Ericus B Schroderus

Schroderus, Ericus Benedicti, f omkr 1575 trol i Nyköping, d sommaren 1647 där. Föräldrar: borgmästaren Bengt Nilsson Skräddare o Anna Andersdtr. Inskr vid univ i Marburg, Tyskland, 13 nov 98, mag där 20 jan 99, skolmästare i Nyköping 8 jan 04, lärare åt hertig Karl Filip 12 jan 08, korrektor vid kronans större tryckeri i Sthlm 16 jan 12, husgerådsskrivare vid Sthlms slott 19, k translator 15 maj 22, k tillstånd att upprätta eget tryckeri i Sthlm 10 mars 30, flyttat till Nyköping senast 45.

G 1) senast 1615 m Elisabet Joensdtr; 2) 3 febr 1633 (–1640) i Sthlm, Nik, m Elisabet Krolle, levde 1640 (SRP 8, s 496; Svea hovrätt, huvudarkivet B II a:15); 3) senast 1641 m Kelin Toresdtr (Tolsdtr), levde nov 1655, tidigare g m tullnären Börje Börjesson (Svea hovrätt, huvudarkivet, E VI a 2aa:97o 155).

Som son till borgmästaren i Nyköping förekommer Ericus S i hertig Karls räkenskaper redan när han som ung pojke spelade på prins Gustav (II) Adolfs barnsöl. Hela hans bana skulle vara beroende av k välvilja och delvis ett utflöde av den position brodern Johan (Skytte) kom att intaga. Han följde denne i spåren genom studier i Marburg, främst i matematik. Preses för hans avhandling var en annan betydelsefull kontakt, blivande hovkanslern Nils Chesnecopherus (bd 8). Från 1604 och troligen fyra år framåt var han skolmästare i hemstaden. När Johan Skytte, som tidigare varit lärare åt de k kusinerna Gustav Adolf och Johan, blev huvudlärare för prins Karl Filip engagerades S som dennes lärare i läsning och skrivning.

1612 utsågs S till korrektor över kronans tryck med tillägget att låta översätta sådant som kunde anses nödvändigt; huruvida uppdraget primärt var inriktat på bibeltrycket eller om det hade generell innebörd är ovisst. Tillsammans med denna syssla tycks S senare även ha fungerat som husgerådsskrivare och slottssekreterare på Sthlms slott. Han blev också 1613 husägare i staden, till en fastighet han senare skulle processa om rätten till. 1616 fick han ett särskilt anslag av tullen att utgå så länge han lät "nyttiga böcker utkomma till undersåtarnas och särdeles ungdomens gagn". När han utnämndes till k translator var uppdraget att årligen översätta och låta trycka 400 ark - 3 200 s i kvarto. Det skulle ske på egen bekostnad men med ersättning från den s k bibeltryckstunnan, som ursprungligen anslagits till 1618 års bibel, ett åtminstone i teorin oerhört stort anslag. Avsättningen av böckerna underlättades genom förbud mot eftertryck.

Även om S aldrig kom att prestera det årliga antalet ark blev resultatet ändå imponerande. Troligen stod han för fler trycksidor än vad som under 1500-talet sammanlagt tryckts i landet. Ett fyrtiotal översättningar är kända, flera av dessa mycket omfattande, men antalet kan ha varit större; åtminstone nämner S själv vid flera tillfällen ytterligare titlar av bl a Luther och 1646 talar han om bortåt 60 "nyttige materier".

Två målsättningar gick hand i hand i S:s verksamhet, som var en direkt spegling av den tidiga stormaktens ideologi, den götisk-monarkistiska och den didaktiska; i båda fallen var brodern Johan den ledande ideologen. Tendensen är märkbar i den första översättning som kan tillskrivas S, den engelske kungen Jakob I:s Regium donum (1606), försedd med ett vältaligt program för översättarverksamhet. S jämför sv språkets tillbakaträngda situation med förhållandet i Tyskland, där all god litteratur fanns i översättning. I valet av denna titel fanns politiska-religiösa motiveringar men också de tankar om furstemakten och furstens förhållande till undersåtarna som brodern nyligen givit uttryck för i sin studieplan för Gustav Adolf. Ytterligare en furstespegel kom 1616, F Pacianus' Discursus politicus: fursten var förbunden med Gud, han måste följa lagen och omge sig med goda rådgivare. I nära samband med den pågående diskussionen om maktfördelningen stod översättningen av Philippe de Comines' arbete i fransk historia, som tidigare ingått i den blivande kungens utbildning.

Åtskilliga skrifter kan hänföras till den historisk-politiska genren. Hemming Gadhs (bd 16) föregivna polemiska oration mot danskarna framstår tydligt som ett led i propagandan under Kalmarkriget. S återkom till detta tema långt senare i Huitfeldts krönika om Kristian II, där han angav syftet med översättningen vara att dra lärdom av historien, så att svenskarna måtte be Gud bevara deras land från främmande styre. Den mest omfattande produkten på detta område var Livius' romerska historia, som ställde fram ett dygdeideal att sträva mot; översättningen var troligen en följd av Gustav Adolfs höga uppfattning om dennes verk. Den utarbetades med hjälp av Aegidius Girs (bd 17), verksam vid hovet för att göra adelns utbildning mer i takt med tiden. Störst betydelse hade otvivelaktigt S:s översättning av Johannes Magnus' krönika. Här uppgav han i dedikationen att kungen skulle ha uppmanat honom att ta sig an detta verk som visade att svenskarnas historia var betydligt äldre än många påstått. Krönikan bör ses som ett led i den medvetna strävan att stärka den sv självkänslan. När S 1627 erhöll titeln historicus är det osäkert om detta skall ses som mer än en titelförbättring; det innebar ingen förändring eller utvidgning av hans uppdrag.

Mellan de stora företagen är också att notera smärre produkter vilka, utan att frångå kravet att vara "nyttiga", kunde ge S säkra inkomster. Under tiden före utnämningen till translator och i avsaknad av regelbundna inkomster var flera av hans företag förlagsspekulationer. Antagligen var han i vissa fall sin egen förläggare och saluförde också sådana titlar som den under seklet mycket populära Tolf andelige betrachtelser av P Kegelius.

1630 erhöll S rätt att inrätta tryckeri, detta med motiveringen att han hade svårt att finna tryckare för sina arbeten; förbudet mot eftertryck upprepades och han tillades formlig censurrätt över allt som avsågs att tryckas i Sthlm. Spår av tillämpningen av detta som det ansetts första censurstadgande saknas, men prästerskapet i Sthlm hade åtminstone vid något tillfälle anledning att klaga över att det utkom underhaltig litteratur. Inrättandet av tryckeriet kan möjligen ses som resultatet av ett sämre förhållande mellan S och stadens tryckare. Ignatius Meurer (bd 25) hade som en av de främsta av dessa tidigare stått nära S och bl a uppträtt som dennes rättegångsombud. Från 1635 fram till dess rådet avgjorde målet fem år senare var han emellertid inblandad i den skilsmässoprocess S förde med sin hustru, som han anklagade för att ha varit otrogen med Meurer. Detta ger också relief åt Meurers ordrika klagomål från 1640-talet beträffande ett nytryck av Kegelius, som S sökt hindra. Meurer klagade över att S inte längre uppfyllde sina förpliktelser, att han anlitade okunniga tryckare, sålde sina böcker alltför dyrt och att han mottagit flera tusen dlr av sådana han dedicerat sina verk till.

Det viktigaste arbetet från det egna tryckeriet var L Osianders kyrkohistoria i tre foliovolymer. Arbetet med denna var också skälet till att S även efter Gustav II Adolfs död fick behålla anslaget från bibeltryckstunnan. Efter flera besvär av prästeståndet bortföll det 1637, och han var därefter huvudsakligen hänvisad till inkomster från försäljningen, något han inte försummade att påpeka i sina dedikationer. I den 1641 publicerade Kors-schola kunde S ta bokens genre som förevändning för att berätta om alla de prövningar han genomgått. Han erhöll dock 1640 av förmyndarregeringen ett engångsbelopp och 1644, med hänvisning till den pågående översättningen av den mycket omfattande Carios krönika, kyrkotionde motsvarande 100 tunnor spannmål gällande under ett par år. Han hade beklagat sig över att han inte kunde slutföra tryckningen av krönikan av brist på papper. Även om indragningen av medlen föregrep utvecklingen skulle S:s roll ha blivit överspelad när utbildningspolitiken tog nya vägar; behovet av utbildade administratörer var inte längre skriande men framför allt hade fackutbildningen överförts till universiteten, varför behovet av kvalificerad översättningsverksamhet minskade.

Redan 1640 undertecknade S en skrivelse i Nyköping, och han hade genom sin sista hustru ekonomiska bindningar till staden; han processade och förlorade mot storköpmannen Joakim Danckwardt (bd 10) beträffande hennes inkomster från stadens kvarntull. Senast 1645 flyttade han definitivt sitt tryckeri dit och sålde det ungefär samtidigt till Amund Grefwe (bd 17). Ekonomin var vid denna tid dålig, vilket framgår av publiceringen av Baylys Praxis pietatis, där han tvingades sälja förlagsrättigheten men kompenserade sig genom att dedicera arbetet till 48 namngivna personer. Från Nyköping skulle åtminstone två översättningar utkomma under hans livstid, en av dessa den viktiga Arndts Paradis lustgård, som under hela seklet kom att utöva stort inflytande på fromhetslivet och där S i förordet elegant balanserar Arndts känslomättade mystik mot sv lutheranism. Carios världshistoriska krönika hade länge legat färdig i manuskript men utkom först efter S:s död med hjälp av änkan och sonen Bengt.

S använde genomgående sina dedikationer för att kommunicera med läsarna i syfte att inpränta betydelsen av att just detta verk blivit översatt. Den första översättningen dedicerades till kungen, och medlemmar av kungafamiljen figurerar i flera, men utmärkande för S är att han vände sig till så väl korporationer som löst sammansatta grupper - en definierad krets ämbetsmän, hovrättens ledamöter eller hustrur till högre ämbetsmän. Det kan inte uteslutande ha varit fråga om att maximera inkomsterna eller att vidga de egna förbindelserna utan också om att göra större grupper medvetna om vikten av översättningspolitiken.

Med hänsyn till spridningen av S:s verk bör hans inflytande på tidens språk ha varit betydande, något som endast undersökts beträffande metriken. Pressad av sitt stora pensum kunde han ibland göra sig skyldig till slarv och nödlösningar, men troligen efter tyska förebilder var han föregångare vad gällde versaccenten genom att inte bara använda ordens lexikala accent utan även deras prosodiska.