När länsstyrelserna tillkom 1635 inrättades länshäkten eller länsfängelser i residensstäderna, men någon central ledning för fängelsesystemet fanns inte förrän 1825, då Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket inrättades (från 1860 Fångvårdsstyrelsen och från 1964 Kriminalvårdsstyrelsen).
Fångvårdsanstalten i Haparanda öppnades i september 1865. Anstalten var då nybyggd enligt 1840/41 års riksdags beslut om att fängelser med cellsystem skulle uppföras. I handlingarna som ingår i arkivet benämns anstalten på flera olika sätt, kronohäkte, cellfängelse, rannsakningshäkte, fångvårdsanstalt och, sedan 1974, kriminalvårdsanstalt. Anstalten var stängd åren 1948-1952 varför de flesta typer av handlingar saknas för denna tid. De som var intagna på anstalten överfördes sannolikt till Fångvårdsanstalten i Luleå under dessa år.
Kriminalvårdsanstalten som hade både en sluten och en öppen avdelning (den öppna avdelningen togs i bruk 1957) förvarade rannsaknings-, bötes- och straffångar samt under krigsåren även militära arrestanter. Fångar som dömdes till längre straff fullföljde inte strafftiden i dessa mindre fängelser utan fördes till olika centralfängelser t. ex. Långholmen eller Härnösand. Rannsakningsfångar var sådana som vi idag skulle kalla för häktade, dessa misstänktes för grövre brott som kunde leda till dödsstraff eller straffarbete i mer än två år, och förvarades i fängelse i avvaktan på dom. Bötesfångar var dömda till böter men kunde inte betala dessa utan fick sitta av sitt straff i fängelse istället. Både manliga och kvinnliga intagna förvarades i anstalten. De intagna utförde arbeten inom skogsbruk och snickeri.
Då en ny kriminalvårdsoranisation trädde i kraft den 1 jaunari 1998 upphörde kriminalvårdsanstalterna, häktena och frivårdsmyndigheterna att vara egna myndigheter. Dessa uppgick i stället i ett mindre antal lokala kriminalvårdsmyndigheter (SFS 1997:396). Haparandaanstalten kom att tillhöra Kriminalvårdsmyndigheten Luleå. I samma myndighet ingick Anstalten Luleå, Häktet Luleå och Frivården Luleå/Gällivare. Fr.o.m. 2006 ingår alla kriminalvårdsmyndigheter i den centrala myndigheten Kriminalvården (SFS 2005:985).
Källor: Arkivbeskrivning och historik för Kriminalvårdsanstalten i Haparanda, 1999 Björn Asker, Hur riket styrdes, 2007 Beata Losman, Förvaltningshistorik (NAD) Svensk författningssamling (SFS)
Tillgänglighet
Sekretess
Delvis
Kontroll
Om postens upprättande
2009-09-25: Beståndet avser lev. 1/1985, 45/2002, 283/2002 och 150/2009. Arkivförteckning I:49/1997 avser leverans 1/1985 och omfattar tiden 1860-1982. Leverans 45/2002 omfattar tiden 1953-1998 och är förtecknad av Göran Gullbro i april 1999. Samtliga leveranser är nu sammanförda till en förteckning som omfattar tiden 1860-1999. Arkivförteckning 65 /2009 upprättad. Ersätter förteckning F I:49/1997. NW
Senast ändrad
2018-07-17 10:08:23
KRIMINALVÅRDSANSTALTEN I HAPARANDA 1865-1997
När länsstyrelserna tillkom 1635 inrättades länshäkten eller länsfängelser i residensstäderna, men någon central ledning för fängelsesystemet fanns inte förrän 1825, då Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket inrättades (från 1860 Fångvårdsstyrelsen och från 1964 Kriminalvårdsstyrelsen).
Fångvårdsanstalten i Haparanda öppnades i september 1865. Anstalten var då nybyggd enligt 1840/41 års riksdags beslut om att fängelser med cellsystem skulle uppföras. I handlingarna som ingår i arkivet benämns anstalten på flera olika sätt, kronohäkte, cellfängelse, rannsakningshäkte, fångvårdsanstalt och, sedan 1974, kriminalvårdsanstalt. Anstalten var stängd åren 1948-1952 varför de flesta typer av handlingar saknas för denna tid. De som var intagna på anstalten överfördes sannolikt till Fångvårdsanstalten i Luleå under dessa år.
Kriminalvårdsanstalten som hade både en sluten och en öppen avdelning (den öppna avdelningen togs i bruk 1957) förvarade rannsaknings-, bötes- och straffångar samt under krigsåren även militära arrestanter. Fångar som dömdes till längre straff fullföljde inte strafftiden i dessa mindre fängelser utan fördes till olika centralfängelser t. ex. Långholmen eller Härnösand. Rannsakningsfångar var sådana som vi idag skulle kalla för häktade, dessa misstänktes för grövre brott som kunde leda till dödsstraff eller straffarbete i mer än två år, och förvarades i fängelse i avvaktan på dom. Bötesfångar var dömda till böter men kunde inte betala dessa utan fick sitta av sitt straff i fängelse istället. Både manliga och kvinnliga intagna förvarades i anstalten. De intagna utförde arbeten inom skogsbruk och snickeri.
Då en ny kriminalvårdsoranisation trädde i kraft den 1 jaunari 1998 upphörde kriminalvårdsanstalterna, häktena och frivårdsmyndigheterna att vara egna myndigheter. Dessa uppgick i stället i ett mindre antal lokala kriminalvårdsmyndigheter (SFS 1997:396). Haparandaanstalten kom att tillhöra Kriminalvårdsmyndigheten Luleå. I samma myndighet ingick Anstalten Luleå, Häktet Luleå och Frivården Luleå/Gällivare. Fr.o.m. 2006 ingår alla kriminalvårdsmyndigheter i den centrala myndigheten Kriminalvården (SFS 2005:985).
Källor: Arkivbeskrivning och historik för Kriminalvårdsanstalten i Haparanda, 1999 Björn Asker, Hur riket styrdes, 2007 Beata Losman, Förvaltningshistorik (NAD) Svensk författningssamling (SFS)