Genom en förädling av beredningsprocessen av djurhudar från företrädelsevis, kalvar, getter och får, började man att framställa pergament ( uppkallat efter staden Pergamon i Mindre Asien). Framställningen av pergament är tidskrävande och fordrar förutom stort hantverkskunnande även en god tillgång till boskap. Den långa tillverkningsprocessen inleddes med att man avlägsnade håren från skinnen, som sedan fick ligga i kalkvattensbad mellan tre och tio dagar för att befrias från fettämnen. Skinnen tvättades därefter rena med vatten och sträcktes ut över en cirkelformad eller rektangulär torkställning. Insidan skrapades med en rund kniv, huden sträcktes ut och hängdes upp på tork, gneds in med kritmjöl och gnuggades därefter smidig och jämn med pimpsten en andra gång innan behandlingen avslutades med att man gnuggade in huden med ett lager kalk eller liknande material för att göra ytskiktet vitt och mottagligt för bläcket. Kalkbehandlingen ansåg även förhindra att skinnet började blöda. Det färdigpreparerade pergamentet skars därefter upp i ark av önskad storlek med hjälp av en särskild kniv och linjal. Storleken på arken kunde variera betydligt beroende på vilken typ av text den var avsedd för och efter beställarens önskemål. Vid sidan av vanligt pergament, som i allmänhet tillverkades av får eller getskinn, framställdes också en tunnare och finare typ av kalvskinn. Denna senare form, som går under benämningen vellum, bestod till skillnad från det sedvanliga pergamentet av hela, ostyckade skinn som skrapats och bearbetats på båda sidor. Pergament påminner i allmänhet om tjockt, vitt papper av hög kvalitet. Vissa typer bevarar spåren efter det flådda djurets blodkärl, vilket kan ge pergamentet en blå- eller rödaktig färgning. Det förekom även att pergamentet färgades i syfte att framhäva dess naturliga textur och färg, vilket bland annat skedde i det antika Rom där pergament i skilda färger användes för att särskilja olika typer av officiella dokument. Eftersom pergamentet har en tendens att böja sig uppvisar medeltida manuskript ofta en lätt buktande karaktär. I jämförelse med papyrusen är pergament förhållandevis lätt att skriva på. Fel kan suddas ut och rättas till. Men samtidigt var materialet under antiken alltför kostsamt för att kunna framställas och användas i större skala. Grekerna och romarna kom därför inledningsvis att utnyttja det främst för korta och mer exklusiva texter, som bre och mindre dokument, samt som ersättning för dåtidens anteckningsblock, vaxtavlorna. Det var inte förrän under 300 och 400 e. kr. som pergamentet på allvar började ersätta papyrusen inom den romerska boktillverkningen. Den arabiska invasionen av Egypten år 641, som innebar att den europeiska importen av egyptisk papyrus i stort sett ströps, bidrog ytterligare till pergamentets övertagande av papyrusens ställning som dominerande skrivmaterial.
Pergamentfragment, bubbelblad av ett på 1100-talet skrivet graduale med sångtexter för dels Sabbato IV tempor Quadragesime, dels Feria IV post Dom. III Quadragesime. Jfr ID 998/75. Bladet uttaget 1975 ur Boda kyrkoarkiv L I: 1. Tidigare arkivnr GLA 9. Notskrift med tyska neumer, därför troligen från Tyskland eller Balticum. Innehåll: sånger för 1rv Sabb q.t adv (lördagen före 3 sönd i adv); 2rv Fer. V, VI och Sabb. in XL(3), (torsdag, fredag, lördag efter 3 sönd i fastan).
17/6. Angående byte av ängar med kyrkoprästen i Älvdalen Ingmar Jonsson å kyrkans vägnar och Erik Larsson i Ändrådabohl (?). Ekshärads kyrkoarkiv. Original samt kopia. Tidigare arkivnr GLA 87.