Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Lesjöfors bruks/AB:s arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/VA/50055
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/SPtrA7Ug2KYVUytKPdXV54
Omfång
225 Hyllmeter  (Hyllmeter måste räknas om.)
Datering
1739–1976(Tidsomfång)
ArkivinstitutionVärmlandsarkiv, Region Värmland (depå: Zakrisdal)
Arkivbildare/upphov
Lesjöfors AB (1675)
Alternativa namn: Lesjöfors bruk
Alternativa namn: Springwire Sweden AB
Alternativa namn: AB Svenska Spiralfabriken  (1897 – )
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Järnbruk, järnverk, sågverk)
 
Lesjöfors brukshandel
Kategori: Företag. Handel
 
Lerviks järnvägsbolag (1851 – 1892)
Alternativa namn: Lerviks Järnvägs Aktiebolag
Kategori: Företag. Transport- och lagringsföretag
 
Höhlboden (Volym F 1: 2)
Kategori: Företag. Gruvor och mineralutvinningsindustri
 
Lerviks järnvägs AB (1851 – 1892)
Kategori: Företag. Transport- och lagringsföretag
 
Storbrohyttan (1591)
Alternativa namn: Carlsbrohyttan
Alternativa namn: Storbro hytta
Alternativa namn: Storbrohyttans AB
Alternativa namn: Karlsbrohyttan
Alternativa namn: Storbro egendom
Kategori: Företag. Lantbruk och fiske, ospecificerat
Kategori: Företag. Skogsbruk
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Järnbruk)
Kategori: Företag. Energi-, vatten- och avloppsverk
Kategori: Företag. Fastighetsbolag och fastighetsförvaltare
 
Nordmarks gruvor (1413 – 1962)
Alternativa namn: Nordmarks grufvor
Alternativa namn: Nordmarks Grufve AB  (1877 – 1916)
Alternativa namn: Nordmarkshyttan
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Järnbruk, sågverk)
Kategori: Företag. Gruvor och mineralutvinningsindustri (Gruvverksamhet)
 
Dalkarlsjöhyttan (1642 – 1859) (Volym Ö 1: 1: Protokoll och räkenskaper 1845-1915.)
Kategori: Företag. Utvinnings- och tillverkningsindustri, ospecificerat (Hytta)

Innehåll

Allmän anmärkningFörteckningsnummer 34/85
Inledning (äldre form)LESJÖFORS BRUK

Lesjöfors bruksegendom är belägen i Södra änden av vattendraget Lersjön i Nordöstra Värmland. Sydväst därom ligger Dalkarlssjön. Det var först under Gustav Vasas tid som trakten, då benämnd Dalskog, började befolkas. Det var främst finnar som sökt sig västerut för att komma undan hertig Johans förtryck, och som var beredda att satsa svett och möda för att skapa sig en ny boplats. De var skogsmän från det inre av Finland med goda erfarenheter av svedjebruk och i viss mån även järntillverkning. De startade en tillverkning av järn kring Dalkarlssjön i s.k. gropugnar. Efter en tid anlade finnarna en masugn vid sjön. De naturliga förutsättningarna här var förträffliga. Vattenfallet var lätt att bygga ut, sjön hade tillräckligt vattenmagasin, skog fanns i överflöd och dessutom låg Nordmarksgruvan mycket nära. Som en följd av bygget av denna masugn, utvecklades några decennier senare vid Lesjöfallen smideshärder för tackjärnets förädling. De kom senare att vidareutvecklas till Lesjöfors järnverk.

Lesjöfors herrgård anlades omkring år 1750. Innan dess hade brukets ägare bott på Piltorpet, som sedan byggdes om till arbetarbostad.

Initiativtagare till hammarverket vid Lesjöströmmar var hyttmännen i Dalkarlssjöhyttan. Mats Simonsson och Eric Franzon m.fl. delägare i Dalsjöhyttan saknade finansiella resurser för att kunna upprätta en fullständig hammarsmedja. Därför återfinns ingen av Dalkarlssjöhyttan bergsmän i den handling där Kungl. Bergkollegium beviljade privilegiet för hammarverket. Detta utfärdades istället till två ganska okända personer, bergsfogden Elias Hult och Samuel Kohlberg. Strax efter det privilegiet beviljats överlät dessa välbärgade män detsamma till Johan Linroth för ett ganska blygsamt belopp.

Clas Linroth övertog bruket efter sin bror. Linroth föddes 1660 och dog år 1726. För sina insatser såväl som officer som bruksman adlades han år 1691. Familjens namn innan adelskapet var Linderoth. Dock har namnet Linroth använts i äldre handlingar. Linroth lyckades förvärva 5 ½ 16-delar i Dalkarlssjöhyttan hyttelag samt 5/16-delar i Stjärntorps anläggningar. Vid början av 1700-talet ansåg sig Linroth ha så många bruksintressen på andra håll, att han i februari 1720 beslutade sig för att avveckla sina intressen i Lesjöfors.

Brukspatron Nils Pihl blev nästa herre på bruket. Pihl och hans hustru Maria Magdalen Kiellman dog barnlösa. De hade i september 1752 upprättat ett testamente där de utsåg sina båda släktingar Johan Wilhelm Mullberg och Jungfru Magdalena Moréen till universalarvingar. 1762 övertogs bruket av Johan Wilhelm Mullberg. Förmögenheten som Pihl efterlämnade delades mellan Mullberg och Magdalena Moréen. Brukspatronen gifte sig med Elisabeth Lundgren från Filipstad och Magdalena Moréen med Johan Dickaman i Västervik. 1766 inköpte Mullberg Magdalena Moréens arvslott, och bruket var ånyo i en mans ägo. När brukspatron började bli orkeslös, upprättade han ett testamente som vid hans bortgång skulle ge hustrun befogenhet att driva bruket vidare. När hon sedermera kände att krafterna började att svika henne, överlät hon 1792 bruket åt sina barn. Sonen Nils, som antog namnet Pihl-Mullberg, övertog ledningen av bruket från sina systrar Maria, Kristina och Wilhelmina.

Nils Pihl-Mullberg lyckades föröva sina två äldre, gifta systrars andelar i bruket. Därigenom säkerställde han att bruket bevarades i släktens ägo. Fram till 1813 var bruket alltjämt i släktens Pihl-Mullbergs ägo. Då skedde en skickelserik förändring rum, och syskonen sålde ut sina andelar i bruket till firman Ekman & Co i Göteborg.

Under Gustav Ekmans ledning förvandlades Lesjöfors alltmer till ett stålverk. Man inriktade sig på en förädling av brukets produkter i så stor utsträckning som möjligt. Tillverkningen av stålmanufaktur bestod av stålfilar, dragen tråd, stållinor och fjädrar. Andra manufaktursortiment var spett, korpar och stenredskap. På mitten av 1800-talet var Lesjöfors Sveriges största manufakturverk. I och med att Lesjöfors förvandlades från hammarsmedja till stålmanufakturverk, förändrades brukets marknadsföring. Under hammarsmedjetiden då bruket endast tillverkade råskenor på export, var England den största marknaden. När produktionen förändrades och övergick till stål och manufaktur, blev den inhemska marknaden störst. till denna hörde även Norge, som var i union med Sverige.

Den 15 januari 1847 avled kommerserådet G.H Ekman, som varit ensam ägare till bruket sedan 1833. Hans fyra söner och enda dotter övertog äganderätten genom arv. Snart efter dödsfallet övertog de tre äldre bröderna Gustav, Johan och Carl äganderätten genom att köpa ut de övriga två syskonen. 1866 fattades beslutet att bilda Lesjöfors AB. När bruket var så pass stort och det var tre ägare, ansåg man detta vara bästa lösningen med tanke på kommande arvstvister. Fram till 1911 var släkten härskande på Lesjöfors. Plötsligt detta år fick Gustav Ekman reda på att landshövding Axel Ekman, som satt med aktiemajoritet, helt utan förvarning hade sålt ut alla sina aktier. Gustav Ekman tvingades, liksom övriga aktieägare, att sälja ut alla aktier. Epoken Ekman på Lesjöfors gick tillända på detta vis.

1922 började ett nytt skede i Lesjöfors 300-åriga historia och kan lämpligen betecknas den De Geerska epoken. Gerard De Geer började som disponent på Nyhammars bruk. Tiden där blev kortvarig. Efter det att bruket gjort konkurs erbjöds han en plats som disponent vid Lesjöfors. När De Geer tillträdde var bruket i bedrövligt skick. Byggnaderna var fallfärdiga och maskinerna gamla och omoderna. Däremot var skogarna väl skötta och vid Långbans gruvor hade man lagt ned stora kapital för att öka och rationalisera driften. Den finansiella ställningen var m.a.o. god. trots detta rådde det arbetskonflikt och stor fattigdom, då driften av bruket låg nere.

Under De Geers första tid som disponent på bruket såldes detta till Helmer Sjöberg. De Geer erbjöds ett chefskap för den stora Klosterkoncernen, som han med glädje antog. Dock dröjde det inte länge förrän De Geer övertalades att arrendera Lesjöfors bruk, men anställa någon som skulle svara för skötseln av det. Sjöberg antog arrendeförslaget med stor entusiasm, då han ville komma undan ansvaret för arbetarna. Arrendekontraktet var undertecknat för att gälla i 15 år med en årlig arrendeavgift på 10 000 kronor. Helmer Sjöbergs fruktan för de anställda blev värre och han ville frånsäga sig allt ansvar för bruket. De Geer erbjöds att köpa resterande aktier i bruket för en struntsumma. Han godtog erbjudandet. Genom detta köp samt genom köp av aktier i Persberg och Långban, blev han ägare till Lesjöfors bruk.

År 1952 skedde det generationsskifte om bruket. För andra gången i brukets historia gick ledningen över från far till son. Gerard De Geers son Lars-Gerard övertog chefskapet efter sin far, som dock stod kvar som ordförande i företaget.

De äldsta handlingarna i arkivet är från 1739. Kapital och avräkningsböcker från 1813. De är från samma år som bruket övergick till firman Ekman & Co i Göteborg. De yngsta handlingarna är från år 1976.

Källa: Gerard De Geer: När järnet bröt bygd (1975).

Förteckningen är upprättad av Eva-Gullan Näsström, Värmlandsarkiv.

Kontroll

Senast ändrad2024-02-01 10:58:46