Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Börje Nilssons arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/MSA/02071
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/hQuQVqfRS4cYwllyFyz3X0
ArkivinstitutionMalmö stadsarkiv (depå: Bergsgatan, Norra hamnen)

Innehåll

Inledning (äldre form)Börje Nilsson (1922- 2019). Nilsson var militär vid I7 i Ystad, då han anmälde sig frivilligt till Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland, de så kallade Vita bussarna våren 1945. Han blev 1:e gruppchef, tillsammans med ytterligare 5 gruppchefer, i 4;e plutonen, vilket var en transportpluton. Plutonchef var Gösta Hallquist. Plutonen bestod av 12 lastbilar, 1 personbil och 2 motorcyklar, med totalt 38 personer.

Plutonen lossade bl.a. depåfartyget ”Lillie Matthiessen” och senare även fartyget ”Magdalena”. De ansvarade för att faten med motyl förvarades säkert. Samma gällde Röda Korsets gåvopaket. De följde kolonnerna på de längre resorna till södra Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. På flaken hade man järnfat som vägde 200 kg och innehöll 195 liter motyl. Det pumpades i 30-liters dunkar, som rullades upp på bussarnas tak. Exempel: Avståndet tur och retur mellan Neuengamme och Dachau var 225 mil. Man beräknade att den resan sammanlagt för alla fordonen skulle kräva 40 000 liter motyl. En felkörning kunde vara ödesdiger - inte en droppe drivmedel fanns att tillgå i Tyskland. De var också med och hämtade fångar i t ex Ravensbrück och då ställde man upp bänkar på flaket och spände en presenning över för att skydda fångarna. Vid en av dessa transporter anfölls de av ett brittiskt flygplan och en av bilförarna, Erik Ringman, dog och Gösta Hallquist skadades allvarligt.

Nilsson deltog även i Svenska Röda Korsets hjälpaktion till Polen. Den startade i november 1945. Sverige bidrog med utrustning till ett sjukhus i Gdansk som plundrats av nazisterna vid deras reträtt, men vars lokaler ej ödelades. Igångsättandet av detta sjukhus var särskilt betydelsefullt eftersom man där utbildade läkare. Svenska Röda Korset översände som gåva till Polska Röda Korset i Warszawa 100 tält med kaminer och viss annan utrustning för dem att användas som daghem för barn, samt 2000 gåvopaket att utdelas bland Warszawas fattiga åldringar. I Gnydia fick de bl.a. bevittna en tidigare underjordisk fabrik med döda kroppar från koncentrationslägren. I denna fabrik tog tyskarna tillvara kropparna för att omvandla dem till tvål och benmjöl.

Efter uppdragen i Tyskland och Polen arbetade Nilsson som yrkesmilitär och var då armétekniker vid I7 i Ystad (som senare blev P7) och vid A3 i Kristianstad. Hans titel blev då kapten.

Börje Nilsson kom även att bli medlem av Bernadotteföreningen. Från 1950 och framåt deltog han och hustrun Majken flitigt i föreningens årsmöten, resor till olika koncentrationsläger, minneshögtider i Danmark och Norge etc. Han blev även intervjuad av Forum för Levande historia, men också av dags- och veckopress. I Nilssons efterlämnade handlingar finns material som speglar hans deltagande i såväl Vitabussaktionen som Bernadotteföreningen. Det finns även ett fåtal bilder, främst från resan till Polen, då det var förbjudet att ta bilder under Vitabussaktionen.

Räddningsexpeditionen 1945 och Bernadotteföreningen 1950-2005

Räddningsexpeditionen i Tyskland under ledning av greve Folke Bernadotte af Wisborg pågick under tiden mars-april 1945. Den 1 maj var expeditionen åter på svensk mark.
Deltagarna återvände till sina befattningar inom Försvaret eller till sina civila yrken. Alla blev informerade om ”att de inte fick berätta vad de sett och vad de varit med om i Räddningsexpeditionen”. Detta höll inte så länge. Den 5 maj kom kapitulationen i Danmark och den 7 maj 1945 kom den tyska kapitulationen då Storamiral Karl Dönitz, Stabschefen Alfred Jodl och Rustningsminister Albert Speer infann sig hos de allierade i Berlin. Därmed var andra världskriget slut i Europa. Den 2 september 1945 kapitulerade Japan och därmed var andra världskriget slut.

Massor av information om krigssituationen och förfärliga bilder från olika koncentrationsläger strömmade ut i Pressen. Deltagarna i Räddningsexpeditionen kunde nu också berätta vad de varit med om – en befrielse. Många hade svårt att sova, andra hade mardrömmar och en väldig oro i kroppen.

Flera åkte ner till Tyskland igen för att delta i Röda Korsets olika hjälpaktioner i Lübeck och Hamburg. Man startade bl.a. barnbespisning, men transporterade även utrustning till barnhem, barnkläder, livsmedel och medicin. Senare utvidgades uppdraget till att omfatta förutom Tyskland även Tjeckoslovakien och Österrike. Uppdraget skedde under tiden 4 september-21 november 1945. Det var också de, som likt Börje Nilsson, åkte med Svenska Röda Korsets hjälpaktion till Polen november 1945. Andra var nu ute och informerade i Röda Kors-kretsar, i skolor och på andra platser.

Den 5 november 1950 bildades Kamratföreningen Bernadottes Tysklandsdetachement, med tiden förenklat till Bernadotteföreningen, i Stockholm. Till ordförande valdes generalmajor Gottfrid Björk och till vice ordförande major Sven Frykman. Sekreterare överstelöjtnant Harald Folke och biträdande sekreterare Margareta Björke, skattmästare S I Hansson, revisorer Maria Bernadotte och Lars Lengqvist. Medlemmarna bestod av de personer som hade deltagit i detachementet 1945. Första årsmötet hölls den 6 maj 1951 på Stallmästaregården i Stockholm.

Styrelsen beslöt att dela upp föreningen i fyra delar:
Riksföreningen; Ordförande Överste Sigurd Melin och sekreterare J K Blomquist. Lokalavdelning i Stockholm; Ordförande Lennart Elving.
Lokalavdelning i Linköping; Ordförande Eric Fogelin.
Lokalavdelning i Södra Sverige; Kontaktpersoner JanTingdal och Gösta Hallquist.

Det uppdrogs åt Riksföreningen att framställa en medlemsförteckning över deltagare i Räddningsexpeditionen. Sekreterare John Knutsson Blomquist blev ansvarig för projektet och 1967 slutfördes ”Matrikel över Folke Bernadottes Tysklandsdetachement
1945-1967” samt ”Medlemsförteckning Riksföreningen Folke Bernadottes Tysklands-detachement 1967”.

Riksföreningen fick även i uppdrag att sammanställa detachementets arbete i Tyskland. Även detta uppdrag blev sekreterare John Knutsson Blomquist ansvarig för. Under 1960-talet skickades ut numrerade ”Meddelanden från sekreteraren” till medlemmarna i föreningen. Informationen innehöll avskrifter av dokument och uppgifter från 1945 rörande: Uppställning i resp. plutoner, organisation inom plutonerna, arbetsuppgifter, körjournaler, detachementsorder inför resorna till de olika koncentrationslägren, krigsdagbok, återvändare, omorganisation gällande från 5 april, Jyllandskorpsets personal, etc.

De Vita bussarna återfick sin kamouflagefärg efter uppdraget i Tyskland och återgick till sina respektive förband. I slutet av 1960-talet var det dags för utrangering av bussarna. Bernadotteföreningen passade då på att för en symbolisk summa köpa tre bussar. Dessa gjordes i ordning av medlemmar i föreningen och med hjälp från Volvo i Göteborg och Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Bussarna överlämnades därefter till Röda Korset i Sverige, Danmark och Norge.

1983 hittades en f d Vit buss (nummer 44) på en soptipp i närheten av Sollefteå. Denna iordningställdes och kördes mellan 1985-1997 på olika uppdrag i Sverige och utomlands. 1997 avställdes bussen och placerades på Gripsholms högskola i Mariefred. I maj 2005 hämtades bussen och placerades på Röda Korsets nationella center Humanitetens Hus i Malmö. Detta center lades ner i december 2010 och bussen överfördes till Teknikens och sjöfartens hus i Malmö. Sedan den 16 maj 2017 är bussen donerad av Svenska Röda Korset till Malmö Museer. Bussen är placerad i en glasmonter vid entrén till museet. Det har visat sig vara en lyckad placering. Den Vita bussen syns och berör.

1990 hittades resterna av ytterligare en f d Vit buss (nummer 38) i Backe, Ångermanland. Även denna iordningställdes av Bernadotteföreningen med hjälp från Volvo i Göteborg och Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Bussen överlämnades den
31 december 1991 till Yad Vashem i Jerusalem.

Sedan 1960-talet har medlemmar i Bernadotteföreningen gjort många resor i landet, med eller utan Vit buss, för att besöka skolor och för allmänheten berätta om räddningsexpeditionen 1945. Volvo betalade kostnader för transport av Vita bussen. Medlemmarna ställde upp på sin fritid och fick betalt för resekostnader, mat och logi av beställaren.

Bernadotteföreningen hade goda kontakter med andra efterkrigsföreningar såsom de danska föreningarna Vennekredsen i Danmark for KZ-Neuengamme, Theresienstadt-Foreningen och Jyllandskorpset, samt med den norska föreningen Foreningen av Politiske fanger 1940-1945.
Med stort engagemang deltog man i minneshögtider, föredrag och seminarier som arrangerades i Danmark, Norge, Holland och Tyskland fram till 2005 - 60 år efter uppdraget i Tyskland. De besökte bl.a. Bergen-Belsen, Neuengamme, Ravensbrück, Sachsenhausen i Tyskland, Theresienstadt i Tjeckoslovakien, Auschwitz/Birkenau i Polen och Mauthausen i Österrike.

Vid årsmötet i Malmö 2005 konstaterades att det blev färre medlemmar i föreningen, med ålderns rätt, och svårt att rekrytera styrelsemedlemmar samt arrangera årsmöten. Mötet beslöt enhälligt att avveckla Bernadotteföreningen per den 31 december 2005.


Nedtecknat av Astrid Allard, Vitabussgruppen inom Malmökretsen av Svenska Röda Korset och Karin Sjöberg, Malmö Stadsarkiv, 2020.



Litteraturtips:
Frykman, Sven, Rödakorsexpeditionen till Tyskland, Bonniers, Stockholm, 1945
Hallquist, Gösta & Nilsson, Anita, Löjtnant Hallquists dagbok från en hjälpinsats med de vita bussarna i krigets Europa 1945, Ed. Erikson, Malmö, 1995
Persson, Sune, ”Vi åker till Sverige”: De vita bussarna 1945. Fischer & Co, Rimbo, 2002
Svenson, Åke, De vita bussarna, [Ny utg.], Svenskt militärhistoriskt bibliotek i samarbete med Quarnberget, Stockholm, 2007
Svenson, Åke, De vita bussarna, Bonniers, Stockholm, 1945

Kontroll

Skapad2020-09-29 08:40:28
Senast ändrad2023-11-08 12:05:34