Meriter

Biografi

Birger (I), i isländska källor kallad Brosa (leende), var enligt Saxo sonson till den Folke, vilken som brud hemförde en av Knut den heliges döttrar. Faderns namn var efter en anteckning från Värnhems kloster Bengt Snivils; han är tydligen uppkallad efter sin mors farbror, den prins Bengt, som föll vid konung Knuts sida år 1086. Släkten är ju från senare tid för oss känd såsom en östgötsk släkt, och det var i Östergötland, som Sverre besökte B. Vi veta emellertid föga om dennes egna besittningar; en enstaka notis om hans donationer avser tillfälligtvis till större delen gårdar i Närke och gäller en gåva till Riseberga kloster, som omfattar följande: åtta åttingar i Riseberga (Edsbergs socken, Närke), fyra åttingär i Snarve (samma socken), två åttingar i Gillberga socken, Närke, gården Lottetorp vid Örebro järnte kvarntomten och halva fisket, sex åttingar i Mossby, Kumla socken, två åttingar i »Ruuinge», en åtting i fisket i Värmland, dvs. Klarälven, och allra sist jord i Östergötland, nämligen nio åttingar i Fivelstad. Senare erfara vi, att B. haft patronatsrätt till den helige Eskils kyrka i Tuna (Eskilstuna), Mer har icke blivit bevarat. Detta representerar naturligtvis en ringa del av B:s domäner. I ordalagen följer hans donation ungefär konungens formulär, då han med sin och sönernas hämnd hotar dem, som icke respektera hans dispositioner.

Den första händelse i B:s liv, som vi känna och som kastar ljus över hans ställning, är hans giftermål. Då Magnus Henriksson överrumplade och dödade Erik den helige år 1160 och för en kort tid blev konung i Sverige, medförde han som drottning Brigida, oäkta dotter till hans styvfader konung Harald Gille i Norge. Efter Magnus' fall äktade B. denna Brigida. Det var en hårt prövad men förnäm familj, som han på detta sätt förband sig med. Dess faktiska ledare var änkedrottning Ingrid, vilken år 1160 sett en son ensam på Norges tron och en annan på Sveriges blott för att 1161 se dem båda falla och själv som flykting nödgas begiva sig till Danmark. Men alla olyckor till trots var bruden en konungs dotter och en konungs änka, och sannolikt hade hon med Magnus fått någon del av det stora arv, konung Inge d. ä. efterlämnat åt sina ättlingar. Emellertid hade Magnus kommit till Sverige som en inkräktare, lika fientlig mot båda de tävlande inhemska ätterna. Det vore av intresse att känna, vilken politik B. under den närmaste tiden följde, men källorna meddela därom ingenting. Dä vi erfara något om honom, har redan konung Knut »fått Sverige med ro», och B. står nu nästan ständigt vid hans sida. Han är vittne på nästan alla de av Knut utfärdade donationsbrev, vi ha kvar, och han tituleras där svears och götars jarl eller till och med svears och götars frejdade jarl. Tyvärr är det blott urkunder av rätt ringa betydelse, som blivit bevarade, knappast någon enda regeringshandling. I andra hand erfara vi dock genom den yngre Birger jarls brev från cirka 1250, att B. d. ä. jämte konung Knut träffat avtal med Lybeck om handeln mellan Sverige och denna stad.

Jarlens släktskapsförbindelser förde honom i beröring med de många stridigheter, som rådde i våra båda grannländer. Sedan konung Inge Haraldsson fallit, 1161, hade Erling jarl på tronen upphöjt sin son Magnus, en dotterson till konung Sigurd Jorsalafare. Flera motkonungar uppträdde emellertid. Den förste, Östen, son av Östen, Inges broder och tidigare samregent, sökte sommaren 1174 upp sin faster Brigida och hennes man. »De mottogo honom båda väl och lovade honom hjälp. Han stannade där någon tid. Jarlen gav Östen något manskap och mycket penningar till underhåll.» Östen for då till Norge, men hans saga blev kort, ty han föll vid Re 1177. Redan dessförinnan hade en annan tronkrävare sökt stöd hos B. Med anspråk på att vara son av den tredje av de en gång samregerande Haraldssönerna, Sigurd Mun, hade Sverre kommit från Färöarna till Kunghäll, där han en tid vistats okänd vid Magnus Erlingssons hov. Den 22 dec. 1176 kom han till Östergötland och sökte upp Brigida och dennas gemål. Men nu var man hos jarlen mer reserverad. »Därtill hade de två skäl. Det ena var, att Östen därifrån fått sin flock, och de ville icke understödja en annan, så länge Östen levde. Det andra var, att man sade Birger, att Erling jarl hade skickat mannen för att driva gyckel.» Emellertid fick Sverre stanna över julen. Jarlen sökte med list få honom drucken, på det han måtte förråda sig, om han hade något brottsligt att dölja. Däremot avvisade han ett förslag, att man utan vidare skulle dräpa främlingen, vilken var klok och bestod provet. Sedan underrättelse ingått, att Östen fallit, vid Re, blev frågan, vem som skulle bliva ledare för hans parti, birkebeinarna. Sverre sökte först hänvisa till Birger Brosas söner, vilka ägde lika god rätt till kronan som Magnus. Men detta avböjdes av B., som lät säga de utskickade, att han beklagade deras förlust, varpå han fortsatte: »Mina söner äro barn (den äldste kunde vid denna tid icke vara äldre än femton år) och kunna varken hjälpa sig själva eller andra; de äro icke skickade till sådant värv, detta dock mest för sin ungdoms skull... Jag vill icke sända någon härifrån, ty icke tåla norrmännen, att en götisk här rider härifrån och in i deras land.» B. hänvisade i stället birkebeinarna till att taga Sverre till sin ledare, vilket ju också skedde. Därmed hade han knutit en ganska nära förbindelse med denne, något som fick rätt viktiga följder både för hans familj och för landet. B:s äldste son, Filip, gick i tjänst hos Sverre och dog som hans jarl år 1200, och konung Knut lät kort efter Sverres avgörande seger år 1184 bortgifta sin syster Margareta med denne, vilket bl. a. hade till följd, att hans son Erik Knutsson i nödens tid hade en tillflyktsort i Norge.

Även B:s danska släktingar togo hans gästfrihet i anspråk, ungefär samtidigt med Sverres uppträdande gjorde två halländska stormän, Karl och Knut, liksom B. ättlingar av Knut den helige, ett uppror. Vid första nederlag sökte de skydd hos sin mäktige syssling; senare gjorde en ny tronkrävare, Harald Skreng, B. ett besök i samma ärende. Att avgöra, i vad mån B. i sitt förhållande till dessa flyktingar leddes av rikspolitiska motiv eller blott av deltagande med nödlidande medmänniskor och fränder, torde knappt vara möjligt. Lättare är att på en annan väg komma till en värdesättning av hans verksamhet. Han bar jarlstitel från 1174 till sin död, 1202. Vi veta, att fred rådde mellan de kämpande Erikska och Sverkerska ätterna från 1172, då Knut definitivt segrat, ända till 1205, då dråpet (eller slaget) vid Älgarås hastigt förändrade ställningen. B. var besvågrad med både Sverkers och Eriks ättlingar. Det är då knappast för djärvt att av dessa fakta sluta, att det var B:s stärka hand, som hägnade freden. Vid B: s död erfara vi, att konung Sverker gjorde sin ettårige son Johan till jarl (enligt andra troligen sämre handskrifter till konung). Uppenbarligen var detta ett försök att koncentrera makten inom Sverkers egen ätt, en inledning till den politik, som ledde till Älgarås 1205, Lena 1208 och Gestilren 1210. Försöket misslyckades. Det blev icke den försvagade konungamakten utan det av B. konsoliderade jarlväldet, som mäktade representera riksenheten, låt vara, att detta jarldöme skulle erövras av B:s brorson och namne, icke ärvas av hans egna efterkommande.

B. hade vid tiden för Sverres besök tre söner. Senare nämnas av Snorre fyra söner och tre döttrar. Sönerna voro: Filip (Sverres jarl), Magnus Brok, g. m. Knut Erikssons dotter Sigrid, Folke, troligen fader till Sune Folkeson (se denne) samt slutligen Knut, om vilken vi intet känna. Av döttrarna var Ingegärd förmäld med Sverker II i dennes andra gifte och moder till konung Johan. De övriga hette Kristina och Margareta. B: s gemål Brigidas dödsdag, 22 okt., är antecknad i Lunds domkyrkas gåvobok. Dödsorten uppges vara »Risibarge» (Riseberga).

Författare

Nat. Beckman.

Källor och litteratur

Källor: J. Bureus, Sumlen utg. af G. E. Klemming, s. 230 (Sv. landsmålen, Bih. 1: 2, 1886); Diplomatarium Suecanum, 1 (1829); Hakonar saga hins gamla (Flateyarbok, 3, 1868, s. 101); Saxo Grammaticus, Gesta Danorum, hrsg. von A. Holder (1886), lib. XI, XIV, XVI; Snorre Sturluson, Inga saga ok Siguröar (Heimskringla, 3, 1898); dens., Magnus saga Erlingssonar (Heimskringla, 3, 1898); Sverris saga Sigurdarsonar (Flateyarbok, 2, 1802). — N. Beckman, Tre konungaätter och deras jordegendomar i Sverige (Per- sonhist. tidskr., 1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Brosa, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18235, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nat. Beckman.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18235
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Brosa, urn:sbl:18235, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nat. Beckman.), hämtad 2024-04-19.