Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse


Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0185
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/SYxzzgt2drDjg5puJnWzCC
ExtraID0185
Omfång
15 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)
Arkivbildare/upphov
Adolf Fredriks församling
Kategori: Statlig myndighet. Församlingar inom statskyrkan

Innehåll

Inledning (äldre form)Sammanfattning Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse


Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingen inrättade 1795 och som löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

1844 inrättades Adolf Fredriks församlingsnämnd som blev en direkt fortsättning på fattighusdirektionen. Nämnden var indelad i en avdelning för de egentliga fattigvårdsmålen och en för de sk ordningsmålen.

1864 avlöstes församlingsnämnden av Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse.
1872 avvecklades det gamla fattighuset och en nybyggd fastighet - Adolf Fredrikhuset -
togs i bruk på Sabbatsbergsområdet där det ingick i Sabbatsbergs fattighusinrättning;
senare Sabbatsbergs ålderdomshem.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barn(uppfostrings)hjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamla modellen och ansvaret för den lokala fattigvården i Adolf Fredriks församling övergick till det nyinrättade fattigvårdsdistriktet VI.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.



Styrelsernas namn

1795-1844 Adolf Fredriks församlings fattighusdirektion
(med flera olika varianter)
1844-1864 Adolf Fredriks församlingsnämnd
1864-1931(1932) Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse




Fattigvårdsstyrelsens exp. adress (under de senare åren)

(1907)-1928 Vallingatan 18 (mot slutet omnumrerad till 24, sedan 24 C)
1929-1931(1932) Kammakargatan 13 C





Inledning



Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga ”genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten” (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna skedde sedan via några av församlingarna (Klara och Maria Magdalena) samt vid Danvikens hospital. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där ”får kyrkiones pengar” (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty ”medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antalet fattiga” (Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift. Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens ”egna” tiggare måste uppvisa en ”tiggarsedel” som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551,
Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en ”tiggarförordning i vilken stadgades hur rikets fattigvård skulle bedrivas” (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Rymanska fattighuset på Ladugårdslandet från 1732 samt det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt. Senare tillkom också den Murbeckska inrättningen för föräldralösa flickor 1747.
1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av ”alla rätta fattiga i Stockholm”. Med ”rätta fattiga” avsågs ”de sängliggande, lytta, lama, blinda” samt ”föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar” och slutligen ”de husfattiga” (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 ”rätta fattiga” att försörja. Komministern i Maria församling, Jonas Hjortsberg, var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att ”de fattiga skola vara mitt ibland oss” (Munthe 1959, s. 208). Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena). (Brandvaktsavgiften hade införts 1730 för att bekosta ett brandvaktskompani som nattetid patrullerade i staden för att hålla ordning och svara för brandsäkerheten). ”Fattiga” församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer ”rika” församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92). Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.
Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en ”Barnhus- och hospitalsdeputation” för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset. Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.
Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank. 1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s.100-109, s.118-119 resp. s.121).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning,
var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 ”rätta fattiga” sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper:
orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj:t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommittén hade ”enligt danskt och tyskt mönster” föreslagit ”att alla behövande skulle få någon form av hjälp”. Detta skulle genomföras genom ”den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård samt undervisning för fattiga barn” (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip ”att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus- och fattigförsörjningsorganisationer” (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården.
(Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).
År 1813 beslutade Kungl. Maj:t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: ”Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande” vald av sockenstämmorna resp. ”Kommitterade för fattigvården” vald av fattighusdirektionerna. ”Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna” (Höjer 1967 s.102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.
Flera församlingar hade på olika sätt disponerat delar av fattigvårdsmedlen till andra skulder men genom beslut av Kungl. Maj:t 1833 skulle samtliga kyrkoskulder vara reglerade till utgången av 1835 och från och med 1836 blev fattighusavgiften densamma i alla församlingar; nämligen en uttaxering av enkel brandvaktsavgift.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141).
Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling.
Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.
För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man föreslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj:t under några år. När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommittén lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.
Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning, förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden ”varje församling delas i kretsar, var och en med sin ordningsman” (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina distrikt ”noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet, hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård m.m.” (Munthe 1965 s. 120). ”Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt modernt språkbruk” (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).
Denna nya organisation blev ”en kompromiss mellan rådande förhållanden och kravet på centralisering” av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
”av de slutna fattigvårdsinrättningarna” (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare, protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya organisationen. Deras uppgift som ”övervakare och barmhärtiga samariter” ålade dem att ”kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag” (Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt anställda tillsyningsmän som var och en hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt. Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att inkomma med underlag.

En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet ”Södermalms fattighus” invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.

1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931 att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.


Fattigvården i Adolf Fredriks församling ca 1790 - 1932


För information om fattigvården före 1795 i det område som omfattade Adolf Fredriks församling from 1773 - se inledning till arkivförteckningen över Klara församlings fattigvårdsstyrelse (SSA/0194A). Häri framgår att en kapellförsamling fanns under moderförsamlingen Klara. Detta S:t Olofs kapell uppfördes 1674 och ersattes av Adolf Fredriks kyrka som började byggas 1768 (och stod helt färdig 1787). Den norra delen av Klara avskiljdes sedan helt från moderförsamlingen och Adolf Fredrik blev en självständig församling 1773. Församlingarna fortsatte dock att driva ett gemensamt fattighus (beläget i Klara) under Klara och Adolf Fredriks församlingars fattighusdirektion. Efter en längre period av djup oenighet i olika ekonomiska frågor upphävde dock Klara ensidigt gemenskapen i juli 1793 (se vidare Staf 1927 s.59-63). Först i april 1795 var man överens om bla fördelningen av donationer varefter Adolf Fredrik inrättade eget fattighus med egen direktion (Adolf Fredriks församlings fattighusdirektion). 1796 inköptes en fastighet på Kammakargatan 10 där det nya fattighuset förlades (Höjer 1967 s.68). En annan uppgift anger inköpsåret 1793 (Müller 1906 s.83). Här framgår också att tillbyggnader senare kom att utföras - se för övrigt bilden på arkivförteckningens framsida. (Den lägre byggnaden bakom trädet var det forna försörjningshuset och den högre byggnaden till höger var det ursprungliga fattighuset).

Finansieringen av fattigvården i Adolf Fredrik skedde genom sk brandvaktsavgift;
i princip en slags ”Fattigvårdsskatt” (se vidare ovan under Allmänt). Dessutom lämnades olika donationer och penninggåvor för fattigvårdsändamål till församlingen och dessa medel förvaltades först tillsammans med de allmänna medlen men from 1850 separat (”enskilda fonder”).

Stadsnämnden hade 1859 föreslagit att Adolf Fredriks församlings fattighus borde avvecklas eftersom det var i undermåligt skick. Huset ”böra utdömas och utrymmas såsom för sitt ändamål alldeles olämpligt” (Müller 1906 s.208). Hjonen skulle istället flyttas till Sabbatsbergs fattighus och 1860 bifölls detta förslag av sockenstämman i församlingen.
Först efter beslut i Stockholms stadsfullmäktige 1870 påbörjades dock en ny fattighusbyggnad i Sabbatsberg avsedd att vara gemensam för Adolf Fredriks och Hedvig Eleonora församlingar. Sommaren 1872 tömdes det gamla fattighuset i Adolf Fredrik och 114 hjon överflyttades till den nya byggnaden som fick namnet Adolf Fredrikhuset. Samtidigt flyttades hjonen från Jakob och Johannes samt Kungsholms församling till en samtidigt uppförd byggnad. Därmed hade processen att koncentrera fattighushjonen till några få anläggningar i staden avslutats vad gäller de norra församlingarna (se även Allmänt ovan). De olika byggnaderna i Sabbatsbergsområdet med hjon från olika församlingar benämndes med det övergripande namnet Sabbatsbergs fattighusinrättning; från 1899 Sabbatsbergs ålderdomshem. Inventarier mm från det gamla fattighuset i Adolf Fredrik såldes på offentlig auktion 1872 och fastigheten avyttrades 1873 till församlingen.

Omkring 1812 inrättade Adolf Fredriks församling ett sk fattigförsörjningshus sedan man samma år hade tilldelats 37 försörjningshjon att ansvara för. Redan 1816 kunde konstateras att församlingen hade ett 80-tal försörjningshjon på sitt försörjningshus. I en del församlingar hyrdes, köptes eller uppfördes separata försörjningsbyggnader. I Adolf Fredriks inrättades försörjningshuset i anslutning till det befintliga fattighuset (jämför Ferlin 1859 s.2: ”Adolf Fredriks församlings fattig- och försörjningshus”). Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand. 1864 centraliserades dock försörjningshusen i Stockholms församlingar till Allmänna försörjningsinrättningen på Kungsholmen som öppnat 1860.

Till Adolf Fredriks fattigvård fanns även ett sk arbetshus anslutet (Müller s.315). Verksamheten var av samma slag som vid det mer kända Norra arbetshuset i Jakob och Johannes församling nämligen tillverkning av textilprodukter (stickning och sömnad).
Det var främst kvinnor och barn som fanns på arbetshuset men verksamheten lades ner 1850 pga årliga förluster och vikande underlag.

Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi. Denna tarmsjukdomen är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel, vilket läkare och ansvariga vid denna tid ej hade kunskap om. För drabbade i Adolf Fredriks församling användes som provisoriska kolerasjukhus (tillsammans med andra församlingar) Sabbatsbergs värdshus 2/9-8/10 och värdshuset Claes på hörnet 23/8-2/10. Det totala antalet döda vid dessa vårdanstalter blev 218 varav alltså ett antal kom från Adolf Fredrik (se Höjer 1967 s.136-137). Pengar till bekämpande av sjukdomen insamlades och återstående medel återfanns senare i en kolerafond. Dessutom uttaxerades i efterhand 1835-1840 i hela staden en sk koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin.

Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i Adolf Fredriks församling. Först efter sex år kom dock det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar. ”Sundhetsbyråer, utrustade med läkare, sköterskor och bärare, öppnades i alla församlingar” (Höjer 1966 s.371). Provisoriska kolerasjukhus inrättades och patienter från Adolf Fredriks församling hänvisades bla till Adolf Fredriks apologistskola (8/9-4/10) på Kammakargatan 8. Under koleran 1853 avled 283 personer i Adolf Fredrik enligt statistiken och generellt framhölls i rapporterna ”att koleran var en farsot, som slog ojämförligt hårdast bland den fattiga befolkningen och i de mest ohygieniska och sämst bebyggda kvarteren” . I en rapport framhölls för Adolf Fredriks del områdena vid Krutmakargatan, Kammakargatan och Tullports- (Döbelnsgatan) som särskilt drabbade (Höjer 1966 s.380). 1855 års kolerautbrott drabbade Adolf Fredrik värre än andra församlingar och 217 personer avled i sjukdomen.

Genom 1843 års fattigvårdsstadga inrättades året efter Adolf Fredriks församlingsnämnd med en avdelning för de egentliga fattigvårdsärendena/-målen och en avdelning för ordningsmål. För ordningsmålen indelades församlingen i ett antal distrikt med en ordningsmän jämte suppleant i varje (se under Allmänt ovan). ”I Adolf Fredrik rådde misstämning mellan församlingens fattigvårds- och ordningsavdelning” och ”frågan om fattigvården i Adolf Fredrik kom vid ett flertal tillfällen upp i Stadsnämnden” (Höjer 1967
s.335, not 3). Fattigvårdskostnaden ansågs vara för hög i församlingen (se även Höjer
s.341-342, not 6).

1864 övergick ansvaret för fattigvård och ordningsmål till den nyinrättade Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse.

1874 instiftades Adolf Fredriks församlings barnhem som invigdes 1877 på
Saltmätargatan 3. Barnhemmet var enbart avsett för flickor.


Mycket av det sociala hjälparbetet i församlingen tillkom också på privat väg.
1866 bildades på initiativ av Fattigvårdsnämndens ordförande en allmän sk skyddsförening för hela Stockholm. I Adolf Fredrik bildades samma år en lokal förening/skyddskommitté, Fruntimmersskyddsföreningen i Adolf Fredriks församling, och här fick nu även kvinnor möjlighet att genom frivilligt arbete engagera sig i fattigvården. De sk skyddsfruarna skulle noggrant utöva ”tillsyn av de fattiga barnens vård i kroppsligt och andligt avseende” och särskilt kontrollera de skolpliktiga barnens skolgång (Munthe 1965 s.130).

En barnkrubba öppnades i Adolf Fredrik 1861 där diakonissor från Svenska diakonissanstalten arbetade. Adolf Fredriks församling hade dessutom egna diakonissor anställda - den första from 1866 och en andra from 1890.

1888 öppnades en sk missionshydda i en nyuppförd byggnad på Hagagatan (mellan Frejgatan och Vanadisvägen) med bla en diakonissa anställd. Detta blev det fjärde kapellet för inre mission som tillkom i staden (tidigare i Katarina, Maria och Kungsholms församlingar) och verksamheten bedrevs av Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening. Förutom gudstjänster och soppkök omfattade verksamheten också ”fattigbjudningar med mat, predikan och musik, mödramöten, sy- och lappskolor för flickor, förenings- och kretsmöten, söndagsskolor, föräldrasamlingar och ungdomsmöten” (Kåring 1984 s.19). Man gjorde också hembesök hos behövande. 1899 tog Adolf Fredriks församling över verksamheten genom det nybildade Adolf Fredriks församlings sällskap för kyrklig själavård och diakoni.

Ett annat privat initiativ var tex Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med lokalavdelning i Adolf Fredrik samma år. Vidare öppnades 1887 Adolf Fredriks arbetsstuga för skolbarn; den första i Stockholm.

Den 1 maj 1906 delades Adolf Fredriks församling i tre delar. Den södra delen förblev Adolf Fredrik medan de två andra delarna bildade nya församlingar: den mellersta delen blev Gustav Vasa församling och den norra Matteus församling. De nya församlingarna fick samtidigt egna fattigvårdsstyrelser - se vidare arkivförteckningarna för dessa.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Adolf Fredriks församling efter beslut året innan
(se vidare ovan under Allmänt) och den kom att ingå i det nybildade fattigvårdsdistriktet
nr VI (tillsammans med fattigvårdsstyrelserna för Gustav Vasa och Matteus församlingar). Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse med anor i 1790-talet var därmed helt omvandlad.
Arkivet


Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare haft två arkivförteckningar samlade under ett nummer (den första förteckningen med 6 underavdelningar - se vidare konkordanslistan):

Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse 1795 - 1889 (SSA/0185)
Förteckningen stämplad som inkommen till Stadsarkivet 1/9 1932 med nr 380 och med notering om accession (nr 48½/1931) under diarienummer 368/31. Dessutom anges beteckningen ANF 12/3 34 §22 vilket torde innebära att ärendet (arkivet med förteckning) anmälts i arkivnämnden detta datum under angiven paragraf.

Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse 1890-1931 (SSA/0185)
Förteckningen stämplad som inkommen till Stadsarkivet 3/2 1933 med nr 99.
Uppgift om accessionsnummer förekommer ej men däremot finns en notering om en tilläggsleverans med acc.nr 31/1938. I slutet av förteckningen finns underskriften ”Stockholm d. 3 febr. 1933. Enl. uppdrag Torgny Höjer” vilket torde vara den person som förtecknat åtminstone den senare delen av arkivet.

Särskild inledning med historik finns ej till någon av förteckningarna. Båda är upprättade efter äldre modell utan volymnummer. De två tidigare förteckningarna har bevarats i depån.



Arkivhandlingarna

Protokollen (serie A 1) finns i en svit from 1795. Åren 1813-1859 återfinns protokollen inbundna i räkenskapsbanden.
Avdelningen för ordningsmål har egna protokoll och handlingar för åren 1843-1864
(serie A 2).

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier (serie C 1).

Rullor över understöd återfinns dels i egna serier, dels som bilagor till protokoll resp. räkenskapshandlingar (se vidare i förteckningen).
Barnhjälpsrullor finns dels bundna i andra serier, dels i en egen serie för åren 1894-1932 (serie D 1).
Rullor över hyreshjälp (serie D 2A) 1860-tal - 1907 finns bundna i andra serier.
Rullor över extra understöd förekommer dels bundna i andra serier, dels i egen serie 1886-1932 (serie D 2B).
Andra exempel är olika Rullor över naturaunderstöd (serie D 2D).

Serien Övriga inkomna handlingar (serie E 2) utgörs bla av strödda handlingar 1827-1932.
Handlingar rörande fonder, donationer och testamenten (serie F 1) 1791-1913 upptar de fonder där handlingar bevarats. Förteckningsbladen specificerar förekommande fonder med donators namn och ”fondårtal”.

Huvudböckerna (serie G 1A) återfinns i en nästan sammanhängande svit 1795-1931.
Här finns i många årgångar även protokoll, inkomna handlingar, listor/rullor över understödstagare mm.
Verifikationerna för allmänna fattigvården är i början bundna i huvudböckerna. 1850-1932 bildar de dock en egen serie (G 3A). Även här finns protokoll med handlingar, rullor över understödstagare etc.
Uppbördsböcker för uttaxering till fattigvård finns bevarade för åren 1796-1799 i en egen serie (G 4). För åren framöver ingår de i Huvudböckerna (serie G 1A).


Påträffade handlingar för Adolf Fredriks församlings sundhetsnämnd återfinns i serie A 2.


_________



I nov-dec 2004 omförtecknades arkivet som en praktikuppgift inom utbildningen i arkivvetenskap vid Stockholms universitet av Eva Denckert. Undertecknad har i aug-sept 2005 omarbetat arkivförteckningen varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett visavi såväl de äldre förteckningarna som praktikantförteckningen. Dessutom har en inledning med historik författats i enlighet med den modell som jag tidigare tillämpat för andra fattigvårdsstyrelser. En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga. De två ”delarkiven” har alltså sammanslagits men den största förändringen är att arkivet nu är volymnumrerat.


I mars 1995 hämtade stadsarkivet 2 vol. fattigvårdshandlingar från Adolf Fredriks församling (acc.nr 12/1995). Dessa förvarades sedan oförtecknade tillsammans med andra ”frivilliga församlingsorgan” för Adolf Fredrik. Först i mars 2013 införtecknades handlingarna i föreliggande arkivförteckning av undertecknad. (Serie D 2D, volym 7-8).




Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2005-09-08 & 2013-03-06





Lars Asklund
1:e arkivarie


Litteratur/Källor


Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Ferlin, P.R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende. Sammandrag. Sthlm 1859.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864.
Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Kåring, Göran: Bygga församlingen ur krisen. Teologi och arkitektur i Adolf Fredrik 1890-1910. 1984.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Munthe, Arne: Västra Södermalm från mitten av 1800-talet. 1965.

Müller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Press, Maria: Skyddsfruar och ordningsmän - en studie i 1800-talets nytänkande filantropi. (i: Studier och handlingar rörande Stockholms historia VII utgivna av Stockholms stadsarkiv). 1994.

Rosander, Lennart: ”att genom wälgärningar aftorka nödens och behofwens tårar”. Sabbatsbergs fattighus och hälsobrunn under tre århundraden. Stockholmsmonografi nr 129. 1996.

Rosenström, Axel Mårten: Historik över Sabbatsbergs fattighus 1752-1896. 1897.

Staf, Nils: Klara församlingshistoria. (i: Curman, S. & Roosval, J.: S. Klara kyrka i Stockholm. Konsthistoriskt inventarium). Sthlm 1927.

Stockholm 1897. Band I. Sthlm 1897.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor. 1989.



* * *



Annan litteratur som berör Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse:


Jonsson, Lars-Erik: Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse åren 1865-1866.
Uppsats i historia 1964.

Lalin, Elisabeth: De enskilda fonderna för Adolf Fredriks församlings fattiga
på 1860-talet. Uppsats i historia 1964.

Lindberg, Sigbrith & Lindberg, Wedian: Fattigvården i Adolf Fredriks fattigvårdsdistrikt 1915 och 1918. Uppsats i historia 1973.

Thulin, Ann-Kristin: Adolf Fredriks församlings fattigvårdsstyrelse 1863-1864.
Uppsats i histori

Kontroll

Skapad2004-11-29 00:00:00
Senast ändrad2021-10-12 15:26:34