Meriter

Erik Svensson (Ericus Suenonis, Ericus Svenske, Erik Kyn), f. trol. på 1470-talet, d. senast i början av år 1541. Student vid Greifswalds univ. sommarsemestern 1498; åter hemma i Sverige 1503—04, var då verksam i Hemming Gadhs kansli; anträdde 1505 eller redan på hösten 1504 en ny utrikesresa, från vilken han återvände våren 1506; kallas därefter magister (in artibus); utnämndes s. å. (eller möjligen redan tidigare) till dekan i Linköping och var som sådan även kyrkoherde dels i Kalmar, dels i (Gamla) Västervik; biträdde Hemming Gadh vid belägringen av Kalmar från hösten 1506 till vårvintern 1509, med avbrott för sändebudsuppdrag i Skåne mars—april 1507 och för en annan längre resa s. å., under vilken han besökte Danzig m. fl. hansestäder; for till Rom våren 1509; inskrevs, på återfärden därifrån, vid Rostocks univ. 19 nov. s. å.; Hemming Gadhs ständiga biträde under dennes sändebudstid i Lübeck 1510—12; ånyo i Rom 1513 (?); innehade S:t Sigfrids prebenda i Åbo april 1513—mars 1517; ombud vid påvestolen från hösten 1514 till våren 1517 och idkade därunder i Rom juridiska studier (licentiat i kanonisk rätt senast i juli 1515); familiaris domesticus hos kardinal Innocenzo Cibo 10 dec. 1516; av legaten Arcimboldi i Lübeck 8 aug. 1517 utnämnd till påvlig comes palatinus för Linköpings stift; råkade efter återkomsten till Sverige så småningom i onåd hos Sten Sture, som mot honom öppnade rättegång i febr. 1519; övergick under inbördeskriget 1520 till Kristian II:s parti; synes 1521 ha medverkat vid Stäkeholms försvar mot Gustav Vasas belägringstrupper men anslöt sig troligen s. å. till upprorsrörelsen; blev på sommaren 1523 Gustav Vasas kansler; frånträdde kanslersämbetet (och dekanatet i Linköping), sedan han i okt. s. å. valts till biskop i Åbo; fungerade där som stiftschef (electus) till 1527, då han (efter 30 maj, före 29 juni) nedlade biskopsämbetet för att återgå till dekanatet i Linköping; var som dekan i fortsättningen bosatt i (Gamla) Västervik; under sin tid som biskop i Åbo och även därefter (ännu uttryckligen 1531) ledamot av riksrådet; innehade Stäkeholms län 1527—28 och Tuna län 1531—32.

E:s släktförhållanden äro okända, men att han var bördig från Linköpings stift framgår av allt vad vi veta om honom, och hans hemtrakt kan med stor sannolikhet ännu närmare bestämmas. I ett brev av år 1506 (Sturearkivet nr 739, RA) kallas han nämligen »herr Erik Kyn», vilket tyder på härstamning från Kind (Kinda härad) i sydligaste Östergötland. Det är att märka, att den som kallade honom så var hans dåvarande rival om dekanatet i Linköping, dekanen i Strängnäs teol. doktor Nicolaus Benedicti Kindbo (Kynd, Kynbo), som själv uppenbarligen ledde sitt ursprung just från detta östgötska Kind (jfr Kyrkohist. årsskr. 1918, s. 118 ff.).

Biografi

Genom lärda studier beredde sig E. tidigt för en klerikal karriär. Härvid uppsökte han till en början det pommerska universitetet i Greifswald, där bl. a. Magnus Haraldsson — sedermera biskop i Skara — var hans studiekamrat. Hur länge E. den gången vistades utomlands är obekant; efter immatrikuleringen i Greifswald dröjer det för hans del ett halvt decennium, innan säkra biografiska data ånyo erbjuda sig. Mot slutet av år 1503 uppehöll han sig i varje fall återigen på svensk mark. Vi finna honom då i en ställning, som blev av största betydelse för hans följande bana.

I jan. 1501 hade Hemming Gadh, nyss hemkommen från en tjuguårig diplomatisk verksamhet i Rom, blivit vald till biskop i Linköping. Denne fick användning för E. i sitt kansli. Det äldsta brev av doktor Hemming, som företer E:s piktur, är daterat Jönköping 18 nov. 1503; den unge klerken åtföljde sin stiftschef på den resa, under vilken drottning Kristina, konung Hans' i Sverige tillfångatagna gemål, av riksföreståndaren Sten Sture d. ä. och Hemming Gadh eskorterades genom Småland till Hallandsgränsen och sålunda frigavs. Man kan taga för givet, att E. likaledes var i den sistnämndes sällskap under återfärden från landamäret i december s. å., alltså även vid det tillfälle (i Jönköping 14 dec), då gamle herr Sten avled. Från det nästföljande året äro inte mindre än sex skrivelser bevarade, i vilka E. fört pennan å Hemming Gadhs — i ett fall därjämte å den nye riksföreståndaren Svante Nilssons — vägnar. Omständigheterna ge vid handen, att han under vår- och sommarmånaderna 1504 ständigt, ledsagade sin biskoplige förman: i mars på resan från Östergötland till det pågående belägringsarbetet i Kalmar, i april och maj under själva belägringen där och i juli och augusti efter återkomsten till biskopsslottet Rönö utanför Söderköping. Kort därefter synes E. emellertid ha lämnat kanslitjänsten hos Hemming Gadh och anträtt en ny resa till utrikes orter. Syftet torde ha varit fortsatta studier, ovisst vid vilket eller vilka universitet. E. har för ändamålet velat begagna det ettåriga svensk-danska vapenstillestånd, som tog sin början på sommaren 1504 och som, så länge det varade, medgav trygg passage över Östersjön. Först fram på våren 1506 återvände han (via Danzig) till hemlandet, och den magistertitel han sedan bär kan ha varit en frukt av den då avslutade resan.

Senast vid hemkomsten blev han, tack vare stiftschefen Hemming Gadhs gunst och genom riksföreståndaren Svante Nilssons »presentation», dekan i Linköping utan att tidigare ha varit kanik eller ens prebendat därstädes — en klart politisk befordran. Till denna förnämliga prelatur var riksregenten av gammalt patronus, och utnämningen borde alltså utan omgång ha fått gällande kraft; men domkapitlet, som låg i delo med den utnämndes biskoplige gynnare och. som tydligen ansåg E. medskyldig till de kyrkorättsligt förgripliga tvångslån Hemming Gadh hade upptagit av kyrkorna i Kalmartrakten under belägringen där 1504, vägrade att formligen installera E. i ämbetsutövningen. En följd härav blev, att denne tills vidare måste nöja sig med intäkterna från ett par till dekanatet hörande kyrkoherdebefattningar ute i stiftet: vid Kalmar stadskyrka och i (Gamla) Västervik. Sin ämbetsställning i Västervik tycks han omedelbart ha tillträtt, senast i juni 1506, men Kalmar var då ännu i danskarnas våld, varför E. hade ett personligt intresse av den nya belägring, som under Hemming Gadhs krigsvana kommando anordnades vid Kalmar på hösten s. å.

I samband med denna belägring fick E. själv i någon mån försöka sig i krigarens värv. Medan Hemming Gadh för sin del ännu var stadd på resa till belägringsorten, anmodade han sin dekan att med en truppstyrka i förväg draga ned i Möre och försäkra sig om Hossmo fästningskyrka, som var en lämplig stödjepunkt vid den tillämnade attacken mot Kalmar. Uppdraget fullgjordes punktligt enligt ordern, och efter det att »herr electus» i egen person hunnit fram, lyckades den sistnämnde 23 okt. 1506 med storm erövra själva staden Kalmar. E. kom härigenom strax i besittning även av därvarande kyrkoherdeämbete. Under den följande långvariga belägringen, som nu gällde Kalmar slott, stod E. vid Gadhs sida utan att dock, såvitt man vet, i fortsättningen befatta sig med rent militära uppgifter. Till synes endast under loppet av år 1507 avlägsnade han sig några gånger från Kalmar och då i angelägna ärenden.

I första hand rörde det sig härvid om en diplomatisk mission till Danmark, som ålagts honom av riksföreståndaren herr Svante. Tidigt på våren nämnda år avgick han från Kalmar i en beskickning till Lund, där han med ärkebiskop Birger Gunnarsson och andra skånska riksråd hade att dryfta möjligheterna för en svensk-dansk fredsuppgörelse. Resultatet blev negativt, varom han vid återkomsten till Kalmar underrättade Hemming Gadh och sedan (i Örebro omkr. 1 maj) Svante Nilsson personligen. Av riksregenten fick han mycket beröm för det sätt, varpå han ryktat sitt sändebudsvärv, och rekommenderades (hos Hemming Gadh) till erhållande av det med Kalmar stadskyrka tidigare av ålder förenade kyrkoherdeämbetet i Kläckeberga (strax nordväst om Kalmar) som gottgörelse för sitt »stora omak och släperi» under Danmarksresan.

Kort därefter anträdde E. en ny utrikesresa, som troligen liksom den nyssnämnda hade diplomatiskt syfte men som i motsats till denna var en långvägafärd. Han återvände först i november 1507 efter att ha besökt eller passerat en rad hansestäder på andra sidan Östersjön. Hemvägen tog han denna gång över Finland; det var hans första kända beröring med denna riksdel, som längre fram i livet skulle för honom få en särskild betydelse.

Efter ytterligare något mer än ett år lämnade Hemming Gadh sin post i Kalmar, där slottet inte kunnat betvingas, och drog sig miss-modig tillbaka till Östergötland. Ungefär samtidigt, i febr. 1509, bröt även E. upp från orten men i motsatt riktning: han begav sig till Rom. Omsorgen om doktor Hemmings och om hans egna intressen i kyrkligt hänseende förde honom dit. För den förre skulle han söka utverka påvlig bekräftelse på biskopsvärdigheten. Det misslyckades. I sin egen sak hade han däremot framgång. Hans Helighet stadfäste (19 sept. 1509) hans utnämning till dekan i Linköping, och därmed var han tryggad mot fortsatt obstruktion på den punkten från kapitelherrarnas sida; vad som sagts om Hemming Gadh 1506, att denne hade satt E. »uppå en hålan is» genom att göra en i kyrkliga ämbeten oprövad man direkt till dekan, hade omsider jävats genom påvligt utslag. E:s erfarenheter från detta sitt troligen första besök vid påvehovet voro såtillvida gynnsamma.

På återfärden från kurian stannade E. i Rostock, där han i november 1509 inskrevs vid universitetet. Måhända påbörjade han redan nu de juridiska studier, som senare vid annat lärosäte (se nedan) skulle göra honom till licentiat i kyrkorätt. Hans vistelse i Rostock blev dock snart avbruten. På våren 1510 synes han ha varit hemma igen, och därefter finna vi honom i Lübeck, i Hemming Gadhs följe; i varje fall från och med nyårstiden 1511 tjänstgjorde han nämligen som doktor Hemmings stadigvarande biträde under dennes maktpåliggande ambassad i Travestaden hösten 1510—sommaren 1512. Av »herr electus» användes han härvid också (mars—april 1511) som sändebud till en vendisk hansedag i Stralsund; i det sammanhanget hade han även särskilda diplomatiska uppdrag till Stralsunds magistrat å Sveriges vägnar. Ännu 12 juni 1512 finna vi E. tillsammans med Hemming Gadh i Lübeck, men kort därpå återvände den sistnämnde till hemlandet för deltagande i det riksföreståndarval i Stockholm, genom vilket Sten Sture d. y. blev sin nu avlidne faders, herr Svantes, efterträdare i regentskapet. Det är ovisst, om dekanen även då ledsagade sin chef. Möjligheten finns, att E. i stället ånyo företagit en resa till Rom, direkt från Lübeck. Fast står i alla händelser, att påven i april 1513 mottog och beviljade en i E:s namn ingiven supplik om en löneinkomst från Åbo domkyrka, sankt Sigfrids prebenda, som just blivit ledig genom förre innehavarens, domprosten i Linköping Hans Brasks, utnämning till biskop i östgötastiftet efter den aldrig invigde och nu från sin biskopsstol avgångne doktor Hemming. Mycket talar för att E. vid detta tillfälle personligen uppehöll sig i Rom.

Till Rom kom han under alla omständigheter halvtannat år senare och då för längre tid. I det föregående hade han, som vi sett, fått en viss träning i diplomattjänst. På detta område erhöll han 1514 ett nytt uppdrag, som skulle bli höjdpunkten i hela hans diplomatiska bana. Sten Sture d. y. fann sig som riksföreståndare ha behov av ett permanent ombud vid påvestolen, och därtill utsåg han E.; det skedde säkerligen på inrådan av Hemming Gadh, som numera, efter sin avgång från biskopsämbetet, var ett slags premiärminister hos herr Sten och som ju själv en gång hade varit Sveriges ständiga sändebud vid den påvliga kurian. Om E:s verksamhet på denna viktiga post veta vi, att den begynte något före 9 nov. 1514; nämnda dag befann han sig redan i påvestaden men hade nyligen anlänt. Från början inställd på att hans vistelse där skulle bli långvarig, ägnade han sig jämsides med sina politiska uppgifter dels åt studier, dels åt sådana angelägenheter, som hängde samman med den intensiva ämbetsjakten vid Leo X:s hov. I förra hänseendet är det att märka, att han 29 juli 1515 som »licentiatus in decretis» utverkade påvligt tillstånd för bedrivande av examensstudier även i världslig, »civil» rätt, men i vad mån han begagnade sig härav är okänt; han tycks aldrig ha blivit vare sig »juris utriusque» eller »decretorum» doktor. På den kuriala ämbetsmarknaden hade han att i första hand avvärja försök av andra nordiska kurialer att beröva honom ovannämnda prebenda i Åbo. Motparterna därvidlag voro å ena sidan en Hans Brask närstående linköpingskanik, Jöns Månsson Bjälbo (sedermera biskop i Linköping), och å andra sidan — å domprosten i Åbo Påvel Skeels vägnar — finländaren Hans Pedersson (Johannes Petri). Med herr Jöns synes E. rätt snart ha nått en vänskaplig uppgörelse, varefter han blev dennes bundsförvant mot Hans Pederssons vän (och studiekamrat från Köln) Gustaf Trolle, som åren 1513—15 också vistades vid kurian. Bundsförvantskapet avsåg striden om domprosteriet i Linköping, som eftersträvades både av Jöns Månsson och av Gustaf Trolle. Huruvida den senares ärkebiskopsutnämning 1515 likaledes motarbetats av E. kan ej med säkerhet avgöras, men det är fullt betygat, att förhållandet dem emellan var synnerligen spänt under deras samvaro i Rom, och efteråt beklagade sig Gustaf Trolle bittert över E:s »obekvämliga» uppträdande mot honom den tiden; vid sin återfärd till Sverige s. å. som nybliven ärkebiskop krävde han av Sten Sture, att denne skulle »straffa» sin romerske emissarie för de sålunda begångna otillbörligheterna.

Emellertid kom ju herr Sten själv mycket snart i strid med Gustaf Trolle, och under den härigenom uppblossande ödesdigra kampen mellan riksföreståndare och ärkebiskop gjorde E. sin huvudman viktiga tjänster på ministerposten i påvekyrkans centrum. Det var utan tvivel han, som förskaffade Sten Sture det värdefulla apostoliska brev 9 juni 1516, i vilket Leo X strängeligen förständigade Gustaf Trolle och allt Sveriges kyrkomän att i samhällsfridens intresse iakttaga lojalitet mot rikets världsliga överhet. Därjämte beflitade han sig om att vinna Hans Helighets samtycke och medverkan till Sten Stures planerade tronbestigning och kröning. I det stycket skall E. på hösten 1516 ha varit mycket nära att uppnå sina strävandens mål; Leo X:s egen svåger Francesco Cibo och dennes son kardinal Innocenzo Cibo synas därvid ha varit honom behjälpliga. Den slutliga framgången i ärendet säges ha blivit honom förmenad endast genom ingripande i sista stund av den i Rom verksamma danska diplomatien. Att han stod särskilt väl till boks hos den mäktiga familjen Cibo styrkes därav, att nyssnämnde kardinal Innocenzo, påvens systerson, 10 dec. 1516 utnämnde honom till sin »familiaris domesticus», vilket innebar hans officiella erkännande som kardinalens personlige protegé.

Några månader därefter lämnade E. påvestaden, tydligen hemkallad av Sten Sture. Ännu 17 mars 1517 torde han fortfarande ha befunnit sig vid kurian; sedermera ärkebiskopen och historieskrivaren Johannes Magnus, vilken i Sten Stures tjänst kom att efterträda honom som minister i Rom (jfr Kyrkohist. årsskr. 1949, s. 178 ff.), blev då av påven providerad med sankt Sigfrids prebenda i Åbo, som E. nu till hans förmån (för att den skulle förbli ett slags ministergage för Sveriges ombud vid kurian?) avsade sig. E:s rappeli var sannolikt betingad av den påvlige legaten Gianangelo Arcimboldis förestående ankomst till Norden: i denna situation har han på grund av sin stora förtrogenhet med kuriala förhållanden ansetts behövlig hemma i Sverige. Under uppresan genom Tyskland sammanträffade han i Lübeck med Arcimboldi, som där 8 aug. 1517 å påvens vägnar förlänade honom den ansedda och även i ekonomiskt hänseende förmånliga värdigheten av »comes palatinus» för Linköpings stift. När legaten så på hösten 1518 via Danmark anlände till det övre Sverige, var E. — förmodligen enligt på förhand träffat avtal — honom till mötes och fungerade i Stockholm i viss mån som hans introduktör. Härvid biträdde han (nov.—dec. 1518) i egenskap av förmedlare de landsmän, som önskade utverka något av påvens med vittgående fullmakter försedde representant, och uppbar för sina sålunda gjorda tjänster pekuniär gottgörelse bl. a. av Stockholms stad, vars privilegier legaten bekräftade. Det var tydligt, att han stod i hög gunst hos Arcimboldi, vilket i sin tur väsentligen torde ha berott på den ställning han ansågs intaga i riksregentens, unge herr Stens, förtroende.

Men just på den punkten rubbades E:s position katastrofalt, medan Arcimboldi ännu vistades på svenskt område. I oktober 1518 hade E:s faderlige vän Hemming Gadh av Kristian II (tillsammans med bl. a. Gustav Eriksson Vasa) svekfullt bortförts från Stockholmsskären i dansk fångenskap. Det dröjde därefter inte länge, förrän Sten Sture lät intala sig, att doktor Hemming godvilligt givit sig i fiendens våld och i själva verket var en förrädare. I denna sinnesstämning vände sig hans misstänksamhet även mot E., som genom åren hade tagit »herr electus» till förebild i allt och som nu försvarade denne mot de utan tvivel sanningslösa beskyllningarna. Följden var, att Sten Sture, sekunderad av sin kansler Peder Jakobsson Sunnanväder, ställde E. inför rätta under det förmodligen lika litet välgrundade påståendet, att han i flera hänseenden misskött sig som sändebud i Rom. Rannsakning därom hölls i fogdestugan på Stockholms slott 25 febr. 1519, varvid den kärande riksföreståndaren i egen person var tillstädes. Om den resulterat i någon dom veta vi icke, men några veckor senare upplyser Arcimboldi i ett bevarat brev, att E. led svåra förföljelser i Sverige, vilka drabbat honom för Hemming Gadhs skull.

Det är mot denna bakgrund vi ha att se E:s politiska omsvängning i det följande. Förut hade han alltid varit en Sturarnas man, men nu greps han av leda vid hela Stureregimen, och Sten Stures död i febr. 1520 tedde sig för honom utan tvivel som en befrielse. Därefter tävlade han med Hemming Gadh i iver att befordra Kristian II :s seger och regeringstillträde i Sverige. Och det sällsamma inträffade, att han förenade sig i intim vänskap även med sin forne vederdeloman Gustaf Trolle. På sommaren 1520 vistades E. i Uppsala, där han under ärkebiskop Gustafs tillfälliga frånvaro verkade som dennes politiske ställföreträdare och rapportör i Kristians intresse. Han var härvid till den grad ärkebiskopens själafrände och högra hand, att brev till den sistnämnde kunde brytas av honom. Något senare, i augusti, finna vi honom på Västerås slott. I en skrivelse till konung Kristian, vars förtroende han likaledes vunnit, gav han då uttryck för sin bittra ovilja mot de Sturevänner i Uppsverige, som ännu dristade sig att bekämpa unionskonungen.

Även efter Stockholms blodbad synes han tills vidare ha handlat i konsekvens med denna sin hållning. När Gustav Vasas härar 1521 nådde Östergötland och Tjust, tog han som Kristians man sin tillflykt till Stäkeholms slott och vistades där en tid bortåt under den av de upproriska anordnade belägringen. Men det är troligt, att han redan i augusti eller september s. å. åter växlade parti. Sannolikt med rätta har man antagit (Sjödin, Kalmarunionens slutskede, s. 242), att han är identisk med en av Sören Norby i rapport till Kristian II 16 sept. 1521 omnämnd person (»en präst som heter mäster Erik och som skulle vara Eder nådes tro tjänare»), vilken nyligen förrädiskt rymt till de av frihetsrörelsen behärskade riksdelarna. Till hans avfall kunna ha bidragit de hänsynslösa beslag av proviant och annan egendom, som just Sören Norby i krigföringens intresse på sommaren hade företagit i Västervik, bl. a. i E:s egen prästgård (Hans Brask till Kristian II, Nor 15 juli 1521, danska Rigsark.; kopiebok A 7, fol. 284 v., RA).

I fortsättningen slöt sig E. nära till sin stiftsbiskop Hans Brask, vars politiska handlingssätt från och med år 1520 hade beskrivit samma våglinje som hans, och bevistade som kapitelmedlem och å dennes vägnar valriksdagen i Strängnäs i juni 1523. Han uppmärksammades där av den nye konungen, som troligen i början av juli gjorde honom till sin kansler och under resten av sommaren flitigt använde honom i de besvärliga förhandlingarna med Lübecks sändebud. Hans verksamhet som kansler blev emellertid inte långvarig. Frampå eftersommaren och hösten 1523 lyckades konung Gustav lägga även Finland under sitt välde, och till sin främste förtroendeman vid reorganisationen av den sålunda nyvunna riksdelen utsåg han E.; enligt egen uppgift avstod han därmed högst ogärna från förmånen att på kanslersposten få behålla en så framstående kraft (»virum nobis valde necessarium»). Biskopsstolen i Åbo var ledig, och någon gång i oktober, som det synes genom formligt kanoniskt val, blev E. dess innehavare, varefter Gustav Vasa omedelbart i en kyrkohistoriskt märklig skrivelse till påven anhöll om stadfästelse av valet och om den valdes befrielse från erläggande av servitierna (utnämningsavgiften till kurian).

Ännu en tid stannade dock E. i det egentliga Sverige. I mars 1524 bevistade han på konungens kallelse en herredag i Stockholm. Som stiftschef och riksråd medverkade han då i de av monarken vidtagna anstalterna för erövringståget till Gotland och för dess bekostande bl. a. genom en kontribution från kyrkor och kloster i riket. Först därefter flyttade han över till Åbo och tog sitt biskopsdöme i besittning. Under de år han nu kom att vistas i Finland tjänade han sin konung i många och maktpåliggande angelägenheter. Han omhänderhade eller förmedlade den ömtåliga diplomatiska förbindelsen med Ryssland, vårdade sig om den militära organisationen och om Finlands försvarsberedskap mot Sören Norbys hotande angrepp, hade handelspolitiska uppdrag m. m. Blott ett par gånger under denna tid avbröt han sin finländska verksamhet för kortvariga besök på andra sidan Bottenhavet. Sålunda deltog han i riksdagsförhandlingarna i Västerås på våren 1525. Vid återfärden i juni s. å. fick han förtroendet att ledsaga Gustav Vasas syster grevinnan av Hoya till hennes nya hem på Viborgs slott, som hennes make greve Johan hade erhållit i förläning. Med konungen sammanträffade han ånyo i okt. 1526, då han i Stockholm utverkade dennes tillstånd att få tillbaka sitt gamla dekanat i Linköping (med kyrkoherdebefattningarna i Kalmar och Väs lervik). Som motivering för sin begäran därom hade han anfört, att han »icke betröstade att begå sig» i Finland, men att han därmed redan nu velat tillkännage en önskan att lämna Åbo och biskopsämbetet är osannolikt. En riktigare tolkning torde vara, att inkomsterna från stiftet — särskilt i anledning av den nya, inte minst för Finlands del mycket hårda kyrkobeskattning, som i hans frånvaro hade beslutats på mötet i Stockholm i aug. 1526 — syntes honom för små för att utan det tillskott, som dekanatet i Linköping erbjöd, svara mot hans behov som biskop.

Emellertid blev frågan om hans avgång från episkopatet snart aktuell. Tvist om servitierna hade medfört, att påven vägrat stadfästa hans biskopsval, och E. hade därför heller aldrig kunnat få biskoplig vigning. I följd härav saknade han behörighet för sådana reht andliga ämbetsförrättningar i stiftet, som ålågo en biskop; för deras skull nödgades han under vintern 1526—27 anlita en titulärbiskop av Gardar (på Grönland), nederländaren Vincens Kampe, som sedan ett par år tillbaka uppehöll sig inom den svenska kyrkoprovinsen och nu på det området biträdde honom i Finland. Det var en i längden ohållbar situation. Slutligt avgörande blev dock utan tvivel, att E. inte fann sig väl till rätta med Gustav Vasas radikala kyrkopolitik. I likhet med så gott som alla andra f. d. kurialer inom Sveriges dåtida klerus hade han tydligen ingenting till övers för de lutherska strömningarna, och att han var missbelåten med Gustavs alltmer skärpta beskattning av kyrkan antydes i ett kungligt brev från febr. 1527. Ej långt därefter lämnade han Finland för alltid. Han begav sig till Stockholm, där han 30 maj, alltjämt med titeln »electus till Åbo», var ett av de riksråd, åt vilka Gustav Vasa uppdrog att avkunna ett par konungsdomar. En månad senare, 29 juni, namnes han främst bland sexton riksrådsledamöter, som i Västerås utfärdade resolution över besvär, anförda av Kalmar stads borgerskap under den pågående riksdagen. Han kallas då endast »mäster Erik dekan i Linköping». Mellan dessa båda data har han avsagt sig biskopsämbetet. Det har troligen skett strax före den nyssnämnda reformationsriksdagen.

Såsom av det redan sagda framgår, kvarstod E. i riksrådet även efter den stora kyrkliga omvälvningen vid midsommarhelgen 1527, detta i olikhet med alla hans forna biskopskolleger. Förhållandet visar, att hans personliga relationer till konungen fortfarande trots allt voro goda. Under sin följande levnad tedde han sig helt som en »homo politicus», vilket han ju till gagnet egentligen alltid hade varit. Hans återstående kyrkliga värdighet, dekanatet, var uppenbarligen i realiteten föga annat än en inkomsttitel. På politikens fält framträdde han efter Finlandstiden bl. a. som en av Sveriges underhandlare vid det svensk-danska mötet i Lödöse 1528 och som deltagare i Örebro herredag på nyåret 1531, då han för sista gången uttryckligen betecknas som ledamot av riksrådet. En uppgift i litteraturen, att han som konungens utskickade bidrog till att dämpa 1529 års resning, är däremot beroende på förväxling med annan person.

I övrigt var han efter avgången från biskopsämbetet förläningstagare och ämbetsman inom lokalförvaltningen, icke annorlunda än vilken världslig herre som helst. Han innehade Stäkeholms län (Tjust) 1527—28 och det närbelägna Tuna län 1531—32. En särskild ekonomisk förmån, som han jämte dekanatets många hemman synes ha fått åtnjuta ända till sin död, var »spetalsdelen» från kyrkorna i Tjust. I gengäld var han rusttjänstpliktig: ännu vid en vapensyn i Linköping i jan. 1537 redovisades han såsom sådan.

Under hela denna tid bodde han i (Gamla) Västervik eller på den i närheten belägna gården Rumma. Ungefär vid årsskiftet 1540—41 är »mäster Erik i Västervik» antecknad som nyligen avliden. Han efterlämnade en icke obetydlig förmögenhet i guldkedjor, guldringar, omyntat silver och reda penningar, vilket allt inlevererades i den kungliga skattkammaren på anfordran av Gustav Vasa, som, när det gällde sådan kvarlåtenskap, tydligen i sin egenskap av landsherre ansåg sig vara rätt arvinge till den ensamme gamle klerken.

Att fånga E:s personlighet faller sig inte alldeles lätt. Hans mångsidiga duglighet är uppenbar. I det hela förstår man honom bäst, om man håller fast vid att han utgått från Hemming Gadhs skola. Ingen liknar han så mycket som denne sin beundrade läromästare; likheten sträcker sig även till huvuddragen i livsödet, bortsett från doktor Hemmings blodiga slut. Att E., ehuru han en tid hade varit lidelsefull anhängare av Kristian II, blev föremål för så stor ynnest från Gustav Vasas sida framkallade naturligt nog Sturevännernas harm på 1520-talet men är i själva verket ett vältaligt vittnesbörd om den unge Vasakonungens realpolitiska strävan att tillvarataga begåvningen och den personliga förtjänsten varhelst han trodde sig finna den.

Författare

Gottfrid Carlsson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Sturearkivet nr 54, 739, 768, 1392 och 1405, pergamentsbrev 12 juni 1512, pappersbrev 17 juni 1520, kopiebok A 7 (Hans Brasks registratur), fol. 284 v., Nyare danska avskrifter fr. Va tikana rkivet, allt i RA; brev fr. Hans Brask till Kristian II 15 juli 1521 och brev (kopia) om en rannsakning i Åbo 27 mars 1525, danska Rigsarkivet; brev av Hemming Gadh till Stralsunds råd 9 april 1511, Stralsunds rådsarkiv. — Acta pontificum Danica, udg. af A. Krarup og J. Lindbsek, 5—6 (1913, 1915) ; Bidrag till Skandinaviens hist. ur uti. arkiver, utg. af C. G. Styffe, 5 (1S84) ; Finlands medeltidsurkunder, utg. genom R. Hau-sen, 7—8 (1933, 1935) ; Handl. rör. Helga lekamens gille i Stockholm, utg. av I. Collijn, 2—4 (1923) ; Handl. rör. Skandinaviens hist., 17, 20, 24 (1832, 1835, 1840) ; Hanserecesse von 1477—1530, bearb. von D. Schäfer, 6 (1899) ; Hist. handl., 3 (1863), s. 4; 26 : 2 (1923) ; 2S: 2 (1931) ; 28: 3 (1932) ; Kon. Gustaf den förstes registratur, 1—7, 13 (1861—78, 1891) ; Matrikel d. Unlversität Greifswald, hrsg. von E. Friedländer, 1 (Publicationen aus den preuss. Staatsarchiven, 52, 1893) ; Matrikel d. Universität Rostock, hrsg. von A. Hofmeister, 2 (1891) ; Stockholms stads skottebok 1616—1525, utg. genom J. A. Almquist (1935) ; Stockholms stads tankebok 1524—1529, utg. genom L. Larsson (1929—40; med register av S. Ljung) ; Peder Swart, Kon. Gustaf I :s krönika, utg. af N. Eden (1912), s. 53; Svenska riksdagsakter 1521—1718, 1:1 (1887). — C. F. Allén, De tre nord. Rigers Hist, 2, 3:1 (1865—67) ; J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523— 1630, 2:1 (1919) ; G. Carlsson, Hemming Gadh (1915) ; dens., Peder Jakobsson Sunnanväder (1949; Hnin. vetenskapssamf. i Lund årsberättelse 194S—49) ; S. Gustafson, Hemming Gadhs språk (1950), s. 12; K. G. Leinberg, Det odelade finska biskopsstiftets herdaminne (1895) ; F. Lindberg, Västerviks historia 1275—1718 (1933) ; G. Olsson, Stat och kyrka i Sverige vid medeltidens slut (1947) ; L. Sjödin, Arvid Siggessons brevväxling (Gamla papper ang. Mora socken, 2, 1937), särsk. s. 542 not 2; dens., Kalmarunionens slutskede, Gustav Vasas befrielsekrig, 1 (1943) ; R. Stensson, Peder Jakobsson Sunnanväder och maktkampen i Sverige 1504—1527 (1947) ; K. B. Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918) ; Greta Wieselgren, Sten Sture d. y. och Gustav Trolle (1949).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Svensson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15408, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15408
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Svensson, urn:sbl:15408, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson.), hämtad 2024-04-19.