Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Kongomissionens centralarkiv

Svenska Missionsförbundet/ Missionskyrkan

Tidigare referenskoder: SE/RA/730284/183, SE/RA/730284/5/4.

Allmänna anmärkningar om Kongomissionen
Arkivet efter Svenska Missionsförbundets Kongomission omfattar delarkiv efter 21 missionsstationer, 2 samarbetsprojekt med andra samfund (EPI, IME) och ett arkiv efter den centrala administrationen (Centralarkivet). Den stora majoriteten av handlingar från Kongomissionen ska sökas under missionsstationerna. Kongomissionens Centralarkiv utgörs av handlingar som framförallt härrör från det centrala administrativa arbetet. Handlingar rörande kongomissionen finns också i SMF/SMKs huvudarkiv, framför allt serierna E7a, E7aa, E7c, F12bc, F12bf, F12d, F12e, F12f, F12h, F12j, samt spritt i serierna E1 och E2. Personarkiv efter kongomissionärer är också värdefulla källor för information om verksamheten i Kongo. De innehåller huvudsakligen handlingar av mer personlig karaktär, men kan också innehålla handlingar rörande tjänsteutövningen.

I samband med de båda Kongostaternas självständighet 1961 blev de kyrkor som bildats under SMFs mission också självständiga. SMF fortsatte sitt arbete i både Kongo Brazzaville och Kongo Kinshasa efter självständigheten och även idag finns ett nära samarbete mellan det nya samfundet Equmeniakyrkan och systerkyrkorna i de båda Kongostaterna.

Datumet för kyrkornas självständighet är formellt slutdatum för SMFs mission i Kongo. Handlingar som uppkommit efter detta datum ska därför i första hand sökas i arkiven för Missionsarbetet i Kongo Brazzaville (SE/RA/730284/5/4/2) respektive Missionsarbetet i Kongo Kinshasa (SE/RA/730284/5/4/2), eller i någon av de serier i Huvudarkivet som anknyter till missionsarbetet i Kongo. Denna organisatoriska skiljelinje var dock inte alltid tydlig i det dagliga arbetet på plats, där verksamheten i många avseenden fortsatte så som den gjort innan självständigheten. Detta återspeglas också i handlingarna från den tiden och vissa volymer i Kongomissionens olika delarkiv omfattar även handlingar från självständighetstiden.

EPI och IME omfattas inte av denna avgränsning, då de var samarbetsprojekt mellan flera olika samfund och organisationer verksamma i Kongo Kinshasa. De fortsatte sin verksamhet utan större omorganisationer efter självständigheten.

I Kongomissionens Centralarkiv finns även diverse handlingar (serie Ö1) rörande Kongomissionen vilka har varit omöjliga att hänföra till specifika missionsstationers arkiv.

Kartor och ritningar från Kongomissionen, både generella och för enskilda missionsstationer finns i separat kart- och ritningssamling SE/RA/730284/12/1/J3.

Förteckningshistoria
Kongomissionens arkiv ordnades och förtecknades delvis redan under Ragnar Widmans ledning på 1970-talet, i samband med en första leverans till Riksarkivet. Arbetet utfördes i stor utsträckning genom frivilliga insatser från gamla missionärer och expeditionspersonal. Ytterligare ordnings- och förteckningsarbete gjordes av Katarina Thurell och Laura Neill 2007-2013. Samtliga delarkiv uppdaterades och omförtecknades av Jan Ohlson 2015-2017. Arkivbeskrivningar för samtliga delarkiv inom Kongomissionen upprättades av Katarina Thurell 2007-2013. De uppdaterades och omarbetades av Jan Ohlson och Elin Berg 2017. Räkenskapshandlingarna för samtliga stationsarkiv har omstrukturerats i samband med förtecknandet av ”2008 års leverans”.

Tre volymer med foton, som tidigare fanns förtecknad som serie F11:1-3 har återbördats till Svenska Missionskyrkans samlingar 2017-06-29.

Sökhjälp
Korrespondentregistret och den äldre arkivförteckningen (Widmans förteckning) i serie D1:1-7 är en användbar sökingång för korrespondensserierna i Kongomissionens Centralarkiv och missionsstationernas arkiv. Registret omfattar dock endast de volymer som finns med i de äldre förteckningarna som upprättades av Widman. De innefattar alltså inte de handlingar som tillförts vid leveransen i juni 2017 eller de som ingick i ”2008 års leverans”. I vissa fall har volymbeteckningar ändrats och serier omstrukturerats under ordnings- och förteckningsarbetet 2015-17. I dessa fall hänvisas det till ”äldre förteckning”, som syftar på Widmans förteckning (D1:7).

Årsredogörelser från Kongomissionen publicerades i Svenska Missionsförbundets årsberättelser (Huvudarkivet, serie B1). Skildringar från Kongomissionen publicerades regelbundet i Tidningen Missionsförbundet och andra tidningar och tidskrifter utgivna av Svenska Missionsförbundet.

SMFs matriklar och årsberättelser (Huvudarkivet, serie B1) ger också upplysningar om personalstyrkan på de olika stationerna. För mer detaljerad information om personalen på de olika stationerna och om individuella missionärer, kontakta arkivansvarig på Equmeniakyrkan, Bromma.

Förkortningar
ABFMS: American Baptist Foreign Mission Society
BMS: Baptist Mission Society
CPC: Conseil Protestante du Congo (Kongos protestantiska råd, Kongo Kinshasa)
LIM: Livingstone Inland Mission
SMF: Svenska Missionsförbundet
SMK: Svenska Missionskyrkan

Namnbruk
De båda kongostaterna har bytt namn relativt ofta, både som kolonier och som självständiga stater. Här används beteckningarna Kongo Brazzaville och Kongo Kinshasa genomgående, oavsett vad de officiella namnen varit under olika perioder.

Organisation
De första stadgarna för missionärskåren antogs 1904. Kongokonferensen fungerade som årsmöte för Kongomissionen. Missionsrådet fungerade som kongomissionens styrelse. Beslut mellan Kongokonferenserna fattades med hjälp av rundskrivelser mellan styrelsens ledamöter.

Laglig Representant och centralkassa
Funktionen som centraladministratör för kongomissionen vilade på stationsföreståndaren för huvudstationen i respektive koloni. Det var också dessa som var Laglig Representant (Representant Legal) gentemot kolonialadministrationen, handelshus mfl. Vid huvudstationen i respektive koloni fanns också Centralkassan, som skötte missionens ekonomiska förehavanden, både mot Sverige och mot den koloniala administrationen. Eftersom lagstiftning och regelverk var olika i de två kolonierna hade man Laglig Representant och Centralkassa i både Kongo Brazzaville (Brazzaville missionsstation) och Kongo Kinshasa (Matadi missionsstation). Endast delar av Laglige Representantens handlingar finns i delarkiven för respektive missionsstationer. Mycket utav laglige representantens handlingar finns istället i Kongomissionens Centralarkiv. Handlingarna från Centralkassorna finns i delarkiven för Brazzaville respektive Matadi.

Missionsstationerna
SMF verkade i Kongo Kinshasa från 1881, och i Kongo Brazzaville från 1909. Geografiska placeringar av missionsstationerna bestämdes av olika orsaker; befolkningstäthet, topografi och befintlig infrastruktur samt avstånd till andra stationer var avgörande. Närhet till statens närmaste administrativa centra, samt andra samfunds närvaro, där framförallt katolikernas närvaro var en viktig faktor. SMF försökte undvika konfrontationer, men under en lång period, med kulmen under 1920-talet motarbetades SMF av katolikerna.

Missionsstationen skulle var placerat högt, svalt och luftigt, och ha tillgång till källvatten, byggnadsmaterial som virke och lera, ved för tegelbränning, samt möjlighet för trädplantering, trädgårdsodling och odlingsfält. Dessutom var det viktigt att platsen låg på konfliktfritt avstånd från byarnas får, getter, grisar, höns och hundar.

I Kongo Kinshasa ägdes missionsstationerna av SMF. I Kongo Brazzaville hade SMF från början inte status som juridisk person och kunde därmed inte äga mark. Markegendom inregistrerades som missionärens privata egendom och han fick därmed status som kolonisatör. Markområden förhandlades först med hövdingar och områdeshövdingen. Berörda parter, tillsammans med en fransk kolonialtjänsteman upprättade protokoll som bifogades ansökan till staten. Efter ett lantmäteriärende fick missionären provisorisk äganderätt. För att erhålla definitiv äganderätt måste området ha erhållit ett visst taxeringsvärde genom uppförandet av byggnader, trädplanteringar och odlingar. Minimikraven var i proportion till arealen men utlämnades rent generellt till den lokale administratörens godtycke. Missionärens personliga äganderätt innebar även att han måste inställa sig vid eventuella civilrätter och tvister gällande ex olaglig avverkning, tvister mellan släkter osv. Ett personligt testamente över egendomen måste även finnas; skulle en sådan saknas kunde en missionsstation vid dödsfall konfiskeras av staten.

Missionärerna avskiljdes vid Generalkonferensen och utsändes i regel för en period på tre år. Sjukdomar, ojämn arbetsbelastning och missionärernas egna erfarenheter och önskemål kunde ofta styra deras placering, åtminstone när de väl var på plats i Kongo.

Missionsstationer i Kongo-Kinshasa (Kongofristaten, Belgiska Kongo)

Diadia 1889 -1906. Nedlagd på grund av ogynnsamt läge och ohälsosamt klimat.

Kibunzi 1888-1961. Från 1890 bedrivs sjukvård, 1923 inrättas sjukhus inklusive spetälskehem, sjukvårdsskola samt BB-avdelning. Sjukhuset har ett separat delarkiv.

Kingoyi 1900-1961. Seminariestation från 1911, med utbildningsanstalt för lärare och evangelister. Utbildningen flyttades 1937 till Kimpese (EPI). Poliklinik och BB-avdelning. Folkskola, lägre yrkesskola

Kinkenge 1897-1961. Med poliklinik och BB-avdelning.

Matadi 1892-1961. Omfattar också Vivi. Heter från början Londe, men bytte namn till Matadi 1926/1927 då stationen flyttades från området nere vid floden till övre delen av staden. i Matadi kom senare tryckeriet att bedriva sin verksamhet. Huvudstation för missionen i Kongo Kinshasa.

Mukimbungu 1885-1941. Huvudstation för missionen i Kongo Kinshasa de första åren, innan den uppgiften flyttades till Matadi. 1937 övertogs verksamheten här av ABFMS.

Nganda 1890-1913. Nedlagd på grund av ogynnsamt läge och ohälsosamt klimat.

Sundi Lutete 1924-1961. Realskola, folkskola, småskoleseminarium.

Missionsstationer i Kongo Brazzaville (Franska Kongo).

Brazzaville 1911-1961. Huvudstation för missionen i Kongo Brazzaville.

Dolisie 1938-1961

Indo 1918-1961. Kallades i början för Sibiti efter den närliggande statsposten.

Kolo 1916-1961

Loubetsi 1922-1961

Madouma 1930-1961

Madzia 1909-1961. Seminarium 1928-1931 innan verksamheten flyttades till Ngouedi.

Mansimou 1925-1961. I Brazzavilles västra förorter. Här anlades en yrkesskola med tyngdpunkt på träslöjd och mekanik. Man tillverkade även möbler för försäljning, framför allt inom Kongo Brazzaville.

Musana 1910-1961. Seminarium 1925-1928 innan verksamheten flyttades till Madzia.

Ngouedi 1930-1961. Hit flyttades seminarium för lärare och pastorer i Kongo Brazzaville i början av 1930-talet.

Pointe-Noire 1933-1961. Transportstation. Här låg även svenska skolan, för missionärsbarnen från 1940.

Zanaga 1937-1961

Språk
Huvudsakligen svenska, franska, kikongo, engelska. Handlingar på andra lokala språk förekommer också, fast i liten omfattning.

Historik

Några årtal i Kongomissionens historia

Missionens framväxt och organisation
1880 beslutar Svenska Missionsförbundet (SMF) att uppta mission i Kongo i samarbete med Livingstone Inland Mission (LIM). Missionslärare Lagerström hade vistats vid Grattan Guiness missionsinstitut i London, och rekommenderade efter sin hemkomst LIM som lämplig samarbetspartner, och förhandlingar inleddes sedan om samarbete. 1881 reste CJ Engvall ut som Missionsförbundets förste missionär till Kongo och landstiger den 25 augusti. Efter bara några få månaders vistelse i landet tvingades Engvall p g a sjukdom återvända till Sverige.

1882 utsändes missionärerna Nils Westlind och K J Pettersson av SMF Nils Westlind dokumenterade språket kikongo, och koncentrerade sig på översättningsarbete, K J Pettersson hade rollen som organisatör och anläggare av missionsstationer. Pettersson kom att stationeras allra först vid missionsstationen Lukunga. I Leopoldville (nuvarande Kinshasa) byggde han en station på en tomt skänkt av Stanley, och med den stationen som utgångspunkt företog han resor upp till Stanley Falls. Då denna tidiga anläggningsverksamhet senare inte kom att ingå i SMF:s missionsfält är Petterssons tidiga anläggningsverksamhet inte så känd. Westlind beskrivs av Georg Palmaer 1938 som teoretikern som lade upp de stora linjerna för missionsarbetets framväxt. Detta, inklusive ett "schema" får snarare ses som en efterkonstruktion av Georg Palmaer där han har tolkat Westlinds artiklar och texter. Något regelrätt schema författat av Westlind har således inte återfunnits, vare sig som manuskript eller arkivhandling.

LIM hade haft svårigheter att finansiera sitt arbete och överlämnade all verksamhet och anläggningar till den amerikanska baptistmissionen 1884, American Baptist Foreign Mission Society (ABFMS). Petterson och Westlind övergick då också till amerikanska Baptistmissionen som huvudman.

1885 beslutade SMF att bilda en egen kongomission. Missionsstationen Mukimbungu, där Nils Westlind bl a verkade, överlämnades då från AMFMS till missionsförbundet. I maj samma år bildas församlingen i Mukimbungu.

1887 hölls den första evangelistkursen i Mukimbungu av Nils Westlind.

1888 anläggs den första helt egna missionsstationen av SMF, Kibunzi missionstation.

1888 reser de tre första kvinnliga missionärerna från SMF till Kongo. Deras ankomst kom att betyda mycket för att sjukvård, skola och socialt arbete bland kvinnor och flickor fick ett uppsving.

1888 anlände den förste belgiske katolske missionären till Kongo, som i konkurrens med protestantiska missionen fick fullt stöd av Leopolds kolonialstyre, och senare även av det belgiska kolonialstyret..

1889 inregistrerades Svenska Missionsförbundet som missionssällskap i Kongofristaten som därmed gav status som juridisk person och därmed rättighet att äga mark.

1890 i februari hålls den första missionärskonferensen för SMF i Kongo vid Kibunzi. Där utarbetades reglementet för SMF i Kongofristaten/Belgiska Kongo. Reglementet kom senare att revideras vid lärarmöten och missionärskonferenser, och fastställdes sedan för hela SMF:s Kongomission 1935.

1895, den 10 februari hålls den första lärare- och evangelistkonferensen, som blev en föregångare till senare tiders synoder.

1906 infördes rusdrycksförbud inom de kristna församlingarna i SMF:s Kongomission, vilket i sig skapade en kris i missionsarbetet.

1906-1908 diskuteras möjligheten om utvidgning av missionsfältet, och flera undersökningsresor görs i både Belgiska respektive Franska Kongo. Valet blev provinsen Moyen Congo inom Franska Ekvatorialafrika, senare Franska Kongo. I Franska Kongo behandlades inte missionen som juridisk person, som den gjorde i Belgiska Kongo, och hade därmed inte rätt att äga mark. Istället gavs mark personligen till missionären av den franska kolonialstaten, och missionären blev här snarare kolonist. Innan denne kunde lagligen äga marken måste vissa delar vara uppodlade och nyodlingen godkänd.

1909 utvidgas missionsarbetet till mellersta Kongo, (Kongo-Brazzaville/Franska Kongo) och Madzia missionsstation uppförs. När missionsfältet nu utökades till franska Kongo sändes även utbildade evangelister från belgiska Kongo till de nya missionsstationerna i franska Kongo.

1929 beslutar missionärskonferensen att föreslå församlingarna i nedre Kongo (Belgiska Kongo) att underhålla evangelisterna och lärarna och sköta sin egen administration, fr o m den 1 november samma år. Evangelistkonferensen vid Vivi fattar ett likalydande beslut. 1930 beslutar missionärskonferensen att bearbeta det stadgeförslag som preliminärt antagits året före av de båda mötena.1933 framlades ett reviderat förslag, vilket bordlades av missionärskonferensen. Den beslutar om stadgerevision även i mellersta Kongo (Franska Kongo). 1934 framlades ett stadgeförslag ett för vardera kolonin, och beslutas att samordna de två förslagen.1935 antar missionärskonferensen de nya stadgarna som gäller båda kolonierna - all tanke på självstyrelse utgår, men självunderhållet behölls i nedre Kongo.

1936 reglerades missionsfälten mellan ABFMS och SMF, SMF fick Kimpaka och Kinzimbu på flodens västra sida och AFMS fick tillbaka Mukimbungu.

1937-1942 diskuteras frågan om kyrkobildning vid missionärskonferensen. Missionärskonferensen 1939 beslöt att organisera synodalråd och en synod där både kongoleser och missionärer skulle delta, och en exekutivkommitté tillsätts. Ett slags tidigt synodalrådsmöte hölls för franska Kongo vid Ngouedi 1940 och för belgiska Kongo i Kimpese 1940.

1940 blev SMF erkänd som juridisk person i Kongo Brazzaville, innan dess hade fastigheter och koncessioner innehafts av missionärerna personligen.

1942 beslutar missionärskonferensen att inrätta en synod i Belgiska respektive Franska Kongo.

1955 verkställer SMF:s missionsstyrelse från Sverige en ekonomisk inspektion. Missionsstyrelsen förordar kyrkobildning så snart som möjligt. 1955 beslöts även att kongoleser skulle delta vid missionärskonferensen.

1956 Kongomissionens 75-års jubileum, seminarieläraren Joseph Samba tar upp autonomifrågan i boken "Kongo kommer".

Skrifter, översättningsarbete mm
Redan 1885 hade Johannesevangeliet och 11 kapitel av Matteusevangeliet på kikongo tryckts i Kristinehamn. 1891 fortsätter Westlinds översättningsarbete av Nya testamentet tillsammans med kongoleserna Mavusi, D Makosi och E Ndaki.

1887 gav SMF ut den första sångboken Minkunga Miayenge med 13 sånger, en andra upplaga kom 1895 med 432 sånger.

1891 startade SMF tidningen Minsamu Miayenge (Fridsbudskapet) i Kibunzi, där en tryckpress fanns. Tryckeriet kom senare att anläggas vid missionens tryckeri i Matadi. Redan 1889 hade ABFMS gett ut en tidning Kimbangi kiakedika (Sanningens vittnesbörd). Bentley och Nlemvo vid Ngombe-Lutete gav ut 1891 en tidning på kikongo, Sekukianga (Dagen gryr). 1892 ger SMF ut även den första almanackan på kikongo. Minsamu Miyayenge är troligen en av Afrikas äldsta tidningar, fortfarande på 2010-talet ges den ut av Evangeliska kyrkan i Kongo, CEC.

1897 utkommer Nya testamentet på kifioti - som språket kikongo kallas för vid den här tiden av svenskarna.

1905 utkommer hela bibeln på kikongo, vars bibelöversättning bl a färdigställts av missionär Karl Edvard Laman med hjälp av bl a David Malandifila och Tito Makundu från Mukimbungu. Översättningsarbetet hade gjorts från svenska till kikongo.

Samverkan med andra samfund i Kongo
1902, den första gemensamma konferensen för de olika protestantiska missionärernas (åtminstone den första som protokollfördes9. Bland annat diskuterades hur man skulle dela upp Kongo i missionsfält för att man inte skulle gå in på varandras områden.

1924 bildades Conseil Protestant du Congo (CPC) för gemensam representation inför myndigheterna.

1937 gick Missionsförbundet med i Ecole de Pasteurs et d'Instituteurs (EPI) i Kimpese, Kongo Kinshasa, i samarbete med BMS och ABFMS.

1950 grundades Institut Médical Évangelique (IME) i Kimpese, Kongo Kinshasa, där SMF var en samarbetspartner, sjukhuset hade plats för 400 patienter och utbildning av sjukvårdpersonal.

1956 blev den förste kongolesen utsedd till delegat vid CPC-möten
1960 beslöts att överlåta ledningen av CPC till kongolesiska pastorer.

Andra händelser av betydelse i Kongo
1884-1885 hölls Berlinkonferensen som ledde till bildandet av Kongofristaten, ett område som i praktiken var belgiske kungen Leopold II:s privata koloni.

1912, Tidningen Congo Missions News började ges ut.

1919 började Svenska Baptistsamfundet mission i Kongo.

1921 bryter den kimbanguistiska väckelsen ut, den uppfattas som en upprorsrörelse av myndigheterna. Simon Kimbangu var en profet, som hade sina rötter i den engelska baptistmissionen, rörelsen kom även att kallas för ngunza-rörelse eller profetrörelse. Missionärerna förhölls sig nog till att börja med positiv till rörelsen då den vittnade om en ny andlighet, men då den fick "en anti-vit karaktär eller inblandning av nyhedendom, blev den till stor skada" (Palmaer s 48). Kimbanguismen får ett uppsving på nytt runt 1934-35. 1949 får kimbanguismen legal status som kyrka av den belgiska kolonialadministrationen.

1947 andlig väckelse i mellersta Kongo (Franska Kongo). Väckelsen sprider sig snabbt över hela SMF:s missionsområde i Franska Kongo och delvis även i nedre Kongo.

1956 utbryter en karismatisk och extatisk väckelse i Nedre Kongo (Belgiska Kongo).

Vägen mot kyrkornas självstyre
1957 meddelar SMF:s missionsstyrelse i SMF:s generalkonferens i Sverige, att tiden är inne att organisera självstyrande kyrkor i Kongo. Ärendet förs vidare till missionärskonferensen i Brazzaville en månad senare. Ärendet förelades de båda synoderna som utser utredningskommittéer, bestående av respektive synodalråd förstärkta med kongoleser och missionärer.

1958 Synodalrådet i mellersta Kongo (franska Kongo) diskuterar församlingsstadgarna i april, men bordlägger frågan om kyrkobildningen. Synodalrådet i nedre Kongo (belgiska Kongo) behandlar församlingsstadgarna och fattar principiella beslut angående kyrkobildningen. Missionärskonferensen behandlar ärendet och fattar några principbeslut i juli.

1959 den 3-6 januari samlas de två synodalråden vid Kingoyi för att fortsätta utredningsarbetet. Riktlinjerna för det framtida arbetet dras upp, beslut om att informera lokala församlingarna och höra deras mening om förslaget. Den 11-15 april samlas de två synodalråden igen vid Kibunzi där bl a frågan om institutionerna diskuterades. Det beslutades att den blivande kyrkan skulle överta Kibunzi sjukhus.

1960 fattar SMF:s generalkonferens i Sverige beslut om att överlämna SMF:s egendom i Kongo till respektive kyrka och teckna samarbetsavtal med dem. Den 30 juni 1960 blir Belgiska Kongo en självständig stat, Joseph Kasa-Vubu blir president och Patrice Lumumba premiärminister. Redan 6 juli bryter en revolt ut bland soldater i Thysville, belgiska officerare arresteras, de svenska missionärerna lämnar sina poster och går över gränsen till Franska Kongo där missionärskonferensen samlas.

I Kongo-Kinshasa antas den nya kyrkans stadgar och samarbetsavtalet vid synoden i Kingoyi 10-13 juli 1960. I augusti samlas synodalrådet i Sundi-Lutete för att raskt ordna frågor som uppstått med anledning av rådande revolt. En extra synod beslutas ska hållas i december 1960 för att utse ledare. Synoden beslutar att sammankalla en extra synod i juli 1961, då avtalet ska undertecknas och kyrkans autonomi proklameras. Autonomihögtiden i Kongo Kinshasa äger rum i Matadi den 23 juli 1961 då avtal mellan Den evangeliska kyrkan i Manianga-Matadi (EEMM) och Svenska Missionsförbundet undertecknades. Communauté Évangelique du Zaire/Congo (CEZ/CEC) blev självständig. Kyrkan kom även att etablera sig i Kinshasa, 1965 bildades Ndjili konsistorium. Luozi kom att bli huvudsätet för kyrkan.

I Kongo-Brazzaville beslutar man vid synoden rum 30 juni- 5 juli 1960 i Mansimou att ledarskiftet ska ske den 1 juli 1961. 29 december 1960-8 januari 1961 hålls ett synodalsrådsmöte samt extra synod. Nu sker ledarskiftet, ett halvår tidigare än planerat. Autonomihögtiden i Brazzaville äger rum den 15 juli 1961, med avtal mellan Svenska Missionsförbundet och den Evangeliska kyrkan i Kongo-Brazzaville. Église Évangelique du Congo (EEC) blev nu självständig.

De två autonomihögtider samlade stora skaror, i Matadi ca 20 000 deltagare. Regeringarna i de båda nya Kongo-staterna representerades av respektive statsöverhuvud och ett stort antal ministrar. Diplomatiska kåren var så gott som fulltaligt representerad. Missionsföreståndare Jaspard Kimpolo i Brazzaville sände en hälsning till SMF i Sverige - "Hälsa dem och tacka för att vi fick självstyrelse innan vi bad om den".


Några övergripande källor:
Kongoutredningen, ingår i Huvudarkivet, serie F19A
Lundahl, J E & Sjöholm, W (red.), 1911. Dagbräckning i Kongo, Svenska Missionsförbundet.
Mahaniah, K, 1981. L'impact du christianisme sur le Manianga 1880-1980, Kinshasa.
Palmaer, G, 1938. På Mästarens bud, SMF:s förlag.
Stenström, A, 1977. Mission blir kyrka, Gummessons förlag.

Katarina Thurell, Jan Ohlson

 Serier (5 st)

ReferenskodTitelAnmärkning 
APROTOKOLL 
DREGISTER OCH LIGGARE 
EINKOMMANDE HANDLINGAR 
FÄMNESORDNADE HANDLINGAR 
ÖOIDENTIFIERADE HANDLINGARHandlingar vars proveniens inom Kongomissionen inte gått att fastställa. Några av volymerna inspekterade 2016 av Armel Thongo, under arbetet med en historik över Indo missionsstatiln.