Lantmäterifiskalexpeditionen

En organisation för kartläggning av Sverige upprättades i början av 1600-talet som ett led i den centrala förvaltningens allmänna expansion. Anders Bure förordnades 1628 att utbilda och leda en kår av lantmätare, som utöver uppgiften att medverka vid fastighetsbildning, skattläggning och arrondering också skulle upprätta geografiska kartor över landskap, socknar, städer och byar. Lantmäteriet ställdes under överinseende av Kammarkollegium, där det till 1827 utgjorde en särskild enhet, lantmäterikontoret.

Parallellt utvecklades en militär kartläggning av försvarsanläggningar och gränsområden. 1805 bildades fältmätningscorpsen med uppgift att för militära ändamål upprätta kartor över landet. 1831 förenades den med andra enheter till topografiska kåren inom generalstaben.

1827 frikopplades lantmäterikontoret helt från Kammarkollegiet och blev en egen myndighet, Generallantmäterikontoret. 1864 ändrades namnet till Lantmäteristyrelsen. 1859 skildes den geografiska karteringen från Generallantmäterikontoret och fördes till två särskilda myndigheter, Rikets ekonomiska kartverk och Ekonomiska kartverket för Norrbottens län.

1850 överlämnade Generallantmäterikontoret till Riksarkivet ett antal kartor, som inte längre ansågs behövas i lantmäteriets egen verksamhet utan enbart ha historiskt intresse. Det gällde äldre riksgränskartor och kartor över områden utanför Sveriges aktuella gränser. Nya leveranser av gränskartor, kartor över orter i Finland och vissa andra äldre kartor skedde 1892, 1897 och 1913.