Meriter

Carlberg, Anna Fredrika (Frigga), f. Lundgren, f. 10 aug. 1851 i Falkenberg, d. 3 okt. 1925 i Stockholm. Föräldrar: garverifabrikören Tobias Lundgren och Anna Elisabet Lundgren. Elev vid Halmstads läroverk för flickor 1867–69. Privatlärarinna 1871–74; en av stiftarna av Sällskapet Myrornas barnhem i Göteborg 1891; kassaförvaltare och överinspektris för barnhemmen 1892 och ordförande 1905; ställde sig i spetsen för bildandet av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Göteborg 1902 och var dess ordförande 1902–21; ordförande för Göteborgs kvinnliga fattigvårdare 1903–09; ledamot av centralstyrelsen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1903–21 och landsföreningens delegerade vid Internationella kvinnorösträttsalliansens kongresser i Berlin 1904, Köpenhamn 1906, Amsterdam 1908, London 1909, Stockholm 1911 och Budapest 1913 samt svenska regeringens representant vid kongressen i Rom 1923; stiftade barnhemmet Födelsedagen i Rävlanda för friska barn av tuberkulösa föräldrar 1905 (sedermera införlivat med Myrorna i Göteborg); sekreterare i 1-majblommans centralkommitté 1907–15; ledamot av svenska fattigvårdsförbundets centralstyrelse 1907–14 och av Liberala valmansföreningens i Göteborg centralstyrelse 1907–14; v. ordförande i Sociala centralförbundet för västra Sverige samt förbundets byråföreståndarinna 1908–12; ordförande i Göteborgs och Bohus' länsförbund för kvinnans politiska rösträtt 1910–21; förmedlade fria sommarhem på landet för barn från Göteborg 1910–18; deltog i bildandet av föreningen Frisinnade kvinnor 1914; gav uppslaget till Östads sommarkoloni med 22 barn, som underhålles med frivilliga gåvor, 1917. Erhöll medaljen Illis quorum av åttonde storleken 1921.

Gift 20 apr. 1876 med förste postkontrollören i Göteborg Andreas Carlberg, f. 11 maj 1850, d. 4 maj 1921.

Biografi

Redan i de tidiga barnaåren väcktes hos F. C. de tankar och känslor, som sedan blevo bestämmande för hela hennes kommande verksamhet. Såsom flicka och den yngsta av nio döttrar fick hon gentemot tidens uppfattning tillkämpa sig rätten till ordnad skolundervisning. Hela hennes liv blev sedan en enda oavlåtlig kamp för rätt och rättvisa åt andra, mot slentrian och gamla fördomar. I det sociala arbete, som uppstod i 80-talets Göteborg, tog F. C. redan från början verksam del och särskilt i det hjälparbete, som avsåg att göra livet drägligare för ensamställda mödrar och deras barn. Så kom hon att intaga en ledande ställning i Sällskapet Myrorna, som icke minst tack vare hennes uppoffrande och outtröttliga arbete snart ägde ej mindre än sju hem för värnlösa barn, vartill även kom ett hem för friska barn till tuberkulösa föräldrar. Myrornas barnhem skilde sig helt från äldre tiders, avsedda som de voro att så mycket som möjligt ersätta föräldrahem och utveckla barnens individuella anlag på ett annat sätt än i de stora kasernerna. Att på sommaren skaffa stadsbarn hem på landet var även en gren av F. C:s hjälpverksamhet; ett år utsändes genom hennes förmedling över 1 000 barn till olika hem Sverige runt. Östads sommarkoloni med plats för 22 barn har också F. C. att tacka för sin tillblivelse.

Genom barnavården leddes F. C:s vägar följdriktigt över till den allmänna fattigvården. Såsom fattigvårdare och byråföreståndarinna i Sociala centralförbundet för västra Sverige fick hon ett vidare fält för sin samhällsvårdande verksamhet, vid sidan av vilken hon dock även räckte till för en omfattande privat välgörenhet i det tysta. En ständig ström av hjälpsökande fann vägen till hennes dörr, och få torde de mödrar och barn varit, som ohjälpta gingo därifrån. Men den hjälp hon gav var ej blott för stunden. Hon sökte nå botten av det onda, inseende att utan detta all hjälp blir förgäves. Med ett alldeles osedvanligt intresse följde hon vart enskilt fall, så långt det var henne möjligt, och stor var den glädje, hon kände, då hon senare hörde, att det gått hennes skyddslingar väl i livet. Också hade hon av dem fått hederstiteln »Vår fru», en titel av vilken hon i hög grad gjort sig förtjänt. F. C. var ingen vän av byråkratiska former. För henne var det individen, som gällde något, och systemet fick vara bisak. Att hon med sådana åsikter ofta skulle stöta på motstånd var självklart, men modigt förfäktade hon sin ståndpunkt och svek icke sin övertygelse.

Genom sin sociala verksamhet kom F. C. tidigt till övertygelsen om nödvändigheten av kvinnornas vidgade inflytande i samhället genom direkt deltagande i lagstiftningsarbetet, och det var också hon, som blev den samlande kraften för det spirande rösträttsintresset bland Göteborgs kvinnor. Den insats, som F. C. under nära två decennier, eller så länge som kvinnornas rösträttskamp varade, gjorde i arbetet för väckande av kvinnornas politiska intresse, för stärkande av deras sociala ansvarskänsla och för spridande av samhällskunskap, är av betydande mått. I de kvinnliga rösträttsföreningarna var hon en högt värderad och uppskattad kraft, en av dem, som hade något att säga och som sade det så, att det gick till hjärtat, därför att det bottnade i ett verksamt livs rika erfarenhet. Otaliga äro de rösträttsföredrag hon hållit och de rösträttsföreningar, som kommit till stånd efter hennes föredrag. För allt fann hon tid, då det gällde rösträttsarbetet, för allt fann hon utvägar, svårigheter funnos ej, om icke för att övervinnas. Göteborgs F. K. P. R. var under hennes ledning en av de livaktigaste och mest initiativkraftiga av lokalföreningarna landet runt. I rösträttsarbetet liksom i allt hennes arbete var det F. C:s stora människokärlek och starka rättfärdighetskänsla, som var den bärande kraften. Klart inseende rösträttsfrågans samband med dagspolitiken drogs F. C., med sin starkt demokratiska och frisinnade läggning, över till arbete även i det liberala partiets tjänst. Att hon även på detta område gjort en betydande insats, därom vittnade den hyllning, som på 70-årsdagen bringades henne från Liberala valmansföreningen med tack för det upplysningsarbete, hon utfört i Göteborg och landet i övrigt under de år, hon »med hängivenhet och aldrig svikande idealitet bröt mark för frisinnad politik». Jämsides med sina stora socialpolitiska arbetsuppgifter fann F. C. tid att genom en omfattande litterär verksamhet åskådliggöra behovet av de reformer, för vilka hon kämpade. Med en lycklig förmåga att gripa såväl de tragiska som de drastiska momenten tillgodogjorde hon sig därvid, ofta i novellform, erfarenheter från det «egna arbetsfältet, och särskilt då det gällde fattigvården var förrådet outtömligt. Hon skrev också skådespel, vilka, med sina uddigt kvicka repliker och sin lyckliga blandning av allvar och humor, utgjorde ett mycket uppskattat bidrag i rösträttsagitationen såväl i Sverige som i utlandet. Tyngst vägande i hennes litterära produktion voro väl dock de båda skönlitterära arbetena »Vårlöften» (1903) och »För rättfärdighets skull» (1918). Med hennes stora beläsenhet — hon var som ett levande lexikon i allt, som rörde kvinnosak jorden runt — låg det henne särskilt om hjärtat att genom översättningar och bearbetningar göra anglosaxiskt socialt tänkande mera känt i Sverige.

Själv har F. C. sagt, att Thomas Carlyle var hennes andlige fader, och från honom hade hon det valspråk, som blev hennes ledstjärna genom livet: »För rättfärdighets skull». På henne själv kunde också tillämpas ett annat yttrande av Carlyle, som hon brukade anföra: »Arbeta med hopp om du kan, varom icke så arbeta i alla fall».F. C. arbetade ända in i sena ålderdomen, ända tills den sista sjukdomen bröt hennes kraft. Det var hennes varma moderlighet, hennes starka känsla för de svagares rätt, hennes levande intresse för varje personligt öde, som kom i hennes väg, hennes optimistiska tro på mänskligheten, trots allt, som gav henne kraft att hålla ut även inför de starkaste murar av motstånd och oförstående. I sin hemort var hon i sin krafts dagar ett omstritt namn, men till och med hennes motståndare tvingades till sist att skänka henne sitt erkännande. Sålunda skrev tidningen Halland på hennes 70-årsdag: »Fru C. tillhör visserligen våra politiska motståndare, men inför en gärning sådan som hennes, inför ett sådant arbete i det allmännas tjänst, måste meningsfränder och motståndare enas och bringa den personlighet sin hyllning, som lagt ett sådant livsverk bakom sig». Hon var en personlighet. Med sitt stilla, harmoniska väsen, sitt högt kultiverade framträdande såväl i talarstolen, där hennes av socialt patos vibrerande föredrag icke förfelade att göra sin verkan, som i en trängre krets, förde hon tanken på kvinnosakens första pionjärer i de anglosaxiska länderna från 1800-talets mitt, med vilka hennes andliga gemenskap var påtaglig.

Författare

Signe Bergman.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Thomas Carlyle (Ord o. bild, Årg. 5, 1896, s. 563— 576). — John Ruskin (ibid., Årg. 7, 1898, s. 181—191). — Walter Savage Landor (ibid., Årg. 9, 1900, s. 529—538). — Andrew Carnegie, hans lif och verksamhet. Efter amerikanska och engelska källor. Gtbg 1903. 181, (1) s., 1 portr. — Vårlöften. Berättelse. Sthm 1903. 166 s. — När begreppen klarna. Dramatisk bagatell i två scener. Gtbg 1908. 19 s. — Varför fru Håkansson gick in i rösträttsföreningen. Gtbg 1908. 4 s. (Även övers. till danska och finska.) — Varför fru Håkanssons dotter gick in i rösträttsföreningen. Gtbg 1910. 4 s. (Även övers. till finska.) — Vem löser bojan? Gtbg 1911. 4 s. (Även övers. till engelska och franska.) — Madame Anti's monolog. Gtbg 1913. 8 s. (Även övers. till danska.) — »Samma don». Dialog i en akt. Gtbg 1913. 10 s. (Även. övers. till danska, finska, holländska och tyska; uppförd i Bremen och Rotterdam.) — Statsministerns döttrar. Skådespel i tre akter. Gtbg 1916. 50 s. — För rättfärdighets skull. Sthm 1918. 221 s. — Susan B. Anthony. Sthm 1918. 26 s. — Ur en fattigvårdares minnen (Tidevarvet, 1923 —25; anon.). — Rösträttsartiklar i in- och utländska kvinnotidningar och i dagspressen.

Översatt: A. Carnegie, Arbetets herravälde. Gtbg 1902. 323, III s. — Charlotta Perkins Gilman, Hemmet, dess verksamhet och inflytande. Sthm 1907. 230 s. — Cicely Hamilton & Chr. St. John, Huru kvinnorna fingo politisk rösträtt. Skådespel i en akt. Gtbg 1913. 25 s.

Handskrifter: I mörkaste Småland. Bearbetning av Gustaf von Numers komedi Bakom Kuopio (1909; fru Ester Brisman, Stockholm). — Tidningsurklipp. Skådespel i en akt av Bernhard Shaw (1913; finnes endast i särskilda rollhäften).

Källor och litteratur

Meddelanden av fru Ester Brisman, f. Carlberg, Stockholm, och fröken Hildur Öijer, Göteborg; artiklar i tidningar och tidskrifter med anledning av F. C:s 70-årsdag aug. 1921 och nekrologer okt. 1925. — Se i övrigt, ang. mannens släkt: O. Kugelberg, Postmästare i Sverige och Finland (1894).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A F (Frigga) Carlberg (f. Lundgren), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16378, Svenskt biografiskt lexikon (art av Signe Bergman.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16378
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A F (Frigga) Carlberg (f. Lundgren), urn:sbl:16378, Svenskt biografiskt lexikon (art av Signe Bergman.), hämtad 2024-04-20.