Den äldsta bevarade stadgan för ett hantverksyrke i Stockholm gällde skräddarna och utfärdades så tidigt som 1356, bekräftad av Karl Knutsson 1453. Skräddarnas skrå bildades 1501 då yrkena skräddare och överskärare slogs samman genom en förordning utfärdad av Borgmästare och råd i Stockholm. För att få kallas mästare skulle skräddaren enligt stadgarna kunna lämna bevis på att vara av äkta börd, erlägga fem mark till skråbössan och visa upp mästararbeten bestående av kvinnokåpa eller -kjol, en prästhätta med kapuschong och ett par långstrumpor. Antalet skräddaremästare i Stockholm tillhörde de högsta bland hantverksyrkena och omfattade tiden 1461-1615 i medeltal 20.
Specialisering av skrädderi, dels för damer och dels för herrar, fanns redan under medeltiden och är utförligt dokumenterade i skråstadgar från 1501 och 1571. Antalet specialiserade damskräddare var dock i kraftig minoritet till 1800-talet då ett särskilt kvinnomode uppträdde som gav större efterfrågan på konfektion för enbart kvinnor och en marknad för den kategorin av skräddare. Damkläder syddes annars till största delen av sömmerskor. Det är därför inte förvånande att konkurrens förekom mellan de båda yrkesgrupperna.
Tillverkningen av kläder utfördes på beställning i skräddarens verkstad, skrädderiet. Oftast hade skräddaremästaren endast ett fåtal anställda gesäller. Ibland tillhandahöll skräddaren tyg, ibland fick kunden själv anskaffa tyg och andra tillbehör. Produktion av färdiga plagg i större mängd för försäljning förekom i regel inte med undantag för tillverkning av uniformer för armens och flottans räkning. Inte heller framställdes arbetskläder av skräddare utan arbetarklassen fick oftast nöja sig med kläder av billigt material som kunde köpas hos klädeskramhandlarna (diversehandlare) eller syddes i hemmen.
Åren 1627-1842 hade Skräddareämbetet en egen fastighet vid Skräddargränd 2 i Gamla Stan där man också drev ett utskänkningsställe för servering av vin kallat Förgylta Drufwan eller Vindrufvan.
Skräddareämbetet upphörde efter införandet av Fabriks- och hantverksordningen 1846 vilken innebar att skråväsendet upplöstes.
Den del av Skräddareämbetets arkiv som förvaras i Stockholms stadsarkiv omfattar tre volymer 1641-1839 och innehåller mest protokoll och räkenskaper. Arkivet har förtecknats i november 2009. Hos Kungliga biblioteket förvaras bl a stadgar fr o m 1356, hos Nordiska museet finns gesällskapets lådräkning 1756-1783 och hos Riksarkivet en sjukjournal 1836-1846, se bilaga.
Stockholms stadsarkiv den 17 februari 2010
Christina Hellgren
Operaskräddare; Operaskräddaregesäller
Kontroll
Skapad
2009-11-11 07:11:44
Senast ändrad
2013-02-18 14:04:13
SKRÄDDAREÄMBETET (66/61)
INLEDNING
Den äldsta bevarade stadgan för ett hantverksyrke i Stockholm gällde skräddarna och utfärdades så tidigt som 1356, bekräftad av Karl Knutsson 1453. Skräddarnas skrå bildades 1501 då yrkena skräddare och överskärare slogs samman genom en förordning utfärdad av Borgmästare och råd i Stockholm. För att få kallas mästare skulle skräddaren enligt stadgarna kunna lämna bevis på att vara av äkta börd, erlägga fem mark till skråbössan och visa upp mästararbeten bestående av kvinnokåpa eller -kjol, en prästhätta med kapuschong och ett par långstrumpor. Antalet skräddaremästare i Stockholm tillhörde de högsta bland hantverksyrkena och omfattade tiden 1461-1615 i medeltal 20.
Specialisering av skrädderi, dels för damer och dels för herrar, fanns redan under medeltiden och är utförligt dokumenterade i skråstadgar från 1501 och 1571. Antalet specialiserade damskräddare var dock i kraftig minoritet till 1800-talet då ett särskilt kvinnomode uppträdde som gav större efterfrågan på konfektion för enbart kvinnor och en marknad för den kategorin av skräddare. Damkläder syddes annars till största delen av sömmerskor. Det är därför inte förvånande att konkurrens förekom mellan de båda yrkesgrupperna.
Tillverkningen av kläder utfördes på beställning i skräddarens verkstad, skrädderiet. Oftast hade skräddaremästaren endast ett fåtal anställda gesäller. Ibland tillhandahöll skräddaren tyg, ibland fick kunden själv anskaffa tyg och andra tillbehör. Produktion av färdiga plagg i större mängd för försäljning förekom i regel inte med undantag för tillverkning av uniformer för armens och flottans räkning. Inte heller framställdes arbetskläder av skräddare utan arbetarklassen fick oftast nöja sig med kläder av billigt material som kunde köpas hos klädeskramhandlarna (diversehandlare) eller syddes i hemmen.
Åren 1627-1842 hade Skräddareämbetet en egen fastighet vid Skräddargränd 2 i Gamla Stan där man också drev ett utskänkningsställe för servering av vin kallat Förgylta Drufwan eller Vindrufvan.
Skräddareämbetet upphörde efter införandet av Fabriks- och hantverksordningen 1846 vilken innebar att skråväsendet upplöstes.
Den del av Skräddareämbetets arkiv som förvaras i Stockholms stadsarkiv omfattar tre volymer 1641-1839 och innehåller mest protokoll och räkenskaper. Arkivet har förtecknats i november 2009. Hos Kungliga biblioteket förvaras bl a stadgar fr o m 1356, hos Nordiska museet finns gesällskapets lådräkning 1756-1783 och hos Riksarkivet en sjukjournal 1836-1846, se bilaga.