Meriter

2 Lundgren, Johan Alfred, bror till L 1, f 10 juli 1879 i Malmö, S:t Petri, d 18 juni 1949 i Sthlm, Matt. Mogenhetsex vid Malmö h a l 1 juni 97, lärling vid Kockums mek verkstads ab i Malmö 10 nov 97–13 maj 98, ord elev vid KTH 16 sept 98, avgångsex från fackskolan lör maskinbyggn:konst o mek teknologi där 10 juni 01, elev i telegrafverket 27 maj 02, eo telegrafassistent 29 maj 03, eo linjeingenjör 1 aug 03, linjeingenjör där 1 jan 10, byråingenjör i telegrafstyr 1 okt 14–20, led av kommunikationsverkens lönekomm juni 18–mars 23, byrådir i telegrafstyr 1 juli 20, byråchef vid ekonomi- o kanslibyrån där 12 okt 28–41, led av statistiska tabellkommissionen 28–44, ordf i komm ang automatisering av telefonnätet på landsbygden nov 30–febr 33, led av komm ang telegrafverkets organisation mars–okt 40, överdir i telegrafstyr 23 maj 41–1 dec 44, ordf i 1944 års telefonkomm okt 44–dec 45.

G 14 nov 1914 i Gbg, Vasa, m Elna Kristina Nordberg, f 27 sept 1884 i Sundsvall, d 8 april 1966 i Sthlm, Matt, dtr till tullkontrollören Fredrik N o Amalia Pettersson.

Biografi

Alfred L utbildade sig till ingenjör inom elektrotekniken och kom också att i början av sitt yrkesverksamma liv ägna sig åt tekniska uppgifter inom telegrafverket. Han fick därigenom direkt och praktisk erfarenhet av dåtidens teletekniska problem – svårigheter att telefonera över längre avstånd, behovet av automatisk koppling av telefonsamtal m m. De insikter han därvid fick inte minst av landsbygdens telefonförhållanden kom väl till pass i hans senare verksamhet. Han var bl a en av de drivande krafterna, då det 1918–19 gällde att förbereda införandet av s k rikskablar, dvs långdistanskablar för telefoni, där Sverige var först i Europa.

I telefonens barndom kopplades alla telefonsamtal manuellt av telefonister. På 1920-talet började man ersätta dem med automatiska telefonväxlar, men det var endast i de större städerna som telefonstationerna automatiserades. I början av 1930-talet fanns automatiserade stationer endast i Sthlm, Gbg, Malmö och Sundsvall. L insåg tidigt att automatisering även av mindre växelstationer skulle kunna förbättra landsbygdens telefonförhållanden. Man skulle därigenom undgå svårigheterna att skaffa föreståndare och betjäning för stationerna, man skulle kunna ge abonnenterna fördelen av betjäning dygnet runt, snabbare koppling i telefonnätet och säkerhet för att samtalen inte kunde avlyssnas. L utsågs till ordförande i kommittén för landsbygdens telefonautomatisering, och dess omfattande betänkande (1933) behandlade därmed sammanhängande ekonomiska, tekniska och trafikala frågor. Betänkandet fick en avgörande betydelse för genomförandet av automatiseringen av telefonnätet, en process som fortgick till 1972, då de sista manuella växelstationerna avvecklades.

Automatiseringen medförde stora besparingar för telegrafverket, vilket från slutet av 1928 gjorde det möjligt att flera gånger sänka telefontaxorna ända fram till andra världskriget. Taxesänkningarna ingick i en medveten politik att utjämna abonnenternas telefonkostnader både mellan olika delar av landet och mellan landsbygden och tätorter. I telegrafstyrelsen var det framför allt L som var den drivande kraften bakom denna politik. Han kom också att fungera som ordförande i två viktiga utredningar, som kom att betyda mycket för utformningen av telegrafverkets taxor och avgiftssystem: 1934 års telefontaxekommitté och 1944 års telefonkommitté. L motsatte sig energiskt att det sv telefonväsendet skulle kunna utnyttjas av staten som ett skatteinstrument och menade att resurserna i första hand borde användas till förbättringar av landets telefonförhållanden.

L:s skicklighet som organisatör och utredningsman medförde att han anlitades som ordförande eller ledamot i bl a organisationsutredningar, utredningar om tjänsteställning för olika personalkategorier mm. Det var också L som företrädde telegrafverket vid förhandlingar med personalorganisationer om kollektivavtal. I ett minnestal sade verkschefen Håkan Sterky bl a: "Han gav i rikt mått av sitt sunda bondförstånd, höll ordning och reda på människor och ting, lät ofta humorn krydda en anmärkning eller en uppmuntran, och han var en bland de främsta, när det gällde att lägga en sund ekonomisk grund för verkets framtid."

Författare

K V Tahvanainen

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Kommuriikationsdep:s konseljakter 12 okt 1928, nr 3, o 23 maj 1941, nr 1, RA.

H Heimbiirger, Telefon, telegraf o radio 1903–1920 (Sv telegrafverket, 4, 1953); dens, Telefon, telegraf o radio 1921–1945 (ibid, 5, 1974); H Lindberg, A L (Dödsrunor utg av Sancte Örjens Gille, saml 19, nr 177, 1952). – Nekr över L i SvD 21 juni 1949.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Alfred Lundgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9824, Svenskt biografiskt lexikon (art av K V Tahvanainen), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9824
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Alfred Lundgren, urn:sbl:9824, Svenskt biografiskt lexikon (art av K V Tahvanainen), hämtad 2024-04-16.