatoriska aktivitet på skolans område har L lämnat ett personligt vittnesbörd om social ansvarskänsla.

L:s bror Per Olof L (1849-1921) inköpte 1872 herrgården Ebbetorp i Dörby, Kalm. Han fick många kommunala förtroendeuppdrag och valdes 1894 in i AK där han tillhörde lantmannapartiet och även dess förtroenderåd. Han var ivrig tullvän, allmänt konservativ och i allmänhet vän av höga försvarsanslag. I rösträttsfrågan stödde han efter sekelskiftet högerns krav på proportionella val men skrev även under en vänstermotion om kvinnlig rösträtt. Han stannade i AK till 1914.

Även L:s son Torsten Valdemar L (1889 — 1970) ägnade sig åt jordbruk och politik. Efter några år i Ryssland, där Torsten L bl a var sekreterare i den sv hjälpkommittén för krigsfångar i Sibirien och ledare av den sv hjälpexpeditionen 1920—21, övertog han farbroderns gård Ebbetorp. Han valdes 1933 in i AK där han främst ägnade sig åt skatte- och jordbruksfrågor. Han var strängt konservativ, visade sympatier för Sveriges nationella förbund och lämnade riksdagen 1944.

Författare

Claes Witting



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s arkiv i UUB. - Brev från L i GUB (bl a till Hj Lindroth), KB (bl a till F Läffler), LUB (bl a till A Kock), RA (bl a till F Berg), UUB (bl a till C Annerstedt o A Noreen) o Örebro läns mus (till N GDjurklou).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se GAA, Minnesbok 1932-1942, Upps 1943, s 255-269; jfr UUM ht 1936, Upps 1937, s 218-221, o 1937-1950, tr 1953, s 362.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 10 juli 1891, nr 15, o 11 aug 1916,\nr 14, RA.

G Danell, Adolf Noreen (Hågk o livsintr, 19, 1938, s 120 f); T Eklann, Kring en studenttidnings start o första år (ibid, s 405); M Eriksson, Sv ljudskrift 1878-1960 (Sv landsmål o sv folkliv, bil 62, 1961); A K Foldvik, Henry Sweet om lydskrift, sv landsmålsalfabetet og J A L (ibid, årg 99, 1976); H Geijer, JAL (GAA:s minnesbok 1932-1942, 1943); S Grauers, Anna Sandström 1854-1931 (ÅSU 104, 1961); O Jespersen, Fonetik. En systematisk fremstilling af laeren om sproglyd (1897— 99), särsk s 143 f; H Lundh, Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala 1895-1945 (1945); dens, Uppsala ensk lärov 1892—1960 (Uppsala ensk lärov 1901-1960 = Sveriges studenter, 9, 1961); A Noreen, Vårt språk, 1 (1903); Reg till tidskr Sv landsmål o sv folkliv 1878-1938, 1-2, ed R Liljefors (1940); J Storm, Englische Philologic, 1 (Leipzig 1892), särsk s 231 ff; D Strömbäck, Till J A L:s minne (Sv landsmål o sv folkliv, årg 70, 1947, s VII—XII); K Tarschys, "Sv språket o litt:en". Studier över modersmålsundervisn i högre skolor (1955); UUM ht 1936 (1937). - Nekr över L i UNT 29 jan 1940. - Per Olof L: S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); A Engström, Riksdagsgubbar (1906), s 127; SMoK; L Tingsten, Hågkomster (1938). Torsten L: art i SvD 18 maj 1949; L Kjellberg, The Collection of Prints from the Russian Revolution in the Uppsala University Library (Otium et negotium, 1973, s 181 — 187); SMoK.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan A Lundell, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Witting), hämtad 2014-09-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9807
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan A Lundell, urn:sbl:9807, Svenskt biografiskt lexikon (art av Claes Witting), hämtad 2014-09-18.

Rättelser och tillägg

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel.
Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se