Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Anders Nilssons samlingar (Skogsdala)


Grunddata

ReferenskodSE/LLA/30531
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/tKQ0nwF5zoRV5mzdGPnOZ5
Omfång
137 Volymer 
0,3 Hyllmeter  (-, Tilläggsleverans 2011.)
2 Volymer  (-, Tilläggsleverans 2012.)
Datering
1658–1992(Tidsomfång)
VillkorJa
VillkorsanmArkivet deponerat i landsarkivet och ägs av Anders Nilssons Släktförening.

Handlingar får utlånas till forskare enligt landsarkivariens beslut med undantag av:
1. Handlingar yngre än 20 år.
2. Volymerna 1-2, 4-11, 14-30, 33, 67, 71, 76, 102-104, 122-128 i löpnumerserien. För dessa undantag krävs tillstånd från släktföreningen.
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): Arkivförteckning 1992/17
Arkivförteckning (godkänd): Förteckning nr 133/2010., Annika Tergius
Urkund: Kartor (pdf)
ArkivinstitutionRiksarkivet i Lund (depå: Arkivcentrum Syd)
Arkivbildare/upphov
Nilsson, Anders (Skogsdala) (1859 – 1937)
Kategori: Person (släkt). Jordbruks-, trädgårds- och skogsbruksledning
Kategori: Person (släkt). Politiker (Hembygdsforskare, genealog)
Kategori: Person (släkt). Politiker (Nämndeman)
 
Skogsdala släktförening (1986)
Kategori: Förening. Övriga föreningar

Innehåll

Ordning & strukturArkivnr LLA/30531

Förteckning 17/1992









Förteckning

över

Anders Nilssons arkiv





































Arkivet ordnat och förtecknat
1990 av Magdalena Alm.
Allmän anmärkningFörtecknat av släktingen Magdalena Alm vid praktiktjänstgöring i LLA inom ramen för kulturvetarlinjen. Kompletterat utifrån densammas koncept samt vid genomgång av arkivet av arkivarie Annika Tergius 2010.
Enligt uppgift ska handlingar i volym 132 och 135 vara utlånade till släktföreningen. De handlingar vilka enligt förteckningen ska ingå i volym 30 har ej påträffats vid genomgång av arkivet 2010. Likaså har ej volym 52 påträffats.
Inledning (äldre form)Anders Nilssons samlingar (Skogsdala)

Separata blad med kartor ingår i den manuellt förda förteckningen.

1. Inledning

I landsarkivet i Lund finns en stor samling arkivalier och andra handlingar som är uppkallade efter min släkting Anders Nilsson.
Ända sedan jag var barn har jag hört berättas om denne originelle hembygdsforskare. I denna uppsats vill jag därför kasta ljus över människan Anders Nilsson och bakgrunden till att han ägnade sig åt släkt- och hembygdsforskning.
Parallellt med uppsatsarbetet har jag upprättat en förteckning över arkivet. Det system jag använt vid förteckningen innebär att jag volym för volym skrivit av vad som finns i arkivet. Mina källor är till största delen handlingar i arkivet. Jag har också kunnat utnyttja muntliga uppgifter från mina släktingar.

2. Anders Nilssons uppväxt och ungdomstid

Den 11 april 1859 föddes en pojke på Vanstad nr 23, Stora Lassaröd, Färs härad, nuvarande Sjöbo kommun. Pojken var äldsta sonen till åbon Nils Månsson och hans hustru Sanna Hansdotter och döptes till Anders. Anders hade fyra syskon, systrarna Else och Karna och bröderna Hans och Nils. (N. Månssons dagboksanteckningar 18 april 1859, A. Nilssons samling volym 1).
Anders Nilsson var en begåvad pojke. Som barn drömde han om att få studera men hans far sade bestämt nej till "högfärdsutbildning". Hans mor som kom från en välutbildad släkt hade velat att sonen blev präst men Anders far menade att sonen skulle bli bonde som sin far och farfar och deras förfäder före dem. (A. Nilssons dagboksanteckningar 1874, A. Nilssons samling volym 2).
Anders fick tillsvidare nöja sig med att genomgå socknens folkskola. Men sommaren 1875, då han fyllt sexton år, sökte han sig på eget bevåg till en biskötarskola i Råby i Lund. Dit fick han med moderns tillstyrkande komma. (A. Nilssons dagboksanteckningar 1875, A. Nilssons samling volym 2.) När han kom hem övertygade han snart fadern om nödvändigheten av att sköta bina efter rationellare metoder än som ditills skett. Nästa vår stod det en stor paviljong med plats för ett sjuttiotal bisamhällen färdig i trädgården på Stora Lassaröd. (Katalog över biskötseln, Stora Lassaröd 1876-1883, A. Nilssons samling volym 17).
När han var arton år skrev Anders Nilsson till rektorn på Hvilans folkhögskola, Kristianstad och förhörde sig om ämnena i folkhögskolans kursplaner. Det visade sig att utbildningen var både teoretiskt och praktiskt upplagd för att lära eleverna rationellare jordbruksmetoder. De läste bl a fältmätningslära, avvägnings- och dikningslära, växtodling, husdjurs- och gödsellära tillsammans med rent teoretiska ämnen som svenska och historia. Detta var en utbildning som även fadern kunde godkänna och han lät därför sin son gå igenom både högre och lägre vinterkurserna åren 1877-1878 respektive 1879-1880. De kunskaper folkhögskolan förmedlade åt sin läraktige elev var - av de omedelbara praktiska resultaten att döma - förvånansvärt mångsidiga och likväl samtidigt gedigna. (A. Nilssons dagboksanteckningar 1879-1880, A. Nilssons samling volym 5). Anders Nilsson förälskade sig som nittonåring under folkhögskoleåren i en sextonårig flicka från Spjutstorp som heter Johanna Åkesdotter. Hon hade med sina föräldrar besökt Vanstad kyrka för att höra kyrkoherde Sjöbom. Anders Nilsson var där med sina föräldrar. Familjerna träffades vid kyrkan och bytte några ord. Det blev kärlek vid första ögonkastet och därefter började en mycket märklig brevväxling. Från början försiggick den i djupaste hemlighet med en äldre kusin till Johanna Åkesdotter som postillon d´amour. Denna hade tursamt nog fått tjänst hos Anders Nilssons far just vid den tid då de första blyga födelsedagslyckönskningarna och de tidigaste breven skulle utväxlas. (Johanna Åkesdotters brev till Anders Nilsson 11/4 1878, A. Nilssons samling volym 8).
Deras romans kom att vara mellan 1878 och 1884 innan de slutligen förlovade sig den 23 december 1884. Bruket vid denna tid var att förlovningen sällan varade mer än ett år. De gifte sig den 12 juni 1885. (N. Månssons dagboksanteckningar 23/12 1884 och 12/6 1885, A Nilssons samling volym 8). Anders Nilssons far bestämde sig 1883 för att dela Vanstad nr 23 mellan sina tre söner. Anders lott utlades strax söder om huvudgården Stora Lassaröd och där byggdes mellan åren 1883 och 1885 den gård där det nygifta paret skulle bosätta sig. (N. Månssons dagboksanteckningar 20/8 1882, A. Nilssons samling volym 1).

Anders Nilsson berättade gärna att han själv byggt upp Skogsdala, som den nya gården döptes till, från grunden. Detta var riktigt såtillvida att han själv gjort upp alla grundplaner och byggnadsritningar, deltagit i de olika byggnadsarbetena från början till slutet och skapat många personligt karakteristiska detaljer. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6).
Men den verklige organisatören tycks likväl ha varit Anders Nilssons far. Nils Månsson hade som tjugoåring varit med när hans far efter enskiftet byggde den stora nya rusthållargården Vanstad nr 23. Han hade också erfarenheter från senare byggen, kommunala och privata. Det var han som tillhandahöll och avlönade hela staben av byggnadsarbetare, yrkesfolk och vanliga dagsverkare. (N. Månssons dagboksanteckningar 1883-1885, A. Nilssons samling volym 1).
Anders Nilsson och Johanna Åkesdotter fick sex barn tillsammans, fyra pojkar vid namn Nils, Gustav, Edvard och Sven Johan. Flickorna hette Hilda och Selma. Selma dog dock redan vis 21 års ålder i hjärnhinneinflammation.
Anders Nilsson avled den 1 oktober 1937, 78 år gammal. Ett halvår tidigare hade hans hustru Johanna avlidit.

3. Jordbrukaren

Under de första decennierna efter giftermålet 1885 ägnade sig Anders Nilsson med stort intresse åt lantbruksgöromålen på den egna gården, inte minst åt nyodling och jordförbättring. Den mark, han fått på sin lott var mindre odlad åker än stenbunden fälad, skogs- och hagmark. Det kostade under ett halvt sekel stor möda att röja, odla och sätta den styva lerjorden i kultur. Kampen mot stenarna ville aldrig ta slut. (A. Nilssons dagboksanteckningar 1892, A. Nilssons samling volym 7).
Enligt hans son Sven Johan brukade Anders Nilsson ännu när han var i femtioårsåldern och hans söner sedan länge skötte gården komma ut på trädan och hjälpa till med att styra den tunga, stålskodda bommen in under kringgrävda stenbumlingar, som med rätt grepp och förenade krafter vältrades upp i marknivå och kördes bort.

Kring bilden av såningsmannen står ett särskilt skimmer. Innan radsåningsmaskinen köpts in kunde hans son se Anders Nilsson i såningstider gå taktfast fram och tillbaka över fälten med den tunga såkorgen över magen och så för hand precis som i dansvisan "Far min han sådde".
Kring sekelskiftet förlorade Anders Nilsson intresset för släktgården och överlät till stor del skötseln på sina söner för att istället kunna ägna sig åt forskning och politik. (Sven Johan Nilsson).

4. Hantverkaren

Anders Nilsson visade sig vara en otroligt "allround" kunnig och handaskicklig man, en fyndig och självsäker mångfrestare, som inte lämnade någon yrkesfärdighet oförsökt och som lyckades med det mesta.
Han tillverkade själv alla slags möbler, skulpterade möbeldetaljer, polerade, betsade, målade och gjorde tapetserararbeten. 1895 fick han pris på en hantverksutställning i Sjöbo för egenhändigt ritade och tillverkade möbler. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6). Enligt vad min mormor berättat var han grov- och finsmed, plåtslagare, rörmokare och reparatör av allt från klockor, orglar och slåttermaskiner till seltyg och småredskap. I Stora Lassaröds smedja smidde han hästskor och plogbillar, spadar och hackor. Han gjorde alla slags smiden till vagnar och andra egenhändigt tillverkade större redskap. Han t o m formade hjulringar själv, upphettade dem och placerade dem runt trästommen. Han var inte bara sin egen hovslagare utan skodde även sin fars hästar.
Som många andra händiga lantbrukare var Anders Nilsson sin egen murare, takspånstillverkare, byggnadssnickare och glasmästare. Han tillverkade konstfärdiga tavelramar i skilda stilar och band även in böcker. (Inez Nilsson). Han gjorde också många originella, helt unika ting, som det inte skulle falla någon annan in att syssla med. Av gjutjärnshällarna från sin mors morfars gamla rostiga sättugn gjorde han ett brandfritt kassaskåp, konstruerade och smidde ett underfundigt dyrkfritt lås till skåpet och komponerade sedan in skåpet i en unik möbel som dels kamouflerade det hemliga förvaringsstället och dels tjänstgjorde som skrivbord.
Han konstruerade även ett "blomsterbord med självspelande vattenkonst" jämte en och annan trolleriapparat. Allt exempel på hans lekfulla experimenterande med allehanda tekniskt-mekaniska och fysikaliska problem. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6).
Sina finmekaniska färdigheter och sitt musikintresse visade Anders Nilsson prov redan som tjugoåring , enligt vad hans son har berättat, då han restaurerade en gammal svårt fuktskadad orgel, den s k Wachtmeisterska kyrkorgeln, som han på auktion köpt av församlingen för fem kronor. Klaviatur, manualer, bälg och trampor, allt plockade han i sär i bitar som han efter torkning, limning, inoljning och annan behandling åter fogade samman till ett felfritt instrument på vilken han spelade koraler och körsånger ännu i början av 1900-talet, då ett piano till slut konkurrerade ut orgeln.
Då hade Anders Nilsson hunnit med ännu en musikalisk bravad. Omkring 1905 köpte han ett spelbord, en s k pianoharpa. Till denna tillverkade han två nya spelrullar med sex musikstycken på varje, ett precisionsarbete som med rätta väckte häpen beundran hos åhörare. (Sven Johan Nilsson).

5. Arkitekten och målaren

Redan efter första vinterkursen på Hvilans folkhögskola började hemmasonen pröva sina kunskaper och talanger som arkitekt. Många av de många ritningar han gjorde under skoltiden på Hvilan finns bevarade i arkivet. (Ritningar från skoltiden, A. Nilssons samling volym 6)
Under 1872 till 1882 fullbordade han efter egna planritningar och detaljskisser samt genom eget praktiskt arbete en imponerande fruktträdgårds- och parkanläggning på ett område norr om Stora Lassaröd i anslutning till en äldre trädgård. Området sluttade ned mot en stor märgelgrav som gjordes om till en vacker damm. Högst upp på sluttningen gjordes av schaktmassor från en uppgrävd väg ett litet "berg" med märkvärdiga stenar runtomkring. (A. Nilssons dagboksbilagor 1872-1882, A. Nilssons samling volym 5).
Bevarade ritningar visar hur anläggningen tog sig ut ännu vid sekelskiftet, innan den som en följd av arbetskraftsbrist blev förvuxen och ovårdad. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6). Anders Nilssons nästa "storverk" var Skogsdala. Här var det i första hand folkhögskolans byggnadslära som han fick användning för. Det tog honom dock två decennier att bli helt färdig med Skogsdala, så han fick gott om tillfällen att tillämpa även de andra "lärorna" som han tenterat av på folkhögskolan. Även på Skogsdala skapade Anders Nilsson egenhändigt en trädgårdsanläggning. En vacker trädgård växte fram med mångahanda prydliga ting, fruktträd, bär- och prydnadsbuskar, häckar, berså, lusthus och grotta, grindar, broräcken och trädgårdsmöbler av barkade ekgrenar m m. Alléer av kastanj och lind planterades och den närmast kringliggande bokskogen vårdades som park. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6). På 1890-talet gjorde Anders Nilsson oombedd skisser till en skola och fick slutligen skolrådets uppdrag att göra planritningar för Östra Björkeröds skola i Esperöd. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6).
Mycket av vad Anders Nilsson skapade i sin mångsidiga hobbyverksamhet tog först form på ritbrädet. Han var inte bara en skicklig kart- och konstruktionsritare med linjal och ritbestick, tusch och laveringspenslar. Han tecknade även på fri hand, snabbt och säkert av t ex möbler som han såg på någon utställning och ville kopiera. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6).
Han ritade porträttförstoringar i blyerts och tecknade och laverade sitt älskade Skogsdala med omgivningar i fågelperspektiv. (Akvarell av Skogsdala 1898, A. Nilssons samling volym 6).
Som födelsedagspresent till svärfadern avbildade Anders Nilsson dennes gård Spjutstorp som en pastoral idyll med kyrkan i fonden, lantfolk i slåtterarbete på ägorna, hästar, kor, får och svin, allt som taget på kornet direkt ur levande livet, ett ekipage med lass av säckar, en sugga med diande smågrisar, en flicka som mjölkar en ko med kalven liggande vid sidan i gräset. (Målningen förvaras i Spjutstorp).
Sina kärleksbrev illustrerade han med anfanger, vinjetter och miniatyrer i färg. (A. Nilssons brev till Johanna Åkesdotter 12/6 1880, A. Nilssons samling volym 8). I prydlig skönskrift präntade han med mångfärgat bläck guldgratulationsbrev och dekorativa titelblad till sina självbundna band med lokalhistoriska samlingar m m. ("Minne åt morfar" - minnestavla 1889, A. Nilssons samling volym 6). Han skar i skönskrift sitt och sin hustrus monogram samt gårdsnamnet på ryggstödet till sin prisbelönta länsstol. Han målade kassaskåpsfasaden - en reliefbild på gjutjärnshällen av ungdomsgudinnan Hebe, som svävar ner från himmelen med en vinkanna i den ena handen och en bägare i den andra - i fint avstämda färger, som bibehållit sig oförändrade på gjutjärnsgrunden. En bedrift så god som någon om man betänker hur lätt färg flagnar. (Ritningar, A. Nilssons samling volym 6).

6. Nämndemannen och lokalpolitikern

Anders Nilssons arbetsförmåga var otrolig. Hans tid tycks av döma av handlingarna i arkivet ha räckt till för allt. Samtidigt med sina jordbruks- och övriga hemmagöromål samt sitt släkt- och bygdeforskande ägnade han oegennyttigt under många år mycket tid åt arbetskrävande kommunala uppdrag och åt andra allmänna angelägenheter. Han deltog flitigt i stämmor och sammanträden och verkade ivrigt för framsteg och förbättringar inom vitt skilda områden - nya skolformer, bättre vägar, vattenavledningsföretag, elektrifiering m m. (Handlingar rörande diverse väg- och dikningsföretag 1902-1905, A. Nilssons samling volym 77).
Han var flyhänt men gjorde det ingalunda lätt för sig. Att okunnig hanka sig fram var inte hans metod, ett exempel på hans grundliga sätt att arbeta var hans uppdrag som god man för tillsyn av förmyndarskap (numera överförmyndare). För att rätt kunna bedöma ett anmärkningsärende bedrev han juridiska studier i universitetsbiblioteket i Lund. Han läste inte bara prejudikat om förvaltning av myndlingsmedel utan även kapitel för kapitel en hel doktorsavhandling i förmyndarskapsrätt. (Förmyndarskapsbok för Vanstad socken 1894-1899, A. Nilssons samling volym 83).
Även vid andra tillfällen bedrev Anders Nilsson juridiska studier i anslutning till aktuella spörsmål i kommunala eller privata ärenden. Det kunde gälla vägrätt, vattenrätt och expropriationsrätt. Det var framför allt lagförslagens motiveringar han studerade. (Jordrefningsprotokoll för Färs häras 1670, A. Nilssons samling volym 93).
Han intresserade sig för allt och det är svårt att säga vad som var hans huvudintresse. Det är emellertid uppenbart att skolundervisningen låg honom varmt om hjärtat. Anders Nilsson var ledamot av skolrådet. En dag inspekterade han, enligt sin son, undervisningen i Fridhems småskola. Barnen hade räkning. Anders Nilsson hörde på en stund, tog sedan glad och skämtsam över undervisningen, trollade med en del intressanta siffror och tal på svarta tavlan och lärde till sist barnen att 1/0 inte blir vare sig 1 eller 0 utan ett obegripligt stort tal som man betecknar med en liggande åtta - symbolen för oändligheten. (Sven Johan Nilsson).
För att påskynda ett nybygge av ett skolhus i Vanstad by 1908, vilket skulle möjliggöra en övergång till en högre skolgång, förskotterade han av egna medel ett av byggnadsentrepenören begärt förskott i avvaktan på att ett kommunalt lån skulle kunna ordnas. (Skolbygget i Vanstad 1908, A. Nilssons samling volym 86).
Hans nitälskan på skilda områden uppskattades inte av alla. När han 1910 genom en kuppartad manöver åstadkom beslut om inredning av en gymnastiksal i den nybyggda skolan i Vanstad återvaldes han inte som medlem i skolrådet vid mandatperiodens utgång. Hans intresse för skolan och dess problem minskade emellertid inte genom detta utan han bevistade även i fortsättningen tillsammans med intresserade lärare Lunds stifts periodiskt återkommande folskollärarmöten. (Handlingar rörande skolor och lärare i Vanstad socken 1910-1917, A. Nilssons samling volym 86).
Som reformvänlig liberal deltog Anders Nilsson i det politiska arbetet i socknen och i häradets frisinnade valmansorganisationer (Vanstads Valmansförenings handlingar 1910-1919, A. Nilssons samling volym 69).
En kort tid på 1910-talet var han ledamot av Malmöhus läns landsting. (Landsföreningens landstingsval 1910-1918, A. Nilssons samling volym 69).
Som ung biträdde Anders Nilsson sin far i dennes kommunala uppdrag och även vid en och annan boutredning som denne gjorde. Efterhand biträdde han själv folk, som inte ansåg sig ha råd att anlita yrkessakförare, med bouppteckningar, arvskiften, auktioner och andra juridiska ärenden - i regel utan kostnad för någon annan än honom själv. Som fattigmansadvokat före de offentliga rättshjälpsanstalternas tid kom han också att uppträda som partsombud i en och annan rättegång. (Nils Olssons boskillnadsmål 1907-1909, A. Nilssons samling volym 59).

Hur började Anders Nilsson forska och varför?

Anders Nilssons son har berättat hur det gick till när hans far började forska. 1868 skulle Vanstad församling bygga en ny större kyrka. Det blev nödvändigt att ta bort gravplatserna närmast den gamla kyrkan. Kyrkobyggnadskommittén beslöt att benen efter de döda skulle placeras i en gemensam grav och att de anhöriga fick ta hand om gravstenarna som de ville. Två av gravstenarna tillhörde Stora Lassarödssläkten och placerades därför på Vanstad nr 23. Gravhällarna hade legat över en riksdagsman och en rusthållare och väckte stort uppseende hemma på gården dår man försökte tyda texten på stenarna. På riksdagsmannens sten fanns en bild, som fångade allas blickar och som stimulerade den nioårige Anders Nilssons vetgirighet och fantasi. Bilden föreställde riksdagsmannen och hans hustru i häradsdräkt. Familjen var intresserad av att veta mer om riksdagsmannen och hans familj. Sanna och Nils Månsson tog därför med sig sonen Anders och gick till prästgården för att få veta mer. Prosten uppmanade Anders att göra anteckningar och så började de släkthistoriska forskningar han kom att ägna sig åt.( NiIsson, SJ 1979:15-17).
Någon gång vid tio års ålder åtföljde Anders Nilsson sin far till Vanstatorps herrgård och fick då uppslaget av brukspatron Hintze att föra dagbok för att bättre kunna följa gångna händelser. Detta var början på de dagboksanteckningar han kom att föra hela sitt liv. (Ystad Allehanda 1937-10-04).
Vid 18 års ålder fick Anders Nilsson den impuls som fick honom att intessera sig för bygdeforskande och samlande av allehanda ting. Vid avslutningen av höstterminen 1877 på Hvilans folkhögskola höll en av skolans lärare Hans Emil Larsson ett föredrag om värdet av våra folkminnen och om vikten av att folket själv deltog i arbetet med deras samlande och bevarande. I förbigående gjorde han propaganda för den 1875 bildade Skånska landsmålsföreningen, som sysslade med uppteckning av allmogemål, ett kulturarbete som ett dussintal landsmålsföreningar i olika landskap på den tiden ägnade sig åt. I anslutning till föredraget läste skalden A.U. Bååth, som var lärare i svenska vid skolan, en dikt om "Gammal tid och ny".

Anders Nilsson var en ivrig, lätt entusiasmerad idealist. Han tände direkt på föredragets apeller. Redan innnan jullovet var slut antecknade han i sin dagbok: "Skrev brev till rektor Holmström om Folkspråket i Färs härad". (A. Nilssons dagboksanteckningar 1877, A. Nilssons samling volym 5).
I en uppsats, som han skrev i början på vårterminen i form av ett brev till läraren Bååth, beklagar han att "jullovet varit så kort att jag inte hann samla något åt Larsson" (Anteckningar och uppsatser från Hvilan 1877-1878, A. Nilssons samling volym 5). Så lätt som han först trott var det emellertid inte att samla fornminnen. Men innan han lämnade folkhögskolan efter sin andra vinterkurs hade han till skolans rektor överlämnat ett värdefullt fornfynd från sin hembygd Färs. I den tryckta årsredogörelsen för läsåret 1879-1880 finner man som donator till skolans museum: "Eleven Anders Nilsson, Lassaröd , fyra kufiska mynt". (A. Nilssons dagboksanteckningar 1879-1880, A: Nilssons samling volym 5).

8. Målet för Anders Nilssons forskning

Anders Nilsson verkar i sitt rastlösa mångsysslande ha saknat intresse för forskningsresultatens publicering. För honom verkar insamlandet och bevarandet av det kulturhistoriska materialet, av "folkminnena", ha varit huvudsaken i god överensstämmelse med den impuls han en gång fått på Hvilan. Det samlade materialet rubricerade han i titelbladet till första bandet av de lokalhistoriska samlingarna som Bidrag till Hembygdens historia. (Lokalhistoriska samlingar, band I, A. Nilssons samling volym 32).
Någon antydan om vem som skulle skriva Hembygdens historia finner man inte. Enligt vad hans son berättade lyssnade han inte på uppmaningar från sina vänner om att han borde skriva Vanstad sockens eller Färs härads historia. Sådana planer hade han aldrig haft. Han väntade på en professor i Skånes historia. Det var en stor besvikelse för honom att hans yngste son ägnade sig åt juridiken istället för åt historia. (Sven Johan NiIsson) Anders Nilsson skrev under årens lopp en mängd tidningsartiklar i skilda ämnen men de gällde inte resultat av bygdeforskningen. (Diverse kladdar till tidningsartiklar 1909-1921, A. Nilssons samling volym 74).
Den enda skrift i det ämnet som han gav ut i eget namn är så vitt jag vet en sak om "Anna-Per Langs dotter. Ett bidrag till Vollsjös historia". Den kom ut 1934. (Scaniabiblioteket, 1934).

9. Anders Nilssons anseende och kontaktnät som forskare

Anders Nilsson levde under en tid då intresset för hembygden växte sig starkt men detta intresse fanns framför allt hos den välutbildade borgarklassen. Den klass man framför allt intresserade sig för, allmogen, var däremot inte alls lika intresserade utan såg närmast med löje hur universitetsutbildade sprang omkring och samlade in folkminnen på landsbygden.
Enligt vad min mormor berättat kallade sig Anders Nilsson med förkärlek för Bygdeforskaren. Det var en mycket ovanlig titel och den slog igenom som ett öknamn som folk använde omväxlande med Skogsdalaren. Vad bygdeforskning innebar var det få som visste och någor anseende bland enkla människor hade han inte. I bästa fall ansåg man att han samlade på allt gammalt skräp. (Inez Nilsson).
Men det fanns lärda män i Lund som observerade hans strävande med aktning och respekt. Bland dessa skaffade han sig sina bästa vänner. Hans son berättade att ännu upp i sjuttiofemårsåldern lånade Anders Nilsson böcker på universitetsbiblioteket mot borgen av ingen mindre än biskop Edvars Rodhe.
Han forskade inte bara på universitetsbiblioteket utan efter landsarkivets tillkomst 1903 i Lund tillbringade han dagarna i forskarsalen där och när landsarkivet stängde fortsatte han sina studier på universitetsbiblioteket tills det stängdes vid klockan nio. Han forskade inte bara i Lund utan utsträckte även sina forskningsresor till Rigsarkivet och Rigsbiblioteket i Köpenhamn och även till Kammarkollegiets och Kammarrättens arkiv i Stockholm. (Sven Johan Nilsson).
En av Anders Nilssons goda vänner Henrik Hylthén-Cavallius skriver 1907 i boken "Samlare i Sverige" om honom: "Han har under trettio års tid sysslat med insamlandet av alla slags arkivalier, som tillhöra lokalhistorien och bygdeforskningen, d v s Vanstads och angränsande socknars kulturhistoria, och utgöra N:s egenhändiga anteckningar och utskrifter ur sådana handlingar, som ej kunna förvärvas, nu fyra folianter om 500 à 600 sidor vardera". (Hylthén-Cavallius, 1907:38).
Anders Nilsson delade generöst med sig av sitt material till sina forskarkollegor. Anders Nilssons son berättar att en av dem som fick material till sina kulturartiklar var ortnamns- och folkminnesforskaren Ingemar Ingers som var dotterson til Anders Nilssons välgörare Leonard Holmström som varit rektor på Hvilans folkhögskola när han studerade där. (Sven Johan Nilsson).
Redaktören för Scaniabiblioteket i Malmö, Moje Biarner, bördig från Skåne-Tranås, fick även han låna forskningsmaterial framför allt om Esperöds gård. (Esperöds gårdsarkiv 1912, A. Nilssons samling volym 42). Det var även i Scaniabiblioteket som Anders Nilsson publicerade sin skrift "Anna-Per Langs dotter. Ett bidrag till Vollsjös äldsta historia". Moje Biarner skriver apropå denna skrift i förordet till boken: "Jag tror, att hans många vänner skola uppskatta detta lilla häfte, som blir ett minne över en man, som lidelsefullt ägnat hela sitt liv och alla sina krafter åt hembygden, och som i sin kärlek till provinsen är ett efterföljansvärt föredöme för oss alla". (Scaniabiblioteket 1934:5).
Theodor Tufvesson fick ofta låna hela band av lokalhistoriska samlingar för att kunna utnyttja materialet i sitt författarskap. Det var Theodor Tufvesson som efter mycket övertalning lyckades få Anders Nilsson att publicera skriften om Anna-Per Langs dotter. Förmodligen fick han tryckningen gratis av Tufvesson som tack för lån ur samlingarna (T. Tufvessons brev till A. Nilsson 7/2 1907. A. Nilssons samling volym 9).
Efter Anders Nilssons död berättades om "Bygdeforskaren med stort B" och on hans forskningsarbete av sedermera kontraktsposten och filosofie hedersdoktorn Enst Frostin i en brett upplagd artikel i Mellersta Skåne. Frostin skriver bl a om framtidsvärdet av Anders Nilssons forskningar: "Ett monument, förnämligare och varaktigare än alla professorstitlar, har han rest åt sig i de digra folianter av lokalhistoriska samlingar, som utgöra summan av hans lärda mödor." (Mellersta Skåne, 1937-10-06).

10. Hur hamnade Anders Nilssons samling i landsarkivet i Lund?

Anders Nilsson hade med obegränsad tilltro till sin egen förmåga något år före svärfaderns död 1907 lovat denne att hindra Spjutstorps församling att från svärfaderns hemman expropriera ett ur hygienisk synpunkt mindre lämpligt markområde för kyrkogårdsutvidgning. Serier av oväntade motgångar och svåra besvikelser kom homom att misstro myndigheternas och domstolarnas oväld och drev honom till mindre välbetänkta åtgärder. Han blev alltmer opåverkbar för familjens böner och goda vänners övertalningsförsök. Han ansåg att han inte kunde ge upp striden. Alla kostnader hade ingen betydelse. I nära femton år fortsatte han processandet inför domstol. (Lokal över sanitär reglering i Häradsrätten 1916, A. Nilssons samling volym 24).
År 1920 ansåg sig familjen tvingad att sätta Anders Nilsson under förmyndarskap annars hade risken varit stor för att han skulle ha ruinerat familjen i en process som han inte hade möjlighet att vinna. (Handlingar rörande A. Nilssons sinnessjukdom 1920, A. Nilssons samling volym 30).
Anders Nilsson var orolig för att hans samling av hembygdsmaterial skulle kunna hamna i orätta händer eller helt försvinna och skrev därför till landsarkivet i Lund 1919 och bad att få deponera sin samling där vilket också beviljades. Fortfarande under 1920-,1930-talen ägnade sig Anders Nilsson åt släkt- och bygdeforskning. (A. Nilssons bestämmelser angående arkivet, A. Nilssons samling volym 13).

11. Vad finns i arkivet?

Stora delar av Anders Nilssons samlingar av arkivalier och andra handlingar har förkommit. Till stor del beroende på att Anders Nilsson själv efter depositionen i landsarkivet 1919 lånade volymer ur arkivet utan att återställa dem. Han lånade även generöst ut till de människor som bad om det, dock utan att föra anteckningar över vem han lånade ut till och vad han lånade ut. Detta har senare gjort det omöjligt att rekonstruera hela arkivet. Trots alla luckor i serierna, som vållats genom det obehöriga bortförandet av ett stort antal arkivalier, innehåller samlingarna alltjämt mycket som kan vara av intresse för den som är intresserad av framför allt Färs härads historia. Samlingen omfattar cirka 15 hyllmeter foliekartonger med delarkiv av mycket växlande beskaffenhet och värde. De vid olika tidpunkter uppgjorda registren över samlingarna ger en uppfattning om vilken mängd papper från de mest skilda ämnesområden som på olika vägar och tider har hamnat i samlingarna. Från skilda socialgrupper, från herrgårdsarkiv och högreståndsmiljöer, hantverkarhem, bondgårdar ch fattigstugor har forskaren tillvaratagit alla slags gamla papper, hemmanshandlingar, bouppteckningar, kartor och skifteshandlingar, rättegångsprotokoll, räkenskaper, brevsamlingar, fotografier, kuriosa, allt från värdefulla pergamentsbrev och annat historiskt intressant material till rena makulaturen. Apropå herrgårdsarkiv kan nämnas att en specialgrupp om åtta volymer som kallas Hintzeska arkivet innehåller handlingar från både Kåseholms, Esperödsgårdens och Vanstatorps gårdsarkiv.
1967 fördes de återstående samlingarna från A. Nilssons arkiv som man kunnat spåra, till landsarkivet för slutlig förvaring, av hans son Sven Johan Nilsson.
I dag förvaltas arkivet av en släktförening. Tillsvidare har endast medlemmar avsläktföreningen tillgång till arkivet. Detta kommer förhoppningsvis snart att ändras så att alla kommer att få tillgång till arkivet.

12. Avslutning

Anders Nilsson bedrev bygdeforskning samtidigt med sitt mångsysslande som lantbrukare och skicklig handaslöjdare, kommunal förtroendeman och lokalpolitiker.
Granskar man vad den åldrige bygdeforskaren tillvaratog i sin samling finner man att kvaliteten skiftar. Samlingarna är främst värdefulla för forskare som är intresserade av Färs härads historia.
Jag har intrycket av att Anders Nilsson sökte kompensation i sin hembygdshistoriska forskning för sina barnaårs svikna förhoppningar om ett liv i böckernas värld, framförallt historieböckernas. Helt säkert skulle hans livsgärning blivit mindre splittrad om han fått ägna sig helt åt sina intellektuella intressen. Arbetet skulle givit homom mera tillfredsställelse.
Det var i arkivens och bibliotekens forsknings- och läsesalar som han trivdes bäst. Där hörde han hemma. Det var där han träffade sina själsfränder och sina bästa vänner genom åren. Där bemöttes han med aktning och respekt ända i på sin ålders höst.

13. Källor och litteratur

Litteratur:

Christoffersson, O. 1918, Skyttshärad, Trelleborg.
Hylthén-Cavallius, H. 1907, Samlare i Sverige, Växjö.
Landèn, N. 1916, Skånekalendern, Karlskrona.
Mellersta Skåne, 1937-10-05--06.
Nilsson, A. 1934, Anna-Per Langs dotter. Ett bidrag till Vollsjös ädsta historia,
Scaniabibloteket, Malmö.
Nilsson, SJ. 1979, Förfäder från Färs, Landskrona.
Ystad Allehanda, 1937-10-04.

Källor:

Anders Nilssons samling, Landsarkivet i Lund.
Muntliga uppgifter från Inez Nilsson och Sven Johan Nilsson.
GallringsbarNej

Tillgänglighet

SekretessJa

Kontroll

Senast ändrad2023-09-26 07:43:04