Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Landskrona sockerfabriks arkiv


Grunddata

ReferenskodSE/LLA/30648:009
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/Zltjj7M1Waoucf1picd0d0
Omfång
68 Hyllmeter  (-)
Datering
1811 – 1965  (Tidsomfång)
VillkorJa
VillkorsanmFör handlingar yngre än 70 år i serie D 1 A, D 1 B, F 3, F 4, G 5 A, G 5 B krävs tillstånd från Nordic Sugar (VD).
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd) (Maria Wallin)
Arkivförteckning (koncept): Kortregister
ArkivinstitutionRiksarkivet i Lund (depå: Arkivcentrum Syd)
Arkivbildare/upphov
Svenska sockerfabriks AB. Landskrona sockerfabrik, 1757 – 1960 (Arkivbildare)
Alternativa namn: Svenska sockerfabriks AB. Landskrona sockerbruk
Alternativa namn: Raffinaderiet i Landskrona
Kategori: Företag. Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri (Sockerindustri)
Kategori: Företag. Sockerindustri
Kategori: Företag. Sockerraffinering
Kategori: Företag. Sockerrör

Innehåll och historik

Innehåll
HISTORIK

1757 anlades ett mindre sockerraffinaderi i Landskrona av Johan Mildahn. Det låg på tomt nr 5 i kvarteret ”Kung Carls varv”. Raffinaderiet förvärvades 1836 av Greve N.A. Barck som omkring samma tidpunkt även övertog sockerfabrikerna i Malmö och Lund. Målet var att delvis förvandla fabrikerna till betbruk och samtidigt fortsätta raffinering av rörsocker. Ett bolag bildades, Landskrona Hvitbets Sockerfabrik, och raffinaderiet i Landskrona fick förnyad utrustning, bland annat en ångmaskin. Sockerutbytet blev emellertid för lågt och betbruken fick läggas ner på 1840-talet. Från denna misslyckade start, skriver Jan Kuuse i ”Sockerbolaget Cardo 1907-1982” (1982, s 29), ”lades emellertid på resterna av Landskronafabriken, som var baserad på raffinad av kolonialråsocker, grunden till den svenska betsockerindustrin”. Baron A.B. Cederström, som förvärvat Landskronafabriken tillsammans med Barck och bedrev betodling på Säbyholms gods, tog över fabriken. Trots att tillverkningen ånyo inriktades på förädling av rörsocker ledde ekonomiska och tekniska problem till konkurs 1848.

Ny ägare till fabriken blev den största fordringsägaren, göteborgsköpmannen H.J. Mattsson. Mattsson sökte samarbete med industrimannen Frans Henrik Kockum i Malmö, som var intresserad av att kombinera raffinaderiet i Landskrona med ett betbruk. Kuuse skriver (1982, s. 30): ”Som disponent för Landskronabruket insattes Mattssons svärson Justus Tranchell (1818–1883), också han köpman från Göteborg. Samarbetet mellan dessa personer förstärktes genom ytterligare släktskap, då H.J. Mattsons son gifte sig med F.H. Kockums dotter. Genom Mattsson knöts sockerdynastin Tranchell ihop med industridynastin Kockum.”

Ett nytt bolag, Skånska Sockerfabriks AB, skapades av Frans Henrik Kockum och Justus Tranchell 1853 för att hejda det göteborgska Carnegiebrukets expansion på marknaden. Grunden i bolaget var Landskronafabriken. Efter bolagsbildandet inköptes grannfastigheter för utvidgning av anläggningen och en ny råsockerfabrik uppfördes. Med tillkomsten av södra stambanan 1865 blev det möjligt att till Landskrona frakta betor från Malmö-, Lund och Örtoftatrakten. På ett antal inköpta gårdar, framför allt Säbyholms gård, odlade bolaget betor efter nya metoder. Justus Tranchell anlitade tyska specialister och skaffade moderna tyska maskiner till den expanderande fabriken.
Under 15 år var Landskronafabriken Sveriges enda råsockerbruk. Visserligen igångsattes fem nya råsockerbruk under åren 1869-1873, men alla utom Arlövsfabriken, som grundades 1869 som ett kombinerat raffinaderi och betbruk, blev kortlivade.

I slutet av 1875 eldhärjades båda fabrikerna i Landskrona (råsockerfabriken och raffinaderiet) och förstördes helt. Försäkringsbeloppen täckte inte kostnaderna för återuppbyggnaden av två nya fabriker, och dessutom motsatte sig Landskrona hälsovårdsnämnd uppförandet av ett nytt betbruk i staden. Därför återuppbyggdes enbart raffinaderiet som stod klart i slutet av 1877. Den nya fabriken var byggd för tre gånger större raffineringskapacitet och blev då den största i landet. 1880 stod Landskrona för 33% av landets sockerraffinadproduktion. Strax innan sekelskiftet hade fabriken över 300 anställda och var med andra ord en dominerande aktör då industristaden Landskrona växte fram.
1882 uppfördes en betsockerfabrik i Säbyholm som ersättning för det nedbrunna råsockerbruket i Landskrona. Justus Tranchells son Carl Tranchell (1849-1919) övertog under 1870-talet ledningen för Landskronaraffinaderiets modernisering, och det var han som efter en studieresa till de främsta sockerfabrikerna i Tyskland, Österrike och Frankrike lät uppföra Säbyholms nya råsockerbruk.
Med Säbyholmsbruket, skriver Kuuse, började det egentliga uppsvinget för betsockerindustrin: ”1880-talets förändrade förutsättningar gjorde att den svenska sockerindustrin fick sitt typiska mönster med en stadsindustri bestående av raffinaderier och en landsbygdsindustri, som utgjordes av råsockerfabriker” (s 38).

Produktionsökningen fortsatte under slutet av 1800-talet och aktualiserade frågan om överkapacitet i mitten av 1890-talet. Carl Tranchell och Göteborgsfabrikens Gustaf Ekman gick i denna fråga på samma linje och försökte på olika sätt hindra tillkomsten av vissa betbruk. Mot Tranchells och Ekmans förenade intressen strävade andra raffinaderier åt motsatt håll. Jacob Lachmann vid raffinaderiet i Ystad gick tvärt emot Ekmans och Tranchells åsikter och utvidgade sin rörelse från råsockerbruket i Köpingebro till ett nytt betbruk i Skivarp. Först 1902 avyttrade Lachmann sin sockerrörelse bestående av Ystadraffinaderiet och råsockerbruken i Köpingebro och Skivarp, som övertogs av Sockerfabriks AB Union.

Frågan om en raffinadförening med uppgift att anpassa och begränsa produktionen till konsumtionen hade tagits upp av Carl Tranchell redan 1894. Det skulle dock dröja till 1901 innan sju av landets nio raffinaderier kom att ingå i en sådan förening, där man bland annat fastställde försäljningspriset på sockerraffinad. Vid en uppgörelse i Malmö året innan hade man även slutit ett femårigt avtal mellan råsockerbruken om betarealkvotering och mellan raffinaderierna om maximigränser för råsocker som fick raffineras.

Vid fusionen inom sockerindustrin 1907 blev Carl Tranchell från Landskronafabriken ordförande och verkställande direktör för det nya Svenska Sockerfabriksaktiebolaget. Carl Tranchells son Carl Henrik Tranchell (1877-1952) blev direktör för Sockerbolagets fabriksgrupp i Landskrona, Säbyholm och Kävlinge, samt den nya betförädlingsstationen i Hilleshög. Disponent för Landskronafabriken var Gustaf Widström.
Samma år som SSA bildades genomfördes den första strukturrationaliseringensvågen mot raffinaderier, då fem lades ner och de kvarvarande i Arlöv, Landskrona, Göteborg och Stockholm byggdes ut.

En fullständig övergång till eldrift genomfördes 1912 och Landskronafabriken försågs med egen kraftcentral. 1917 byggdes ett nytt magasin i armerad betong förenat med fabriken genom en viadukt över Kungsgatan. Under 1930-talet fortsatte utbyggnaderna med bland annat viadukt och magasin, lossningstorn vid hamnen och silobyggnad.
1930-talet och de efterföljande krigsåren kännetecknades också av rationalisering och effektivisering i sockerproduktionen. Det gjutna bitsockret, s.k. adant, var den mest högklassiga formen av bitsocker och tillverkades länge endast av Landskronaraffinaderiet. Adantbitsockret var emellertid dyrare att framställa än det pressade bitsockret, som framställdes av övriga raffinaderier. Denna typ av bitsocker blev under 1950-talet i allt högre grad standardkvalitet för bitsocker. När raffinadtillverkningen i Landskrona upphörde 1960, flyttades adantproduktionen till Arlöv, men under 1960-talet försvann det gjutna adantbitsockret helt från marknaden.

Sockerfabriken i Landskrona rymde både ett tryckeri, där man tog fram förpackningar till sina varor, och ett laboratorium.

Arlövsraffinaderiet hade prioriterats och utbyggts från krigsslutet 1945 och framåt. Hit knöts laboratorium och jordbruksteknisk forskningsinstitution. För att bereda plats för raffinaderiutvidgningen i Arlöv bestämde sig SSA för att efter 1958 års kampanj avveckla råsockerbruket där. Ett fullständigt utbyggt Arlövsraffinaderi innebar dödsstöten åt de tre kvarvarande raffinaderierna: Landskrona, Göteborg och Stockholm. Landskronaraffinaderiet lades ner 1960 och det närliggande Säbyholmsbruket två år senare. Cirka 400 anställda i Landskrona berördes av nedläggningen. Under de följande åren revs merparten av fabrikens 1800-talsbebyggelse.

Disponenter för Landskronafabriken var Gustaf Widström 1908-1944, Henrik Matton 1944-1946 och Bo Höglund 1946-1961.


ARKIVBESTÅNDET

Arkivet från Landskrona sockerfabrik, eller Landskrona sockerbruk som det kallas under senare delen av sin verksamhetstid, är förhållandevis välbevarat. Det innehåller en hel del äldre material från omkring 1835 och framåt, både räkenskaper och en mindre del ämnesordnade handlingar (se serie F 6).

Två serier ämnesordnade akter (F 1 och F 2) kan ge upplysningar om de tekniska och administrativa utmaningar fabriken stod inför med fokus på första halvan av 1900-talet. Det finns också gott om material kring anställda, lönefrågor och arbetsskador (D 1 A, D 1 B, F 3, F 4, G 5 A, G 5 B).

Korrespondensserien (E 1) innehåller en del skriftväxling mellan Carl Henrik Tranchell och fadern Carl Tranchell från framför allt 1920-talet. Serien är i övrigt utförligast bevarad under 1940- och 50-talen.

Volym F 6:9 innehåller sammanställningen ”Uppgifter om Landskrona sockerbruk” från 1960. Ritningar till sammanställningen finns registrerade i ritningsserien. Volym F 6:11 innehåller ett kortregister med historiska uppgifter om sockerfabrikens fastigheter i Landskrona från 1750-talet till början av 1900-talet.

Betydande delar av beståndet har varit mögel- och fuktskadat och sanerats i samband med ordnings- och förteckningsarbete. Ett par volymer är i så dåligt skick att de förvaras separat och ej är tillgängliga.


ANDRA KÄLLOR

Betydande kopplingar till Landskronafabriken har även de vid Landsarkivet i Lund förvarade arkiven från Skånska Sockerfabriks AB, Säbyholms gård, Hilleshögs gård, Säbyholms sockerbruk och Teckomatorps saftstation, samt SSA:s Fröodlingsanstalt i Landskrona.

I ”Den svenska betsockerindustrien” (1932) refereras till bevarad affärskorrespondens mellan Frans Henrik Kockum och Justus Tranchell, där Landskrona sockerfabrik och Skånska sockerfabriksbolaget ofta bringas på tal. Denna korrespondens ingår troligen i Grosshandlare Frans Henrik Kockum sr:s arkiv som finns på Malmö stadsarkiv.


Arkivarie Maria Wallin 2015


KÄLLOR

Darphin, Jean-Paul (1994): Sockrets katedraler: en studie av sockerindustrins historia och arkitektur.
Kuuse, Jan (1982): Sockerbolaget Cardo 1907-1982.
Lundberg, Viktor (2005): ”Från sockerbruk till samhällskritik i baktakt” i Arbetaren nr 29 2005.
Sylwan, Eilif (1932): Den svenska betsockerindustrien: minnesskrift utgiven av Svenska Sockerfabriksaktiebolaget med anledning av dess 25-åriga tillvaro. 1, Före Svenska sockerfabriks aktiebolagets bildande 1907.
Arkivbildarhistorik
Svenska sockerfabriks AB. Landskrona sockerfabrik
Fabriken har i sitt inledningsskede framförallt sysslat med förädling av rörsocker. På 1850-talet började man istället satsa på den inhemska sockerbetan och anläggningen blev en betsockerfabrik. Genom Henrik Kockums initiativ bildades 1853 ett nytt bolag, Skånska Sockerfabriksaktiebolaget, som i sin tur övertog bruket i Landskrona. Efter en brand 1875 förstördes både betsockerbruket och raffinaderiet, enbart raffinaderiet återuppbyggdes 1877.

Källa:
Jean-Paul Darphin: Sockrets katedraler, 1994

Kontroll

Senast ändrad2017-12-06 15:09:19