Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Stockholms kämnärsrätter


Grunddata

ReferenskodSE/SSA/0144
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/L4v3z980oI7VF2QWw5gl36
ArkivinstitutionStockholms stadsarkiv

Innehåll

Inledning (äldre form)Bih. 1985:33
10 KÄMNÄRSRÄTTERNA I STOCKHOLM OCH DERAS ARKIV
Av Jan Gejrot




Stadslagen föreskrift om en domstol ute på torget (å torgheno ute), från vilken kunde vädjas till rådet, har under medeltiden varit förverkligad endast i Stockholm. Domare var två rådmän, de s. k. rättsfogdarna (prefecti judicii minoris). Domstolens verksamhet är höljd i dunkel, men forskningen har visat, att det går en rak linje från denna medeltida torgrätt till de senare kämnärsrätterna.
En underrätt med kämnärerna som domare har funnits i Stockholm sedan mitten av 1570-talet. Sannolikt har denna kämnärsrättsorganisation varit förebild för Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna, då de hösten 1619 gick att reformera och uniformera städernas förvaltning. I den s. k. stadgan om städernas administration ingår bl. a. bestämmelsen, att kämnärerna i kämnärsstugan skall uppta ”alle ringa och små saker” till rannsakning och dom. Samma föreskrifter återkom i de därpå utfärdade stadsprivilegierna, och under 1600-talet upprättades sedan kämnärsrätter i de större städerna.
Tidigt inleddes i Stockholm den decentralisering av verksamheten som blev utmärkande för kämnärsrättsinstitutionen där. Ursprungligen hade de två kämnärerna på kämnärsstugan i rådhuset haft såväl Staden som malmarna till verksamhetsområde. År 1624 konstituerades i den då självständiga stadsbildningen Norra förstaden en kämnärsrätt, som efter inkorporeringen 1635 fortsatte som domstol för de nya norra stadsdelarna. För det kraftigt expanderande Södermalm upprättades 1654 en kämnärsrätt, som i analogi med namngivningen på Norr benämndes Södra förstadens kämnärsrätt.
De tre domstolarna var myndigheter med begränsade judiciella befogenheter. De var fora för polismål och enklare kriminalmål - vid svårare brott skedde endast rannsakning, varefter målet remitterades till rådhusrätten för avgörande - samt vanliga civilmål. Vad till rådhusrätten tilläts, då det tvistiga kapitalets värde översteg 30 daler silvermynt.
Förvaltningsreformerna i Stockholm på 1600-talet fick konsekvenser även för kämnärsrätterna. Dessa ställdes genom ämbetsdelningen 1636 och styrelseförordningen 1672 under justitiekollegiets och justitieborgmästarens inspektion. De underordnades också i viss mån övriga kollegier såsom deras exekutiva organ men befriades samtidigt och uppsikten över renhållningen 1683 till ämbets- och byggningskollegiet. Gränsdragningen mellan kämnärsrätterna och politikollegiet var till en början oklar, och komptetenstvister förekom, men vid århundradets slut var politimålen med få undantag överförda till kollegiet.
Genom kungl. brev 1699 förordnades, att i alla stöldmål, där dödsstraff inte var straffet, skulle både rannsakning och dom ske vid kämnärsrätterna. Det var en viktig förändring. Bakom beslutet låg upprepade framställningar från magistraten i Stockholm, som inte nöjde sig med denna framgång. I memorial år 1720 till ständernas justitiedeputation att befogenheter överfördes från rådhusrätten till kämnärsrätterna. De senares ringa kompetens var till förfång för rättssökande och hindrade magistraten i allt väsentligt och genom en kungl. resolution 6/7 1720 stärktes kämnärsrätternas ställning avsevärt. Hädanefter skulle alla kriminalmål, utom de som hörde under hovrättens jurisdiktion, bli föremål för både rannsakning och dom vid kämnärsrätterna. Där skulle även s. k. värjemåls- och fyllnadseder avläggas och ej som tidigare vid rådhusrätten. Vidare fick kämnärsrätterna ökad befogenhet att låta sina domar gå i verkställighet.
Huvudstadens växande befolkning och den vidgade befattningen med kriminalmålen medförde ett ökat tryck på kämnärsrätterna. Redan 1687 hade vid varje rätt en särskild brottmålsnotarie tillsatts, och 1747 tillkom ytterligare en notarietjänst. Ändå ville resurserna inte räcka till. Störst var påfrestningarna vid norra kämnärsrätt med jurisdiktion över Klara, Kungsholmens och Adolf Fredriks församlingar, Norra förstadens östra kämnärsrätt med jurisdiktion över Jakobs och Johannes samt Hedvig Eleonora församlingar.
Vid 1700-talets slut hade organisationen nått sin fullkomning och största omfattning.
Administrativt var kämnärsrätterna inga självständiga enheter utan sorterade under magistraten. Där fattades alla beslut rörande rätternas personal och arbetsordning. Deras kommunikation med högre myndigheter gick genom magistraten. Beslut hos Kungl. Maj:t, Svea hovrätt m. fl. avseende kämnärsrätterna tillställdes magistraten, som kunde informera de förra genom avskrifter.
I spetsen för varje kämnärsrätt stod en rådman. Vid förfall för denne inträdde hans närmaste man, primariekämnären, som ordförande. Närmast primariekämnären, stod i varje rätt de två kämnärerna. Dessa behövde ej ha juridisk utbildning och utgjorde således rättens lekmannainslag. Vid varje domstol fanns tre ordinarie notarier, en vid civilprotokollet och två vid kriminalprotokollet. Därtill kom utom stat ett växande antal vice och e.o. notarier. Till kämnärsrätterna var knutna ett antal vaktmästare och stadstjänare samt tre fångvaktare, de senare för vardera häktet i rådhuset, Kastenhof och södra stadshuset.
Fyra kämnärsrätter. Vilken var då rätt domstol i varje särskilt fall? Rättegångsbalken gav här ledning. I civilmål söktes svarandeparten vid den domstol inom vars lagsaga han var bosatt, i kriminalmål togs målet upp vid en rätt, inom vars jurisdiktionsområde brottet var begånget, var någon anklagad för samma brott inom olika delar av staden, skedde rannsakning vid varje behörig, varvid slutlig dom avsades av den domstol, vid vilken målet sist anhängiggjorts.
År 1718 hade Nicodemus Tessin d.y. föreslagit en indragning av kämnärsrätterna, varvid deras personal skulle ingå i den politiorganisation som han planerade för huvudstaden. Tessin hade då varit en isolerad stämma, och hans förslag hade inte heller legat rätt i tiden. Attackerna återupptogs följande århundrade. 1811 års lagkommitté hade även i uppdrag att se över processordningen, och i ett delbetänkande 1815 föreslogs en förenkling av rättegångssystemet, bl. a. genom att antalet instanser minskades, lagmans- och kämnärsrätterna skulle indragas. Förslaget återkom i 1826 års civillagsbetänkande. En följd av riksdagar fattade sedan skrivelsebeslut i samma riktning. Det är mot denna för kämnärsrätterna hotfulla bakgrund man har att se de samtidiga attackerna mot organisationen i Stockholm.
År 1815 gjorde magistraten i Stockholm en framställning om en generell höjning av tjänstemännens löner. I ett digert men pessimistiskt hållet remissutlåtande året därpå framlade drätselkommissionen och de äldstes deputerade ett omfattande besparingsprogram för att vinna utrymme för denna och kommande löneförhöjningar, bl. a. föreslogs indragning av en av övriga rätterna. Endast den senare punkten i förslaget förverkligades. I kungl. brev 19/6 1821 förordnades, att alla obesatta kämnärstjänster skulle indragas omedelbart, de övriga vid första ledighet.
Kommissionen och de deputerade hade i sitt utlåtande inte berört organisationen som sådan. Kritik mot denna fanns dock och gjorde sig snart hörd. Den riktade sig mot decentraliseringen och territorialjurisdiktionen, som nu tedde sig otidsenlig och svåröverskådlig för allmänheten. Man påtalade den bristfälliga kommunikationen och den ojämna fördelningen av målen mellan domstolarna. Särskilt i brottmål framträdde organisationens brister: de många remisserna mellan rätterna medförde onödig och dyrbar tidsutdräkt i processerna och oproportionerligt långa häktningstider.
I sin ämbetsberättelse för åren 1834 och 1835 gjorde justitieombudsmannen en skarp vidräkning med rättegångssystemet i huvudstaden; han föreslog en centralisering av kämnärsrätternas verksamhet. Tanken på ett sammanförande av kämnärsrätterna hade väckts ett par år tidigare av överståthållare Sprengtporten, som i sin femårsberättelse föreslagit en förflyttning av de norra kämnärsrätterma; samtliga rätter skulle nu inrymmas i rådhuset, som skulle bli stadens judiciella centrum. Den motsättning som nu uppkom mellan magistraten och drätselkommissionen har behandlats av Torgny Höjer. Magistraten, där kämnärsrättsordförandena var centraliseringsförslagets ivrigaste förespråkare, avgick slutligen med segern.
I kungl. brev 2/2 1838 bifölls förslaget, att de fyra kämnärsrätterna, med upphörande av deras territorialjurisdiktion, förenades till en enda; domstolen, som skulle ha namnet Stockholms kämnärsrätt, skulle ha sitt säte i rådhuset och där arbeta på divisioner.
Stockholms kämnärsrätt inledde sina sessioner i rådhuset 30/3 1840. Kort tid dessförinnan hade en arbetsordning utfärdats. Domstolen var fördelad på fyra avdelningar. Den gamla indelningen av staden i lagsagor var upphävd. Nu registrerades målen centralt och lottades på avdelningarna En tjänsteman, registratorn, innehade denna ledande och viktiga funktion.
Detta var det nya. I övrigt var organisationen densamma. De förra kämnärsrätterna arbetade vidare som avdelningar i rådhuset med samma domare. Gamla mål fördes vidare. Kontinuiteten angavs t. o. m. uttryckligt i kungörelsen och arbetsordningen: första avdelningen motsvarade Stadens kämnärsrätt, andra Norra förstadens västra kämnärsrätt, tredje Södra förstadens kämnärsrätt och fjärde Norra förstadens östra kämnärsrätt.
Inte heller principen om målens centrala registrering och fördelning gällde fullt ut. Även här knöt man på vissa punkter an till det förgångna. Så skulle posträttsmål och åtal mot underbefäl och manskap vid stadsvakten, som tidigare hört till stadskämnärsrättens jurisdiktion, tas upp direkt till rannsakning och dom vid första avdelningen. Utredningar om resterande kronoutskylder, som sedan gammalt remitterats till kämnärsrätterna från handelskollegium, skulle nu ankomma på motsvarande avdelning.
Genom Kungl. Maj:ts förordning 18/4 1849 upphörde samtliga kämnärsrätter med utgången av december samma år, och deras uppgifter överfördes på rådhusrätterna.
Kämnärsrätternas arkiv har undergått skiftande öden. Från domstolslokaler i skilda delar av staden (gamla rådhuset vid Stortorget, Kastenhof, södra stadshuset) har de förts till rådhuset och därifrån till stadsarkivets lokaler i Kungsklippan. Här förvaras arkivalier från begynnelsen på 1600-talet t. o. m. 1849. Givetvis kan dessa serier uppvisa besvärande luckor, så t. ex. diarieserierna, men ändå måste, mot bakgrund av det sagda, arkiven betecknas som märkligt välbevarade.
Frånsett ett i slutet av 1800-talet upprättat (nu synbarligen föråldrat) inventarium över protokollserierna har en modern förteckning över kämnärsrättsarkiven saknats. Bristen är kännbar, och sedan en tid tillbaka har arbete pågått med att ordna och förteckna bestånden. Författaren avser att, nät arbetet väl förts till slut, återkomma med en närmare redogörelse för dessa av forskningen så ofta använda arkiv.

Kontroll

Skapad2016-02-09 11:52:47
Senast ändrad2016-05-31 09:12:58