Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse


Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0190
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/QvH1UXUQY4c9hThlLyaCi6
ExtraID0190
Omfång
19,1 Hyllmeter 
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)
Arkivbildare/upphov
Hedvig Eleonora församling
Kategori: Statlig myndighet. Församlingar inom statskyrkan

Innehåll

Inledning (äldre form)Sammanfattning Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse


Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingen inrättade 1749 och som löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

1844 inrättades Hedvig Eleonora församlingsnämnd som blev en direkt fortsättning på fattighusdirektionen. Nämnden var indelad i en avdelning för de egentliga fattigvårdsmålen och en för de sk ordningsmålen.

1864 avlöstes församlingsnämnden av Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse.
1872 avvecklades det gamla fattighuset och en nybyggd fastighet - Adolf Fredrikhuset (gemensamt för Adolf Fredrik och Hedvig Eleonora) - togs i bruk på Sabbatsbergsområdet där det ingick i Sabbatsbergs fattighusinrättning; senare Sabbatsbergs ålderdomshem.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barn(uppfostrings)hjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamla modellen och ansvaret för den lokala fattigvården i Hedvig Eleonora församling övergick till det nyinrättade fattigvårdsdistriktet
nr VIII.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.



Styrelsernas namn
(alt. Ladugårdslands församling användes även under en längre period)

1746-1844 Hedvig Eleonora församlings fattighusdirektion
(med flera olika varianter)
1844-1864 Hedvig Eleonora församlingsnämnd
1864-1931(1932) Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse




Fattigvårdsstyrelsens exp. adress (under de senare åren)

(1907)-1909 Östermalmsgatan 28
Sibyllegatan 55
1911-1914 Karlavägen 20
1915-1931(1932) Kommendörsgatan 30



Inledning



Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga ”genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten” (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna skedde sedan via några av församlingarna (Klara och Maria Magdalena) samt vid Danvikens hospital. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där ”får kyrkiones pengar” (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty ”medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antalet fattiga” (Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift. Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens ”egna” tiggare måste uppvisa en ”tiggarsedel” som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551,
Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en ”tiggarförordning i vilken stadgades hur rikets fattigvård skulle bedrivas” (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Rymanska fattighuset på Ladugårdslandet från 1732 samt det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt.
Senare tillkom också den Murbeckska inrättningen för föräldralösa flickor 1747.
1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av ”alla rätta fattiga i Stockholm”. Med ”rätta fattiga” avsågs ” de sängliggande, lytta, lama, blinda” samt ”föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar” och slutligen ”de husfattiga” (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 ”rätta fattiga” att försörja. Kyrkoherden i Hedvig Eleonora, Johan Göstaf Hallman, pläderade i en skrift 1745 för att en för Stockholm gemensam fattigvårdsförvaltning skulle inrättas med ett gemensamt stort fattighus beläget högt uppe på en av stadens åsar. Han såg bla ekonomiska fördelar med en sådan lösning. Hallman mötte dock motstånd där tex komministern i Maria Magdalena församling, Jonas Hjortzberg Larsson, med religiösa bevekelsegrunder var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att ”de fattiga skola vara mitt ibland oss” (Munthe 1959, s. 208).
Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena). (Brandvaktsavgiften hade införts 1730 för att bekosta ett brandvaktskompani som nattetid patrullerade i staden för att hålla ordning och svara för brandsäkerheten). ”Fattiga” församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer ”rika” församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92). Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.
Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en ”Barnhus- och hospitalsdeputation” för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset. Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.
Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank. 1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s.100-109, s.118-119 resp. s.121).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning,
var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 ”rätta fattiga” sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper:
orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj:t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommittén hade ”enligt danskt och tyskt mönster” föreslagit ”att alla behövande skulle få någon form av hjälp”. Detta skulle genomföras genom ”den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård samt undervisning för fattiga barn” (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip ”att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus- och fattigförsörjningsorganisationer” (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården.
(Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).
År 1813 beslutade Kungl. Maj:t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: ”Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande” vald av sockenstämmorna resp. ”Kommitterade för fattigvården” vald av fattighusdirektionerna. ”Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna” (Höjer 1967 s.102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.
Flera församlingar hade på olika sätt disponerat delar av fattigvårdsmedlen till andra skulder men genom beslut av Kungl. Maj:t 1833 skulle samtliga kyrkoskulder vara reglerade till utgången av 1835 och från och med 1836 blev fattighusavgiften densamma i alla församlingar; nämligen en uttaxering av enkel brandvaktsavgift.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141).
Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling.
Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.
För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man föreslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj:t under några år. När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommittén lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.
Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning, förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden ”varje församling delas i kretsar, var och en med sin ordningsman” (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina distrikt ”noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet, hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård m.m.” (Munthe 1965 s. 120). ”Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt modernt språkbruk” (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).
Denna nya organisation blev ”en kompromiss mellan rådande förhållanden och kravet på centralisering” av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
”av de slutna fattigvårdsinrättningarna” (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare, protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya organisationen. Deras uppgift som ”övervakare och barmhärtiga samariter” ålade dem att ”kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag” (Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt anställda tillsyningsmän som var och en hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt. Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att inkomma med underlag.

En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet ”Södermalms fattighus” invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.

1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931 att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.


Fattigvården i Hedvig Eleonora församling ca 1730 - 1932


Som framgått av tidigare avsnitt var fattigvården fram till mitten av 1700-talet centraliserad i Stockholm. Understödsberättigade i Gamla stan, på Kungsholmen, Norrmalm och Ladugårdslandet (Östermalm) fick därför ända in på 1740-talet sina medel från husfattigkassan utdelade i Klara kyrka; ett av tre utdelningsställen i staden.

Borgerskapets Änkehus grundades som tidigare nämnts 1724 och var beläget i Hedvig Eleonora församling fram till 1742 i den fd Braheska malmgården vid Grevgatan varefter det flyttades till Sparreska palatset på Hamngatan.
Genom en donation av gulddragareåldermannen Johan Ryman d.ä. 1732 om 20.000 daler kopparmynt kunde ett fattighus öppnas på Grevgatan (i hörnet mot Kaptensgatan) och 1733 bestämde Kungl. Maj:t att inrättningen skulle vara att betrakta som enskild (Ahnlund 1937 s.139). Det sk Rymanska fattighuset, som inrymde 20 hjon, skulle förestås av en av församlingens präster och en av styrelseledamöterna skulle vara från den Rymanska släkten.
1737 hade den Kungl. kommissionen fastställt att Hedvig Eleonora församling hade 66 fattiga att försörja och året efter svarade församlingen att man var villig att ansvara för 44 på villkor att man själv fick disponera influtna kollektmedel för fattigvårdsändamål.

Församlingens kyrkoherde, Johan Göstaf Hallman, var djupt engagerad i fattigvårdsfrågan (se även under Allmänt ovan) och i en skrift från 1745 beskrev han hur församlingen under 1730-talet sökt lösa frågan: Sängliggande fattiga försörjdes genom att sju hushåll i församlingen åtog sig att ansvara för en hjälpbehövande och var sin dag i veckan skulle man ha ansvar för mat åt den fattige. Då detta inte alltid fungerade som det var tänkt sökte man så småningom efter andra lösningar. Missbruk av systemet förekom också (Ahnlund 1937 s.140) och modellen upphörde 1738.

I maj 1748 beslutade församlingen att grunda ett nytt, större fattighus och en fattighusdirektion tillsattes. En fastighet på Kvarngatan togs i anspråk och fattighuset kunde öppna i april 1749. Vid ett möte i november 1749 med Serafimerorden, som året innan tagit sig an fattigvårdsfrågan (se vidare under Allmänt ovan), kunde Hedvig Eleonora församling rapportera att man nu försörjde 66 hjon vid sina två fattighus; allt enligt kommissionens tidigare fördelning. En liggare över denna modell finns bevarad i arkivet (se serie D 3).

Under 1750-talet uppstod en konflikt i Hedvig Eleonora sedan ett förslag presenterats att det Rymanska fattighuset och det nya fattighuset borde ha en gemensam direktion och på så sätt sammanslås under en förvaltning. Gulddragareåldermannen Johan Ryman d.y., donators son, hävdade sin rätt - att ”hans fattighus vore en självständig anstalt” (Ahnlund 1937 s.145). ”Kyrkorådet ansåg å sin sida att förvaltningen av de båda fattighusen ålåg församlingen” (Johanson 1984 s.112). Frågan var uppe i Politi- och brandkommissionen och hamnade senare i Svea hovrätt som 1755 beslutade till Rymans fördel medan Kungl. Maj:t året efter gav församlingen rätt att sammanslå fattighusen. Frågan var också uppe i riksdagen och först 1766 slöts en överenskommelse mellan de båda direktionerna om en sammanslagning from 1767. Det nya fattighuset hade 1761 flyttat från Kvarngatan och förlagts i en inköpt byggnad vägg i vägg med det Rymanska fattighuset på Grevgatan men med huvudingång från Riddargatan 9.

Finansieringen av fattigvården i Hedvig Eleonora skedde genom sk dubbel brandvaktsavgift efter beslut i maj 1748; i princip en slags ”Fattigvårdsskatt” (se vidare ovan under Allmänt). Dessutom lämnades olika donationer och penninggåvor för fattigvårdsändamål till församlingen och dessa medel förvaltades först tillsammans med de allmänna medlen men from 1850 separat (”enskilda fonder” - se arkivförteckningen för detaljer).
Från 1819 finns i Hedvig Eleonora fattigskolas räkenskaper noteringar om utdelning av skodon till flickor och från 1830 separerades beklädnadsräkenskaperna från skolans övriga ekonomiska redovisningar. Den beklädnadsfond (Hedvig Eleonora församlings Beklädnadsfond för fattiga skolbarn) som på så sätt uppkom förvaltades av fattigvården i församlingen utom åren 1861-1869 då skolrådet ansvarade för kapitalet.
1880 uppgick fonden till slut i de enskilda fonderna. (Se vidare Bielkeståhl 1964). Räkenskaper för beklädnadsfonden finns bevarade i viss utsträckning (se serie G 1F).

Fattighuset styrdes alltså av Hedvig Eleonora församlings fattighusdirektion där till en början kyrkoherden var ordförande. Hedvig Eleonora var för övrigt den församling i Stockholm som ihärdigast höll på sina församlingsbors rätt att utse ledamöterna i fattighusdirektionen (Höijer 1967 s.70). Detta gällde även val av revisorer att granska förvaltningen av fattighuset. När Stockholms församlingar 1796 även ålagts att ansvara för underhållet av fattiga som ej var intagna på fattighuset tillsattes särskilda direktioner för detta ändamål (se vidare under Allmänt ovan). 1813 slog direktionerna samma till en - fattighusdirektionen - men med skilda förvaltningar för fattighus resp. fattigvård utom fattighuset; en konstruktion som ledde till åtskilliga tvister.

1812 inrättade Hedvig Eleonora församling ett sk fattigförsörjningshus sedan man samma år hade tilldelats 35 försörjningshjon att ansvara för. Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand.
Försörjningshuset var beläget i samma byggnad som fattighuset. 1864 centraliserades dock alla försörjningshus i Stockholms församlingar till Allmänna försörjningsinrättningen på Kungsholmen som öppnat redan 1860.

Vid allmänna mönstringar av antalet hjon på fattig- och försörjningshusen noterades följande resultat för Hedvig Eleonora:
1816 63 fattighushjon 248 försörjningshjon
1830 70 ” 80 à 110 ”

Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi. Denna tarmsjukdomen är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel, vilket läkare och ansvariga vid denna tid ej hade kunskap om. För drabbade i Hedvig Eleonora församling användes som provisoriska kolerasjukhus (tillsammans med andra församlingar) Norra kasernen vid Storgatan (fd Snoilskyska huset) 27/8-20/10, Kastellholmen 22/8-31/12 (enstaka från Hedvig Eleonora) och Claes på Hörnet 23/8-2/10. Därtill kommer ”Djurgårdens kolerasjukhus” för patienter från just Djurgården. Det totala antalet döda vid dessa vårdanstalter blev hela 525 varav alltså ett antal kom från Hedvig Eleonora (se Höijer 1967 s.136-137). Pengar till bekämpande av sjukdomen insamlades och återstående medel återfanns senare i en kolerafond. Dessutom uttaxerades i efterhand 1835-1840 i hela staden en sk koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin.

Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i Hedvig Eleonora församling. Först efter sex år kom dock det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar. ”Sundhetsbyråer, utrustade med läkare, sköterskor och bärare, öppnades i alla församlingar” (Höjer 1966 s. 371). Provisoriska kolerasjukhus inrättades och patienter från Hedvig Eleonora hänvisades bla till Norra kasernen vid Storgatan (18/8-22/11), Ladugårdslands flickskola (31/8-10/10) samt Djurgårdens folkskola (27/8-26/9). Som kolerasjukhus för garnisonen fungerade fd Brandelska sockerbruket nedanför Tyskbagarbergen. En ny koleraepidemi 1855 utbröt just i Hedvig Eleonora och skolhuset på Riddargatan blev bla kolerasjukhus.
Under koleran 1853 avled 637 personer i Hedvig Eleonora enligt statistiken och generellt framhölls i rapporterna ”att koleran var en farsot, som slog ojämförligt hårdast bland den fattiga befolkningen och i de mest ohygieniska och sämst bebyggda kvarteren” (Höjer 1966 s. 380).

Genom 1843 års fattigvårdsstadga inrättades året efter Hedvig Eleonora församlingsnämnd med en avdelning för de egentliga fattigvårdsärendena/-målen och en avdelning för ordningsmål. För ordningsmålen indelades församlingen i 22 distrikt med en ordningsman jämte suppleant i varje (se vidare under Allmänt ovan och jämför också uppsats av Lindh-Johansson 1967). I praktiken fortsatte den tidigare Fattigvårdsdirektionen att handha fattigvårdsmålen.
Vid mitten av 1800-talet inleddes processen att koncentrera fattighushjonen till några få anläggningar i staden (se under Allmänt ovan). I Sabbatsbergsområdet ombyggdes eller nybyggdes flera fattighusbyggnader och i juli 1872 stängdes fattighuset i Hedvig Eleonora när de 162 hjonen överförts till en ny byggnad gemensam med Adolf Fredriks församling (benämnd Adolf Fredrikshuset). (I Rosenström 1897 anges istället att 146 hjon överfördes från Hedvig Eleonora redan i juni 1872). Församlingen hade dock redan från 1868 haft ett 20-tal fattighushjon förlagda till Sabbatsberg. Långt tidigare hade man i Stadsnämnden konstaterat ”Ladugårdslands församlings fattighus vara 'en af de minst ändamålsenliga inrättningar i Stockholm' ” (Müller 1906 s.208). De olika byggnaderna med hjon från olika församlingar benämndes med det övergripande namnet Sabbatsbergs fattighusinrättning; från 1899 Sabbatsbergs ålderdomshem.
Den fd fattighusbyggnaden användes från 1885 som nattasyl för kvinnor.

1864 övergick ansvaret för fattigvård och ordningsmål till den nyinrättade Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse. 1906 avskildes från Hedvig Eleonora två nya självständiga församlingar - Engelbrekt och Oscar - se vidare arkivförteckningar för dessa.

En barnkrubba öppnades i Hedvig Eleonora 1868 (Johansson 1964) där diakonissor från Svenska diakonissanstalten arbetade. Enligt andra källor (Lönegren 1901) öppnades barnkrubban först 1869. Församlingen hade dessutom egna diakonissor anställda - en from 1884, ytterligare en för fattigvården from 1896 samt två för sjukvård inom församlingen from 1899.

Mycket av det sociala hjälparbetet i församlingen tillkom också på privat väg.
1866 bildades på initiativ av Fattigvårdsnämndens ordförande Stockholms allmänna skyddsförening. I Hedvig Eleonora fanns redan en lokal förening/skyddskommitté, Fruntimmersskyddsföreningen i Hedvig Eleonora församling bildad 1860, och här fick nu även kvinnor möjlighet att genom frivilligt arbete engagera sig i fattigvården. De sk skyddsfruarna skulle noggrant utöva ”tillsyn av de fattiga barnens vård i kroppsligt och andligt avseende” och särskilt kontrollera de skolpliktiga barnens skolgång (Munthe 1965 s.130).

Ett annat privat initiativ var tex Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med lokalavdelning i Hedvig Eleonora samma år. Vidare öppnades 1888 Östermalms arbetsstuga, den fjärde i Stockholm, på Storgatan 12.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Hedvig Eleonora församling efter beslut året innan (se vidare ovan under Allmänt) och den kom att ingå i det nybildade fattigvårdsdistriktet nr VIII (tillsammans med fattigvårdsstyrelserna för Jakob och Johannes, Engelbrekts och Oscars församlingar). Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse med anor i 1730-talet var därmed helt omvandlad.
Arkivet


Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare haft två arkivförteckningar:

Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse I 1749-1900 (SSA/0190a)
Stämplad som inkommen till Stadsarkivet 24/2 1932 med nr 118. Accessionsnumret 13/1932 anges också och förteckningen är daterad 23/2 1932 och undertecknad av verkställande direktören i Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse Alfred Bergendahl.
Dåvarande stadsarkivarie Bertil Boëthius har undertecknat mottagandet 23/2 1932.
I slutet av förteckningen finns ett senare tillägg.

Hedvig Eleonora församlings fattigvårdsstyrelse 1901-1931 (SSA/0190b)
Arkivförteckningen stämplades som inkommen till Stadsarkivet 16/12 1933 med nr 524. Acc.nr 9/1933 anges och dessutom att förteckningen anmälts i arkivnämnden 12/3 1934
under §22. Uppgift om förtecknare saknas men en stämpel för Fattigvårdsdistrikt VIII med dateringen 7/12 1933 återfinns sist i förteckningen jämte en svårtydd namnteckning.

Tilläggsleveranser förekommer eftersom en del arkivhandlingar har accessionsnummer antecknade. Därtill anges ett tilläggsacc.nr på förteckning 0190b.
Jag har sett följande nr: 24/37, 33/38, 40/42 samt 15/57.

Särskild inledning med historik finns ej till någon av förteckningarna och de är upprättade efter äldre modell utan volymnummer.
De två tidigare förteckningarna har bevarats i depån.


Arkivhandlingarna

Styrelseprotokollen (serie A 1) finns med luckor from 1749. Dessutom finns spridda protokoll för tex ordningsmål i serie A 2.

Kopior och avskrifter av samt koncept till utgående handlingar återfinns i serie B 1 där hänvisningar till andra serier även ges.

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier (serie C 1).

Rullor över understöd återfinns dels i egna serier, dels som bilagor till protokoll resp. räkenskapshandlingar (se vidare i förteckningen).
Barnhjälpsrullor finns dels bundna i andra serier, dels i en egen serie för åren 1856-1932 (serie D 1).
Rullor över hyreshjälp finns i spridda årgångar som egen serie 1866-1902 (serie D 2A); dessutom bundna i andra serier.
Rullor över extra understöd förekommer dels bundna i andra serier, dels i egen serie 1900-1932 (serie D 2B).
Andra exempel är olika Rullor över naturaunderstöd (serie D 2D).
Bland övriga liggare (serie D 3) märks en sjuk- och fattigbok 1732-1737 (rotering av orkeslösa).

Inkomna handlingar återfinns i serie E 1 där också hänvisning ges till andra serier.

Handlingar rörande fonder, donationer och testamenten (serie F 1) 1732-1932 upptar de fonder där handlingar bevarats. Förteckningsbladen specificerar förekommande fonder med donators namn och ”fondårtal”.
Bland övriga ämnesordnade handlingar (serie F 2) märks handlingar rörande fattighusens tillkomst och den konflikt som rör deras senare sammanslagning.

Huvudböckerna (G 1) återfinns i olika serier för perioden 1754-1931.
Verifikationerna är i allmänhet bundna i huvudböckerna; 1847-1932 bildar de dock egna serier (G 3). Här finns i många årgångar även listor/rullor över understödstagare mm.




_________



Undertecknad har under perioden maj - oktober 2006 i omgångar omförtecknat arkivet varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett visavi de äldsta förteckningarna.
En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga.
Inledande historik som tidigare saknats har dessutom författats av undertecknad.
Den största förändringen är dock att arkivet nu är volymnumrerat.




Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2006-10-03





Lars Asklund
1:e arkivarie


Litteratur/Källor


Ahnlund, Nils: Ladugårdslandet. Till Hedvig Eleonora kyrkas 200-årsminne 1737-1937. 1937.

Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Bielkeståhl, Anita: Hedvig Eleonora församlings Beklädnadsfond åren 1830(19) - 1869.
Uppsats i historia vid Stockholms universitet 1964.

Ferlin, P.R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende. Sammandrag. Sthlm 1859.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864.
Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Johansson, Alf: Ladugårdslands församlings fattigvårdsstyrelse 1869 - 1872.
Uppsats i historia vid Stockholms universitet 1964.

Lindh-Johansson, Elisabeth: Ordningsmännen i Hedvig Eleonora församling år 1861 och deras arbete med barnavårdsfrågor. Uppsats i historia vid Stockholms universitet 1967.

Lönegren, Ernst: Minnesskrift till Svenska Diakonissanstaltens femtioårs-jubileum. 1901.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Munthe, Arne: Västra Södermalm från mitten av 1800-talet. 1965.

Müller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Press, Maria: Skyddsfruar och ordningsmän - en studie i 1800-talets nytänkande filantropi. (i: Studier och handlingar rörande Stockholms historia VII utgivna av Stockholms stadsarkiv). 1994.

Rosander, Lennart: ”att genom wälgärningar aftorka nödens och behofwens tårar”. Sabbatsbergs fattighus och hälsobrunn under tre århundraden. Stockholmsmonografi nr 129. 1996.

Rosenström, Axel Mårten: Historik över Sabbatsbergs fattighus 1752-1896. 1897.

Stockholm 1897. Band I. Sthlm 1897.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor. 1989.

Kontroll

Skapad2006-05-02 00:00:00
Senast ändrad2021-10-12 14:50:01