Arkiv

Tullkammarens i Malmö arkiv

Grunddata

Referenskod

SE/MSA/00672

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/8ApkuxXBoa61gcFblWRcO2

ExtraID

TUL

Omfång

13 Hyllmeter (Text)

Datering

1658

–

1985

(Tidsomfång)

Villkor

Nej

Arkivinstitution

Malmö stadsarkiv (depå: Bergsgatan)

Arkivbildare/upphov

Tullkammaren i Malmö (ca 1661 – 1922)

Alternativa namn: Malmö Tullkammare

Kategori: Statlig myndighet. Tullkammare

Innehåll

Ordning & struktur	Arkivnr MSA/00672 Förteckning över Malmö tullkammares arkiv Förteckningen upprättad i Lunds Lands- arkiv 1966 av amanuens Björn Lindh. Reviderad i Malmö Stadsarkiv i juni 1990 av Cecilia Jansson.
Inledning (äldre form)	Arkivbeskrivning över Tullkammaren i Malmö En tullkammare inrättades i Malmö 1660 i och med att staden blev en stapelstad 1660. Detta skedde i samband med att Skåne, och därmed Malmö, blivit svenskt. Tullkammaren i Malmö stod under gemensamt chefskap av en tullförvaltare och en överkontrollör. Till skillnad mot Stockholm och Göteborg fick frågor rörande nederlagsverksamheten inte en egen avdelning, istället handlades dessa frågor av tullkammaren. (Ärenden rörande uppbörd, konfiskationer och kassafrågor var samorganiserade till ett kontor.) Inom distriktet finns även en tullstation i Limhamn från 1882 samt s.k. sommarstationer vid Lomma från 1882 (vars arkiv förvaras på Landsarkivet i Lund) och från 1898 vid Klagstorp (från 1924 benämnt Klagshamn, som gett namn åt arkivbildaren). Tullkammarens personalstyrka i Malmö uppgick till något mindre än 150 man år 1905. Stockholm, Göteborg och Malmö hade sammanlagt ungefär en tredjedel (d.v.s. 900) av samtliga tullanställda (undantaget Generaltullstyrelsen) vilket ger en ungefärlig betydelse på dessa städers betydelse för landets varuutbyte. Tullkammardistriktet sträckte sig, enligt uppgift från 1920-talets förstahälft, från Lödde å till Vällinge bäcks utlopp, båda i Malmöhus län. Enligt samma text bestod Malmö tullhamn då av två skilda områden, dels den äldre hamnen och dels en yngre industrihamn öster om staden. Mellan dessa har Frihamnen anlagts. Den äldre hamnens huvuddelar är Yttre hamnen, Inre hamnen och Nyhamnen. Mellan Yttre hamnen och Nyhamnen finns ett ångfärjeläger. Det finns även den s.k. Suells-hamnen (där tullhuset var belägen) samt fiskarhamn och varvshamn. Fastställt packhusområde, den kajsträcka där lastning och lossning av tullgods sker, har en sammanlagd längd av 7,5 km. Styckegodstrafiken är huvudsakligen förlagd till östra sidan av inre hamnen, i den yttre hamnens hamnpir samt i Södra Nyhamnen. Där förekommer det främst lossningar av stenkol fisk och annat partigods. På den lokala tullförvaltningen skötte i allmänhet varje tullkammare alla uppgifter. Respektive tullkammare var direkt underställd Generaltullstyrelsen i Stockholm. Men på grund av den stora trafiken som förekom i Stockholm, Göteborg och Malmö var den lokala tullförvaltningen där uppdelad i särskilda avdelningar efter arbetsuppgifter. Malmö hade fyra avdelningar som i sin tur har egna arkiv. Dessa var: - Tullkammaren. - Packhusinspektion. - Tullbevakningsinspektion. - Uppbörds-, konfiskations- och kassörskontor (bildat 1905). I Malmö tillkom år 1914 en tulldirektör (se arkivet för ”Tulldirektören i Malmö 1914-1922”). Denna var i vissa avseenden den högsta myndigheten på platsen och hade därmed en överordnad roll för de fyra tullavdelningarna. Det var således ett mellanled mellan respektive tullavdelning och Generaltullstyrelsen. Tulldirektören utsågs för en period av högst fem år i sänder bland någon av föreståndarna på tullförvaltningsavdelningarna. Han utsågs med bibehållande av egen tjänst mot ekonomiskt tillägg. Tullkammaren i Malmö upphörde genom en stor omorganisation den 31 december 1922. Den ersattes av en Centraltullkammare i Malmö där tullkammarens arbetsuppgifter delades upp i ett antal avdelningar samt kontor under ledning av en tulldirektör. Dessa var en Tullbehandlingsinspektion, en Tullbevakningsinspektion (som fortsatte att existera), ett Tullkameralkontor, en tullavdelning i Malmö frihamn (från 1922) samt från år 1926 en flygtullavdelning i Bulltofta. Dessutom fanns tullstationer i Klagshamn, Limhamn och Lomma. Det fanns även en tullfiskal. Dessa är egna arkivbildare, centraltullkammaren var ingen egen arkivbildare. Tullverkets historik. Upptagande av olika former av tull har gamla anor i Sverige. Trots det brukar dagens Tullverk räkna sina anor till år 1636. För Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän infördes tullen i och med försvenskningen av dessa landskap. Den lokala tullförvaltningen har länge haft ett nära samband med stapelstadsrätten. Städer som hade denna rätt fick bedriva utrikesfart med egna fartyg (aktiv stapelrätt) och ta emot utländska köpmän i hemmahamnarna (passiv stapel). Vissa städer hade enbart det ena av dessa stapelrätter. Stapelstäder upphörde 1927, även om vissa mindre delar fortlevde till 1973. I varje stapelstad skulle en tullkammare finnas. Det fanns även städer med en tullkammare som saknade stapelrätt. Det fanns även tullanstalter på andra orter än stapelstäder. Dessa tullplatser, som löd under en närliggande tullkammare, benämndes tullstationer och tullexpeditioner. Tullkammardistrikt fanns först huvudsakligen längs kusten, men bättre kommunikationer (järnvägar och flyg) gjorde att även inlandet 1928 införlivades i distrikten, som samtidigt omdöptes samtidigt till Tulldistrikt. Den utrikes tullen (även benämnd stora tullen) var uppdelad i sjötullen samt landtullen. Sjötullen omfattade varor som exporterades och importerades sjövägen, och landtullen omfattade varor som passerade den norska och finska landgränsen. Sjötullen var den dominerande utrikestullen p.g.a. Sveriges långa kuster och den stora roll som sjöfarten under lång tid spelade i jämförelse med de landväga transporterna. I stapelstäderna placerades en bit utanför staden inloppsstationer som skulle förhindra smuggling vid infarten till städerna. Där skulle skepparna avlämna specifikationer på de varor som fraktades på fartyget och som därefter inspekterades av sjötullen. Ofta hade de inga kamerala funktioner utan dessa var förlagda till städerna. Först i samband med lossningen jämfördes lasten med den upprättade lastspecifikationen. Denna procedur var långsam vilket kunde få till följd att fartygen kunde bli liggande i flera dagar innan lasten kunde lossas efter tullkontroll. Följderna blev att man under 1600-talets sista år övergav dessa rutiner. Det var dock först runt 1868 som man helt frångick inloppsstationerna och istället började man med direktinsegling. Vid skiftet till 1700-talet började man uppföra packhus där fartygen kunde lossa varorna för lagring. Först i samband med att varorna hämtades erlades tull. Expansionen inom tullen var kraftig under 1700-talet till följd av den ökande utrikeshandeln. Mot slutet av seklet fanns det ett flertal avdelningar: in- och utgående sjötullkammare, packhus, nederlags-, uppbörds- och konfiskationskontor. Fram till 1810 fanns även en inrikes tull för varor som passerade gränsen mellan städer och landsbygd som benämndes lilla tullen. Även efter dess avskaffande fanns det fram till runt 1860 en viss bevakning vid stadsgränserna mot lösdrivare m.m. Sjötullen förvaltades under Kommers- eller Kammarkollegiet. Under perioderna 1726-1765, 1777-1782 samt 1803-1824 utarrenderades verksamheten till ett privat arrendebolag, Generaltullarrendesocieteten. Under perioden 1813-1824 förvaltades tullverket av en kunglig tulldirektion som 1825 avlöstes av Generaltullstyrelsen. Denna avlöstes den 1 juli 1995 av Huvudkontoret och upphörde helt den 1 juli 2004. Kustbevakningen Kustbevakningens uppgift är främst att upptäcka och förhindra överträdelser mot de författningar som de har att övervaka, främst olovlig varuinförsel. Andra arbetsuppgifter är att samarbeta med lotsverket med sjöräddning samt att utöva tillsyn över fiskeriförhållanden och jakt på sjöfågel. Kustbevakningen var en integrerad del av tullverket (trots att kustbevakningens personal var skild från den övriga lokaltullförvaltningen) där kustposteringarna löd under tullförvaltaren vid närmaste tullkammare som i sin tur löd under Generaltullstyrelsen i Stockholm. På grund av den stora smugglingen på sydkusten infördes år 1871 en kustbevakningschef för Skåne. Syftet med detta var att få ett inspekterande och sammanhållande organ mellan den centrala ledningen (Generaltullstyrelsen i Stockholm) och den lokala administrationen på respektive tullkammare. Denna ersattes 1905 i och med att Kustbevakningschefens område utsträcktes till att omfatta både Skåne och Blekinge. Detta ersattes 1923 i och med att Sverige indelades i 24 kustbevakningsdistrikt. Dessa var först numrerade, men 1928 bytte de namn till den plats där tullkammaren, med befälhavande tullförvaltare, var placerad. Den ersattes vid halvårsskiftet 1937 genom att Sverige delades in i fyra distrikt namngivna efter den plats där sätet var placerad, i detta fall Malmö. Denna ersattes 1950 med det Södra kustdistriktet. I och med tullverkets stora omorganisation och distriktsindelning 1974 upphörde kustbevakningens självständiga organisation och blev istället en avdelning (benämnd Bevakningskontoret, 1985 omdöptes det till Kustbevakningskontoret) inom Tulldirektionen för Södra regionen med säte i Malmö. Den 1 juli 1988 blev kustbevakningen en självständig myndighet, benämnd Kustbevakningsverket, och lämnade helt Tullverket. Tullverkets uppgifter. Tullverkets huvuduppgift var att bevilja tull på införda varor. Övriga uppgifter bestod av att uppbära fyr- och båkavgifter, skatt på vissa införda varor samt att lägga på införseluppgifter. Tullverket handlade även ärenden för tullrestitution, d.v.s. varor eller material som återutförts efter användandet eller bearbetning. Detta kan gälla material som används för ombyggnad, reparationer, m.m. Förutom de uppgifter som uppstod vid godshantering vilade det även på tullverket att förhindra olovlig införsel och förhindra insmuggling av varor. Detta skedde genom att kontrollera att bl.a. smittsamma sjukdomar inte fördes in och att övervaka att gällande regler och föreskrifter följdes för de varor som var underkastade restriktiva bestämmelser. Vissa varor såsom tobak och sprit fick endast införas av speciella importörer och enligt vissa villkor. Dessutom skulle tullverket tillse att varor med oriktig ursprungsbeteckning inte fördes in. Kontrollen gällde inte endast för varor som fördes in i landet utan även för varor som skulle lämna landet. Tullverket skulle tillse att varor som hade utförselförbud inte lämnade landet. Vid skeppsbrott eller när fartyg strandade skulle tullverket ta till vara statens intressen genom att utöva uppsikt och bevaka kronans rätt genom att de skötte handläggandet av dessa sjöfyndsärenden. Brott som begicks mot de regler och förordningar som gällde vid varuhanteringen beivrades av tullverket genom att de förde statens talan i de ärenden som föll under åtal. Även andra uppgifter åvilade tullverket som indirekt hade med import och export och den kontroll som då krävdes. Detta gällde främst skeppsmätningen som tullverket genomförde. För att kunna beräkna hur stor last som fördes in eller ut var man tvungen att mäta fartygens lastkapacitet. Fartygstrafiken kontrollerades och likaså även fisketrafiken. Persontrafiken har varit föremål för tullverkets kontroller sedan starten men i relativt blygsam skala jämfört med den huvudsakliga uppgiften som var godstrafiken. I och med avskaffades av inrikespassen 1860 minskade detta ytterligare Från 1959 infördes det röd-gröna systemet, ”tullfiltret”. För att tullverket skulle kunna utföra de olika uppgifterna organiserades olika avdelningar som hade ansvaret för vissa uppgifter. En del avdelningar hade renodlade uppgifter medan andra kunde i mindre skala ta hand om samtliga inom ett visst bevakningsområde. Således uppstod så småningom avdelningar inom olika delar av hamnen. I och med att tullverket hela tiden måste följa med i import och export handeln har det skett ett flertal omorganisationer i syfte att klara av uppgiften och anpassa sig till kommersiella intressen. På de mindre tullkamrarna sköttes alla uppgifter inom tullkammaren. I Malmö var dock tullförvaltningarna på grund arbetsbelastningen uppdelade i självständiga avdelningar, vardera underställda Tulldirektionen, beroende på arbetsuppgifter. Viktigare handlingar och ärendeslag: Huvuddelen av arkivhandlingarna utgörs av gallringsbara klareringshandlingar för transportmedel och gods. Andra viktiga handlingar är ansökningar och tillstånd av olika slag. Såväl när det gäller volym som användning av arkivhandlingar dominerar gallringsbara fakturaakter avseende importvaror tillsammans med exportdeklarationer. Sökingångar till arkivet: - arkivförteckningen - diariet Huvuddelen av handlingarna i arkivet är sekretessbelagda, de flesta med hänsyn till att de berör enskilda företags ekonomiska verksamhet (sekretesslagen 9 kap. 1 § första stycket). Dessa är dock gallringsbara. Alla handlingar i detta arkivet är offentliga. Merparten av tullverkets handlingar är gallringsbara enligt gallringsplan för tullstaten (TFS 1981:32 bilaga 5), som även använts retroaktivt. Andra gallringsbeslut finns i TFS 1925:228, 1944:224, 1944:225, 1946:9, 1950:165, 1953:68, 1954:25, 1965:180, 1974:215. Stora arkivförluster gjordes 1866 då tullarkivalier såldes.
Gallringsbar	Nej

Tillgänglighet

Sekretess

Nej

Kontroll

Senast ändrad

2021-02-03 14:10:36

Arkivbeskrivning över Tullkammaren i Malmö

En tullkammare inrättades i Malmö 1660 i och med att staden blev en stapelstad 1660. Detta skedde i samband med att Skåne, och därmed Malmö, blivit svenskt.

Tullkammaren i Malmö stod under gemensamt chefskap av en tullförvaltare och en överkontrollör.
Till skillnad mot Stockholm och Göteborg fick frågor rörande nederlagsverksamheten inte en egen avdelning, istället handlades dessa frågor av tullkammaren. (Ärenden rörande uppbörd, konfiskationer och kassafrågor var samorganiserade till ett kontor.)
Inom distriktet finns även en tullstation i Limhamn från 1882 samt s.k. sommarstationer vid Lomma från 1882 (vars arkiv förvaras på Landsarkivet i Lund) och från 1898 vid Klagstorp (från 1924 benämnt Klagshamn, som gett namn åt arkivbildaren).

Tullkammarens personalstyrka i Malmö uppgick till något mindre än 150 man år 1905. Stockholm, Göteborg och Malmö hade sammanlagt ungefär en tredjedel (d.v.s. 900) av samtliga tullanställda (undantaget Generaltullstyrelsen) vilket ger en ungefärlig betydelse på dessa städers betydelse för landets varuutbyte.

Tullkammardistriktet sträckte sig, enligt uppgift från 1920-talets förstahälft, från Lödde å till Vällinge bäcks utlopp, båda i Malmöhus län.
Enligt samma text bestod Malmö tullhamn då av två skilda områden, dels den äldre hamnen och dels en yngre industrihamn öster om staden. Mellan dessa har Frihamnen anlagts. Den äldre hamnens huvuddelar är Yttre hamnen, Inre hamnen och Nyhamnen. Mellan Yttre hamnen och Nyhamnen finns ett ångfärjeläger. Det finns även den s.k. Suells-hamnen (där tullhuset var belägen) samt fiskarhamn och varvshamn. Fastställt packhusområde, den kajsträcka där lastning och lossning av tullgods sker, har en sammanlagd längd av 7,5 km.
Styckegodstrafiken är huvudsakligen förlagd till östra sidan av inre hamnen, i den yttre hamnens hamnpir samt i Södra Nyhamnen. Där förekommer det främst lossningar av stenkol fisk och annat partigods.

På den lokala tullförvaltningen skötte i allmänhet varje tullkammare alla uppgifter. Respektive tullkammare var direkt underställd Generaltullstyrelsen i Stockholm.
Men på grund av den stora trafiken som förekom i Stockholm, Göteborg och Malmö var den lokala tullförvaltningen där uppdelad i särskilda avdelningar efter arbetsuppgifter. Malmö hade fyra avdelningar som i sin tur har egna arkiv. Dessa var:
- Tullkammaren.
- Packhusinspektion.
- Tullbevakningsinspektion.
- Uppbörds-, konfiskations- och kassörskontor (bildat 1905).

I Malmö tillkom år 1914 en tulldirektör (se arkivet för ”Tulldirektören i Malmö 1914-1922”). Denna var i vissa avseenden den högsta myndigheten på platsen och hade därmed en överordnad roll för de fyra tullavdelningarna. Det var således ett mellanled mellan respektive tullavdelning och Generaltullstyrelsen. Tulldirektören utsågs för en period av högst fem år i sänder bland någon av föreståndarna på tullförvaltningsavdelningarna. Han utsågs med bibehållande av egen tjänst mot ekonomiskt tillägg.

Tullkammaren i Malmö upphörde genom en stor omorganisation den 31 december 1922.
Den ersattes av en Centraltullkammare i Malmö där tullkammarens arbetsuppgifter delades upp i ett antal avdelningar samt kontor under ledning av en tulldirektör. Dessa var en Tullbehandlingsinspektion, en Tullbevakningsinspektion (som fortsatte att existera), ett Tullkameralkontor, en tullavdelning i Malmö frihamn (från 1922) samt från år 1926 en flygtullavdelning i Bulltofta. Dessutom fanns tullstationer i Klagshamn, Limhamn och Lomma. Det fanns även en tullfiskal. Dessa är egna arkivbildare, centraltullkammaren var ingen egen arkivbildare.

Tullverkets historik.

Upptagande av olika former av tull har gamla anor i Sverige. Trots det brukar dagens Tullverk räkna sina anor till år 1636. För Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän infördes tullen i och med försvenskningen av dessa landskap.

Den lokala tullförvaltningen har länge haft ett nära samband med stapelstadsrätten. Städer som hade denna rätt fick bedriva utrikesfart med egna fartyg (aktiv stapelrätt) och ta emot utländska köpmän i hemmahamnarna (passiv stapel). Vissa städer hade enbart det ena av dessa stapelrätter. Stapelstäder upphörde 1927, även om vissa mindre delar fortlevde till 1973. I varje stapelstad skulle en tullkammare finnas. Det fanns även städer med en tullkammare som saknade stapelrätt.
Det fanns även tullanstalter på andra orter än stapelstäder. Dessa tullplatser, som löd under en närliggande tullkammare, benämndes tullstationer och tullexpeditioner.
Tullkammardistrikt fanns först huvudsakligen längs kusten, men bättre kommunikationer (järnvägar och flyg) gjorde att även inlandet 1928 införlivades i distrikten, som samtidigt omdöptes samtidigt till Tulldistrikt.

Den utrikes tullen (även benämnd stora tullen) var uppdelad i sjötullen samt landtullen. Sjötullen omfattade varor som exporterades och importerades sjövägen, och landtullen omfattade varor som passerade den norska och finska landgränsen. Sjötullen var den dominerande utrikestullen p.g.a. Sveriges långa kuster och den stora roll som sjöfarten under lång tid spelade i jämförelse med de landväga transporterna.
I stapelstäderna placerades en bit utanför staden inloppsstationer som skulle förhindra smuggling vid infarten till städerna. Där skulle skepparna avlämna specifikationer på de varor som fraktades på fartyget och som därefter inspekterades av sjötullen. Ofta hade de inga kamerala funktioner utan dessa var förlagda till städerna. Först i samband med lossningen jämfördes lasten med den upprättade lastspecifikationen. Denna procedur var långsam vilket kunde få till följd att fartygen kunde bli liggande i flera dagar innan lasten kunde lossas efter tullkontroll. Följderna blev att man under 1600-talets sista år övergav dessa rutiner. Det var dock först runt 1868 som man helt frångick inloppsstationerna och istället började man med direktinsegling.
Vid skiftet till 1700-talet började man uppföra packhus där fartygen kunde lossa varorna för lagring. Först i samband med att varorna hämtades erlades tull. Expansionen inom tullen var kraftig under 1700-talet till följd av den ökande utrikeshandeln. Mot slutet av seklet fanns det ett flertal avdelningar: in- och utgående sjötullkammare, packhus, nederlags-, uppbörds- och konfiskationskontor.

Fram till 1810 fanns även en inrikes tull för varor som passerade gränsen mellan städer och landsbygd som benämndes lilla tullen. Även efter dess avskaffande fanns det fram till runt 1860 en viss bevakning vid stadsgränserna mot lösdrivare m.m.

Sjötullen förvaltades under Kommers- eller Kammarkollegiet. Under perioderna 1726-1765, 1777-1782 samt 1803-1824 utarrenderades verksamheten till ett privat arrendebolag, Generaltullarrendesocieteten. Under perioden 1813-1824 förvaltades tullverket av en kunglig tulldirektion som 1825 avlöstes av Generaltullstyrelsen. Denna avlöstes den 1 juli 1995 av Huvudkontoret och upphörde helt den 1 juli 2004.

Kustbevakningen

Kustbevakningens uppgift är främst att upptäcka och förhindra överträdelser mot de författningar som de har att övervaka, främst olovlig varuinförsel. Andra arbetsuppgifter är att samarbeta med lotsverket med sjöräddning samt att utöva tillsyn över fiskeriförhållanden och jakt på sjöfågel.

Kustbevakningen var en integrerad del av tullverket (trots att kustbevakningens personal var skild från den övriga lokaltullförvaltningen) där kustposteringarna löd under tullförvaltaren vid närmaste tullkammare som i sin tur löd under Generaltullstyrelsen i Stockholm.
På grund av den stora smugglingen på sydkusten infördes år 1871 en kustbevakningschef för Skåne. Syftet med detta var att få ett inspekterande och sammanhållande organ mellan den centrala ledningen (Generaltullstyrelsen i Stockholm) och den lokala administrationen på respektive tullkammare. Denna ersattes 1905 i och med att Kustbevakningschefens område utsträcktes till att omfatta både Skåne och Blekinge. Detta ersattes 1923 i och med att Sverige indelades i 24 kustbevakningsdistrikt. Dessa var först numrerade, men 1928 bytte de namn till den plats där tullkammaren, med befälhavande tullförvaltare, var placerad. Den ersattes vid halvårsskiftet 1937 genom att Sverige delades in i fyra distrikt namngivna efter den plats där sätet var placerad, i detta fall Malmö. Denna ersattes 1950 med det Södra kustdistriktet.
I och med tullverkets stora omorganisation och distriktsindelning 1974 upphörde kustbevakningens självständiga organisation och blev istället en avdelning (benämnd Bevakningskontoret, 1985 omdöptes det till Kustbevakningskontoret) inom Tulldirektionen för Södra regionen med säte i Malmö. Den 1 juli 1988 blev kustbevakningen en självständig myndighet, benämnd Kustbevakningsverket, och lämnade helt Tullverket.

Tullverkets uppgifter.

Tullverkets huvuduppgift var att bevilja tull på införda varor. Övriga uppgifter bestod av att uppbära fyr- och båkavgifter, skatt på vissa införda varor samt att lägga på införseluppgifter.
Tullverket handlade även ärenden för tullrestitution, d.v.s. varor eller material som återutförts efter användandet eller bearbetning. Detta kan gälla material som används för ombyggnad, reparationer, m.m.
Förutom de uppgifter som uppstod vid godshantering vilade det även på tullverket att förhindra olovlig införsel och förhindra insmuggling av varor. Detta skedde genom att kontrollera att bl.a. smittsamma sjukdomar inte fördes in och att övervaka att gällande regler och föreskrifter följdes för de varor som var underkastade restriktiva bestämmelser. Vissa varor såsom tobak och sprit fick endast införas av speciella importörer och enligt vissa villkor. Dessutom skulle tullverket tillse att varor med oriktig ursprungsbeteckning inte fördes in. Kontrollen gällde inte endast för varor som fördes in i landet utan även för varor som skulle lämna landet. Tullverket skulle tillse att varor som hade utförselförbud inte lämnade landet.
Vid skeppsbrott eller när fartyg strandade skulle tullverket ta till vara statens intressen genom att utöva uppsikt och bevaka kronans rätt genom att de skötte handläggandet av dessa sjöfyndsärenden.
Brott som begicks mot de regler och förordningar som gällde vid varuhanteringen beivrades av tullverket genom att de förde statens talan i de ärenden som föll under åtal.

Även andra uppgifter åvilade tullverket som indirekt hade med import och export och den kontroll som då krävdes. Detta gällde främst skeppsmätningen som tullverket genomförde. För att kunna beräkna hur stor last som fördes in eller ut var man tvungen att mäta fartygens lastkapacitet. Fartygstrafiken kontrollerades och likaså även fisketrafiken.
Persontrafiken har varit föremål för tullverkets kontroller sedan starten men i relativt blygsam skala jämfört med den huvudsakliga uppgiften som var godstrafiken. I och med avskaffades av inrikespassen 1860 minskade detta ytterligare
Från 1959 infördes det röd-gröna systemet, ”tullfiltret”.

För att tullverket skulle kunna utföra de olika uppgifterna organiserades olika avdelningar som hade ansvaret för vissa uppgifter. En del avdelningar hade renodlade uppgifter medan andra kunde i mindre skala ta hand om samtliga inom ett visst bevakningsområde. Således uppstod så småningom avdelningar inom olika delar av hamnen. I och med att tullverket hela tiden måste följa med i import och export handeln har det skett ett flertal omorganisationer i syfte att klara av uppgiften och anpassa sig till kommersiella intressen. På de mindre tullkamrarna sköttes alla uppgifter inom tullkammaren. I Malmö var dock tullförvaltningarna på grund arbetsbelastningen uppdelade i självständiga avdelningar, vardera underställda Tulldirektionen, beroende på arbetsuppgifter.

Viktigare handlingar och ärendeslag:
Huvuddelen av arkivhandlingarna utgörs av gallringsbara klareringshandlingar för transportmedel och gods. Andra viktiga handlingar är ansökningar och tillstånd av olika slag. Såväl när det gäller volym som användning av arkivhandlingar dominerar gallringsbara fakturaakter avseende importvaror tillsammans med exportdeklarationer.

Sökingångar till arkivet:
- arkivförteckningen
- diariet

Huvuddelen av handlingarna i arkivet är sekretessbelagda, de flesta med hänsyn till att de berör enskilda företags ekonomiska verksamhet (sekretesslagen 9 kap. 1 § första stycket). Dessa är dock gallringsbara. Alla handlingar i detta arkivet är offentliga.

Merparten av tullverkets handlingar är gallringsbara enligt gallringsplan för tullstaten (TFS 1981:32 bilaga 5), som även använts retroaktivt. Andra gallringsbeslut finns i TFS 1925:228, 1944:224, 1944:225, 1946:9, 1950:165, 1953:68, 1954:25, 1965:180, 1974:215.
Stora arkivförluster gjordes 1866 då tullarkivalier såldes.

Tullkammarens i Malmö arkiv

Grunddata

Innehåll

Tillgänglighet

Kontroll

Serier (7 st)