Meriter

Elimæus, Olaus Erici, f. omkr. 1570 i dåv. Elimä annex, Pyttis sn, Nyland, d. 1629, före 14 juli, i Viborg, Finland. Föräldrar: Erik Olofsson i Ahvis by, Elimä, och Elisabeth Matsdotter. Gick i skola i bl. a. Åbo och Viborg; elev vid Johan III;s högskola på Gråmunkeholmen, Stockholm; student vid Uppsala univ. trol. 1595, vid Rostocks univ. juni 1597, vid Wittenbergs 3 mars 1601 och vid Helmstedts 29 april s. å.; enligt uppgift magister; skolmästare i Enköping antagligen 1603–09; rector scholæ i Stockholm 1609; pastor primarius där 21 mars 1611–6 aug. 1619; utnämnd biskop i Karelen, Viborgs län och Ingermanland med säte i Viborg 16 juli 1618; tillträdde episkopatet efter förnyad fullmakt av 20 juli 1619.

G. m. Karin Simonsdotter, som levde ännu 1641.

Biografi

Om E:s tidigare levnadsöden och släktförhållanden talar en lyckönskningsdikt, »Propempticon», av ångermanlänningen Michael Jonæ Hernodius, skriven och tryckt 1619 vid E:s överflyttning som biskop till Viborg. Hernodius grundar tydligen sin framställning på utsagor av E., och uppgifterna kunna i viktiga punkter verifieras. Hernodius anger såsom Ers morbror ståthållaren på Stockholms slott, sekreteraren i K. kansliet Erik Matsson (se denne). Då Stockholms stads tänkebok 1596 såsom en medarvinge efter E. upptar ryttaren under finska fanan Gregorius Eriksson, kan man därigenom få fram namnen på E:s föräldrar. Gregorius rustade nämligen för ett prebendehemman i Ahvis by, Elimä, som 1576–89 besuttits av Elisabeth Matsdotter, tydligen Erik Matssons syster, och 1563–75 av hennes man Erik Olofsson, uppenbarligen föräldrar till E. och Gregorius Eriksson. Oklart förblir om denne Erik Olofsson är identisk med den likabenämnde fogden på Kymmene gård 1560–61 och Stor-Savolaks 1566–71, vilket skulle förklara Eriks gifte med systern till en så betydande man som Erik Matsson. Svårighet har vållats av litteraturens (Stiernmans »Höfdinga-minne», 1745, och eftersägare) uppgift, att Erik Matsson vore identisk med frälsemannen Erik Körning (d. 1599), ett i själva verket alldeles oriktigt påstående. Erik Matsson (d. 1593), en av de äldre Vasaregenternas främste ofrälse förtroendemän, ärvdes enligt kameralt material 1596 av systersöner. Uppgiften styrkes både av Hernodius och ovan anförda notis ur Stockholms stads tänkebok; därtill visar det sig, att E. ägt i varje fall en originalhandskrift av Erik Matsson (H. Olsson). För E:s utveckling fick stödet från detta håll avgörande betydelse.

Tidigt sändes den unge Olof Eriksson från hemmet till kyrkoherden (1575–94) i grannsocknen Lappträsk, Petrus Johannis Sachs. På mindre än ett år säges E. här ha lärt sig läsa svenska och latin. Detta torde ha skett tidigast 1577, ty då han sedan med sin äldre bror Henrik fortsatte studierna i Åbo, leddes undervisningen av magister Christian Agricola (jfr bd 1, s. 294), som hemkommen från utlandet först i okt. 1578 blev rector scholæ. Skolgången avbröts av en epidemi, som, förmodligen 1580, skingrade lärare och elever. Efter besök i hemmet fortsattes skolgången.först i Viborg, sedan åter i Åbo.

E. fick i Åbo bud från Erik Matsson att överflytta till Johan III:s högskola på Gråmunkeholmen. Denna ursprungligen katolska skola leddes, efter Laurentius Nicolai Norvegus' (Kloster-Lasse) avlägsnande 1580, av kryptokatoliken J. Billius till 1583. Att Erik Matsson som äldre skulle varit katolik, såsom uppgivits, synes vara obevisat; han hade emellertid varit Johan III:s handgångne man vid förhandlingar i vissa kyrkofrågor. Om han avsett katolsk undervisning åt systersonen, blev därav likväl intet, ty skolans ledning övergick 1583 i lutherska händer. Som lärare räknade E. främst latinisten och matematikprofessorn Ericus Jacobi Skinnerus. E. följde denne, då han 1595 överflyttade till Uppsala som rektor vid det återupprättade universitetet.

Då man vet, att E. i varje fall 1596 var i besittning av arvet efter Erik Matsson, bekräftas Hernodius' uppgift, att det var därför som E. kunde börja utrikesstudier, först i Rostock 1597. E. var 6 aug. 1598 i Viborg, då han utkvitterade ett spannmålsunderstöd på 20 tunnor, som ståthållaren Arvid Eriksson (Stålarm) tilldelat honom, samt vistades 1601 åter vid tyska universitet. Hans egenskap av magister anges i Hernodius' skrift, men har ej kunnat verifieras, ej heller notisen, att E. efter sin återkomst undervisat i Uppsala. Under sin tid som skolmästare i Enköping, fram till 1609, blev E. 1608 föreslagen att som professor efterträda Johannes Rudbeckius i Uppsala, men utnämndes ej. I stället kom han 1609 som rector scholæ till huvudstaden och blev i mars 1611 efter Johannes Svenonis Raumannus utnämnd till pastor primarius.

E. har vid denna tid åtnjutit ett gott anseende. Prästeståndet framlade vid riksdagen 1611 ett betänkande, vari E. föreslogs till superintendent i Viborg. Två år senare återupptogs förslaget av ståthållaren i Viborg Arvid Tönnesson (Wildeman), som supplicerade, att E. skulle utses till superintendent och därjämte till kyrkoherde i Viborg. Men fastän förslaget bifölls 8 febr. 1614, gick beslutet härom icke i verkställighet. Först när förhållandena på östra gränsen genom freden i Stolbova stadgat sig, togs frågan ånyo upp. En fullmakt för E. att vara biskop över Karelen, Viborgs län och Ingermanland utfärdades 16 juli 1618, och sex dagar senare även en vidlyftig instruktion för den nye biskopen. E. tillträdde emellertid sitt nya ämbete först följande år, sedan en ny fullmakt med förhöjt underhåll utfärdats 20 juli 1619. Den 6 aug. tog han avsked av konsistoriet i Stockholm för att resa till sin nya post.

Det var ingen lätt uppgift E. fick, då han utsågs till biskop i det med Kexholms län och Ingermanland tillökade Viborgs stift. Redan det egentliga Viborgs stift hörde till de mest okultiverade delarna av Finland, och än svårare var förhållandet till ryssarna, d. v. s. de grekisk-ortodoxa i Kexholms län och Ingermanland. Skolväsendet var föga utvecklat och församlingarna över huvud alltför vidsträckta. Biskopen hade därför fått sig uppdraget att »sig omse» om bekväma och lägliga orter, där kyrkor kunde byggas, »på det sådant barbariskt folk genom gudeliga samkväm och prydliga kristliga kyrkoceremonier ... måtte intagas och till sanningen bevekta bliva».

E. har tydligen tagit sig an verket. Från år 1620 ha vi en skrivelse till rikskanslern, däri E. bl. a. dryftar nya kyrkors anläggande och åtgärder beträffande prästerskapet. Men svårigheterna voro honom övermäktiga. I det egentliga Viborgs stift tillkommo ej några nya församlingar. I de forna ryska områdena tillsattes ett antal lutherska präster vid sidan av det ortodoxa prästerskapet. Men den ortodoxa befolkningen var i allmänhet otillgänglig för luthersk mission, och några tvångsåtgärder kunde man icke gripa till av hänsyn till fredsfördragets bestämmelser. Den lutheranisering, som slutligen skulle komma till stånd, berodde mindre på prästerskapets ingripande än på den omständigheten, att de grekisk-ortodoxa efter hand utvandrade till Ryssland och ersattes av folk från Finland.

Att tillståndet i det gamla Viborgs stift icke heller vid E:s död var gott, torde likväl delvis berott på biskopen. Den lärde mannen har knappast varit en kraftnatur. Redan vid tillträdet till episkopatet var E. sjuklig. År 1621 motiverar han sitt uteblivande från den stundande riksdagen med att han redan i Stockholm varit sjuklig, varför han nu ej önskade bege.sig på en lång resa till huvudstaden. E:s sjuklighet har försvårat hans visitationsverksamhet. Därför föreslogs det 1626, att en koadjutor skulle tillförordnas som biträde vid visitationerna. Om E:s intresse för det kyrkliga livet och finska språket vittnar, att han 1621 bekostade tryckningen av en upplaga av 150 finska psalmer. E. ombestyrde även ytterligare en finskspråkig evangeliebok (1622) och en finskspråkig översättning av den svenska handboken (1629). År 1622 fick han som biskop företaga en resa till Narva för att hålla predikan över den där i jan. avlidne hertig Karl Filip. Men E:s sjuklighet och skolväsendets svaghet tillsammans förklara i sin mån biskop Isak Rothovius' hårda omdöme (14 juli 1629) i brev till Oxenstierna om tillståndet i E:s stift vid hans död: »In tota illa superintendentia är förfallen all disciplina ecclesiastica».

Författare

Eric Anthoni.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En kort predikan, haffd vthi stoore kyrkian i Stockholm, öffuer... Nicolai Chesnecopheri... salighe hwszf rwes ... frw Agneta? Lonice-rinnes Uj-k ... then 8. junij ... 1613. Sthm 1615. 4 :o 10 bl. – En eenfaldigh sermon, hållen i Stockholms stadzkyrckia, vthi... Michel Oloffzsons, Sweriges rijkes secreterares begraffningh... then 8. junij ... 1615. Sthm u. å. 4 :o 10 bl. — Lijk predikan, hållen i stoore kyrckian i Stockholm, vthi... Mårten Trautzichz, f ör-nemligh borgares och then Tyske församlingenes ... föreståndares begraffning... then 25. mart. ... 1617. [Sthm] u. å. 4 :o 16 bl. — Een kort predikan, som hållen är i S. Nicolai kyrckia i Stockholm, öffuer... Peter <5rönebergz, förnämligh köphandlares och borgares ... salige hustrues ... Margareta?, Morttensdotters, lijk... then 21. septembr. anno 1617. [Sthm] 161S. 4 :o 14 bl. — Een tröstpredikan, hwilken haffd är i 'Stockholms stadzkyrckia, vthi... Oloff Pederssons, öffuerste borg-mestares i Stockholm, käre sons Petri Olai begraffningh... then 12. apr. anno 1618. [Sthm] u. å. 4:o 12 bl. (var.: 18 bl.).

Utgivit: Soomenkielinen wirsikiria, soomencocouxis Jumalata kijttä soomenkielellää, tehty M. Jacobilda Soomalaiselda, ia muilda Soomen papilda... M. Olouin Elimseuxen tiedhost ia soosiost. Sthm 1621. 3 bl., bl. 1–143, (5) bl. – Evangeliumit ia epistolat, iotca... luetan eli weisatan, sunnantaina ia muina pyhäpäivinä. Sthm 1622. 172 bl. – Käsikiria, jossa on käsitetty, millätawalla Jumalan palwelus ... Somen seuracunnis pidhettämän pitä ... M. Olewin Elimaeuxen... tiedhost ia tahdost, wastwdhest rodzinkielisen käsikirian iälken ylidzecadzottu ia oiettu... 'Sthm 1629. 4 :o 1 bl., bl. 1–53.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; Räkenskaper berörande Elimä fjärding, E :s kvittenser, ryttarförteckningar samt ett k. brev för Elisabeth Matsdotter i landsräkenskaperna, finska RA. – Bidrag till Finlands historia, 3, 4, utg. av R. Hausen (1904, 1912); K. G. Leinberg, Handlingar rörande finska skolväsendets historia, 2 (1889); dens., Handlingar rörande finska kyrkan och presterskapet, 1, 2 (1892, 189S); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling. Senare avd., 12:1 (1930); Stockholms stads tänkeböcker från år 1592, del 2: 1596–99, utg. gm D. Almqvist (i korr.); Svenska archivum, 1, utg. av S. Loenbom (1766). – J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen 1523–1630 (1919–23); O. Annerstedt, Upsala universitets historia, 1, 1447–1654 (1877) ; G. Bolin, Johan III:s högskola å Gråmunkeholmen, 1–2 (S :t Eriks årsbok 1912, 1918); H. Cnattingius, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611–1636 (1939); J. Gislonis, Ghronologia seu temporum series (1592); K. Grotenfelt, Suomalaiset ylioppilaat ulkomaan yliopistoissa ennen v. 1640, 1–2 (Historiall. arkisto 13, 1893 och 17, 1902) ; O. A. Hainari & K. Grotenfelt, Suomen historia Ruotsin mahtavunden aikakaudella 1617–1721 (1922); Herdaminne för fordna Wiborgs stift och nuvarande Borgå stift, 1, af M. Akiander (1868); M. J. Hernodius, Propempticon, quodammodo eontinens hactenus actaj vitas curriculum ... Olai Elimsei (1619); R. Murray, Stockholms kyrkostyrelse intill 1630-talets mitt (1949); Harald Olsson, Johannes Messenius' Scondia illustrata (1944), s. 227; J. W. Ruuth, Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua (Historiall. arkisto 11, 1S91) ; A. Simolin, Wiborgs stifts historia (1909) ; Sveriges kyrkor. Stockholm. Bd 1, utg. av S. Curman & J. Roosval (1924–28); J. J. Tengström, Utdrag rörande Finland, utur de otryckta delarna af A. A. Stiernmans Bibliotheca Suio-gothica (Suomi 1844, tr. 1845); K. K. Tigerstedt, Bidrag till Kexholms läns historia under drottning Kristinas regering (Åbo lycei program 1877); Upsala universitets matrikel, 1:1, 1595–1632, utg. af Aksel Andersson (1900); C. Öhlander, Om den svenska kyrkoreformationen uti Ingermanland (1900).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olaus Erici Elimæus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16001, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16001
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olaus Erici Elimæus, urn:sbl:16001, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eric Anthoni.), hämtad 2024-04-20.