Stiftelsen växte fram ur 1800-talets kristna folkväckelser. Grundaren Jan Petter Johansson, född 1813 i Tjällmo och verksam i Motala missionsförsamling, inköpte 1870 en fastighet, Malmskillnadsgatan 41, där han upprättade ett hem "Hemmet för de eländigaste bland de elända". Det skulle vara ett härbärge för hemlösa. 1878 förvärvade han fastigheten Hornsgatan 73 där han öppnade ett andra hem. Tomten sträckte sig ner mot Krukmakargatan.
År 1881 bildades en stiftelse för verksamheten. Den fick namnet "Stiftelsen Hem för de elända" och började sin verksamhet 1882. Samma år donerade Johansson fastigheten Hornsgatan 73 med inventarier till stiftelsen.
Stiftelsens ändamål var "att taga kristlig vård om och söka bereda arbetsförtjänst åt från fängelse frigivna och eljest avsigkomna nödställda manspersoner". Verksamheten övervakades av en förening av förtroendemän och leddes av en styrelse. Den bedrevs på tre huvudområden. Dels ett arbetshem för tidigare straffade och på annat sätt "avsigkomna personer", dels ett natthärbärge för husvilla män och gossar samt sist men inte minst en relativt omfattande affärsverksamhet i syfte att dels skaffa medel till stiftelsens verksamhet och dels skaffa skyddslingarna sysselsättning. Affärsverksamheten omfattade huvudsakligen vedhandel, körslor med egna hästar (från 1938 åkerirörelse), mangelbod, mattpiskning samt diverse extra arbete. Åren fram till 1888 bedrevs även anläggnings- och sprängningsarbeten. Verksamheten vid natthärbärget pågick till 1888, vid arbetshemmet till 1967. Hemmet på Malmskillnadsgatan 41 såldes 1884. Avkastningen från den försäljningen och andra tomtförsäljningar skulle komma att i huvudsak finansiera verksamheten under många år. Stiftelsen ändrade 1922 namn till "Hemmet vård och arbete".
År 1947 bebyggdes östra delen av tomten vid Krukmakargatan. I den nya fastigheten tillkom 1948 ett ungdomshem för studerande. Stora satsningar gjordes på åkeriet,huvuddelen av vedgårdsverksamheten förlades till det 1959 inköpta trädgårdsbostället Torpa, 7 km från Södertälje i Salems kommun. Samtidigt började stiftelsen bedriva hotellverksamhet på ungdomshemmet sommartid.
År 1966 omfattade stiftelsens verksamhet, vedgården, åkerirörelsen, bilexpress, arbetshemmet Krukmakargatan 36, gården Torpa, ungdomshemmet med hotellgäster under sommarmånaderna, fastighetsförvaltning och kontor. Personalstyrkan var ca 20 personer.
Samma år beslöt stiftelsen att uthyra delar av fastigheterna till Socialnämnden för ett socialmedicinskt utrednings- och behandlingshem med socialläkare Johan Norman som projektledare. Hyreskontrakt upprättades på 10 år. Behandlingshemmet började sin verksamhet 1967. Från 1970 fick ungdomshemmet en mer social inriktning och hotellverksamheten upphörde 1971. Torpa utarrenderades till byggnadsfirman V Hellberg. Stadgarna förnyades 1976 då stiftelsen ändrade namn till "Stiftelsen Krukmakaren". Planer på ett samgående med en större organisation med samma målsättning började dryftas dels därför att behandlingshemmet sökte nya lokaler och dels därför att stiftelsens verksamhet kommit att mer ägnas åt fastighetsförvaltning. Stiftelsens inkomster kom i stort sett endast från fastigheterna.
Samarbete inleddes 1979 med S:t Lukasstiftelsen. Samarbetet innebar att Stiftelsen Krukmakaren skulle äga och förvalta fastigheterna Mullvaden Andra 43 och 44. S:t Lukasstiftelsen skulle svara för den människovårdande, kurativa verksamheten inom ramen för ändamålsbestämmelserna i Stiftelsen Krukmakarens stadgar.
1981 utflyttade socialförvaltningens behandlingshem till Gröndal. Samma år revs det gamla arbetshemmet för att 1982 bereda plats åt en nybyggd fastighet Krukmakarens hus med lokaler för S:t Lukasstiftelsen, Socialförvaltningen och bostadslägenheter.
Stockholm 16 juli 1985
Magnus Åberg
Tillägg 2024: En tilläggsleverans bestående av dagböcker 1965-1982 överlämnades som gåva till stadsarkivet 2024-02-21 (diarienummer 3.1-2024/755).
Stockholms stadsarkiv 2024-02-21 Johannes Eriksson
Ordning & struktur
Arkivnr: SSA/14127
Förteckning 1147
Förteckning
över
Stiftelsen Krukmakarens arkiv
Allmän anmärkning
S:t Lucasstiftelsen; Stiftelsen Hem för de elända
Tillgänglighet
Sekretess
Nej
Kontroll
Senast ändrad
2024-02-21 17:45:48
Stiftelsen växte fram ur 1800-talets kristna folkväckelser. Grundaren Jan Petter Johansson, född 1813 i Tjällmo och verksam i Motala missionsförsamling, inköpte 1870 en fastighet, Malmskillnadsgatan 41, där han upprättade ett hem "Hemmet för de eländigaste bland de elända". Det skulle vara ett härbärge för hemlösa. 1878 förvärvade han fastigheten Hornsgatan 73 där han öppnade ett andra hem. Tomten sträckte sig ner mot Krukmakargatan.
År 1881 bildades en stiftelse för verksamheten. Den fick namnet "Stiftelsen Hem för de elända" och började sin verksamhet 1882. Samma år donerade Johansson fastigheten Hornsgatan 73 med inventarier till stiftelsen.
Stiftelsens ändamål var "att taga kristlig vård om och söka bereda arbetsförtjänst åt från fängelse frigivna och eljest avsigkomna nödställda manspersoner". Verksamheten övervakades av en förening av förtroendemän och leddes av en styrelse. Den bedrevs på tre huvudområden. Dels ett arbetshem för tidigare straffade och på annat sätt "avsigkomna personer", dels ett natthärbärge för husvilla män och gossar samt sist men inte minst en relativt omfattande affärsverksamhet i syfte att dels skaffa medel till stiftelsens verksamhet och dels skaffa skyddslingarna sysselsättning. Affärsverksamheten omfattade huvudsakligen vedhandel, körslor med egna hästar (från 1938 åkerirörelse), mangelbod, mattpiskning samt diverse extra arbete. Åren fram till 1888 bedrevs även anläggnings- och sprängningsarbeten. Verksamheten vid natthärbärget pågick till 1888, vid arbetshemmet till 1967. Hemmet på Malmskillnadsgatan 41 såldes 1884. Avkastningen från den försäljningen och andra tomtförsäljningar skulle komma att i huvudsak finansiera verksamheten under många år. Stiftelsen ändrade 1922 namn till "Hemmet vård och arbete".
År 1947 bebyggdes östra delen av tomten vid Krukmakargatan. I den nya fastigheten tillkom 1948 ett ungdomshem för studerande. Stora satsningar gjordes på åkeriet,huvuddelen av vedgårdsverksamheten förlades till det 1959 inköpta trädgårdsbostället Torpa, 7 km från Södertälje i Salems kommun. Samtidigt började stiftelsen bedriva hotellverksamhet på ungdomshemmet sommartid.
År 1966 omfattade stiftelsens verksamhet, vedgården, åkerirörelsen, bilexpress, arbetshemmet Krukmakargatan 36, gården Torpa, ungdomshemmet med hotellgäster under sommarmånaderna, fastighetsförvaltning och kontor. Personalstyrkan var ca 20 personer.
Samma år beslöt stiftelsen att uthyra delar av fastigheterna till Socialnämnden för ett socialmedicinskt utrednings- och behandlingshem med socialläkare Johan Norman som projektledare. Hyreskontrakt upprättades på 10 år. Behandlingshemmet började sin verksamhet 1967. Från 1970 fick ungdomshemmet en mer social inriktning och hotellverksamheten upphörde 1971. Torpa utarrenderades till byggnadsfirman V Hellberg. Stadgarna förnyades 1976 då stiftelsen ändrade namn till "Stiftelsen Krukmakaren". Planer på ett samgående med en större organisation med samma målsättning började dryftas dels därför att behandlingshemmet sökte nya lokaler och dels därför att stiftelsens verksamhet kommit att mer ägnas åt fastighetsförvaltning. Stiftelsens inkomster kom i stort sett endast från fastigheterna.
Samarbete inleddes 1979 med S:t Lukasstiftelsen. Samarbetet innebar att Stiftelsen Krukmakaren skulle äga och förvalta fastigheterna Mullvaden Andra 43 och 44. S:t Lukasstiftelsen skulle svara för den människovårdande, kurativa verksamheten inom ramen för ändamålsbestämmelserna i Stiftelsen Krukmakarens stadgar.
1981 utflyttade socialförvaltningens behandlingshem till Gröndal. Samma år revs det gamla arbetshemmet för att 1982 bereda plats åt en nybyggd fastighet Krukmakarens hus med lokaler för S:t Lukasstiftelsen, Socialförvaltningen och bostadslägenheter.
Stockholm 16 juli 1985
Magnus Åberg
Tillägg 2024: En tilläggsleverans bestående av dagböcker 1965-1982 överlämnades som gåva till stadsarkivet 2024-02-21 (diarienummer 3.1-2024/755).
Stockholms stadsarkiv 2024-02-21 Johannes Eriksson