Meriter

1 Lysholm, Erik Lorenz Rudolf, f 3 dec 1891 i Sthlm, Svea art:reg:s förs, d 26 sept 1947 där, Kungsh. Föräldrar: majoren Tomas Fredrik Rudolf L o Catharina (Katty) Sophia Knight. Studentex vid h a l i Visby 2 juni 11, inskr vid UU ht 11, MK 12 april 15, ML vid UU 24jan 21, underläk vid Radiumhemmet, Sthlm, 1 jan 21–31 dec 22, amanuens vid Serafimerlasarettets röntgenavd 1 jan–31 dec 23, bitr läk där 1 jan 24–8 okt 25, lasarettsläkare vid Sthlms läns centrallasarett i Mörby 10 sept 25–31 dec 29, bitr läk vid Serafimerlasarettets röntgeninst 16 april 30, vik prof i med radiologi vid Kl 19 jan 31–31 dec 40, disp 15 maj 31 och MD där, doc i med radiologi där 26 nov 31, eo överläkare vid Serafimerlasarettets röntgeninst 19 juli 41, ord 1 juli 42, lärare i röntgendiagnostik där 41–45, prof i röntgendiagnostik vid KI från 2 mars 45.

G 18 jan 1925 i Fasterna, Sth, m sjuksköterskan Barbro Nettelbladt, f 27 nov 1898 i Falun, Kopparbergs landsförs, dtr till godsförvaltaren Carl Hjalmar N o Fredrika (Frida) Mathilda Crispina Modin.

Biografi

Erik L växte upp i Visby och blev student där 1911. Han studerade först en kort tid filosofi i Uppsala men övergick snart till den medicinska fakulteten. Efter kortare förordnanden vid lasaretten i Kalmar 1918–19 och i Örebro 1919–20 blev han underläkare vid Radiumhemmet i Sthlm, amanuens vid Serafimerlasarettets röntgenavdelning och biträdande läkare där. Han fick sin specialistutbildning under Gösta Forssell (bd 16) och Elis Berven. 1925 utnämndes L till lasarettsläkare vid dåv Stocksunds lasaretts (nuv Danderyds sjukhus) röntgenavdelning. Han hade emellertid föga intresse för en ensam lasarettsläkares rutinbetonade arbete. När tillfälle erbjöds 1930, återvände han till Serafimerlasarettet som läkare vid röntgenavdelningen. 1945 erhöll han en personlig professur i röntgendiagnostik vid Kl.

Under den korta tid L utbildades i strålterapi (terapeutisk radiologi) på Radiumhemmet visade han sin tekniska läggning. Han konstruerade då ett instrument för elektrokoagulation och framför allt en apparat som sedan i dagligt tal kallats radiumkanonen. Med denna kunde vid teleterapi (avståndsbehandling) behandlingsfältet avgränsas mer exakt än tidigare. Stråldosen kunde säkrare bestämmas och inte önskvärd bestrålning av patienten förhindras, samtidigt som personalen skyddades bättre. Denna apparat utgjorde ett stort framsteg i radiumbehandlingens historia.

L:s viktigaste insatser faller emellertid inom diagnostisk radiologi. För att förbättra röntgenbildernas kvalitet var det nödvändigt att i möjligaste mån förhindra sekundärstrålning att träffa filmen. Redan under lasarettsläkartiden började L angripa detta problem, och i samarbete med ingenjörsfirman Schönander framställdes så småningom det så kallade rastret, som innebar ett väsentligt framsteg. Rastret fick snart spridning över hela världen ("the Lysholm grid").

I Sverige användes allmänt före 1925 Albers-Schönbergs undersökningsbord för skelett- och urinvägsundersökningar, något modifierat av G Forssell. Noggranna inställningar av objektet i förhållande till primärstrålknippet var svåra eller omöjliga att åstadkomma, och ett exakt upprepande av inställningen vid ett senare tillfälle var därför inte möjligt. Detta försvårade givetvis en noggrann jämförelse av bilder tagna vid olika tillfällen. 1925 publicerade L ett arbete där en ny princip lanserades. Inställningen skedde genom centreringspunkter såväl över som under objektbordet, och röntgenröret var rörligt kring det fixerade objektet med strålknippet hela tiden centrerat mot objektbordets centrum. Projektionsriktningen avlästes på olika skalor. Principen fick sin elegantaste utformning i apparaten för skallundersökningar men kom delvis till användning även i ett undersökningsbord för urinvägs-, gallblåse- och liknande undersökningar. Senare förbättrades skallbordet så att även decentrerade projektioner och bilder tagna med horisontell strålriktning kunde erhållas. Liksom rasterbländaren spreds L:s skallbord ("the Lysholm skull table") över världen. Den utveckling pneumografin (undersökning av hjärnan efter gasinblåsning i hjärnans hålrum och omgivande vätskefyllda rum) och cerebral angiografi (undersökning av hjärnans kärl efter kontrastinsprutning i halskärl) undergick under 1940- och 50-talen torde knappast ha varit möjlig utan denna apparatur.

Under röntgendiagnostikens tidigare decennier användes i stor utsträckning bilder endast i en projektion. L strävade emellertid efter att uppnå en förbättrad rumsuppfattning av objektet. Han bearbetade således den stereoskopiska tekniken, beskrev ett förstoringsstereoskop och förbättrade Mackenzie-Davidsons metod för mätning på stereoskopiska bilder. Han lämnade emellertid stereoskopin, eftersom han fann dess värde synnerligen begränsat. Röntgenbilden är en summationsbild, dvs alla i strålriktningen liggande skikt projiceras över varandra, och L ansåg att en bättre tredimensionell uppfattning av objektet kunde erhållas genom en sammanställning av bilder i olika projektionsriktningar. Är objektet mycket oregelbundet kan det emellertid erbjuda stora svårigheter att få en klar bild av alla detaljer på detta sätt. Detta kan lättare ske med användande av skiktbild (tomografi), där ett visst plan i objektet avbildas skarpt och de övriga oskarpt. Denna metod började utvecklas på olika håll i Europa under 1930-talet men L var oförstående för dess möjligheter.

Den röntgenologiska bestämningen av hjärtats storlek byggde ännu på 1930-talet i allmänhet på mätningar av hjärtats area på en bild tagen med strålriktningen bakifrån-framåt (frontalbild). 1926 konstruerade L en röntgenologisk modelleringsapparat som tillät framställandet av en hjärtmodell av samma storlek som det levande hjärtat. Apparaten kunde användas i vetenskapliga sammanhang, men metoden var för tidsödande för att användas i praktiskt arbete. Redan 1916 hade Rohrer klart för sig att beräkningar av hjärtats storlek som inte tog hänsyn till hjärtats djup var i det närmaste värdelösa. Han angav en matematisk formel för volymbestämning av en kropp, som baserades på förutsättningen att storleken på dess parallellprojektion och dess medeldiameter i projektionsriktningen var kända. Eftersom det senare måttet av matematiska skäl inte kan bestämmas, måste en viss geometrisk form på hjärtat förutsättas. Kahlstorf använde Rohrers formel under antagandet att hjärtats form var en ellipsoid. Genom jämförelse mellan hjärtmodeller framställda med L:s modelleringsapparat och volymberäkningar med användande av Rohrer-Kahlstorfs formel visades att denna matematiska beräkning gav praktiskt användbara värden. L övergick då till att använda formeln i det praktiska arbetet. Hans strävan efter exakthet gjorde att han införde simultan exponering av frontal- och sidobild och senare att bilderna togs i en bestämd hjärtfas, varvid exponeringen utlöstes med en katodstråle-oscillograf. Hjärtats totalvolym varierar avsevärt mellan olika individer, men genom att korrelera hjärtvolymen till kroppsytan (bestämd enligt Du Bois' formel) befanns att den individuella variationen i själva verket inte var så stor. På grund av den i formeln införda approximeringen utgör visserligen den volymsiffra som erhålls inte den verkliga volymen. Den kan närmast sägas vara ett hjärtindex. Detta kan spela roll vid jämförelse mellan olika individer, särskilt om formen mycket avviker från ellipsoiden. Metodens stora värde ligger framför allt i jämförelse mellan volymbestämningar vid olika tillfällen hos en och samma individ.

I samarbete mellan L och hans medarbetare, respektive Göran Liljestrand (bd 23) och Gustav Nylin med medarbetare, kom de rön till vilka grundligt fördjupade våra kunskaper om hjärtats röntgendiagnostik och dennas kliniska användbarhet: metodens felgränser angavs; att förhållandet hjärtvolym/slagvolym är ett mått på hjärtats funktionella tillstånd bekräftades; muskelarbetets effekt på slagvolym och hjärtvolym bestämdes, och den övre gränsen för det normala hjärtats storlek angavs. Till en början mötte L:s hjärtvolymsbestämningar föga förståelse, men så småningom har metodens värde allmänt erkänts, och de begagnas ännu i det dagliga arbetet på varje röntgenavdelning. L och hans medarbetare förde definitivt utvecklingen bort från "pepparkakshjärtats tidevarv".

L:s kanske viktigaste insats faller emellertid inom neuroradiologin. Det kan med fog sägas att före honom denna subspecialitet inom ämnet inte fanns. Det var i första hand pneumografin som fick sin principiella utbyggnad. Efter luftinblåsning i hjärnans hålrum (ventrikulografi) flyttades luften till olika delar av dessa, vilka i tur och ordning kartlades med bilder i olika projektioner. Dessa bilder sammanfogades sedan till en helhetsbild av ventrikelsystemet. Den pneumografiska lokalisationen av hjärntumörer rör sig inte i samma grad som övrig röntgendiagnostik med biologiska problem utan ligger på ett mer fysikaliskt-mekaniskt plan. Omgiven av ett fast skal finns en nästan halvflytande massa fixerad genom fastare strängar (kärl, nerver) och skiljeväggar, i centrum finns ventrikelsystemet som vid undersökningen innehåller luft och vätska. En rumsinskränkande process eller en som minskar hjärnans volym kommer alltså att deformera ventrikelsystemet. Problemet är att av deformeringens utseende sluta sig till processens läge och om möjligt även dess natur. Under 1930-talet och början av 1940-talet bearbetades systematiskt de vid undersökningar av patienter från de neurologiska och neurokirurgiska avdelningarna vunna resultaten, som framlades i ett flertal arbeten, dels av L själv, dels av medarbetare. Småningom utbyggdes hela den pneumografiska lokalisationsdiagnostiken i sina huvuddrag. Den tidigare osäkra diagnostiken blev exakt och kom att utgöra en väsentlig förutsättning för den utveckling neurokirurgin undergick under denna tid. Visserligen har pneumografin senare praktiskt taget helt ersatts av nyare metoder, framför allt datortomografi, men de kunskaper som erhölls genom den pneumografiska undersökningsmetoden är tillämpliga även vid denna.

I egenskap av vetenskapligt råd i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse initierade och ledde L tillsammans med medarbetare och i samarbete med ingenjörsfirman Schönander vid början av det andra världskriget under den sv krigsmaktens upprustning utvecklingen av fältröntgenapparater, dels en större modell avsedd för etappsjukhus och dels en mindre för fältsjukhus. Vidare föreslogs på grund av risken för avspärrning att apparaterna skulle förses med svensktillverkade röntgenrör. Sådan tillverkning upptogs också av Schönander.

Den utveckling röntgendiagnostiken undergick på 1930- och 40-talen i Sverige är till största delen beroende av L:s insatser. Han betonade nödvändigheten av att med röntgenstrålarnas hjälp så exakt som möjligt försöka kartlägga undersökningsobjektets anatomi och patologi. L var visserligen mycket tillbakadragen men satte stort värde på de bevis på uppskattning, som kom honom till del. Han inbjöds som gästföreläsare till flera Utländska sällskap, och hans forskningar understöddes från 1936 av Rockefeller Foundation; 1938 erhöll han Tage Sjögrens pris. Den röntgenavdelning han ledde besöktes varje år av läkare från hela världen, som tillbringade kortare eller längre tid vid avdelningen. Ett tecken på L:s internationella uppskattning är att den röntgenavdelning som öppnades 1947 vid det stora sjukhuset för neurologiska sjukdomar i London, The National Hospital, Queen Square, uppkallades efter honom: The Lysholm Department.

L samarbetade gärna med andra; han såg helst att forskningsproblem bearbetades gemensamt, men själen i arbetet var alltid han själv. L hade en tydlig manodepressiv läggning. Under sin krafts dagar strödde han under en manisk fas frikostigt uppslag och idéer omkring sig, i en depressiv fas ebbade uppslagsrikedomen ut. De depressiva perioderna blev med tiden längre, och han drog sig alltmer tillbaka på grund av den för nästan alla, även i hans närmaste omgivning, okända sjukdom, hypertension på basen av nefroskleros, som slutligen lade honom i graven. Därmed förlorade sv radiologi en av sina mest framstående medlemmar och sv medicin en av sina i utlandet mest kända representanter.

Författare

Erik Lindgren

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Intill 1934 se SLH, följd 4, d 3, Sthlm 1933, s 395, o 5, 1935, s 658. – Zur Röntgen-diagnostik bei Hirntumoren (H Olivecrona, Die chirurgische Behandlung der Gehirntumoren, eine klinische Studie ... unter Mitwirkung von ..., Berlin 1927, s 227–242; tills med H Olivecrona). – Combined urology- and bucky table (Acta radiologica, vol. 8, 1927, Sthlm, s 263-269). – Apparatus and technique for Roentgen examination of the skull. [Även:] Akad avh [Karolinska inst]. Sthlm 1931. VI, 120 s. (From the Roentgen department of the Royal Seraphimer hospital, Stockholm; [omsl:] Ibid, Supplementum 12.) – The relation between the heart volume and stroke volume under physio-logical and pathological conditions (ibid, 15, 1934, s 237-257; tills med G Nylin o K Quarnå). – Das Ventrikulogramm. T 1-3. Sthlm 1935-37. (Ibid, Suppl 24-26.) 1. Röntgentechnik. 1935. 74 s. (Tills med B Ebenius o H Sahlstedt.) 2. Die Seitenventri-kel. 1937. 199 s. (D:o.) 3. Dritter und vierter Vent-rikel. 1935. 124 s, 1 pl. (Tills med desamma o K Lindblom.) – The ventriculogram. P 1. Roentgen technique. Sthlm 1937. 67 s. (Tills med B Ebenius o H Sahlstedt.) – Gasfilling of the stomach and duodenum as aid in their examination (Acta radiologica 18, 1937, s 259-262 [i fasc. 1-2 med omsl The Åke Åkerlund birthday book 1:11:1937]). – Neuere Erfahrungen mit der Ventriculographie der 3. u. 4. Hirnkammer (Der Nervenarzt, Monats-schrift ..., Jahrg 10, 1937, Berlin, 4:o, s 1-13). – The immediate effects of muscular work on the stroke and heart volume in man (Skandinavisches Archiv lur Physiologie, Bd 80. Opuscula physiolo-gica Torstano Thunberg dedicata 1938, Berlin 1938, s 265-282; tills med G. Liljestrand o G. Nylin). — Radiological experiences in ventriculography (The British journal of radiology, N S, Vol 11, London 1938, s 273-288). - Ventriculographie, Enkephalographie und Arteriographie der Gehirngefässe (H. R. Schintz, W. Baensch & E. Friedl, Lehrbuch der Röntg^ndiagnostik, 4., völlig neu bearb ... Auflage Leipzig 1939, s 758–797). – Ventriculography in tumours below the tentorium (III congres neurologiquc international Copenha-gue 21—25 aout 1939, Comptes rendus des séances publ par K Winther .... Khvn 1939, s 731-733). — Encephalographic experiences (Acta chirurgica Scandinavica, vol. 82, Sthlm 1939, s 169-176). -Ventriculography of the fourth ventricle (The American journal of roentgenology and radium therapy, vol 41, Springfield, 111, 1939, 4:o, s 18-24). – The normal heart volume in man (The American heart journal, vol 17, St. Louis 1939, s 406-415; tills med G. Liljestrand, G. Nylin o C. G. Zachrisson). – Röntgenologische Diagnostik in der Chirurgie der Gehirnkrankheiten (Neue deutsche Chirurgie, Bd 50. F Krause, Die spezielle Chirurgie der Gehirnkrankheiten, Bd 3, bearb ..., Stuttgart 1941, s 1–189). – Skelettveränderungen bei 2 Fallen mit einem, einen Acusticustumor vortäuschen-den Briickenwinkelmeningeom (Acta chirurgica Scandinavica, vol 85, 1941, Sthlm, s 195-197, 1 pl [i fasc. 1–3. Donum natalicum Herbert Olivecrona]). – Das Röntgenbild bei Tentoriummenin-geom (Acta radiologica, 22, 1941, s 303-317 [i fasc. 1–2 med omsl Gösta Forssell anniversary number ... 2:111:1941 o titelbl Xenia Forsselliana, P 3]). – Versuche mit röntgenologische Cirkula-tionsbestimmungen (Fortschritte auf dem Gebiete der Röntgenstrahlen, Bd 68, Leipzig 1943, 4:o, s 241–243). – A fluorescent screen laminagraph (Acta radiologica, 23, 1944, s 649–652).

Utgivit: [F E] Bilz, Läkeörterna. De hälsosammaste läkeörterna inom växtriket samt örternas nytta att bota och förekomma sjukdomar. Ordinerade av Bilz. Hälsingborg 1940. 30 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Kanslersämb:s för rikets univ arkiv, avgjorda ärenden: Kl, 1931 o ED:s konseljakter 2 mars 1945, nr 66, RA.

KI:s hist 2–3 (1960); W Kock, K Serafimerlasarettet 1752–1952 (1952); E Lindgren, nekr:er över L i Nord medicin, 37, 1948, s 238, o i Fortschritte auf dem Gebiete der Röntgenstrahlen ver-einigt mit Röntgenpraxis 71, 1949, s 166; SLH 4:3 (1933).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik L R Lysholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9979, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Lindgren), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9979
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik L R Lysholm, urn:sbl:9979, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Lindgren), hämtad 2024-04-19.