Meriter

2. Nils Hansson Brask, f. på 1520-talet, d 7 nov. 1590. Föräldrar: borgaren i Linköping Hans Pedersson och Ingeborg Larsdotter. Inskrevs dec. 1548 vid universitetet i Rostock och 1551 vid universitetet i Wittenberg; tillhörde vid början av 1560-talet hertig Johans närmaste omgivning; fängslades jämte denne 1563 och frigavs först vid Johan III:s trontillträde; stadsskrivare i Stockholm 1569; borgmästare därstädes 19 juni 1572; användes av konung Johan i en mängd olikartade uppdrag 1576−90; K. sekreterare 10 nov. 1582; bisittare i slottsloven på Stockholms slott 1584; föreståndare för archivum regni; häradshövding i Åkers och Värmdö skeppslag åtminstone 1586−88; medlem i den kommission, som 1587 utarbetade utkast till dom i målet mellan fru Görvel Abrahamsdotter Gyllenstiernas arvingar.

Gift 1) med Helena Boheman från Finland; 2) med Margareta Haraldsdotter, änka efter borgmästaren i Stockholm Hans Gammal.

Biografi

B. var systerdotterson (ej brorson, som en del författare uppgiva) till biskop Hans Brask i Linköping, och det värde, han synbarligen satte på denna förnämliga släktskap, tog sig bl. a. ett uttryck däri, att han åtminstone på 1570-talet uppträdde under det antagna namnet Brask (Brasch). I de flesta offentliga handlingar kallas han dock allt fortfarande Nils Hansson. De studier, han vid 1500-talets mitt på bekostnad av ränta från Linköpings stift bedrev vid olika tyska protestantiska universitet, synas ej hava rubbat den katolska tro, han insupit från fädernehemmet och vid vilken han under hela sitt liv troget skulle komma att fasthålla. Möjligen har hans religion varit, honom till nytta såtillvida, att han därigenom lättare kunnat vinna förtroende hos hertig Johan och dennes katolska gemål. Huru som helst kom B. redan vid 1560-talets början att tillhöra hertigens närmaste omgivning. Då Johan tillfångatogs 1563 på Åbo slott, fängslades även B., men sämre lottad än sin furstlige gynnare blev B. dömd till långvarigt hårt fängelse, från vilket han frigavs först efter konung Johans tronbestigning. Det har påståtts, att denna tilldragelse direkt skulle hava bildat utgångspunkt för B:s kommande upphöjelse. Under de första åren av Johan III:s regering synes han dock fått reda sig på egen hand. År 1569 tillträdde B. sålunda den jämförelsevis anspråkslösa sysslan som stadsskrivare i Stockholm, och det var säkerligen endast genom giftermålet med sin företrädares änka, som han 1572 lyckades bliva borgmästare i huvudstaden. Först därefter tyckes han hava ånyo närmat sig konung Johan, vilken vid samma tidpunkt på allvar begynt intressera sig för en försoning med Rom och därför förmodligen ej hade något emot att i sin närmare tjänst antaga personer, som voro anhängare av den katolska läran.

B:s politiska uppträdande, som säkerligen blivit betydligt överskattat, kan sägas hava varit en följd av hans religiösa sympatier. Han föranleddes härigenom att efter måttet av sina krafter understödja den katolska motreformationens försök att återförena den svenska kyrkan med Rom. I vad mån han lyckats utöva något direkt inflytande på konungen personligen, är med ledning av tillgängliga källor svårt att avgöra. Känt är emellertid, att B. vid Possevinos besök i Sverige 1577 fått tjäna som mellanhand mellan den påvlige nuntien och konungen. Det uppgives även, att då Johan III den 6 maj 1578 ur Possevinos hand mottog nattvarden för att manifestera sin övergång till den katolska läran, han därvid knäböjt tillsammans med B. och sekreteraren Johan Henriksson, vilka han benämt sina »två förtrognaste vänner». Det låg i sakens natur, att Possevino härigenom fick en av allt att döma vilseledande tanke om B:s personliga betydenhet. Denna Possevinos uppfattning har sedermera i alltför hög grad påverkat den hithörande historiska litteraturen och bl. a. föranlett Aug. Theiner att bland rikets stormän under ifrågavarande tid upptaga B. vid sidan av Erik Sparre, Hogenskild Bielke och Nils Gyllenstierna. Possevinos höga tanke om B. hade också till följd, att denne av Gregorius XIII fick mottaga en särskild skrivelse av 15 mars 1581, vari påven överhopade honom med de varmaste lovord, för att han inverkat på konung Johan i enlighet med den katolska kyrkans intressen.

Även sedan Johan avbrutit förbindelserna med Rom, användes B. i en mängd uppdrag, huvudsakligen av konstnärlig och juridisk art. Sålunda övervakade han en stor del av konungens byggnadsföretag såväl i Stockholm som annorstädes och blev ofta utsänd att deltaga i mer eller mindre viktiga rannsakningar och domar i olika delar av landet. Dessutom fungerade B. som bisittare i slottsloven på Stockholms slott samt uppgives även hava varit föreståndare för archivum regni. Hans medlemskap i den kommission, som 1587 fått befallning att utarbeta utkast till den kungliga domen i det ryktbara målet mellan fru Görvel Abrahamsdotter Gyllenstiernas arvingar, finner sin naturliga förklaring i det förhållandet, att B. vid denna tid dels tjänstgjorde som sekreterare i det kungliga kansliet, dels ock var häradshövding i Åkers och Värmdö skeppslag.

B:s ekonomi synes från början av 1570-talet varit förhållandevis synnerligen god. Redan 1572 hade han i förläning arv- och egnahemmanet Jonsberg jämte tillhörande kvarn och idfiske i Jonsbergs socken, Östkinds härad. Den 26 febr. 1573 erhöll han i förläning kronohemmanet Helgo och ett kyrkohemman i Vreda, allt i Frösunda socken, Seminghundra härad, ävensom två kronohemman i Nedre Järva i Solna socken, Danderyds skepps- och tingslag. Den 21 apr. 1574 tillbytte sig B. av kronan äganderätten till hemmanen Helgo och Näs jämte Raknö äng i Frösunda socken och lämnade därvid i vederlag sitt arvegods Åsmestad jämte tre ängsbol i Löt, allt i Slaka socken, Hanekinds härad, ävensom tre gårdar vid namn Sund, Hult och Ribblingstorp, vilka senare han uppgav sig hava ärvt efter sin »frände biskop Hans Brask i Linköping». Dessutom fick han i mellanavgift erlägga en summa av 900 mark »till förbättring av Helgo», å vilket belopp drottning Katarina 26 juli 1574 utfärdade kvitto. Den 10 maj 1587 erhöll B. konung Johans öppna brev på Hjulsbro gård jämte kvarn i Landeryds socken, Hanekinds härad. I Stockholm ägde B. 1582 inom Södra kvarteret ett stenhus, för vilket han; då betalade skatt med fyra daler, och från 1584 finnes en uppgift, att han 15 juli detta år försålt en gård norr om Brunkeberg på Norrmalm till sin styvsons svärfader Johan de Herbouille. I egenskap av kunglig sekreterare uppbar B. 1588 en lön av 615 daler, och häradshövdingtjänsten gav honom samtidigt en inkomst av 142 ½ daler. Medräknas dessutom inkomsterna från förläningarna i Uppland, vilka beräknades till 60 daler 18 öre, hade B., bortsett från övriga privata tillgångar, en sammanlagd årsinkomst av över 818 daler. Såsom jämförelse må nämnas, att enligt beställningsregistret sekreteraren Rasmus Ludvigssons inkomster samma år ej belöpte sig till mer än 376 ½ daler.

År 1589 synes B. hava tagit avsked från samtliga sina offentliga ämbeten, sannolikt på grund av tilltagande ålderdomsskröplighet. Redan 1587 nämnes han jämte sekreteraren Erik Mattsson Körning såsom »två åldriga lagfarne män och de äldsta häradshövdingar utur hela Upplands lagsaga». Fortfarande användes han dock i oförminskad grad av Johan III för olika särskilda uppdrag. Den 12 jan. 1590 erhöll han exempelvis fullmakt att å Enköpings marknad avhöra menige mans klagomål. I slutet av samma år avled B. Beträffande B:s karaktär finnas inga närmare uppgifter. På det hela taget synes han hava varit en oförarglig människa, icke utan en viss begåvning. I Johannes Messenius' krönika om Stockholm namnes han såsom en person, »den all dygd har av hjärtat, kär». Sin konung tjänade han troget ända till sin död. Det mest framträdande draget hos B. var givetvis hans starka sympatier för den katolska läran. Han skildras i tvenne av Theiner avtryckta brev som en ivrig katolik, och såsom sådan hyllas han också efter sin död i en latinsk dikt av Messenius, intagen i det nionde bandet av dennes »Scondia illustrata».

En tilldragelse på Uppsala möte 1593 är förknippad med B:s namn. Magister Peder Paulinus, som förrättat B:s jordfästning, blev nämligen avsatt från prästämbetet bl. a. därför, att han i sin likpredikan över den döde katoliken skulle hava yttrat: »Vill du, som hit kommen är att höra och undra, förnimma besked, var själen är; så må du veta, att hon är hos Gud i paradis.»

Inom litteraturen har B. ofta blivit sammanblandad med en person vid namn Nils Rask, som 15 okt. 1584 anställts vid K. kansliet i egenskap av latinsk sekreterare och av konung Johan blivit anlitad mest i diplomatiska värv. Sålunda böra bl. a. uppgifterna, att B. 1584 varit utskickad till England, liksom också att han 1594 — således fyra år efter sin död — förordnats att avsluta fredstraktaten med Ryssland, helt överföras på Rasks konto. Då däremot A. A. von Stiernman i sitt hövdingaminne talar om Nils Hansson Rask, beror detta på en missuppfattning i motsatt riktning.

Författare

J. E. Almquist.

Arkivuppgifter

Av B:s papper förvaras en kopiebok i Uppsala universitetsbibliotek (sign. B. 113), i vilken B. å Helgö från och med 13 maj 1576 gjort flitiga anteckningar ur olika lagböcker. Här återfinnes också största delen av det material, som legat till grund för 1587 års utkast till dom i den förut omnämnda arvstvisten. H. Schücks förmodan, att kopieboken endast skulle innehålla en av stadssekreteraren Hans Hansson Bilefeldt gjord avskrift av B: s arbete, är, såsom en undersökning av stilen visar, icke med verkligheten överensstämmande.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA; räntekammarböcker, förläningsregister, beställningsregister, landskapshandl., bytesakten före 1655 (N: o 4) och Sandbergska saml. (FF, fol. 15,984 o. följ., YY, fol. 9,876), allt i kammararkivet; B: s kopiebok och Palmskiöldska saml., vol. 197, UB, — Kon. Gustaf I:s registratur, 21 (1903); Kon. Johan III: s byggnads- och befästningsföretag. Bref..., meddel. af V. Granlund, 1 (Hist. bibliotek, 1875); Nytt förråd af äldre och nyare handlingar rör. nordiska historien, utg. af 15. Bergius m. fl. (1753). — J. E. Almquist, Den s. k. mellersta lagens bestämmelser om istadarätt (1924); G. E. Fahlcrantz, Rättfärdighet i rättskipning (1903), s. 106; J. A. A. Liideke, Denkmal der Wieder-Eröffnung der deut-schen Kirche in Stockholm (1823); J. Messenius, En lustigh och trowärdig chrönika om Stockholm (Hist. bibliotek, 1875); dens., Scondia illustrata, 9 (1703),. s. 54; H. Schuck, Bidrag till frågan om Dalelagen (1890); E. Sparre, Pro lege, rege et grege .. ., utg. av J. E. Almquist (Hist. handl., 27: 1, 1925); A. A. von Stiernman, Swea och Götha höfdinga-minne, 1 (1745); Stockholms rådhus och råd, 2 (1915); A. Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl, 1—2 (1838—39); P. O. Wilner, Förteckning öfver svenskar inskrifna vid tyska universitet under 1500-talets senare hälft (Samlaren, 1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Hansson Brask, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16874, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Almquist.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16874
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Hansson Brask, urn:sbl:16874, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Almquist.), hämtad 2024-04-16.