Sök i arkiven
Genvägar MENY

Torsdagen den 15 maj, klockan 11.00–11.30 och 16.30–22.00, pågår underhållsarbete på webbplatsen. Sökning, bildvisning och andra funktioner påverkas.
Efter en systemuppdatering saknas viss funktionalitet i bildvisaren. Vi arbetar med att åtgärda problemet så fort som möjligt.
bild
Arkiv

NUTEK Elsäkerhetsbyrån

NUTEK I och II

År 1882, ungefär samtidigt med den första elektriska inomhusinstallationen i Sverige och tre år efter det att
Thomas A Edisson framställt en användbar glödlampa, fastställde de svenska brandförsäkringsbolagen
de första elbestämmelserna i sin brandtariff.

"Villkor n:o 1 för elektrisk belysning" började gälla 1883. Här medger försäkringsbolagen försäkrings-
tagaren att använda elektrisk belysning om ett antal uttryckliga villkor är uppfyllda. Dessa omfattar bl.a. krav på isolering av ledare, skydd mot uppvärmning av ledare till mer än 70 grader C och minsta avstånd från hus till oisolerad ledning. 1887 utkom "Villkor n:o 2" som stadgade att elektrisk belysning ej fick användas innan skriftligt intyg avlämnats om att anläggningen var utförd enligt Tarifföreningens föreskrifter.

I 1890 års brandtariff infördes av Tarifföreningen (TF, organisation inrättad av försäkringsbolag) och Svenska Teknologföreningen (STF) utformade "Föreskrifter rörande anläggningar för belysning och kraftöverföring medelst elektrisk ström", och 1892 utfärdade TF och STF de första mer officiella bestämmelserna för elanvändningars utförande.

Under perioden från 1882 till ellagens tillkomst 1902 fann inga statliga bestämmelser för elektriska anläggningar, utan elvillkoren och bestämmelserna från TF-STF var de normer som tillämpades i
Sverige. Inriktningen av de första bestämmelserna var ett skydd mot brand.

År 1902 utfärdades ellagen. För att handha denna och övervaka dess efterlevnad inrättades 1903
Statens elektriska inspektion, SEI, inom Kommerskollegium. Ellagen behandlar skydd mot skada på
såväl person som egendom.

Kommerskollegii föreskrifter av år 1904 var de första starkströmsföreskrifterna, och de byggde huvudsakligen på bestämmelser som utfärdats 1892 av TF och STF.

TF införde år 1905 revisionsbesiktningsplikt för industrier och större varulager. Denna verksamhet utvecklades och övertogs sedemera av den år 1925 bildade Brandförsäkringsanstalternas Elektriska
Nämnd (EN). SEI och TF och senare även EN har under alla år bibehållit ett framgångsrikt samarbete
för att nedbringa brandskadefrekvensen.

År 1912 utkom lagen om arbetarskydd med bl.a. bestämmelser om elektriska maskiner och elektrisk
ström för att skydda arbetarna från fara och skador. Tillsynen utövades av Yrkesinspektionen med Socialstyrelsen som chefsmyndighet.

År 1919 utfärdades den s.k. behörighetsförordningen som föreskrev att elektriska installationer endast
får utföras av "behöriga installatörer", godkända av Kommerskollegium.

Svenska Materialkontrollanstalten, SEMKO, tillkom år 1925 och S-märket registrerades 1926.
SEMKO ägdes av större brandförsäkringsanstalter, Elektricitetsverksföreningen och Stockholms Elektricitetsverk. SEMKO:s provningsverksamhet startades 1928, och 1934 erhöll SEMKO statlig auktorisation. 1977 blev staten majoritetsdelägare i SEMKO.

Efter beslut till följd av utredningen Lokalisering av statlig verksamhet, SOU 1963:69, organiserades
SEI i fem distrikt, som utlokaliserades till respektive region enligt nedan:

- Södra distriktet, Hässleholm, 1964
- Västra distriktet, Kristinehamn, 1967
- Östra distriktet, Stockholm, 1968
- Nedre norra distriktet, Hudiksvall, 1967
- Övre norra distriktet, Skellefteå, 1967.

Den statliga elsäkerhetsmyndigheten tillhörde Kommerskollegium fram till 1973, då verksamheten över-
fördes till Statens Industriverk, SIND. År 1983 tillkom Statens Energiverk, STEV, varvid dåvarande Elsäkerhetsbyrån och SEI överfördes dit. Efter bildandet av Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, den 1 juli 1991 genom sammanslagning av SIND, STEV och STU (Styrelsen för teknisk utveckling) tillhör nu Elsäkerhetsbyrån denna myndighet, som även är chefsmyndighet för SEI.

Starkströmsföreskrifterna har, utifrån den bas som utgjordes av år 1904 års föreskrifter, kontinuerligt utvecklats och reviderats i takt med att nya material, ny materiel och nya system utvecklats, erfarenheter vunnits och det internationella samarbetet utvecklats.

Förutom föreskrifter för starkströmsanläggningar har elsäkerhetsmyndigheten utarbetat ett stort antal föreskrifter, bl.a. angående registrerings- och godkännandeplikt för elektriskt materiel, åtgärder mot radiostörningar, riksprovplatsers certifiering, registrering och typgodkännande av elmateriel samt tillämpningsföreskrifter till elinstallatörsförordningen.

Genom hänvisning till standard i föreskrifterna har under senare år behovet av detaljföreskrifter minskat och vikten av aktivt arbete mellan elsäkerhetsmyndigheten och standariseringsverksamheten ökat.


Elsäkerhetsbyråns och SEI:s verksamhet har under åren granskats i en mängd utredningar, bland vilka följande bör nämnas:

1. Elkraftförsörjningen - 1954
2. Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet - 1963
3. Ellagstiftningsutredningen - 1966
4. Eldistributionsutredningen - 1968
5. Energikommittén - 1970
6. Kommerskollegieutredningen - 1971
7. Statskontorets rapport (angående elektriska byrån och elinspektionen) - 1970
8. Installationsbranschutredningen - 1974
9. Arbetsmiljöutredningen - 1976
10. Statskontorets översyn (av elektriska inspektionen) - 1977
11. De statliga energimyndigheterna - 1980
12. Rapport om Statens elektriska inspektion (Torbjörn Rehn) - 1983
13. Möjligheter att överföra arbetsuppgifter från Statens Energiverk till regional eller lokal nivå - 1984
14. Statens elektriska inspektion, uppgifter, organisation och resurser - 1984
15. Utredningen om kontroll av elektriskt materiel - 1986
16. Uppföljning/utveckling av elinspektionens verksamhet - 1988.


Lokaliseringsutredningen medförde den utlokalisering av SEI som beskrivits ovan. Installationsutredningen fick till följd att elverkets rätt att meddela entreprenörsrätt upphörde. Arbetsmiljöutredningen medförde att elektriska inspektionen upphörde av vara specialinspektion inom Yrkesinspektionen. Frånsett smärre justeringar i arbetsfördelningen och arbetssätt har i övrigt utredningarna ej lett till nämnvärda förändringar av elsäkerhetsverksamheten.

Elsäkerhetsverket blev självständig myndighet 1 januari 1993. Innan dess fanns verksamheten i olika skepnader, bl.a. inom NUTEK. Verksamheten utgörs nu liksom då av tillsyn av elanläggningar (kontroll
av elprodukter har tillkommit senare).


Not: Huvuddelen av texten tagen ur SOU 1991:94.


Upprättad 2005.

 Serier (5 st)