Meriter

Evers, Edvard, f. 12 maj 1853 i Uddevalla, f 22 okt. 1919 i Norrköping (Norra). Föräldrar: stadskassören Per Emil Evers och Mathilda Nordström. Student vid Lunds univ. 14 sept. 1874; teor. teol. ex. där 31 maj 1878; student i Uppsala 26 sept. s. å.; prakt. teol. ex. där 14 dec. s. å.; prästvigd för Strängnäs stift 4 maj 1879; efter förordnanden i Gillberga och Södertälje förste lärare vid Frimurarebarnhuset å Kristine-berg 22 nov. 1880 (tilltr. 1 jan. 1881)–1 juli 1881; komministeradjunkt i Adolf Fredriks förs. i Stockholm 16 aug. s. å.; pastoralex. i Strängnäs 11 dec. 1883; andre komminister i Adolf Fredrik (fjärde provpredikant) 28 juli 1884, tilltr. 1 maj 1886; kyrkoherde i Norrköpings Norra församling 10 dec. 1892, tilltr. 1 maj 1893; prost över egen församling 20 maj 1914. Sekr. i Stockholms prästsällskap 1882–87; erhöll Svenska akademiens andra pris 1882 och 1909; inspektor för Norrköpings högre skola för kvinnlig ungdom 1895–1906. för Norra flickläroverket 1903–09, för högre allm. läroverket från 1904; led. av Allmänna svenska prästföreningens sångbokskommitté 1908—17; ordf. i Norrköpings folkskolestyrelse 1910. LNO 1902.

G. 1) 8 dec. 1884 i Stockholm (Hovf.) m. Sigfrida (Frida) Swartz, f. 23 maj 1855 där (ibid.), f 28 juli 1911 i Furusund, Blidö sn (Sth.), dotter av premiäraktören vid K. teatern Edvard Mauritz Swartz (av norrköpingssläkten) och Rosa Alfonsina Clémence Fehrnström; 2) 12 sept. 1914 i Norrköping (Norra) m. Karin Mathilda Swartling, f. 7 juli 1877 i Norrköping (Olai), dotter av disponenten, talmannen i riksdagens andra kammare konsul Frans Johan Axel Swartling och Mathilda Charlotta Ståhlbom.

Biografi

Studieåren i Lund ägnade E. ej mindre åt estetik och andra humaniora än åt teologien, varöver hans landsman prof. Carl Olbers yppade missnöje. E. blev heller ingen adept vare sig i hemstiftets schartauanism eller i »stora fakultetens» högkyrklighet, ehuru inslag från bäggedera kunna skönjas i hans åskådning och gärning. Estetiskt och stilistiskt tog han intryck av Gustaf Ljunggren och genom denne av den akademiska traditionen från Tegnér och Wallin. Religiöst kunde E. nämnas liberal, nämligen såtillvida som han gärna erkände och utvecklade religionens themata såsom frågor: den sökande människoandens frågor till tillvarons mysterier. Men han hänvisade också till svar och framstod därvid som övertygad talesman för förbindelse mellan lutherdom och idealism.

E:s prästgärning i Stockholm blev på flera sätt markant. Som nyvorden komminister var han stadens yngste ordinarie präst, och hans förkunnelse samlade många åhörare, icke minst män. Kring dess gedigna innehåll, präglat av redigt tänkande, vidsynt åskådning och en fromhet mera tillbakahållen än ivrig, slöt sig en vältalighetens språkdräkt av klassiskt snitt. Vid avskedet från Stockholm sade han sig vara medveten om, att han icke hade »kunnat giva allt det, som några fordrat eller behövt, jag har känt med mig, att jag lättare har talat till den stora mängden av själar än till den lilla utvalda skaran». Men »bättre frambära litet av vad man har erfarit än mycket av det man icke har prövat». Att han likväl förstod också att vara öm om den enskilda själen, visar en episod, som relateras av Anders de Wahl i dennes bok »Mormor och morfar» (s. 98).

Till den homiletiska litteraturen bidrog E. flitigt som samlare, utgivare och författare. Han upptog också en rätt omfattande publicistisk verksamhet, med uppsatser om litteratur och konst, delvis med polemisk spets mot den frambrytande naturalismen, bl. a. under pseudonymen Ahasverus Christianus i Vårt Land.

Sin litterära debut gjorde E. emellerid som dramatiker. Han skrev de historiska skådespelen »Kristian den andre» (premiär på Nya teatern i Stockholm 23 febr. 1881) och »Gustaf Banér» (premiär på nämnda teater 24 jan. 1882; spelade även i landsorten). Ämnesvalen utvisa livligt politiskt intresse, och de tragiska konflikterna, tagna helt ur idealismens synpunkt, gälla motsatserna mellan »stor tanke – litet hjärta» (slutrepliken i »Kristian den andre») samt, i »Gustaf Banér», mellan nationell och legitimistisk lojalitet. Ställvis sakna pjäserna ingalunda dramatiska förtjänster men lida också av en viss efterromantisk tablåstelhet. Båda äro avfattade i blankvers och röja i den bildrika diktionen påverkan av Shakespeare-Hagberg och Schiller.

E. försökte sig även som lyriker, med samlingen »Stjernor i djupet», där han spände strängarna hårt i tankediktens krävande tonart. Denna dikttyp var väl för den unge prästen naturlig, men den blev icke varaktig. Senare års lyriska känsla tog sig hos honom hellre visans enklare form.

Sin poetiska egenart fann E. först, när han kom in i psalmens värld. Och här gjorde han sin bestående livsgärning. Han började med en volym »Davids Psalmer», i modernt metriska tillskärningar på andras eller egna läster. Under intryck av de livliga psalmdebatter, som följde kommittéförslagen av åren 1889 och 1896 i spåren, vaknade hos honom hågen att göra en grundlig och självständig insats i detta aktuella ärende. År 1899 utgav han en samling »Psalmer [enligt överrubriken:] För kyrkoårets sön- och helgedagar», där han presenterade intet mindre än en fullständig serie gradualpsalmer, nära anslutna till evangelietexterna – en psalmart, vilken som bekant alltid har varit svagt tillgodosedd i svensk kyrkosång. Redan här kunde man alltså märka en vilja att bidraga till psalmboksfrågans lösning. Ännu mer framträdde detta i »Förslag till reviderad Psalmbok» 1902 – ett synnerligen omsorgsfullt utarbetat psalmverk på 640 nummer, motiverat såväl av det förhållandet, att 1896 års tama förslag hade lagts ad acta och att på officiellt håll ingen ny åtgärd i frågan planerades, som också av E:s egen uppfattning, att upprepade kommittébemödanden icke kunde föra till målet. Som kommentar till detta E:s största hymnologiska arbete är, utom förordet, att läsa hans föredrag i psalmboksfrågan inför prästmötet i Linköping samma år. Efter en översikt över svensk psalmhistoria angav han där sin kritik och sina önskemål. Han instämde i princip med biskop U. L. Ullmans program (i »Den kyrkliga psalmboken» 1871). E. ansåg alltså bristerna i Wallins verk främst bestå i dess neologiska inslag och yrkade en fastare anknytning till 1600-talets tysk-nordiska psalmdiktning. »Man må sjunga hur rörande man vill om Kristi lydnad, trohet, ödmjukhet och människokärlek, det är beskrivningar och utgjutelser, som sväva i luften, om de icke som den mäktiga bakgrunden äga själens åskådning av den korsfäste och lidande Herren.» Men han tog ock avstånd från utglidningar i pietistisk och herrnhutisk anda och krävde en församlingsmässig, vidsynt och vidhjärtad andaktssång. I själva verket rubbade han mycket mindre än Ullman själva grundmurarna i Wallins verk.

E:s enmansförslag väckte stor uppmärksamhet men även kritik, särskilt av lektor B. Risberg, som rätt ampert kalfatrade både urvalet, ändringarna av äldre texter och den poetiska nivån. E. förklarade i ett genmäle 1903, att han ju ingalunda hade pretenderat på att ha åstadkommit en färdig, fullgod psalmbok. Senare, när 1903 års kyrkomöte för första gången hade anbefallt ett försök på tilläggslinjen, utgav E. ett par förslag av sådan typ; för det senare (1906) skattade han ganska rikligt den rent folkliga, väckelsebetonade nydiktningen.

Samtidigt fortsatte E. med egen, allt ymnigare och därför även något ojämn produktion. Något nytt förslag framlade han väl ej, icke heller kom han med i någon av de nya officiella psalmbokskommittéerna (han lär ej ha varit persona grata hos kyrkans mäktige Gottfrid Billing). Men E. bidrog med egna psalmer till 1914 års förslag, och i samlingen »I helgedom och hem» publicerade han en stor mängd sånger i kyrkoton. Som drivande kraft i en av Allmänna svenska prästföreningen tillsatt kommitté arbetade han länge (1908–17) och nitiskt på att skapa en »Den svenska kyrkans sångbok», inrymmande sådana sånger, som kunde främja uppbyggeisen och församlingslivet utanför den agendariska gudstjänstens ram. Detta omfattande verk kom emellertid aldrig att se dagen.

I den slutliga stora sållning, ur vilken vår nu gällande psalmbok 1937 framgick, stannade icke kvantitativt mycket av E.: i allt sex original och sju översättningar (på vilka senare även andra ha arbetat). Men kvaliteten är hög, betygande att E. med sina bästa psalmer intager ett framstående rum bland en nyare tids kyrkoskalder. De två förnämsta äro utan tvekan n:o 140 »Vår blick till helga berget går» (från Tillägget 1906) och n:o 164 »Med pelarstoder tolv» (från Förslaget 1914). Därnäst bör väl sättas adventspsalmen n:o 46 »När vintermörkret kring oss slår» och ungdomspsalmen n:o 529 »Pärlor sköna, ängder gröna». Det förtjänar påpekas, att Ers psalmer alltfort skattas vid nya psalmboksarbeten, exempelvis för Svenska psalmboken i Finland (1946) och Metodist-Episkopalkyrkans psalmbok (1951). Ers bästa psalmer äga den samklang av lödighet och innerlighet, som tillhör det genom Wallin för oss giltigblivna psalmidealet. Få sentida psalmister torde som E. ha förmått ge pregnanta uttryck åt de kristna högtidernas glädjeämnen.

E. var under 27 år kyrkoherde i Matteuskyrkan i Norrköping, den 1885 bildade församlingens förste. Ehuru han icke egentligen var en församlingspräst av modern typ, ägnade han sig med omsorg och levande intresse åt sin församlings mångskiftande angelägenheter. Den utpräglat industriella miljön i Norrköping – och särskilt just på Norr – kunde synas föga lämpad för en man av poeternas släkte, men gammaldags pliktmedvetande band honom vid orten och beredde honom ock trivsel. Till det sista bibehöll han sin homiletiska verkningskraft, kanske alltmer med inriktning på evighetssynen. »Hans talekonst. .. hade kunnat blända utan att värma, om den icke hade varit så äkta, så alltigenom sprungen av ett varmt hjärtas överflödande rikedom. Ännu .. . kan jag se honom träda upp i predikstolen, se honom gripa hårt om ljusstaken framför sig, medan predikstolpsalmens 'Salig, salig' brusar från en andaktsfylld menighet» (en gammal kyrkogångare, D. Carleson). Också i andra sammanhang, i skolsalen och vid patriotiska fester, vann E. anseende som en av kyrkans främsta talare i sin generation, någon gång jämställd med F. Fehr och E. Flygare.

Ers dragning åt det ideala och sublima fördunklade icke hans blick för tidens händelser och frågor. I sitt stora diktverk »Fosterjord. Ett folkepos», ådagalägger han ej blott hängivenhet för den bohuslänska hembygdens gamla minnen utan också livligt intresse för högst aktuella ting: emigrationen, industrialismen och arbetarrörelsen, försvarsfrågan, folkhögskolan, parlamentarismen och bondeklassens regeneration – kanske allra mest detta sista. Boken torde såtillvida ännu kunna gälla som ett gott besked om strömningar och stämningar i sekelskiftets Sverige, upplevda av en konservativ, som ville tro det bästa om allt det nya. Hans »vakt och vård» kring traditionella värden förbands med kritisk klarsyn: »Bekännelsen har länge tagit [kyrkans] krafter så i anspråk, att hon icke stått i nivå med folkets högsta samhällsintressen, hon har fattat religionen mer som en omsorg om individens frälsning än om folkets och haft en rätt töcknig blick för de timliga betingelsernas nödvändighet» (Vakt och Vård, s. 227). – Bakom E:s imponerande yttre apparition bodde en eldig själ och en ödmjuk kristen.

Författare

Bo Sture Wiking.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se bibliografi i H. Nilson ocli A. Setterdahl, Linköpings stifts matrikel 1911, 2, s. 40 f., med tillägg i J. A. Westerlund och J. A. Setter-dahl, Linköpings stifts herdaminne, 3 (1917), s. 184. Dessutom följande tillägg: Den nye Schibboleth eller en språkränsares tillritningar. Lund 1876. (Anon.; enl. B. Åhlén, Svenskt författarlexikon, 1900—1940.) — Satser för pastoralexamen, hvilka med högvördiga domkapitlets i Strengnäs tillstånd framställas till offentlig granskning på Högre allmänna läroverkets högtidssal lördagen den 18: de november 1882. Sthm 1882. (Enl. B. Åhlén, a. a.) — [Vers] Till Fredrik Skoglund. Ett tjugofemårs-minne. Sthm 18S9. (Sign. E. E.; enl. B. Åhlén, a. a.) — [Vers] Till H. Maj: t Konungen den 25 Maj 1893. Norrköping [1893]. (2) s. 4: o. (Anon.) — [Vers] Till kyrkoherden i Adolf Fredriks församling Albert Wilhelm Staaff den 24 November 1891. Sthm [1S93]. (4) s. & omsl. 4: o. — [Tal] Vid Per Fredrik Georg Garströms graf den 14 Januari 1894. Norrköping 1894. (3) s. (Anon.) — Sann och falsk kristendom. Sundsvall 1897. (2) s. — Tal vid årsafslutningen den 2 juni i Norrköpings högre skola för kvinnlig ungdom till de afgående eleverna af skolans Inspektor. Norrköping 1899. (4) s. •— Psalm vid sekelskiftet år 1900. TJ. o. o. å. (Enl. B. Åhlén, a. a.) — Griftetal vid premieraktören Axel Elmlunds jordfästning i Östermalms kyrka den 29 November 1901. Sthm 1901. 8 s. & omsl. — Föredrag i psalmboksfrågan (Ur: Handl. rör. prestmötet i Linköping 1902). [Linköping 1902.] 28 s. Även sep. utg. s. å. ¦— Psalm vid gudstjänst å Konungens 75: årsdag i St. Matteus kyrka i Norrköping den 21 januari 1904. Norrköping 1904. (4) s. (Anon.) — [Tal:] Minnesblad från den högtidlighet, hvarmed Norrköpings skolor firade den gamla svenska flaggans återuppl ef vande den 1 November 1905. Norrköping 1905. 4 s. & omsl. 4: o. — Några synpunkter för psalmbokstilläggets bedömande. Sthm 1907. 7 s. — Psalm med anledning af D.D. M.M. Konungens och Drottningens guldbröllop den 6 juni 1907. Norrköping 1907. (4) s. 4: o. (Sign. E. E.) — Tal hållet vid presidentskan Zuleima Forssells jordfästning i Jakobs kyrka i Stockholm den 14 dec. 1909. Sthm 1911. 6, (1) s. — Fosterländskt tal. Sthm 1912. 12 s. — Ord vid invigningen af Norrköpings stadsbibliotek och konstmuseum den 22 oktober 1913. Norrköping [1913]. (4) s. & omsl. 4: o. — Dop-psalm. Linköping 1914. (2) s. —¦ [Arers] Vid aftäckningen af Carl X Gustafs-monumentet i Uddevalla den 31 augusti år 1915. Uddevalla 1915. (3) s. — Kantat uppförd vid invigningen av Frimurare-samhällets i Göteborg ordenshus den 7 december 1918. Göteborg [1918]. (Anon.; enl. B. Åhlén, a. a.) — Det eviga lifvet — vårt omistliga hopp. Anförande den 8 okt. 1919 vid apologetiska kursen i Norrköpings hörsal. Norrköping 1919. 7 s. & omsl. — Inför evigheten. Predikningar [utg. av Karin Evers]. Sthm (tr. Norrköping) 1920. IV, 610, (1) s. — När ett folk går under. Predikan på 25 sönd. efter Trefaldighet. Norrköping 1920. 8 s. & omsl. — De heligas segertåg genom tiderna. Allhelgonadagen: inledningsorden i bergspredikan. Norrköping 1923. 8 s. & omsl. — Ett flertal av E: s psalmer finnas intagna i nuv. sv. psalm- boken, liksom i Svensk psalmbok för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. — B. medarbetade även i tidskrifter, bl. a. i Vårt Land under pseud. Ahasverns Christianus.

Översatt: Se ovannämnda bibliografier. Dessutom följande tillägg: Thomas ä Kempis Fyra böcker om Kristi lif och lidande, på svenska utgifna. öfvers. verkställd från det latinska originalet i Sommalii Opera omnia Thomae a Kempis, Antwerpen 1607. Illustrerad praktuppl. med teckningar af G. Hallström, A. Hjelm och O. Hjortzberg samt andra framstående artister. Sthm 1895—¦ 96. (2), 346 s. & 30 extra pl.-bl. 4: o.

Källor och litteratur

Källor: E:s efterlämnade papper hos fru Karin Evers, Lida säteri, Norrköping; E:s tryckta skrifter. – D. Carleson, Nedanför fem predikstolar (Norrköpings Tidn., bil. 27 okt. 1951); G. Hellström, Stockholms stads herdaminne (1951); E. Liedgren, Den svenska psalmboken, 7:e uppl. (1952); H. Nilson & A. Setterdahl, Linköpings stifts matrikel 1911 (1911) ; B. Risberg, Är Evers' psalmboksförslag tillfredsställande? (1903); I. Sjögren, Edvard Evers (Linköpings stifts julbok, 22, 1927); J. A. Westerlund & J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne, 3 (1919). – Meddelanden av bibliotekarien Arne Lindenbaum, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Edvard Evers, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15569, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Sture Wiking.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15569
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Edvard Evers, urn:sbl:15569, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Sture Wiking.), hämtad 2024-04-18.