Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Kammarkollegiet Rekognitionsskogsdivisionen 1820-1858

Kammarkollegiet. Kansliet och kontorsarkiv

Rekognitionsskogsdivisionen bildades 1820 och bestod av president och två ledamöter (kammarråd) från Kammarkollegiet samt tre ledamöter (bergsråd) från Bergskollegiet. Från 1850 presidenten och två ledamöter från Bergskollegium.
Under perioden 1820-1835 fanns en advokatfiskal och en notarie anställda vid divisionen. 1858 indrogs divisionen och uppgifterna skulle föras över på andra enheter inom Kammarkollegiet.

Syftet med Rekognitionsskogsdivisionen var att påskynda arbetet med försäljning av de s.k. rekognitionsskogarna. Tillkomsten av dessa går tillbaka till 1600-talets slut. Genom kungliga beslut 1690 och 1696 skulle samtliga bruk och vissa gruvor (med några undantag), som nyttjade kronans allmänningstrakter- framförallt till kolning - erlägga en rekognitionsavgift till kronan varvid nyttjanderätten blev mer eller mindre permanent.

SLS: Rekognitionsavgift: Avgift införd 1687 för erkännande av kronans rätt till något som utnyttjas som privilegium (till exempel rekognition på stämplat papper och rekognition på kronans skog för bergsverk och bruk).

Rekognitionsskog - Under perioden 1689–1809 benämning på (krono)skog, under åren 1848–1885 om överloppsskog som avskiljdes vid storskiftet och som endast fick avverkas av bergsverk och bruk. Under svenska tiden erlades en särskild avgift enligt mängden avverkade skogsprodukter. År 1809 fick bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar.

Vid 1809 års riksdag föreslogs att bruksägarna skulle få skatteköpa de allmänningsskogar de begagnade. Det beslutades 1811 av Kungl. Maj:t, sedan avmätning och skattläggning skett. Både Kammar- och Bergskollegium skulle var för sig avge utslag för skatteköpen och därmed sammanhängande frågor. 1817 tillsattes en särskild advokatfiskal i Kammarkollegiet för att behandla rekognitionsskogsmålen och då tillkom divisionen.

C.W,U. Kuylenstierna 'Om rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman' (Stockholm 1916) och 'Utredning angående rekognitionsskogarna' ( Stockholm 1919):

1. UPPKOMSTEN AV REGOGNITIONSSKOGAR
Under senare hälften av 1600-talet blev det aktuellt med frågan om en uppdelning och ett klarläggande av äganderätten till skogarna i landet. Dels berodde detta på bergsbrukets utveckling och det stigande värdet på skogarna, dels en ökad tendens att utskilja kronans rättigheter gentemot den enskildes. I samband med detta uppkom även frågan om enskildas ersättning till kronan för skog som de nyttjade.
I Kunglig resolution 7 januari 1681, tredje punkten, anförs att enskilda ofta drog nytta av kronans allmänningar utan att erlägga avgift. Bergskollegiet fick uppdraget att göra en undersökning om möjligheterna att utarrendera skogarna till högstbjudande. Influtna medel skulle disponeras till stöd för bergsbruket mot redovisningsskyldighet. Förslaget visade sig inte vara lämpligt. Istället beslöt man att taxera varje bruk och anslagen skog till en årlig avgift. Bergskollegium inkom med ett förslag till Kungl. Maj:t, som utfärdade en resolution den 14 mars 1689. Genom kungligt brev 7 november 1690 stadfästes att samtliga bruk och gruvor som nyttjade kronoallmänningstrakter belades med en s.k. rekognitionsavgift (undantag de s.k ädlare verken, samt järngruvorna eftersom de ansågs vara "järnhanteringens moder").
Avgiften benämns rekognition men även "genant" och "skogsören".
Det var en slags arrendering av jord som inte kunde sägas upp.
Metoden för skogarnas taxering föreskrevs att denna skulle beräknas efter hur stort stavrumstal som kunde erhållas årligen (SAOB, stavrum: vid mätning av ved (särsk. för gruvdrift o. kolning) använt mått av efter tid o. ort växlande storlek), och att det för varje skog skulle bestämmas en viss årlig avgift oavsett om bruket kolade mycket eller litet.
Kronans direkta inkomster av rekognitionsskogarna blev emellertid obetydliga sedan myntets värde sjunkit under 1700-talet, och då höjdes avgiften 1747. Det infördes även ett krav på att de som hade rekognitionsskog skulle erlägga en bevillningsavgift (extraordinarie kronoskatt), men inkomsterna från skogarna förblev obetydliga.
1809 gjordes en uträkning för den årliga kolningen i dessa skogar, det var
52 222 1/4 storstigar (SAOB jfr kol-stig: mått för träkol, tidigast vanl. rymmande 12 tunnor, senare 18 tunnor, numera användt liktydigt med: storstig o. rymmande 40 hl.; äv. om fordon rymmande en kolstig) där rekognitionsavgiften var 2001 riksdaler och bevillningen 4301 riksdaler.
När skogarna skulle beläggas med avgift blev det nödvändigt att noggrannare ta reda på deras omfång och beskaffenhet, man ville också urskilja kronoallmänningsskogar från skogar som ägdes av enskilda eller ett samhälle.
I södra och mellersta Sverige var gränserna mellan enskild och allmän skog mer bestämda, medan i Dalarna och Norrland mer obestämda, en verklig avvittring (skogarna mäts upp och skiftas) var viktig i dessa områden.
Efter Bergskollegiums framställan utfärdade Kungl. Maj:t den 19 september 1683 en förordning där det fastslogs vad som var kronans äganderätt. Vid riksdagarna under 1700-talet framfördes i bondeståndet vid några tillfällen klagomål över att böndernas by- och skatteskogar blivit dem berövade vid nya järnbruks inrättande. Klagomålen avvisades.
Trots flera föreskrifter om skogarnas avvittring, hade gränserna för många skogar vid 1800-talets början inte blivit bestämda. Det skedde först i samband med rekognitionsskogarnas reglering enligt kunglig kungörelse 4 februari 1811.


2. ODLINGAR PÅ REKOGNITIONSSKOGARNA
Under 1500- och 1600 talen utfärdades ett antal stadgar som uppmuntrade nybyggesanläggningar på lands- och häradsallmänningar. Tidigt utfärdades bestämmelser om ärftlig besittningsrätt för dessa nybyggen. Detta kom senare att kallas "stubbe- och röjselrätt". Hemman som på detta vis upptagits i allmänningsskogarna i Norrland, Dalarna och Värmland kom att anses vara av skattenatur, innan de blev betraktade som kronoallmänningar. I de fall de ansågs vara nödvändiga för bergverkens behov var de kronoskogar. För de nybyggen som upptogs på "gamla" härads- och landsallmänningar i landets övrig delar, fick brukarna endast stubbe- och röjselrätt (SAOB: Stubbe-rätt - skatt; kameral måttsenhet som tillämpades på stubbehemman (o. innebar lägre värdering för skattläggning än måttsenheten för andra hemman); äv. om jord på vilken denna måttsenhet tillämpades;)
Bergsbruket under 1600- och 1700-talen fick ett alltmer ökat behov av skogar och det ledde till fler förordningar för att bevara allmänningsskogarna åt bruken. Upprepade bestämmelser skärpte bergsbrukens rätt över belägna torp och lägenheter på skogarna, vilka tidigare inte varit beskattade. Nya uppodlingar fick inte ske.

3. REKOGNITIONSSKOGARNAS FÖRSÄLJNING
Vid 1765 och 1800 års riksdagar kom frågan om försäljning av rekognitionsskogar upp. Men några åtgärder vidtogs inte. 1809 togs ämnet upp igen, i en motion om att bruksägarna skulle få skatteköpa rekognitionsskogarna som bruken nyttjade. Att frågan togs upp nu berodde troligen på att liberala strömningar från 1700-talet vunnit insteg, där man hävdade att enskild äganderätt och fullständig rörelsefrihet utgjorde de bästa förutsättningarna för ett rikt näringsliv. Statsutskottet tillstyrkte motionen och ständerna fattade beslut i frågan som delgavs Kungl. Maj:t 20 december 1809.
Ständerna ansåg att en ny författning angående skogarnas användning borde utfärdas - att rätten till skatteköp skulle medgivas varje bruksägare vars skog var avmätt och revad. Skogar som ännu ej kartlagts skulle snarast möjligt avmätas och kartläggas. Det framhölls också alla anlagda torp på brukens skogar skulle tillhöra bruken. Skogen som tillhörde bruken skulle skattläggas till hemmantal och få skatteköpas av bruksägaren för en avgift motsvarande sex års räntor, och rekognitionsavgiften upphöra. Rätten till skatteköp skulle till en början vara inskränkt till sex år. den 25 juli 1810 avgav Kammarkollegiet och Bergskollegiet yttrande i ärendet och därefter utfärdades 1811 en kunglig kungörelse angående brukens och bergverkens upplåtna rekognitionsskogar.


4. SENARE FÖRESKRIFTER OM REKOGNITIONSSKOGAR
Frågan om skogarnas försäljning var dock inte slutligen avgjord med 1811 års kungörelse. Rätten till skatteköp var bara under sex år. Vid 1817-1818 års riksdag väcktes frågan om hur kronan inte skulle kunna frånta de bruksägare, som före 1817 inte anmält skatteköp, nyttjanderätten till skogar. de ägare som anmält sig till köp skulle få ytterligare två år att skatteköpa skogar.
Kunglig Maj:t ansåg dock att vissa punkter i ständernas förslag stred mot de rättigheter som tidigare getts till bruken. Bruksägarna borde fortsättningsvis få köpa skogar enligt 1811 års kungörelse.
För gruvskogar som varit anslagna vissa gruvor, skulle de bibehållas men man skulle erlägga rekognitionsavgift.
I skattebreven skulle skrivas att hemmanen var förenade med bruken och de skulle uppföras i jordeboken i en särskild kolumn "rekognitions kronoskattehemman".
Genom en kungl. förordning 22 december 1898 upphävdes bestämmelsen att hemmanen skulle vara oskiljbara bruken.

5. REKOGNITIONSDIVISIONEN
Som en förberedelse till skogarnas försäljning till skatte, skulle det ske en bergmästarundersökning för att utröna brukens behov av skog. Protokollen skickades till kammar- och bergskollegium för prövning. Kollegierna meddelade utslag, först Bergskollegiet efter det att bruksägare, kronoombud, länsstyrelse och övriga intressenter haft tillfälle att yttra sig.
Genom Kungligt brev 18 november 1817 tillsattes en särskild advokatfiskal i Kammarkollegiet för att behandla rekognitionsmålen. För att ytterligare påskynda arbetet bildades den 30 juni 1820 en särskild division. Den bestod av presidenten och två ledamöter från Kammarkollegiet samt tre ledamöter från Bergskollegiet.
Arbetet med målen gick ändå långsamt. Störst betydelse fick divisionen genom sin stora sakkunskap i denna typ av frågor.


6. ARKIVET
Divisionens arbete skilde sig från det som bedrevs vid de flesta av kollegiets övriga enheter, genom att det ingick representanter även från Bergskollegium. divisionen förde egna protokoll och upprättade egna konceptserier av brev.

Divisionens diarier inleds med ärenden tagna från Kammarkollegiums huvuddiarium 1809-20, varefter man fortsatte med ärenden som inkom till divisionen. Av inkomna handlingar förekommer endast kungliga brev, medan övriga handlingar framförallt finns i de tre provinskontorens arkiv och i kansliarkivet.
Ingående diarium började föras från 1821 där man förde in samtliga mål från 1809 i kronologisk ordning. Målen med respektive diarienummer togs från Kammarkollegiets huvuddiarium, vilket har till följd att några löpande diarienummer ej förekommer 1809-1820.
Från 1821 använde divisionen egen numrering och målen är inte införda i kollegiets huvuddiarium.
Ärenden fins införda i särskilda departementslistor 1822-1841, 1844-1863 (Kansliarkivet CIV a)
För perioden 1809-22 finns diariet i två exemplar, ett har sannolikt använts i Bergskollegium. CI är mer fullständigt med mer anteckningar om målen än C3.
Av inkomna handlingar ingår i arkivet nu endast brev från Kungl. Maj:t. Övriga handlingar har blivit bevarade i provinskontorens arkiv: 1. Provinskontoret konvolut 72-73 samt 75-77, 2. Provinskontoret konvolut U:1-2 och 3. Provinskontoret konvolut 142-159. Det finns även handlingar i Kansliarkivet/ Registratorkontorets nummerserie F VIII:26-29. Där finns b la landshövdingarnas kvartalsberättelser för rekognitionsskogarna. Handlingar kan också finnas i Advokatfiskalens arkiv.

 Serier (6 st)

ReferenskodTitelAnmärkning 
AProtokoll 
BKoncept 
CDiarium, ingående 
DLiggare över rekognitionsskogar 
EInkomna handlingar, kungliga brevKungliga brev och resolutioner 1685-1841: se F:2 
FÄmnesordnade handlingar