Meriter

Signeul, Elof, f 5 jan 1770 i Gbg, Domk, d 30 okt 1835 i Hamburg, S:ta Catharina. Föräldrar: färgaren Fredrik S o Rebecka Hellberg. Inskr vid UU 29 sept 86, FK 9 dec 89, disp pro gradu där 19 dec 91, e o kanslist i Kanslikolhs exp 15 dec 89, anställd vid legationskansliet i London 90, i Paris 91, generalkonsul (från 1801 generalhandelsagent) i Paris 5 jan 96, handelsagent där 04, utvisad från Frankrike 06, handelsagent i Bern 06–10, ånyo generalhandelsagent i Paris 25 mars 10–30 sept 17 (nytt diplom 18 jan 15), chargé d'affaires i Bayern 13–14, diplomatisk agent i Bern jan 14–15, chargé d'affaires i Paris 1 okt 15, rappellerad 8 nov 17, kansliråds titel 11 maj 18, ministerresident i Hansestäder-na 11 maj (tilltr aug) 18, envoyé extraordinaire o minister plenipotentiaire där o i Mecklenburg från 14 dec 25. – LVVS 10.

G 1) 1802 m Marie Henriette Décle från Frankrike, d 1814, dtr till bokhandlaren Jacques Francois Isidore D o Geneviève Francoise Mallette, samt tidigare g m Jacques Molinos; 2) 1815 m Marie-Louise Carrara från Frankrike, f 25 aug 1783 (mantalsuppg, Stadens västra 1862, nr 1095, SSA), d i början av 1863 i Passy, Paris.

Biografi

S tillhörde en fransk släkt som inkommen till Sverige verkade i guldsmedsyrket och sedan i flera generationer som färgerifabrikörer i Gbg. Efter skolgång där och studier vid UU inledde S sin diplomatiska karriär vid legationen i London 1790 men blev redan följande år sekreterare hos den sv ambassadören i Paris E M Staël v Holstein. Denne var gift med finansministern J Neckers dotter Anne Louise Germaine, den sedermera ryktbara författarinnan Madame de Staël. Genom hustrun och hennes familj synes den sv ambassadören ha haft goda förbindelser med revolutionära grupper, vilket Gustav III såg med oblida ögon. Det är omvittnat att även S tog starka intryck av revolutionen, särskilt av jakobinerna. Dessa kontakter blev avgörande för de politiska uppfattningar som han långsiktigt kom att förfäkta.

S utnämndes 1796 till generalkonsul i Paris men titeln ändrades efter det regerande konsulatets införande i Frankrike till generalhandelsagent. Skeptisk till Napoleon Bonapartes styre efter brumaire-kuppen 1799 vann han Gustav IV Adolfs bevågenhet. Då de diplomatiska förbindelserna mellan Frankrike och Sverige avbröts 1804, kvarstannade S i Paris såsom handelsagent men med ungefär samma funktion som tidigare. Känd för sin jakobinism och för sina kontakter med kretsar som stod i opposition mot Napoleon ställdes han under polisuppsikt, beskylldes för spioneri och utvisades med kort varsel 1806. Det brådstörtade uppbrottet från Paris ledde till att han kom på ekonomiskt obestånd; s å blev han sv konsul (handelsagent) i Bern. S förblev lojal mot Gustav IV Adolf och stod i kungens gunst men togs också, sedan denne störtats, i anspråk av den nya regimen och placerades åter i Paris. Den sv regeringen förväntade sig att han med sina goda kontakter och kännedom om franska förhållanden skulle vara särskilt lämplig på den posten.

Uppseendeväckande insatser från S:s sida lät inte heller vänta på sig men knappast på ett sätt som kunnat förutses av regeringen i Sthlm. När ett nytt och oväntat val av sv tronföljare blev aktuellt sommaren 1810 kom han att spela en avgörande roll för utgången. S:s medverkan i denna process var kopplad till löjtnanten Carl Otto Mörners (bd 26) resa till Paris i juni s å och dennes agerande för att värva marskalken Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo, till den sv tronen. Karaktären och graden av självständighet i Mörners verksamhet under missionen i Paris är omtvistad, men det råder ingen tvekan om att S var "Mörners viktigaste medhjälpare eller snarare allierade" (Mörner, s 35). S utnyttjade sina kontakter med en av Bernadottes nära vänner och förtrogna, generalen greve de Grimoard. Genom S:s försorg ordnades ett första sammanträffande mellan Bernadotte och Mörner. Grimoard var behjälplig med att sammanställa en skrivelse om tronerbjudandet, som Bernadotte kunde visa kejsaren, vars medgivande var en förutsättning för fortsatt arbete för marskalkens sak.

En framgång för Bernadotte vid tronföljarvalet i Örebro, där riksdagen sammanträdde, syntes dock avlägsen. Hertig Fredrik Christian av Augustenborg förordades som tronföljare av en majoritet inom Hemliga utskottet, där ärendet diskuterades 8 aug. I själva verket höjdes inte en enda röst för Bernadottes kandidatur. Då trädde den tidigare göteborgsköpmannen J A Fournier (bd 16) in på scenen. Han hade med sig en personlig rekommendation från S och agerade som Bernadottes representant. Han presenterade i Örebro på skilda sätt och för skilda aktörer dennes "besked", som främst innehöll erbjudanden av ekonomisk art, vilka i vida kretsar i Sverige var svåra att motstå.

Redan dessförinnan hade utrikesstatsministern L v Engeström (bd 13) mottagit ett brev från S, där denne försäkrade att den franske kejsaren med största nöje skulle se marskalken som kronprins i Sverige. Det upplästes i Hemliga utskottet dagen före den avgörande omröstningen. Uppenbarligen påverkades utskottets ledamöter starkt av S:s brev. I den k proposition som förelades ständerna förordades Bernadotte som tronföljare och 21 aug 1810 valdes han med acklamation i alla stånd.

Att S hade den nye kronprinsens förtroende framgår av att han fick i uppdrag att utarbeta en levnadsteckning över honom, med syfte att presentera honom för svenskarna. Han ombads även att åtfölja kronprinsen till Sverige hösten 1810. Karl Johans uppskattning renderade honom också ekonomiskt bidrag. Allt såg sålunda ljust ut för S vid ingången av 1811.

Vid den sv beskickningen i Paris fanns dock en olöst motsättning. Envoyén G Lagerbielke (bd 22) hade hållits utanför spelet bakom lanserandet av Bernadotte som tronföljare, och hans rapporter gick i vissa avseenden tvärt emot det politiska resultatet. Lagerbielke försökte komma åt S genom att misstänkliggöra honom hos de styrande i Frankrike. Han lyckades delvis och fransmännen begärde att S skulle återkallas. Genom sitt agerande undergrävde dock Lagerbielke samtidigt sin egen ställning, och i april 1811 avlägsnades han som sv minister. S fick därigenom sin heder återupprättad men nådde inte den ställning han helst eftersträvade – ministerposten i Paris. S:s uppgift blev i stället att bevaka angelägenheter och intressen i Frankrike för den nya kronprinsessan Desideria och hennes syster, drottning Julie, maka till Joseph Bonaparte.

I de förhandlingar som omgav Karl Johans omorientering av sv utrikespolitik 1812, där en allians med Ryssland var det viktigaste steget, spelade S en viss roll, dock mindre som självständig aktör än som agent och kurir. Han anlitades vid åtminstone två tillfällen av den franska utrikesledningen för att överlämna anbud till kronprinsen. De fransk-svenska underhandlingarna har ansetts tillhöra de sämst kända episoderna i kronprinsens politik. Napoleons syfte var att förmå Karl Johan att med sv trupp delta i den stundande kampanjen mot Ryssland. Denne fann dock de franska villkoren och det sätt på vilket de framfördes oförenliga med sina egna och Sveriges intressen. S, som trodde på en fransk seger, ansåg för sin del att kronprinsens ställningstagande skulle leda till stora olyckor för Sverige. Ännu i början av 1813 anlitade fransmännen S som sändebud för att försöka få med svenskarna på sin sida i kriget, men den utrikespolitiska omorienteringen var då redan genomförd. Sverige tillhörde Napoleons motståndare. S vågade därför inte återvända till Paris utan kvarstannade i Hamburg.

S deltog från Hamburg i spelet kring den stora koalitionen mot Napoleon där Karl Johans förhoppningar att intaga Frankrikes tron var ett icke oväsentligt element. Som den främste - eller måhända ende - svensk som delade dessa kronprinsens hemliga önskningar kallades S till dennes högkvarter sedan han erbjudit sig att öppna förbindelser med kretsar i Frankrike. S deltog där flitigt i det dagliga arbetet som agent och kronprinsens betrodde man. Från tiden för Kielfreden i jan 1814 föreligger några betänkanden där S sammanfattat sin ståndpunkt. Det omedelbara målet var att störta Napoleon och Karl Johan borde därpå, menade S, uppträda som medlare mellan det förenade Europa och Frankrike. Han skulle på så sätt bli sina forna landsmäns beskyddare oavsett om monarki eller republik infördes i Frankrike. Det förra alternativet, en bourbonsk restauration, tedde sig dock för S som en olycklig lösning.

Efter Napoleons tronavsägelse återupptog S sin syssla som generalhandelsagent i Paris och utnämndes senare också till sv chargé d'affaires där. Han hyste även efter slaget vid Waterloo och Napoleons sorti från den europeiska scenen misstro mot den bourbonska regimen, som han ansåg vila på utländsk vapenmakt och sakna inhemsk legitimitet. I slutet av 1816 var S så misskrediterad i den franska regeringens ögon att han begärdes rappellerad. I den sv utrikesförvaltningen fanns också åsikten att S:s ställning som konsulär tjänsteman skadade hans verksamhet som diplomat. S blev därför ministerresident i Hansestäderna, placerad i Hamburg och med en för denna post rikligt tilltagen lön.

S:s karriär gick in i ett lugnare lopp, men han behöll den k familjens förtroende. Med drottning Desideria förde han en brevväxling som tyder på långvarigt, vänskapligt förhållande. Karl Johan stödde S och hans familj ekonomiskt och erbjöd honom adelskap, vilket han dock avböjde. Då S avlidit, skrev Karl Johan till änkan: "Staten har i honom förlorat en trogen tjänare, en utmärkt ämbetsman, och jag en vän, som sedan lång tid åtnjöt min aktning och mitt förtroende." Det finns inget som tyder på att ärligheten i dessa kungsord skall ifrågasättas.

S synes ha varit diplomaten med engagemang i två stater. I mer än 25 år - från revolutionen till restaurationen - följde han på nära håll utvecklingen i Frankrike. Där tog han engagerad och personlig ställning: hans sympati för jakobinerna var omvittnad och känd. Det ledde vid några tillfällen till att hans diplomatiska status ifrågasattes av de styrande i Frankrike. S:s sv uppdragsgivare hade sällan skäl att tvivla på hans lojalitet, om än inte allt gick "tjänstevägen" och hans roll ofta var "agentens". Sina främsta insatser kunde S göra då sv politik avgjordes på fransk arena -vilket ju oftast var fallet under här aktuella decennier. I grunden republikan respekterade S både Gustav IV Adolf och Karl Johan och åtnjöt också stort förtroende från dessa regenter.

Författare

Rolf Hagstedt

Arkivuppgifter

Brev från S i KB (bl a ull L v Engeström), LUB (många till J De la Gardie), RA (bl a till Karl XIV Johan, C F Posse, G A Reuterholm o G af Wetterstedt), BFA (många till Karl XIV Johan) o i arkivet på Trolle-Ljungby (många till C G v Brinkman).

Källor och litteratur

Källor o litt: Den sv utrikesförvaltmens hist (1935); T T:son Höjer, Carl Johan i den stora koalitionen mot Napoleon (1935); dens, Carl XIV Johan, 2-3 (1943-60) o där anf källor o litt; dens, 1810-1844 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:2, 1954); Kommerskoll; O Kuylenstierna, Karl Johan o Napoleon 1797-1814 (1914); M o A Mörner, Carl Otto Mörners relation av år 1810 om resan till Paris o tronföljarvalet i Örebro (2000); SMoK; Sv biogr lex, N F, 9 (1883).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Elof Signeul, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5910, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5910
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Elof Signeul, urn:sbl:5910, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-26.