Lars Grundberg berättar hur han kom till Tallinn strax efter landets självständighet 1991. Han kände alla befäl ombord såväl på M/S Estonia som dess företrädare M/S Nordestonia. Rederiet och färjelinjen var ett väsentligt inslag i ambassadens arbete. Han reste många gånger med M/S Estonia.

Grundberg var i Tallinns hamn på kvällen för Estonias avgång. Han väcktes ca tre på morgonen av Utrikesdepartementets pressvakt i Stockholm som fått meddelande via TT att M/S Estonia var i sjönöd. Han berättar hur han omedelbart befarade det värsta.

Ambassadör Grundberg berättar hur han försökte ringa runt till olika estniska samhällsinstitutioner. Inte någonstans fick han tag i någon. Han väckte en medarbetare på ambassaden och hämtade upp henne. Eftersom de inte lyckades få telefonkontakt med någon begav de sig till Estlines kontor där människor nu börjat samlas.

På Estlines kontor i Tallinn hoppades man in i det längsta men till slut kom det slutgiltiga beskedet att fartyget sjunkit. Grundberg berättar om svårigheterna att få klarhet i vilka som varit ombord. Det fanns kunskaper om antalet passagerare men det rådde förvirring om vilka de var.

Grundberg berättar om alla problem med att ta reda på vilka som varit ombord. De enda namn som han kunde kartlägga var de som köpt biljett i Tallinn och som i det sammanhanget fyllt i landgångskort. Alla svenska m. fl. grupper fanns i datorer i Stockholm. Tillsammans med en medarbetare bläddrade Grundberg igenom 100-150 handskrivna passagerarkort. Han kände också ett ansvar för att informera andra länders ambassader i Tallinn i de fall han stötte på namn på passagerare från andra länder.

Grundberg berättar också att ingen estnisk myndighet tog kontakt med honom med undantag för chefen för Estlands kustbevakning.

Han berättar om det starka tryck som fanns för att få fram listor över dem som varit ombord. Grundberg berättar hur språkförbistring, dåliga telefoner etc ledde till att överlevande och saknade råkade klumpas ihop. Det uppstod ryktesspridning om att överlevande kidnappats och gömts undan. Han är övertygad om att ryktena var grundlösa. Han berättar också att det fanns god grogrund för olika rykten i Estland. I ett land som levt med informationsblockad i ca 50 år är misstron mot myndigheter och etablissemang stor.

Grundberg berättar att det så småningom kom fylligare listor med namn i bokstavsordning. Där angavs "överlevande", "saknade" och "påträffade döda". Snabbt upptäckte han massor av fel i listorna, För- och efternamn hade blandats ihop och det fanns dubbelanteckningar. Han sökte och fick hjälp av svenska polisens ID-kommission för att rätta till alla fel.

Ambassadör Grundberg berättar hur oklarheter om räddade hängde med länge. Tack vare hjälp från bl.a. en svensk polis som kom från Stockholm till Tallinn kunde flera oklarheter i listorna redas ut så småningom.

Grundberg berättar också att flera av de grupper som fanns med ombord på olycksnatten var personer som han träffade under deras besök i Estland. Ett antal av dessa grupper hade också varit på ambassaden. För Grundberg blev tragedin med M/S Estonia något av en milstolpe.